Aaahh…

… nu har jag fått lite bokmässebehov tillfredsställt i alla fall. Via Aftonbladet har jag minglat på Park Aveny, och via Jessika Gedin (en favorit) i Babel har jag träffat intressanta författare som sagt intressanta saker i hennes monter mitt i bokmässevimlet.

Där intervjuade hon Nordiska Rådets pristagare norskan Merethe Lindstrøm som skrivit en roman om tystnader, och sedan danskan Suzanne Brøgger, islänningen Sjon och Merethe om det nordiska (temat för årets bokmässa).

Gedin Babel bokmässan
Brøgger – förr en stilig ung kvinna som knockade sin samtid, nu en stilig äldre dam. ”Man behöver bara skriva om hur saker faktiskt är, så trillar folk av stolarna”, sa hon en gång.

Våra länder har glidit i sär, vi lär oss ju inte ens varandras språk längre, men terroristattacken i Norge förde oss samman, sa Brøgger. För då kände vi att inte bara Norge, utan allt nordiskt attackerades.

Visst finns det något typiskt nordiskt, vi har ju tusen års gemensam historia och gemensam litteratur, sa Sjon, men om man tittar just på det samtida ser man förstås bara skillnader.

Jersild och Rosa
Jersild och kalle Anka-tecknaren Dan Rosa, en av den legendariska Carl Barks efterträdare.

P C Jersild håller på och tar död på sina romanfigurer – han är ju själv 77 år och vi ska alla den vägen vandra, menade han. Men om det känns för hårt finns ju figurerna kvar i sina ursprungliga böcker, tröstade han.

Dan Rosa är glad över den starka Kalle Anka-traditionen och den respekt han möter i Sverige. Kalle är inte på långa vägar lika populär i USA. Själv är han mest förtjust i Joakim von Anka, superkapitalisten, för Joakim ger ibland glimtar av en spännande förhistoria, han har haft en rad vilda och farliga jobb som ung, innan han blev rik.

Allt detta mumsade jag glatt i mig. Nu känns det bättre.

Nästa år bokmässan?

Nästa år SKA jag på bokmässan i Göteborg! säger jag varje år.

Det vore ju så enkelt. Man beställer någonstans att bo I TID, hämtar ut sitt kort från Författarförbundet, lusläser katalogen och prickar in sanslöst intressanta event, man minglar och har sig i diverse montrar och på Park (om de fortfarande gör det) och käkar räkmacka med bloggare i Gothia Tower (om den traditionen fortfarande lever och har hälsan).

Endast två gånger har jag besökt sagda mässa, och då hade jag böcker ute. Första gången bodde jag på vandrarhem, andra gången höll förlaget med både hotellrum, lyxmiddag och tillfälle att hålla föredrag. (Eller har jag varit där tre gånger? Jag vill minnas två middagar.) Min vana trogen råkade jag hela tiden ut för saker, men har också konverserat med Cynthia Lennon samt med andra bloggare druckit vin i Sigge Eklunds och hans frus svit på Park.

Man skulle ha en svit själv! tänkte jag då. Inte för att det var något fel på mitt fina hotellrum, tvärtom, men det skulle kännas så lyxigt att ha en svit och liksom bara kila ner till författarminglet och starta en mobilkedja och be folk komma upp. Det var verkligen trångt och kul där. Vill jag minnas. Eller har de slutat mingla på Park? Så där ja, tänkte jag i alla fall belåtet efter vindrickandet och tittandet ur över natt-Göteborg från Eklunds balkong, nu har jag gjort riktiga inne-grejer och varit hipp och with it, nu kan man slappna av och tönta till sig igen i lugn och ro.

Men jag kommer alltså inte i väg. Delvis beror det på att jag inte har en bok ute, men det har ju faktiskt inte 90% av alla andra mässbesökare heller.

Fast nästa år! Då!

(Nu ska jag avundsjukt läsa andras skojiga bokmässerapporter.)

Haddile är inget paket.

Att utvisa tvååriga Haddile från Sverige, att slita henne från hennes föräldrar, är ett enormt övergrepp som garanterat kommer att skada henne djupt, troligen för livet. Föräldrar är den enda trygghet barn har, och eftersom hon varit i detta ”familjehem” sedan hon var fyra månader, ÄR detta hennes föräldrar, dem hon knutit an till, de som känner henne, dem hon vuxit ihop med, älskar och litar på.

Migrationsverket verkar tro att hon är ett paket som det står Frankrike på, och agerar som om hon själv innerst inne på något sätt vet att den här vistelsen var tillfällig. Men det vet hon inte. Papper och vuxnas organisation här i världen har ingenting att göra med henne som person. Man kan inte gömma sig bakom att ”hon är Frankrikes ansvar”. Vi placerade henne där hon är, vi gav henne dessa föräldrar, därför är det VÅRT ansvar att ta hand om henne i fortsättningen. Om hon mår bra hos sin pappa och mamma, är det ett brott mot all etik, all humanitet, och barnkonventionen, att tvinga henne därifrån.

Jag kan förstå om den biologiska mamman lider av att ha lämnat bort sitt barn, det är ingenting en kvinna normalt någonsin kommer över. Men uppenbarligen var hennes situation sådan att hon var tvingad till det, och bara det att man måste leta efter henne säger väl en hel del. Enligt soialförvaltningen finns det också en hotbild mot henne, hur säker är då Haddile om hon hamnar i Algeriet eller Frankrike hos denna för henne totalt okända kvinna som inte ens talar ett språk hon förstår? Riskerar Haddile att mördas, eller bli slagen, eller se kvinnan hon hamnat hos mördas, eller befinna sig på flykt, gömmas undan?

Migrationsverket är (återigen) på väg att begå ett brott på alla plan mot ett totalt oskyldigt och försvarslöst barn. Har någon där försökt leva sig in i hur det ska kännas för Haddile, två år, att plötsligt lämnas över till främmande människor fast hon inte vill, sättas på ett plan, få mat hon inte känner igen, placeras i ett rum och en säng hon aldrig haft förr, med ljud och dofter som är fullständigt okända, och med idel främlingar runt sig som hon inte vet om hon kan lita på och som inte förstår vad hon säger? Hon kommer att längta och ropa efter mamma, och undra varför mamma aldrig kommer. Den relationen kommer aldrig någonsin att kunna repareras, även som vuxen kommer hon att fråga varför mamma och pappa inte gjorde allt för att skydda henne.

Det här är ett livligt, tryggt och glatt barn som vuxna nu planerar att MEDVETET skada och plåga. På grund av papper och formuleringar.

Och mamman då? Ja, om hon kan, låt henne komma till Sverige och på något sätt finnas med i Haddiles liv via besök och introduceras gradvis – OM det kan ske på ett säkert sätt.

Migrationsverket måste tänka om. Helt och hållet. Om föräldrarna är villiga att adoptera henne och är bra föräldrar, är det enda riktiga och försvarbara att de får göra det. Annars förstör man en människa för livet, en som bär med sig denna kidnappning som vuxen kvinna, och det kommer att färga alla hennes relationer. Fullständigt i onödan.

Haddile med föräldrar

Stön och stånk.

Jag förstår inte varför det känns som ett så hemskt och uttröttande jobb att betala räkningar?

Det är inte så att jag måste välja mellan att betala räkningar och köpa mat (än). Jag har inga fruktansvärda lån med skräckinjagande räntor (numera). Inga bil- eller mobilkostnader.

Allt jag behöver göra är sätta mig ned vid den inbjudande plats för själsdödande göromål som jag inrättat i mitt sovrum och som hittills lyckligtvis inte stört min sömn med sina vibbar, ta fram de grejor som behövs, betala mina fyra eller fem räkningar, ringa in pengar till rätt konto, och posta kuvertet (nej, jag gillar inte Internettransaktioner och utför sådana bara i nödfall under svår misstänksamhet).

skrivbord för trista sysslo
”Inbjudande”. Hm.

Så varför känns det som ett så ruskigt straff? Under stön och stånk blir det av till sist, fem minuter tar det och jag är en crybaby. Ut på gatan och där kommer postbilen, så jag kan jublande av lättnad kasta kuvertet direkt i jutesäcken som postkillen flinande håller fram.

Det där ovan är bara ett av tre använda bord. För förutom snobbskrivbordet med sin numera accepterade dumma grunda låda finns ju också matbordet, där man belåtet kan breda ut tidningar, fin post och tidningsvinjetter ritade av familjemedlemmar, och öppna em av sina nyorganiserade mappar. Samt lösa sudoku. Och rita hus i rutade kollegieblock.

Mat-arbetsbord
Vardag och ingen gäst förrän i morgon, så det kan se ut så här. Mys!

Fast när jag sitter och längtar efter lyx kan jag ju titta på den här bilden som jag hittade på FE’s mäklarsida, en gård i närheten där de byggt en POOL.

med pool
Men wow…

Får vi nog ingen här. Men vi har ju våra rostiga blomlådor med stilriktigt, postmodernt gräs i!

Räden mot bin Laden

Sitter och ser på CBS 60 Minutes hur en av de Navy Seal som dödade Usama bin Laden, och skrivit en bok om det, intervjuas. Han sitter inte i skugga för att dölja sin identitet, utan sminkörer har ägnat fyra timmar åt att förändra hans utseende totalt, och rösten är förändrad.

Just nu är det reklampaus just efter att han berättat om hur helikoptern soldaterna kom i kraschade på husets gård.

Han förnekar att han var på ett renodlat morduppdrag. Gick det, skulle de fånga in bin Laden. Han sägr också att i verkligheten rusar man inte uppgör trappor skrikande under kaos – man smyger försiktigt och tyst.

Nu fortsätter det.

Surbrunnsgatan på Million Dollar Listing New York? /PS

Tittade lite då och då på TV-programmet Million Dollar Listing, om unga män som sålde lyxvillor och -våningar i Los Angeles. Inte lika roligt som brittiska husprogram, eftersom det inte handlade om själva husen och om dem som längtar efter dem, utan bara om pengar, försäljarsnack, rovmentalitet och inte så sällan bindgalna kunder. (”I want to buy the house. And all the furniture. And the car. The seller has to put in his car. I want his whole life!”) Att sälja lyxegendomar verkar helt enkelt inte locka fram det varma, kramiga och personliga i folk.

Nu kom Million Dollar Listing New York, och jag tog en skeptisk titt. Samma slickade försäljare, samma dragkamper och konkurrens, samma spelbeteende som gör att säljarna till sist verkar sakna kärna. Och det fanns en som var ännu mer arrogant och hänsynslös än de andra, som ännu mer verkade spela en roll och som jag alltså tyckte sämst om – och han visade sig vara svensk.

Fredrik Eklund, Handelsstudent, son till SEB-bossen Klas Eklund, bror till Sigge Eklund, startade bolag som ung med bl a Carl Bildt (de här gossarna tar bolagsbildande med en klackspark och som ett spel), gick sedan över till porrfilmbranschen där han blev Årets nykomling för sexande framför kameran, blev sedan mäklare och Årets nykomling även där. Märklig person.

Fredrik Eklund m pappa
Fredrik med pappa i Observatorielunden (från serien). Pappa hade inte tid med barnen när de var små, och har inte tid att äta middag med sonen nu. Fredrik vill höra att pappa är stolt över honom. Det får han inte, men pappa säger att han älskar honom.
Senare får vi träffa mamma, som stöttar Fredrik i vått och torrt. Han ger henne en check för att ge kärlek tillbaka. Hon blir rörd.

Men Fredrik har också en mäklarfirma i Sverige, dit han åker varje månad, och nu skulle han sälja ett gårdshus, före detta stall, i Stockholm. Och det var på vår gård! Jag höll på att trilla av stolen.

S 4

Före detta stallet, med höloftslucka och allt, som på vår tid var reklambyrå. Nu har det blivit totalt ombyggt, allt är plexiglas och svart och vitt.

inside

Det kändes konstigt att se Fredrik och hans mäklare trava runt i huset och prata engelska med de svenska spekulanterna och säljaren, där ungarna en gång sprang omkring och badade i en liten plastpool på gården där vi åt utomhus på somrarna. Och dit Uffe nyligen gick för att visa lilla Alma sitt barndomshem och ta bild av henne utanför vår dörr en trappa upp. (Lägenheten stals från oss av ett ohederligt, svinaktigt par – kvinnan var förresten reporter på Expressen – som bara skulle hyra den tillfälligt, men det är en annan historia. En god vän hjälpte mig med ett lån till en bostadsrätt i Vallentuna, så att barnen och jag skulle ha någonstans att bo. Tjuvarna är väl nu knarriga, elaka gamla pensionärer som snor fågelmat från duvor och sätter krokben för små barn.)

Ja, så gamla Surbrunnsgatan, nu bostadsrättsförening, hamnade i ett amerikanskt program om miljonegendomar i New York. I samma program skulle en våning värd 25 miljoner dollar i New York säljas. Märkeliga är livets vägar.

Vad gårdshuset gick för? Strax under 7,5 miljoner. Kronor.


PS. Nu har jag strögooglat Fredrik lite mer, och kan tala om att han också stöder ett par välgörenhetsorganisationer, ger t ex pengar till hiv-smittade barn i Zimbabwe. Han har också skrivit en bok som ni kanske känner till, Bananflugornas herre, här en reaktion på den. Och här en recension i Kristianstadsbladet från 2005, uppdaterad 2010, av både Sigges och Fredriks debutböcker.