KG:s fandangoteckning.

KG Söderström Fandango

Den här tavlan av en fandangodansös ritade KG i Menton i början av 60-talet. Det står ”Royalty” på tavlan, och jag undrar om det är baren där han arbetade, eller om han bara var på besök. Det finns ett ”Royalty” i Menton nu.

KG hade en flickvän i Menton. Han berättade om första träffen: Den gick till så att han bjöd ut flickan (på bio, har jag för mig), och hon hade med någon manlig familjemedlem som förkläde. KG skulle nämligen godkännas. Godkänd blev han, och sedan var det fritt fram.

Men det var också allt han berättade. Jag vet vad hon kallade honom, men inte ett dyft mer. Han var ytterligt diskret.

Så nu har jag KG-teckningar lite överallt (den jag fick av Peter bakom mig, och en annan i hallen), och det känns fint.

Bert och Benke råkade ut för en bildåre igår, skadades men klarar sig bra.

Bert och Benke i Luleå – Bert har bloggen Ögonblick i norr – blev påkörda av en otäck vansinnesförare vid ett övergångsställe igår. Bert klarade sig med rejält blodvite, Benke måste opereras, men bör bli helt bra.

Otäckt. Tänk så fort det kan gå. Jag är så glad att det inte blev värre, och att hjälpsamma människor genast ställde upp.

Snöa in på spring / Aha!-uppdatering

Nu har jag förutom att vara tillbaka i San Fransisco även studerat springande människor på Google. Och de tycks alla landa på hälen! Jag har tittat särskilt noga på kenyaner, i hopp om att jag och de ska springa likadant, liksom mer riktigt och naturnära (eftersom de tydligen förvärvar sin förmåga genom att springa en mil till skolan, barfota).

Men kenyanerna tycks göra likadant som alla andra när de springer maraton. (Ska jag stava maraton eller Marathon eller Maraton?) Ner med hälen alltså, i alla fall på de flesta bilder jag sett.

Så jag tog mod till mig och försökte här hemma. Det går ju inte! Hur kommer man alls framåt på det sättet? När man sätter hälen i stretar man ju liksom emot?

Det blev stora oviga skutt, jag kände mig som en kanin som försökte hoppa omkring på en kaktus, eller möjligen på en varm plåt. Ajajaj. Ont gjorde det också.

Kan någon ädel springare, eldig eller ej, förklara? Eller finns det springskolor på nätet?

Jodå. How to run:

Ta inte för långa steg, landa på hela foten/trampdynan (han säger båda sakerna, och så ser man i alla fall folk i bakgrunden som landar på hälen), spring rak. Och så ska man börja försiktigt, annars kommer man oundvikligen att skada sig. Säger experten.

UPPDATERING.

Nu har det gått upp en talgdank för mig efter att ha svarat Rexxie! Hur gör jag när jag går? tänkte jag och promenerade runt, och då sätter jag ju i hälen först (just about), den platta delen av hälen, men ju inte med kraft och kläm och brak. Sedan började jag springa långsamt som om jag gick (ginge), och fattade att det är förstås därifrån häl-landnings-springet kommer. Så nu har jag i alla fall en förklaring!

Men så fort jag ökar farten dunkar ju hälen i väldigt hårt, det är verkligen en helt annan teknik att springa så än att landa på trampdynan först, och att kuta på det viset mer än femtio meter kan aldrig i livet vara OK för kroppen, även om man försöker dämpa med speciella skor. Vi är, som Skavlanmannen sa, gjorda för att springa på ett sätt som inte skadar oss, och det ska inte behövas dämpande skor för att motverka skadlig löpteknik, i den mån det ens fungerar mer än hjälpligt. Vi har inbyggd dämpning.

Hade tänkt blogga om intressanta ting som den norska islamisten (islamist sedan tre månader) som hotat journalister och att döda judar. Han fick skarpt svar på tal i tidningen av en annan muslim, han fängslades och nu hävdar han att han ”bara skojade”. Jag ville skriva om USA-valet och om Amazonasfolket pirahas märkliga språk (ni kanske såg Vetenskapens värld?), men jag har inte haft tid.

För efter att ha gått som katten kring het gröt och fegat ur flera gånger, tog jag upp San Fransisco-boken för att göra en sista koll och ev putsningar innan jag skickar den till någon som jag avtalat med ska läsa. Och jag kom i gång så till den milda grad att jag inte vågade ta paus ens för att äta, utan fick tvinga mig ur stolen till slut för att ranta omkring lite och hålla blodomloppet i gång.

Vågade inte gå ut och köpa lunch, men hade en avocado som visade sig vara helt perfekt mogen, och vågade absolut inte gå en promenad, men det tog datorn själv hand om. Efter 132 sidor bestämde den sig nämligen helt enkelt för att inte tillåta mer sparande i dokumentet. Du har för många filer öppna, påstod den envist. Det hade jag ju inte, det är bara datorn som är för fullpackad med grejor, men jag var tvungen att med hjärtat i halsgropen trycka på ”spara inte” för ens kunna stänga boken och fortsätta. (Det enda som inte sparades var den sista lilla ändringen.)

Och då var det ju lika bra att gå ut och tuffa parken runt i kylan. Plötsligt har det ju blivit kallt med is på vattenpussarna och allt, igår kväll trotsade jag en vacker snöyra för att köpa min dagliga Magnum (den rara flickan i kassan log). Vad hjälper det att försöka dölja sin hemliga last genom att köpa ut i olika butiker, när alla expediter vid det här laget känner till den? Generation efter generation på 7-Eleven har lärt sig att helt enkelt räcka ut handen efter mina åtta kronor för en banan, för det är i princip det enda jag köper där nere.

Upp igen och fortsätta. Datorn klarar tydligen hundra sidor i stöten, så det blev hundra sidor till. Sedan var skallen tom och då ska man akta sig för att fortsätta, då kan även små redigeringar bli fel.

Tittade på Skavlan, på Wenche Myhre som var så fantastisk en gång med Povel Ramel och på Ola Rapace som verkligen inte är verbal, på John Irving och Kerry Kennedy (dotter till Robert Kennedy) och den märkliga mannen som förklarade att människan är gjord för att springa långt.

Mer än femtio meter? undrade jag skeptiskt, som ju aldrig kunnat springa. Men jag tror honom i princip, det är sant att den enda fördelen vi har som djur (förutom vår hjärna, som han glömde nämna) är att vi kan svettas och därmed springa under längre tid än andra, betydligt snabbare djur. Khoi San-jägare använder den metoden, de tröttar helt enkelt ut antiloper genom att springa efter dem i timmar om så behövs, och dödar antilopen när den till sist inte orkar längre.

Men han sa en märklig sak – att löpare springer fel, för de sträcker ut benet och landar på hälen i steget, och då missar man kroppens förmåga att dämpa stötar och skadar kroppen efter hand.

Landa på hälen? Gör folk det? Det lät konstigt. Jag provsprang lite i lägenheten, och inte sträcker jag ut några ben eller landar på hälen. Jag springer framåtböjd på trampdynorna med böjda ben och hälarna landar bara ytterst lätt på underlaget när foten sträcker ut sig inför nästa steg. Gör inte alla så? Jag har aldrig kommit på idén att springa på något annat sätt. Det gör ont att ens tänka på det. Sätter maratonlöpare verkligen i hälen när de springer?

Nu när jag tänker på det, verkar jag minnas maratonlöpare som springer raka i kroppen. Förmodligen är det där en hel vetenskap med teorier och tekniker som jag aldrig hört talas om. Jag var verkligen inte snabb på 60 m i skolan , jag tog bara längre och längre steg, och min lärarinna muttrade att det var inte fyrsteg det här. Mer coaching än så fick jag inte.

Frågan är om det hade hjälpt. Antiloperna i Namibia går under alla förhållanden säkra för mig.

Donald Trump, clownen.

Haha.

Sedan i måndags har Trump, som ett tag själv ville bli president och tror att Obama är född i Kenya, slagit på trumman och sagt att han vet STORA SAKER om presidenten, saker som kan ändra valet! Till Romneys fördel, alltså. Och det skulle tillkännages NU, klockan 12 New York-tid, dvs 18:00 svensk tid!

Och vad blev det?

Det ovan. (Klicka på haha, som länkar till Trumps twitter.) Det bidde en tumme. Stenrika, ärkekonservativa Donald Trump säger att om president Obama offentliggör sin passansökan och sina collegebetyg, ska han ”med glädje” donera 5 miljoner dollar behövande, inom en timme efter att Obama lytt order till hans (Trumps) belåtenhet.

Det ser ut som något som yxats till i sista minuten. Vi skulle vänta i tre dagar på detta? (Läs gärna kommentarerna!) Troligen ville han först tillkännage att Obama sålt kokain under sin collegetid, men det ville inte ens republikanerna ta i. (För otroligt.) Sedan kanske han ville säga att han fått tag i papper som visar att paret Obama ville ha skilsmässa år 2000, men vem bryr sig i så fall om det?

Detta lär knappast ändra valet. Om Trump vill donera 5 miljoner dollar till fattiga, kan han göra det. Presidenten lär knappast ingå någon byteshandel med honom.

*

Det gick visst inte så bra. Vid halv tio är kommentarerna avstängda på youtube, och Trumps video har 6,510 likes och 13,173 dislikes. Ser ingenting om evenemanget på Washington Post. Ett par etablerade skvallersajter säger i stort sett att Trump är lite tokig.

Just another day at work.

soldater stan
tatuering

Så fort man sticker näsan utanför dörren med en kamera ramlar man på intressanta saker. Som en soldatpatrull med full packning och vapen på S:t Eriksplan, eller konstverksfotografering utanför tatuerarbutiken. Tatueraren stod på knä, och först trodde jag han bad till Gud med blicken rakt in i tegelväggen. Sedan fick jag syn på fotoobjektet. Med rumpan bar, men annars hade man ju inte fått med hela bilden.

Men det var ju inte dem jag skulle plåta. Ut mot Pampas Marina! Det gäller filmscener, kan jag ju avslöja, jag är lite petig och vill kolla att det jag sitter och tänker ut faktiskt fungerar i verkligheten. När jag väl står där med ett filmteam vill jag inte få konstnärlig kollaps, slå mig för pannan och slösa bort tre dagar på mental återhämtning för att det inte går att göra de bilder jag fantiserat ihop. (OK, så skulle jag aldrig bära mig åt, jag skulle tänka om.)

Här researchas alltså. Med kamera. Och tre scener av fyra var precis som de skulle. Nu kan jag ju inte berätta om dem, men jag måste säga att jag hade flyt och tur, för överallt dök det upp vänliga människor som ställde upp som figuranter, dvs statister. Här kommer en kvinna utan vare sig fotograf eller ens en proffskamera, och de gör ändå snällt som de blir ombedda utan att tveka.

Figuranter vid Pampas

–Hej killar, kan ni vara så hyggliga och sätta er på bänken där?
–Visst! Film? Ja, här har de spelat in de där Arne Dahl-filmerna som går nu.
–Jag har varit med i Ulf Lundells Sömnen.
–Jag var ängel en gång i en film, åkte på en lina. Det tog hela dan.
kafébänk killar

Får syn på andra soldater vid Karlberg. Springer ikapp dem – jag som aldrig springer!

–*Pust* Får jag ta en *pust* bild?
–Javisst!
–Vad snällt! Men le inte, kan ni inte se lite skumma ut?
(Killarna försöker snällt se skumma ut.)
–Vad är det för bössor ni har?
–AK-femmor.
–Vad säger de på stan när ni kommer och se ut så där på gatorna?
–De flesta är vänliga. Vi är flera som går omkring.
–Det slår mig att det här är nog det enda landet i världen där man kan be fullt utrustade soldater ställa upp på bild. Undrar om det skulle gå i USA?
–Man kan väl vara trevlig fast man är i grönkläder?

soldater

Knatar före dem för att ta en framifrånbild när de går på bron över till Birkastan. En soldatpatrull kommer nu att vävas in i manuset, för de kommer mina huvudpersoner (som möter dem just på bron) att tänka på en mängd saker och det passar med de scener jag redan har.

Kommer hem med 56 bilder. Gick ut fräsch och nyduschad, kommer hem genomsvettig – och ändå tog det bara ett par timmar, inklusive det där som ni inte får se. Än.

Gudomlig soppa.

Vaknade för tre timmar sedan med osedvanlig energi, eftersom jag just hade drömt om en filminspelning. Jag har stått på scenen och regisserat otaliga filmer i drömmarnas värld under åren, och när jag vaknar direkt ur en sådan dröm vill jag helst hålla kvar den, somna om och fortsätta, för det är alltid dynamiskt. Det händer alltid massor, det är massor med prat, olika åsikter som stöter mot varann, det är skådespeleri, scener packade med vitalitet, det är spännande och aldrig tänker jag: ”Så skönt att det bara var en dröm! Puh!” Och nu var jag ju inte KLAR!

Har alltså ägnat förmiddagen åt diverse fysisk aktivitet (sitter nu på stolskanten som om jag just ska hoppa upp igen), spelat musik och sjungit och hållit på, och just ätit en gudomlig lunchsoppa. ICKE köpesoppa, skulle inte falla mig in att köpa en soppburk som bara innehåller stärkelse, kryddor och vätska och noll näring, plus otrevliga ämnen från själva burken (bland annat bisfenoler, har jag hört).

Nej, jag hade två koppar i kylen, den ena med koncentrerat spad från grönsakskokning, den andra med koncentrerat spad från kolja-kokning, den senare hade blivit gelé. Hällde båda i en kastrull, tillsatte en minimal smörklick, lite redning (mjöl+mjölk hopvispat), salt och en aning curry, och kokade upp. Det där med en aning curry är ett bra knep, det ska vara så lite att man inte kan identifiera smaken, bara så att det blir gott.

Den färdiga soppan hamnade i en stor Höganäsmugg med en sked i och togs med in till datorn. Det perfekta sättet att äta soppa, och perfekt datormat. Och förutom att den förmodligen är full av vitaminer och mineraler, belastar man inte naturen med ännu en burk eller plastförpackning.

Projekten måste gå omlott, eftersom människor måste få tid på sig att läsa. Jag har alltså haft en dags återhämtning från djupdykningen senast (förhoppningsvis får jag dyka ner igen) och ska tillbaka till något annat, och tänker gå ut och fotografera för det ändamålet. Bort till Pampas Marina!

(Aaah, den där soppan var god! Allt som fattas nu är en chokladbit. Kan jag ta på vägen.)