Demonstration vid Stadshuset för Ojnareskogen.

I väntan på att Stockholm högtidligt skulle dela ut ett välförtjänt Vattenpris och hålla en bankett inne i Stadshuset, samlades 2-300 demonstranter utanför för att tala om för gästerna att Sverige låter företaget Nordkalk med sitt nya kalkbrott i Ojnareskogen förstöra rent vatten för invånarna på Gotland.

Så här såg demonstrationen ut.

1 samling
Folk i alla åldrar började strömma till.

2 tal
Tal.

 3 stadshuset framsida
Demonstranter stod i led längs Stadshusets framsida och runt hörnet ända ner mot grinden där gästerna skulle släppas in.

 4 protect

5 gäster samlas 2
Finklädda bankettgäster börjas samlas vid muren ner mot vattnet i väntan på att grindarna ska öppnas.

6 festkläder
Festkläder.

7 Gäster passerar demonstra
Ledet av gäster passerar banderollerna och får broschyrer. I bakgrunden massan av demonstranter.

8 demonstr o gäst
Allt var mycket lugnt och städat. Polisen ringde förmodligen bara hem till frun.

Det här hände igår. På Rapport igår kväll syntes ingenting av detta, däremot fick Nordkalks informationskvinna yttra sig (i förnärmad ton) om att demonstranter på Gotland skulle ha hotat arbetarna som ska hugga ner träden. Visst ska det rapporteras – men bara det, och inte genmälen eller ett ord om flera demonstrationer mot Nordkalk och de myndigheter som gett dem tillstånd att avverka innan HD bestämt sig för att ta upp överklaganden, därför att ”de har fått vänta så länge”?

Demonstration för Ojnareskogen idag.

Vid Stadshuset i Stockholm klockan sexton idag, torsdag 30 aug -12. Länk.

” Nu har polisen agerat och hjälper Nordkalk med att släpa bort demonstranter så de kan hugga ned Ojnareskogen och anlägga ett kalkbrott. Förutom att hota mängder med arter kommer det riskera grund och färskvattnet på norra Gotland.

Samtidigt är World Water Week i Stockholm – prisutdelning och stor bankett i Stadshuset! Närvarande är en massa människor som vet precis hur viktigt vatten är. En av dem som också vet det är EUs miljökommissionär Janez Potočnik….”

Bästa vänner

Peter och Ulf
Peter matar Uffe.Ser ut som om det är med lite bulle.

Peter och Ulf på Furusundsgatan. Mina barn. Bästa kompisar, bråkar aldrig, delar allting. Kallar ofta varann ”min bror” hellre än att använda namnen. Om den ena får något, är han noga med att den andra också ska få.

De är tvåäggstvillingar och totalt olika personer, även om många inte kan skilja på dem. Men det där är de helt överens om.

När jag tänker tillbaka på de där åren, på Furusundsgatan och Surbrunnsgatan, minns jag deras skratt när de leker i barnkammaren med legohusen och bilarna och figurerna. De som nu ligger i leksakslådorna på vinden.

Snart fyller sönerna 48 år.

Två små barnbarn fyllde nyligen tre och fem.

Och jag vill bara krama dem allihop.

Dagen efter dagen efter.

Dagen efter skrivkursen mådde jag som en drottning. En som kravlade sig upp efter sömnlös natt # 2 (sockerdricka i rygg och ben, man vrider sig som en mask) med ont i huvudet, ont i ögonen, ont i armar och ben och ont i ljumskarna.

Det där senare kunde förstås ha något att göra med att jag under kursen med vett och vilja och full kraft hade brakat rakt in i skänken där det stod en musikgrunka och en tänd lampa (don’t ask) och därvid lärt mig hur fiffigt den mänskliga näsan är konstruerad, mest gjord av brosk så att den kan dånga in i saker utan att gå av (DON’T ask!).

För övrigt hade vi 1 st väldigt sömnig geting som gäspat omkring här ett par dagar och 1 st icke-allergisk getingfobiker (den största och starkaste personen i rummet) som påstod att han skulle skrika som en liten flicka om han fick syn på odjuret. ”Som vad?” morrade husets feminist (jag), men han vidhöll att det var som en flicka han skulle skrika.

Vi planerade badrummet som reträttplats för fobikern. Men när getingen väl kom vinglande varken skrek eller sprang han, utan utövade kognitiv beteendeterapi på sig själv och stannade kvar, medan en företagsam nykursare tog framställd glasburk och kartongbit, fångade den förvirrade insekten och släppte ut den.

Och lunchen bestod av kall sellerisoppa – vilket vildsint trixande med hemlig kryddning det tog för att få den att smaka just som en enkel, god sellerisoppa! – och varma ostmackor, och den lättade fobikern påstod att selleri och just den osten var det bästa han visste. Och vi slutade en timme för sent, vilket fick sällskapets mamma att behöva rusa iväg, och resten av oss stod sedan i hallen och pratade i en evighet, varpå kvarvarande kursdeltagare och -ledaren (den senare nu halvt medvetslös) gick ut och åt en bit.

Dagen efter var jag alltså ett vrak som knappt kunde gå, men när jag låg i ett varmt skönt bad tänkte jag tillbaka på allt vi gjort och pratat om (det var så roligt att ha er här, Tommy, Monica, Katarina och Antonio!), och särskilt deras andra skrivövning steg upp i minnet i klara, tydliga bilder.

När man minns i skarpa bilder det någon skrivit, är det väldigt fint. Så jag låg där och kom ihåg den förväntansfulla unga sjömannen och hamnen och människorna runt honom, kände faktiskt vinden i ansiktet, och den roliga bakfulla kaptenen som drog ner hatten i ansiktet för att slippa se sin eländiga båt, och den robusta spritsäljarmadamen som hamnade i en prekär situation och genast började tänka praktiskt, och dykaren som hittade något mycket speciellt som väckte hans nyfikenhet – och min.

Det fanns fler pärlor. En elev hade fått rådet att sluta med sina skrivövningar (som den envist fortsatte med för att hitta de exakt rätta orden) och ge sig direkt på boken, och det hade den gjort och plötsligt fått en helt annan kontakt med sina bokkaraktärer.

En annan skrev redan i mailet till mig att den börjat med en novell och kört fast omgående, och det där försökte vi ta tag i. Personen kände inte för att berätta vad novellen handlade om, men det stödde jag helhjärtat, för man kan behöva behålla det för sig själv och det var ändå troligen själva upplägget och strukturen som krånglade.

Så vi pratade runt handlingen och lite hit och dit, och till slut kom det fram att novellformen bara hade valts för att personen trodde det var enklare än ett stort bokprojekt. Följden blev ju att den fick kapa armar och ben av sin historia, så rådet blev förstås: Skippa formatet! Skriv på och se vart det tar vägen, ge plats åt allt som du tycker egentligen hör till! Format kan man bestämma senare, antingen det blir novell, kortroman, vanlig roman eller jättebumling.

Sådana här saker, att se hur man kanske kan få något att lätta inom någon och göra saker enklare, att hjälpa någon att känna sig aldrig så lite befriad, känns enormt roligt och tillfredsställande.

Framåt kvällen dagen efter kunde jag äntligen röra mig bra nog för en parkpromenix (ni vet, den oundvikliga träningsvärken efter en skrivkurs) och en hamburgare. Och Supergrannen dök till sist upp igen och visade sig må utmärkt. Back to normal.

Fotboll i regn

Eleverna kommer om någon timme, så jag tog en tidig promenix i duggregnet, såg nya planteringar vid guldhuset i parken och gubbar som satte upp grejor för Löfvens sommartal. Samt en stor ensam snubbe som joxade med trasan i väntan på polarna.

Så jag frågade om jag fick sparka på den där bollen en gång, och visst! sa han, och så kickade han beskedliga markkrypare eller vad det kan heta mot mig (tack för det, kände inte för att försöka fånga med bröstet eller huvudet) och jag stoppade dem först och kickade tillbaka dem, men sedan tog jag dem i flykten (OK, rollatorpromenerandet) och returnerade, och det gick bra flera gånger faktiskt utom när gummistövlarna träffade med insidan och bollen flög iväg åt fel håll.

Det var ju kul ju! Jag har aldrig spelat fotboll i hela mitt liv. En fotbollsplan har nu lagts till Gotlandsgårdsdrömmen. Undrar om han är där nästa söndag i morgonväkten?

Och nu dusch, dusch…

Lördagskväll.

I morgon kommer mina skrivelever, vilket jag verkligen ser fram emot, så det har varit lite förberedelser idag. Tralala.

Vid tvåtiden ringde jag på hos Supergrannen, som halv-lovat att idag upp till vinden flytta det bord som blockerar hallen. Det lyste där inne, men ingen Supergranne syntes till. Kunde man ju förstå, för han var på trevlig fest igår kväll och kom hem sent – hur sent råkar jag nästan veta, eftersom jag vaknade vid tvåtiden och min vana trogen stack ut huvudet genom fönstret för att få lite frisk luft. Då lyste det i hans kök.

Jag log alltså förstående och gick in till mig. Vid sextiden ringde jag på igen. Ingen granne, ingen tycktes röra sig där inne. Jag hoppas verkligen det inte berodde på århundradets baksmälla. Men de skrivelever som råkar kika in på bloggen så här dan före dan kan slå vad med sig själva: Hur stor är chansen att de får hoppa över bord för att komma in i vardagsrummet? 😉

Sedan är det ju så att den som kommer hit för skrivkurs riskerar att utsättas för lärarens matlagningsintresse. Vi kunde ju gå ut och äta lunch, men min livserfarenhet säger mig att lunch is a no-no. Man blir däst, sömnig och sällskaplig, helt fel för sprittande livliga skrivkurser. Alltså får de istället något enkelt och vegetariskt här, kvar i kurs-bubblan och med varann. Förra året var det hemkokt tomatsoppa i kristallglas med roliga saker att stoppa i och surdegsbröd, så i år tänkte jag göra en annan sorts soppa.

Nu är det så att hemligheten med god soppa är en god fond av t ex kyckling. Kan man inte ha det (som nu), finns det två olika andra sätt, varav det ena är med tomater. Nu körde jag det andra.

Hur svårt kan det vara, tänkte jag.
Hur lång tid kan det ta? tänkte jag, medan köket fylldes av kärl av olika slag, durkslag och en rad andra grejor.
Nästa gång blir det smörgåsbord! En ost och en burk sardiner! morrade jag till sist för mig själv när bunken äntligen stod i kylen.

Nu ska jag ut och köpa choklad!

(Pappershögarna? De ligger kvar på golvet.)

Krukväxt på rymmen.

Men wtf..?

Jag har ju en paraplyaralia som jag en gång fick av sonen Ulf, en av de mest envisa och viljestarka växter som korsat min tröskel. (Aralian, alltså.) Den har alltid kommunicerat livligt, och häromsistens visade den att den ville ha kärlek, omtanke och framför allt en störra kruka. Och upprättelse, för den lutade betänkligt.

Det fick den. Och överlevde briljant att få en rotmasseknorv bortklippt, och står nu och ser nöjd ut.

Missnöjd aralia

Eller, det var i alla fall vad jag trodde. Tills jag tog mig en närmare titt.

Den försöker smita! Rotledes!

rastlösa rötter

Aldrig mer snurra ihop mina nya fina rötter längs krukans insida! tycks aralian ha bestämt sig för. Det var inget kul. Nu kör vi en ny variant. Sticker ut en mängd trevare åt alla håll, och hoppas att vi står PÅ MARKEN. Där det finns jord! Mer jord. Att pilla ner rötterna i.

Och så finns det bara en tråkig duk. Det är riktigt hjärtskärande att se den satsa på att det finns jord i mörkret bland pocketdeckarna bakom krukan.

Vad gör jag? Köper en bamsekruka? Har ingen golvplats för bamsekrukor.

Paraplyaralior nu for tiden. Ingen hyfs. Aldrig är de nöjda. Hmpf.

Jag är stolt över domarna Arntzen och Lyng i Oslo tingsrett.

Huvuden har rullat i Norge efter att den s k Gjørv-rapporten (så kallad efter den ledande kvinnan) avslöjat skandalartade brister i polisens och justitiedepartementets beredskap att möta Breiviks terror. Nu kommer förmodligen fler huvuden att rulla efter rättspsykiatriskandalen när det gällde bedömningen av hans tillräknelighet.

I den rapport som var avsedd att vara den enda kom psykiaterparet Synne Sørheim och Torgeir Husby fram till att Breivik led av paranoid schizofreni, efter att ha förvridit och förvänt fakta och vägrat ta till sig grundläggande kunskap om hans högerextrema miljö. Vidare arbetade de tillsammans bland annat därför att särskilt Husby inte orkade med att möta mördaren ensam (han kände sig ”fullständigt dränerad”), i stället för att jobba separat så att de kunde stämma av sina intryck med varandra.

Medan till och med en amatör kunde se att resultatet förmodligen var uppåt väggarna, hade den rättskommission som skulle kvalitetssäkra deras rapport inga frågor och ingen kritik att komma med. Som domare Arntzen torrt påpekade i sin domslutsuppläsning hade ingen ens fått reda på att de överhuvudtaget diskuterat för och emot element i rapporten, om inte ordföranden kallats för att vittna i rättegången.

Nästa lapsus: När stormen av kritik från journalister och fackfolk kom, motsatte sig Riksadvokaten (åklagarnas chef) en andra rapport. Domstolen valde klokt nog att ändå utse två nya psykiatriker, Agnar Aspaas och Terje Tørrissen, för att göra en ny undersökning. De började med att låta ett stort team erfarna vakter och sköterskor göra en dygnet-runt-observation av Breivik i fängelset, iaktta honom och prata med honom. De gjorde nya tester och hade separata samtal med honom. Och varken de eller observationsteamet såg några spår av paranoid schizofreni.

Press och kolleger öppnade nu dörrarna för Sørheim och Husby att, med ansiktena i behåll, korrigera sin rapport. Sådant har hänt förr, påpekade man. Deras undersökning startade bara veckor efter terrordåden, de måste ha varit starkt präglade av spänningen och chocken. Men nu hade de ju haft tid att sansa sig och fått tillgång till nya fakta.

S&H tog inte chansen. De stod hårdnackat fast vid varje ord de skrivit. Och rättskommissionen kunde inte förmå sig att godkänna den andra rapporten på samma sätt som de godkänt den första, de begärde tillägg och klargöranden. Till sist, i sin slutplädering där de klart visade att de sett alla brister i den första rapporten, begärde de för övrigt lysande åklagarna ändå att Breivik, med hänvisning till S&H’s ”skjønn” (dvs erfarenhet och magkänsla) skulle förklaras otillräknelig.

I denna snåriga och steniga terräng manövrerade domare Arntzen på ett briljant sätt. Hon ansg inte att det var bevisat att Breivik var otillräknelig. I det läget kunde hon, som journalisten Arne Wiese skriver i en artikel i Dagbladet idag, gjort det lätt för sig genom att bara säga att tvivlet om Breiviks tillräknelighet inte var stort nog. Istället gick hon genom S&H’s rapport del för del och visade hur deras tolknigar av sina iakttagelser helt enkelt inte stämmer med uppsatta kriterier för sjukdomen schizofren paranoia, och inte heller med näraliggande tillstånd. Därmed avslutade hon fallet och knöt igen säcken för gott, och i och med att varken åklagare eller försvar önskar överklaga, kan alla lägga denna plågsamma prövning bakom sig.

(Parterna kan tydligen fortfarande ångra sig inom två veckor, men det är inte troligt att någon gör det. Ingen, framför allt inte överlevande och offrens anhöriga, orkar med en rättegång till där för det första resultatet med all sannolikhet skulle bli detsamma, och för det andra Breivik stanna på Ila fengsel livet ut vad än utslaget blev.)

Applåder till fackdomarna Arntzen och hennes bisittare Lyng, och kanske också lekdomarna i rätten. Hon ser liten och snäll ut, men hon har en vilja av stål och ett glasklart intellekt. Hon lät sig inte dras med i grumliga antaganden, outredda känslor och vänskapskorruption. Applåder till dem, och kanske också till de poliser som (till sist) kom till Utøya och trots chocken när de såg alla döda kroppar och hade den beväpnade mördaren i siktet rakt framför sig, ändå höll huvudet kallt och undvek att trycka på avtryckaren.

Omvärlden kan inte förstå att Breivik fick en så mild påföljd (”tio till tjugoett år? Inte klokt!”). Men Norges inställning till brottslingar är inte att man ska utkräva hämnd på dem, utan att samhället ska skyddas från dem och de själva om möjligt rehabiliteras. Att Breivik inte kan rehabiliteras står klart, och han kommer därför inte ut igen. Men denna civiliserade hållning är fullständigt obegriplig i t ex länder där man utövar matematik som att ge en mördare femtio år för varje offer, eller dömer barn ”som vuxna” i strid mot lagen, eftersom man inte kan handskas med dem. Men jag står helt och hållet bakom Norges politik, som också är Sveriges, även om den kan fungera knackigt eller inte alls när brottslingarna väl hamnar i fängelse.

Husby og Sørheim
Husby och Sørheim.

Agnar Aspaas og Terje Tørrissen
Aspaas och Tørrisen (med de andra två i bakgrunden).

Breiviks dom, 2.

Så är hela domen uppläst och Brevik (som inte vill överklaga) hindrades effektivt från att hålla ett sista tal.

Den första psykiatrikerrapporten (och därmed den rättsmedicinska kommissionen som inte kritiserade den) plockades i småbitar, granskades och förkastades. Varje påstående om mental sjukdom jämfördes noga med uppsatta kriterier, alternativa tolkningar beaktades, psykiatrikerteamets slutsatser bedömdes vara felaktiga och egendomligt dragna, och till slut föll hela rapporten ihop som ett korthus. Det finns, enligt domstolen, en teoretisk möjlighet att Breivik faktiskt lyckats dölja en paranoid schizofreni under mer än ett år, men den är mycket, mycket liten.

Han åker nu i fängelse på 21 år, med möjlighet att prövas efter 10. Domarna visade emellertid ingen tilltro till att han skulle vara mindre farlig då än nu, och vad han än försöker dra till med om han så småningom tröttnar på sin situation, kommer det att mötas med största skepsis. Det troligaste är att efter de 21 åren kommer förvaringen att förlängas.

Än så länge verkar Breivik nöjd. Han inga omedelbara bekymmer, han har bostad och mat och kommer att förses med sällskap och möjligheter att skriva och läsa. Ingen, inte ens han själv, kräver för närvarande att han ska bli förmögen eller framgångsrik på något sätt, eller har några andra sociala krav på honom. Det man hoppas är att han inte får kommunicera med andra högerextrema personer, vilket han tyvärr får just nu.

För de flesta i Norge känns nog den här avslutningen som en lättnad. Man kan äntligen släppa Breivik, han är nu förpassad till det undanskymda och förflutna, och gå vidare. För de sörjande och skadade blir det aldrig riktigt bra, men Breivik själv finns inte längre där som ett störande inslag. Horisonten är fri.