Demonstration vid Stadshuset för Ojnareskogen.

I väntan på att Stockholm högtidligt skulle dela ut ett välförtjänt Vattenpris och hålla en bankett inne i Stadshuset, samlades 2-300 demonstranter utanför för att tala om för gästerna att Sverige låter företaget Nordkalk med sitt nya kalkbrott i Ojnareskogen förstöra rent vatten för invånarna på Gotland.

Så här såg demonstrationen ut.

1 samling
Folk i alla åldrar började strömma till.

2 tal
Tal.

 3 stadshuset framsida
Demonstranter stod i led längs Stadshusets framsida och runt hörnet ända ner mot grinden där gästerna skulle släppas in.

 4 protect

5 gäster samlas 2
Finklädda bankettgäster börjas samlas vid muren ner mot vattnet i väntan på att grindarna ska öppnas.

6 festkläder
Festkläder.

7 Gäster passerar demonstra
Ledet av gäster passerar banderollerna och får broschyrer. I bakgrunden massan av demonstranter.

8 demonstr o gäst
Allt var mycket lugnt och städat. Polisen ringde förmodligen bara hem till frun.

Det här hände igår. På Rapport igår kväll syntes ingenting av detta, däremot fick Nordkalks informationskvinna yttra sig (i förnärmad ton) om att demonstranter på Gotland skulle ha hotat arbetarna som ska hugga ner träden. Visst ska det rapporteras – men bara det, och inte genmälen eller ett ord om flera demonstrationer mot Nordkalk och de myndigheter som gett dem tillstånd att avverka innan HD bestämt sig för att ta upp överklaganden, därför att ”de har fått vänta så länge”?

Demonstration för Ojnareskogen idag.

Vid Stadshuset i Stockholm klockan sexton idag, torsdag 30 aug -12. Länk.

” Nu har polisen agerat och hjälper Nordkalk med att släpa bort demonstranter så de kan hugga ned Ojnareskogen och anlägga ett kalkbrott. Förutom att hota mängder med arter kommer det riskera grund och färskvattnet på norra Gotland.

Samtidigt är World Water Week i Stockholm – prisutdelning och stor bankett i Stadshuset! Närvarande är en massa människor som vet precis hur viktigt vatten är. En av dem som också vet det är EUs miljökommissionär Janez Potočnik….”

Bästa vänner

Peter och Ulf

Peter och Ulf på Furusundsgatan. Mina barn. Bästa kompisar, bråkar aldrig, delar allting. Kallar ofta varann ”min bror” hellre än att använda namnen. Om den ena får något, är han noga med att den andra också ska få.

De är tvåäggstvillingar och totalt olika personer, även om många inte kan skilja på dem. Men det där är de helt överens om.

När jag tänker tillbaka på de där åren, på Furusundsgatan och Surbrunnsgatan, minns jag deras skratt när de leker i barnkammaren med legohusen och bilarna och figurerna. De som nu ligger i leksakslådorna på vinden.

Snart fyller sönerna 48 år.

Två små barnbarn fyllde nyligen tre och fem.

Och jag vill bara krama dem allihop.

Dagen efter dagen efter.

Dagen efter skrivkursen mådde jag som en drottning. En som kravlade sig upp efter sömnlös natt # 2 (sockerdricka i rygg och ben, man vrider sig som en mask) med ont i huvudet, ont i ögonen, ont i armar och ben och ont i ljumskarna.

Det där senare kunde förstås ha något att göra med att jag under kursen med vett och vilja och full kraft hade brakat rakt in i skänken där det stod en musikgrunka och en tänd lampa (don’t ask) och därvid lärt mig hur fiffigt den mänskliga näsan är konstruerad, mest gjord av brosk så att den kan dånga in i saker utan att gå av (DON’T ask!).

För övrigt hade vi 1 st väldigt sömnig geting som gäspat omkring här ett par dagar och 1 st icke-allergisk getingfobiker (den största och starkaste personen i rummet) som påstod att han skulle skrika som en liten flicka om han fick syn på odjuret. ”Som vad?” morrade husets feminist (jag), men han vidhöll att det var som en flicka han skulle skrika.

Vi planerade badrummet som reträttplats för fobikern. Men när getingen väl kom vinglande varken skrek eller sprang han, utan utövade kognitiv beteendeterapi på sig själv och stannade kvar, medan en företagsam nykursare tog framställd glasburk och kartongbit, fångade den förvirrade insekten och släppte ut den.

Och lunchen bestod av kall sellerisoppa – vilket vildsint trixande med hemlig kryddning det tog för att få den att smaka just som en enkel, god sellerisoppa! – och varma ostmackor, och den lättade fobikern påstod att selleri och just den osten var det bästa han visste. Och vi slutade en timme för sent, vilket fick sällskapets mamma att behöva rusa iväg, och resten av oss stod sedan i hallen och pratade i en evighet, varpå kvarvarande kursdeltagare och -ledaren (den senare nu halvt medvetslös) gick ut och åt en bit.

Dagen efter var jag alltså ett vrak som knappt kunde gå, men när jag låg i ett varmt skönt bad tänkte jag tillbaka på allt vi gjort och pratat om (det var så roligt att ha er här, Tommy, Monica, Katarina och Antonio!), och särskilt deras andra skrivövning steg upp i minnet i klara, tydliga bilder.

När man minns i skarpa bilder det någon skrivit, är det väldigt fint. Så jag låg där och kom ihåg den förväntansfulla unga sjömannen och hamnen och människorna runt honom, kände faktiskt vinden i ansiktet, och den roliga bakfulla kaptenen som drog ner hatten i ansiktet för att slippa se sin eländiga båt, och den robusta spritsäljarmadamen som hamnade i en prekär situation och genast började tänka praktiskt, och dykaren som hittade något mycket speciellt som väckte hans nyfikenhet – och min.

Det fanns fler pärlor. En elev hade fått rådet att sluta med sina skrivövningar (som den envist fortsatte med för att hitta de exakt rätta orden) och ge sig direkt på boken, och det hade den gjort och plötsligt fått en helt annan kontakt med sina bokkaraktärer.

En annan skrev redan i mailet till mig att den börjat med en novell och kört fast omgående, och det där försökte vi ta tag i. Personen kände inte för att berätta vad novellen handlade om, men det stödde jag helhjärtat, för man kan behöva behålla det för sig själv och det var ändå troligen själva upplägget och strukturen som krånglade.

Så vi pratade runt handlingen och lite hit och dit, och till slut kom det fram att novellformen bara hade valts för att personen trodde det var enklare än ett stort bokprojekt. Följden blev ju att den fick kapa armar och ben av sin historia, så rådet blev förstås: Skippa formatet! Skriv på och se vart det tar vägen, ge plats åt allt som du tycker egentligen hör till! Format kan man bestämma senare, antingen det blir novell, kortroman, vanlig roman eller jättebumling.

Sådana här saker, att se hur man kanske kan få något att lätta inom någon och göra saker enklare, att hjälpa någon att känna sig aldrig så lite befriad, känns enormt roligt och tillfredsställande.

Framåt kvällen dagen efter kunde jag äntligen röra mig bra nog för en parkpromenix (ni vet, den oundvikliga träningsvärken efter en skrivkurs) och en hamburgare. Och Supergrannen dök till sist upp igen och visade sig må utmärkt. Back to normal.

Fotboll i regn

Eleverna kommer om någon timme, så jag tog en tidig promenix i duggregnet, såg nya planteringar vid guldhuset i parken och gubbar som satte upp grejor för Löfvens sommartal. Samt en stor ensam snubbe som joxade med trasan i väntan på polarna.

Så jag frågade om jag fick sparka på den där bollen en gång, och visst! sa han, och så kickade han beskedliga markkrypare eller vad det kan heta mot mig (tack för det, kände inte för att försöka fånga med bröstet eller huvudet) och jag stoppade dem först och kickade tillbaka dem, men sedan tog jag dem i flykten (OK, rollatorpromenerandet) och returnerade, och det gick bra flera gånger faktiskt utom när gummistövlarna träffade med insidan och bollen flög iväg åt fel håll.

Det var ju kul ju! Jag har aldrig spelat fotboll i hela mitt liv. En fotbollsplan har nu lagts till Gotlandsgårdsdrömmen. Undrar om han är där nästa söndag i morgonväkten?

Och nu dusch, dusch…

Lördagskväll.

I morgon kommer mina skrivelever, vilket jag verkligen ser fram emot, så det har varit lite förberedelser idag. Tralala.

Vid tvåtiden ringde jag på hos Supergrannen, som halv-lovat att idag upp till vinden flytta det bord som blockerar hallen. Det lyste där inne, men ingen Supergranne syntes till. Kunde man ju förstå, för han var på trevlig fest igår kväll och kom hem sent – hur sent råkar jag nästan veta, eftersom jag vaknade vid tvåtiden och min vana trogen stack ut huvudet genom fönstret för att få lite frisk luft. Då lyste det i hans kök.

Jag log alltså förstående och gick in till mig. Vid sextiden ringde jag på igen. Ingen granne, ingen tycktes röra sig där inne. Jag hoppas verkligen det inte berodde på århundradets baksmälla. Men de skrivelever som råkar kika in på bloggen så här dan före dan kan slå vad med sig själva: Hur stor är chansen att de får hoppa över bord för att komma in i vardagsrummet? 😉

Sedan är det ju så att den som kommer hit för skrivkurs riskerar att utsättas för lärarens matlagningsintresse. Vi kunde ju gå ut och äta lunch, men min livserfarenhet säger mig att lunch is a no-no. Man blir däst, sömnig och sällskaplig, helt fel för sprittande livliga skrivkurser. Alltså får de istället något enkelt och vegetariskt här, kvar i kurs-bubblan och med varann. Förra året var det hemkokt tomatsoppa i kristallglas med roliga saker att stoppa i och surdegsbröd, så i år tänkte jag göra en annan sorts soppa.

Nu är det så att hemligheten med god soppa är en god fond av t ex kyckling. Kan man inte ha det (som nu), finns det två olika andra sätt, varav det ena är med tomater. Nu körde jag det andra.

Hur svårt kan det vara, tänkte jag.
Hur lång tid kan det ta? tänkte jag, medan köket fylldes av kärl av olika slag, durkslag och en rad andra grejor.
Nästa gång blir det smörgåsbord! En ost och en burk sardiner! morrade jag till sist för mig själv när bunken äntligen stod i kylen.

Nu ska jag ut och köpa choklad!

(Pappershögarna? De ligger kvar på golvet.)