Albert Nobbs – egentligen Janet McTeers film.

(… Och nu kvart i två är det ett fullkomligt vildsint åsk-, regn- och hagelväder i Stockholm. Vattnet forsar över rutorna, hagelkornen pepprar dem och sprätter som popcorn från fönsterblecken. Mysigt!)

***

Hotellservitören Nobbs pratar med målaren Hubert Page.
Lite teknik: Det finns nio klipp och fem kamerainställningar i den här scenen. Om man är tekniskt filmintresserad, kan man se hur den börjar med en avståndsbild så att man vet var man är, sedan halv närbild, sedan närmare närbild. Kameran närmar sig personerna gradvis. Samtidigt överlappar dialogen, vilket hjälper till att hålla ihop scenen och ”placera rollfigurerna i samma rum”.
End of teknik! Nu kan ni vakna!

Filmen Albert Nobbs, som utspelas i slutet av 1800-talet men bygger på en kort tjugotalsroman, var ett hjärteprojekt för Glenn Close. Hon spelade rollen, hotellservitören Nobbs, på Broadway på åttiotalet.

Nobbs är den perfekta tjänsteanden som aldrig gör något väsen av sig, som inte tycks ha drömmar eller längtan eller någonsin bli förälskad, men som i själva verket är en utklädd kvinna. Runt honom rör sig den övriga personalen, inhyrd arbetskraft och gäster i marginalen.

Jag blev inte lockad att se den här filmen, eftersom jag inte gillade Glenns utseende på bilderna. Hon ser stel och märklig ut. Och hur svag jag än är för Close, så måste jag säga att det är precis vad hon är också i filmen. Hon spelar med så små medel att hon nästan inte finns, och även när hon tillfälligt gläntar en aning på dörren till Nobbs sargade själ, får man aldrig komma in. Och man blir inte särskilt intresserad av att göra det heller.

Bäst är hon när man får se henne sköta sitt jobb på ett oklanderligt vis – bära brickor, duka bord, hälla upp te – precis som George Clooney i The American som aldrig heller lyckades bli sin gestalt, men var perfekt när han satte ihop ett gevär med musikalisk precision.

Regissören gjorde en miss som inte livade upp Nobbs, lät Close visa mer av hennes inre känslor, för de finns där. Som det nu är, står hon i stark kontrast till den övriga ensemblen, som är helt fantastisk. Här finns till exempel en underbar halvåldrad Pauline Collins (Upstairs, downstairs, Shirley Valentine), charmig även när hon är en besvärlig hotellägarinna, och Brendan Gleeson från Guard som hygglig doktor. Det finns också en kärlekshistoria med två ungdomar. Alla spelas på ett avspänt sätt som Close saknar.

Men filmen bärs till överraskande stor del av birollsfiguren Hubert Page, målaren som kommer in på hotellet och råkar avslöja att Nobbs är kvinna. Han är lite ruffig och charmig (se filmklippet) och utstrålar efter hand humor, trygghet och värme. Det är ett anspråkslöst, men nyanserat porträtt. Och det kompletteras av fru Page, hon spelas av charmbubblan Bronagh Gallagher (nedan) som totalt stjäl sina korta scener. De är färdiga, vuxna människor som lever sina liv precis som de vill. Nobbs dras till dem och försöker lära sig, men förstår inte.

Albert-Nobbs gallagher, mcteerNobbs besöker paret Page och börjar drömma försiktiga drömmar.

Tydligen har jag inte alls följt med, för det kom som en total chock för mig när Hubert Page öppnar rocken och avslöjar fylliga bröst – även han är en utklädd kvinna, men till skillnad från Nobbs helt bekväm med det. Rollen spelas på ett otroligt sätt av 1. 85 långa Janet McTeer, en karaktärsskådespelare som fick en Oscarsnominering som bästa kvinnliga birollsinnehavare. (Glenn Close nominerades som bästa skådespelerska, men ingen av dem vann).

Janet McTeer

janet-mcteer-05

Janet McTeer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s