Ett år sedan massmorden i Norge 22 juli 2011

norway2-620x362

Den här dagen skulle jag vilja skriva om det som är det viktigaste just idag: Om offren för terrordåden, de döda och de skadade och de skrämda, om demokratin och om människors humanitet och självkontroll som höll under ett enormt tryck, även hos dem som drabbades. Bredvid sorgen finns raseriet och längtan att hämnas, vilket egentligen är längtan att i efterhand kunna komma till hjälp, att kunna störta fram innan skotten faller och beskydda den man älskar. Men de har inte fått ta överhanden, och det är ett mycket starkt ljus i det mörker terroristen och mördaren skapade.

Men jag saknar ord. Vi vet det, vi känner det, vi minns, och vi gör det tillsammans. Det kan räcka med det och det officiella högtidlighållandet, som vi verkligen behöver.

Idag finns det en person vars namn man inte har lust att nämna, förövarens. Han lär sitta i sitt fängelse och följa ceremonierna till minnet av sina offer på TV. Kransnedläggelse, tal, gudstjänsten i Oslo domkyrka. Man hoppas att han finner sig ignorerad och överhoppad, att han nämns så sällan som möjligt. Han är inte huvudpersonen. I all sorg och vrede kan man till och med få en patetiskt barnslig förhoppning att någon talare ska se in i kameran, säga ”Det här är till dig!” och ge honom fingret, eller att alla unisont ska bua. Lyckligtvis blir det förstås inga så små och ovärdiga gester inför något så stort och fruktansvärt som dessa massmord.

Den norska författaren Karl Ove Knausgård skrivit en lång artikel om mördaren, den finns i svensk översättning i DN här.
Det är en bra artikel, värd att läsas.

Den visar upp en utveckling hos honom som mycket väl kan vara en rätt sann bild, och författaren vågar då och då gå in i sin egen historia och sina egna känslor för att försöka förstå hur mördaren kan ha upplevt sitt privata liv, till exempel en tonårig pojkes ensamma, nattsvarta skräck för att vara feminin och homosexuell. Polisutredningen visade att terroristen kan ha haft förbindelser med andra män, vilket ju inte borde vara något problem alls, men måste ha skapat konflikt för en person som ville se sig som en manlig man i ett fascistiskt patriarkat.

Artikeln tar också upp en barndom full av våldsamma dubbla budskap av hat och kärlek, om en försvunnen far, om fascism som en manlig identitetsideologi som ger både faderaauktoritet, en efterlängtad struktur, utlopp för hat och en diffust homoerotisk miljö, och om hur arméer tränar soldater att komma över sin motvilja mot att döda.

Det är bara i slutet som jag tycker Knausgård missar. Dels tappar han bort hur förövarens mycket svaga förmåga till empati, som förblir svag, kan ha att göra med medfödda drag av psykopatisk störning och en distansering som kan ha gått i arv från en märkligt distanserad far, snarare än bero på att han till sist lyckats döda sitt eget jag helt och hållet. Dels vill Knausgård i ärlighetens namn också få med motsatsen till normala människors ovilja att döda, nämligen den lust som uppstår då och då hos individer till hänsynslöst mördande utan förbehåll (oftast som en fantasi som aldrig förverkligas), men klarar inte av att få ihop det med sitt övriga resonemang.

Men i huvudsak är det en stark, genomarbetad, genomtänkt och tankeväckande artikel.

Utøya 22 juli 2012
Utøya idag, 22 juli 2012. Förra året var drygt 560 ungdomar här. Idag håller tusen ungdomar en tyst minut för att hedra de mördade under den delen av dagen som ägnas AUF-arrangemang. Före och efter har de anhöriga ön för sig själva.

Annonser

Och nej, jag tycker inte att Breiviks kompendium ska bli teater.

I Danmark ska Breiviks kompendium (det så kallade ”manifestet”) sättas upp som pjäs och jag tycker inte om det. Så fort en tragedi av detta slag händer, är någon konstnär där och kladdar och ska ”förstå” och ”undersöka”, utan att (oftast) vara ens tillnärmelsevis tillräckligt insatt, tillräckligt begåvad, tillräckligt stark i sina egna övertygelser. Minns Noréns nazist-katastrof, där förtjusta brottslingar fick tala på scenen därför att en i sammanhanget totalt blåst författare/regissör tyckte de var så fascinerande och trodde att han förstod ondskan.

Om man läser Breiviks kompendium rakt upp och ner från en scen, man må ha hur många skådespelar-undertexter som helst, blir det vansinnigt. Man ger det en tyngd det faktiskt inte har, enbart därför att sammanställaren/författaren (det mesta har han inte skrivit själv) begått ett massmord. Precis vad han avsåg, med andra ord.

Terroristattackerna var reklam för kompendiet, folk skulle bli chockade och reagera, och nu behandlas mycket riktigt hans alster som något från en annan värld, kanske en sorts satansbibel. Han måste gnugga händerna av förtjusning, medan offren, de verkliga huvudpersonerna, totalt kommer i skymundan. Hans så kallade tankegods skjuts fram i centrum. En idiotisk, farlig och otroligt dum idé.

Radioteatern kommer med en annan pjäs, som kanske av respekt för verkligheten borde haft premiär något annat datum än just dagen före ettårsminnet. Konsten är INTE lika viktig som verkligheten här, och den kan aldrig tolka den på ett sätt som kan ha djup betydelse just då. Men till skillnad från kompendieuppläsningen tycks radiopjäsen vara något annat, bygga en längtan att få katastrofen ogjord. Det har jag mer respekt för, men som sagt – fel dag.

Ingen konstnär, eller politiker (APU ville taktlöst lägga rabarber på Utøya större delen av den 22 juli och porta offrens anhöriga, som om angreppet på ett parti vore viktigare än angreppet på individuella människor), ska få inkräkta på minnet av massmorden.

Tänk om. Lägg ner kompendie-projektet.

…och en liten tidsresa till.

Jag vet, det är skit till paus det här, men jag sitter bl a och rensar hårddisken och hittar allt möjligt skoj. Till exempel en tavla från 1848, målad från ungefär nuvarande Rörstrandsgatans högsta punkt, varifrån man kan se Karlbergs slott, Karlbergssjön och det skogiga Kungsholmen i bakgrunden.

I förgrunden ser man bergsplatån som den såg ut då, med lurviga träd och en samling människor som gör jag vet inte vad, äter matsäck kanske, eller spelar poker. Omedelbart nedanför dem finns en av slottets byggnader som har fyra karakteristiska ornament på taket. I bakgrunden själva slottet, med långa rader av klädstreck med tvätt på gården. Segelbåtar på vattnet, och på andra sidan (svårt att se) den gula trävilla som fortfarande finns kvar och där Länkarna håller till. Kafé finns där också numera.

Naturligtvis kunde jag inte motstå den bilden! Man måste ju ta en paus ibland i vilket fall, så jag tog med kameran till Rörstrandsgatan för att se hur området ser ut nu.

Ett jättestort järnvägsspårområde är vad man ser, just där gänget från 1848 picnicade. Huset med vaserna på taket är numera gult, och slottet är för tillfället under renovering och inslaget i plast. Hus har vuxit upp på Kungsholmen och borta i Solna, och marinor har kommit till på sjön. Men annars är det sig ganska likt.

Karlberg 1848 och 2012
Jag lade in ett lite rosa skimmer över bakgrunden precis som det är på tavlan. Som ni ser verkar tavlan klart fotoshoppad redan 1848, med realistiska mustiga färger i förgrunden, djupgröna träd, medan slottet och himlen svävar iväg i en romantisk gulrosa dimma. (Jo, jag skojar! Tavlan är alltså målad så!)

Experiment:
Karlberg 1848 och 2012
Om ni klickar på den här, och sedan på ”original”, får ni en större förstoring.

…men det här MÅSTE ni bara se!

Tillfälligt inhopp:

Daily Mail publicerar en lång rad underbara snapshots från London och Paris 1906-1908. Det är vanliga amatörfoton av kvinnor som går på stan vanliga vardagar (datum finns med) i långa kjolar, hattar, broderade blusar med fårbogsärm, smala midjor. Alla har hatt och korsett. De leder cyklar, läser broschyrer, bär handväskor, går arm i arm. Det var så här det såg ut i verkliga livet, inte på tjusiga modeteckningar. Helt ljuvligt!

Här är de.

4 juli 1906

Fjärde juli 1906.
106 år och elva dagar sedan.

Plötsligt förstår man det där med att herrar hetsade upp sig på damers vrister. Tidigare gick ju kjolarna ända ner till marken, nu hade de modernaste hissats upp och visade chockerande smala, nästan nakna vrister flera centimeter ovanför skorna. Täckta av svarta strumpor visserligen, men man kunde ju se formen och ana hur det bar iväg uppåt å det oanständigaste! Ansiktet upptill och vristerna (NÄSTAN vader!) nedtill, otroligt! Den moderna flickan var minsann inte blyg av sig.

Strax bloggpaus

Läget i Stockholm:

Det hade regnat när jag gick till Ica, och det låg en härlig doft av regn över gatorna.

Sedan satt jag vid datorn när det plötsligt blixtrade till utanför fönstret, och omedelbart efteråt kom en mega-åskskräll som fick mig att hoppa till och nästan gjorde mig lomhörd.

Jag vet inte riktigt vad som händer de närmaste veckorna, möjligen tar jag en tur till Norge för att prata med trevliga människor och känna den härliga norska luften och lyssna på folk som pratar norska. Men antingen jag gör det, eller åker någon annanstans, eller helt enkelt stannar hemma, så blir det lite bloggpaus nu.

Vi ses omkring första augusti, om inget väldigt speciellt inträffar.

Ha det så skönt! 🙂

Skäggdopping har fått ungar

Skäggdoppingarnas första häckning i sjön vid Karlberg verkade misslyckas, plötsligt en dag var bara mamma och pappa borta utan att man skymtat några ungar. Kanske var boet för tunt så att äggen sjönk ner i vattnet.

Men de gav sig inte, och häromsistens dök de upp igen med ett nytt lite stabilare bo vid en vassrugge. Och nu har ungarna kommit! Jag har aldrig sett en skäggdoppingsunge förr, så det var riktigt spännande. (Dessutom ligger boet så att det inte precis är lätt att se det.) En fågeltittande dam jag träffade berättade att det var fem ägg, och när vi stötte ihop hade två av dem kläckts. Men allt man såg var ett grått sprattlande fluff.

Mamma (är det, gissar jag) ligger över hela ungflocken, när de inte myser mellan hennes vingar. Jag hittade en bra position och hoppades att någon unge skulle kika fram.

Länge hände ingenting. Så dök pappa upp, och genast kom ett litet huvud fram under mammavingen, och en liten unge fick mat. Man kan se den i pappanäbbens förlängning.

skäggdoppingpar unge

Men hur i all världen såg ungen ut…?

skäggdopping unge

Den kröp längre fram, och nu såg jag: Den är sebrarandig! Jag har aldrig sett på maken. Vit och svart, med en vit fläck på skulten och två röda fläckar i ansiktet. Riktigt snygg design. Inget skägg än, och ingen tjusig bröllopshatt på huvudet heller.

Man kan ju undra över hur pass bra kamouflagefärg sebrarandigt med röda fläckar är? Kanske är hotande rovdjur färgblinda, så att ungarnas ränder smälter ihop med boets och omgivningens vass-strån och småkvistar?

Söt är den i alla fall.

keith-5 Det är nästan lite Keith Haring över den.

PS. Fågelbilderna är tagna på så där femton meters håll utan stativ, under regntunga moln. Jag såg knappt vad jag fotograferade.