Hade tänkt blogga om intressanta ting som den norska islamisten (islamist sedan tre månader) som hotat journalister och att döda judar. Han fick skarpt svar på tal i tidningen av en annan muslim, han fängslades och nu hävdar han att han ”bara skojade”. Jag ville skriva om USA-valet och om Amazonasfolket pirahas märkliga språk (ni kanske såg Vetenskapens värld?), men jag har inte haft tid.

För efter att ha gått som katten kring het gröt och fegat ur flera gånger, tog jag upp San Fransisco-boken för att göra en sista koll och ev putsningar innan jag skickar den till någon som jag avtalat med ska läsa. Och jag kom i gång så till den milda grad att jag inte vågade ta paus ens för att äta, utan fick tvinga mig ur stolen till slut för att ranta omkring lite och hålla blodomloppet i gång.

Vågade inte gå ut och köpa lunch, men hade en avocado som visade sig vara helt perfekt mogen, och vågade absolut inte gå en promenad, men det tog datorn själv hand om. Efter 132 sidor bestämde den sig nämligen helt enkelt för att inte tillåta mer sparande i dokumentet. Du har för många filer öppna, påstod den envist. Det hade jag ju inte, det är bara datorn som är för fullpackad med grejor, men jag var tvungen att med hjärtat i halsgropen trycka på ”spara inte” för ens kunna stänga boken och fortsätta. (Det enda som inte sparades var den sista lilla ändringen.)

Och då var det ju lika bra att gå ut och tuffa parken runt i kylan. Plötsligt har det ju blivit kallt med is på vattenpussarna och allt, igår kväll trotsade jag en vacker snöyra för att köpa min dagliga Magnum (den rara flickan i kassan log). Vad hjälper det att försöka dölja sin hemliga last genom att köpa ut i olika butiker, när alla expediter vid det här laget känner till den? Generation efter generation på 7-Eleven har lärt sig att helt enkelt räcka ut handen efter mina åtta kronor för en banan, för det är i princip det enda jag köper där nere.

Upp igen och fortsätta. Datorn klarar tydligen hundra sidor i stöten, så det blev hundra sidor till. Sedan var skallen tom och då ska man akta sig för att fortsätta, då kan även små redigeringar bli fel.

Tittade på Skavlan, på Wenche Myhre som var så fantastisk en gång med Povel Ramel och på Ola Rapace som verkligen inte är verbal, på John Irving och Kerry Kennedy (dotter till Robert Kennedy) och den märkliga mannen som förklarade att människan är gjord för att springa långt.

Mer än femtio meter? undrade jag skeptiskt, som ju aldrig kunnat springa. Men jag tror honom i princip, det är sant att den enda fördelen vi har som djur (förutom vår hjärna, som han glömde nämna) är att vi kan svettas och därmed springa under längre tid än andra, betydligt snabbare djur. Khoi San-jägare använder den metoden, de tröttar helt enkelt ut antiloper genom att springa efter dem i timmar om så behövs, och dödar antilopen när den till sist inte orkar längre.

Men han sa en märklig sak – att löpare springer fel, för de sträcker ut benet och landar på hälen i steget, och då missar man kroppens förmåga att dämpa stötar och skadar kroppen efter hand.

Landa på hälen? Gör folk det? Det lät konstigt. Jag provsprang lite i lägenheten, och inte sträcker jag ut några ben eller landar på hälen. Jag springer framåtböjd på trampdynorna med böjda ben och hälarna landar bara ytterst lätt på underlaget när foten sträcker ut sig inför nästa steg. Gör inte alla så? Jag har aldrig kommit på idén att springa på något annat sätt. Det gör ont att ens tänka på det. Sätter maratonlöpare verkligen i hälen när de springer?

Nu när jag tänker på det, verkar jag minnas maratonlöpare som springer raka i kroppen. Förmodligen är det där en hel vetenskap med teorier och tekniker som jag aldrig hört talas om. Jag var verkligen inte snabb på 60 m i skolan , jag tog bara längre och längre steg, och min lärarinna muttrade att det var inte fyrsteg det här. Mer coaching än så fick jag inte.

Frågan är om det hade hjälpt. Antiloperna i Namibia går under alla förhållanden säkra för mig.

Annonser

4 reaktioner till “–”

  1. Jag såg lite av piraha-programmet. Det jag såg var intressant.

    Men även hästar svettas. Fast det kanske inte är de som avses att jagas.

    Jag tror också att man ska landa på tån när man springer. Hälen är för promenader.

    Heja San Fransisco-boken!

    Gilla

    1. Väldigt spännande program – och väldigt svårt för den lingvist-akademiska världen att bedöma ett språk som endast 2 akademiker talar, och som endast max 400 personer har som modersmål! Men anklagelserna om rasism var ju absurda.

      I och med att alla pirahabarn nu lär sig portugisiska, är hela den mentala pirahavärlden borta inom ett par år, liksom den enorma kunskap de har om Amazonas.

      Visst svettas hästar! Det kan ånga om dem. Frågan är om de kan springa lika länge som människor? Fortare, förstås, men lika länge?

      Jag har en artonhundratalsbok med en rolig uppgift: Vid skjutsställena där man bytte häst, fanns det flickor som sprang bredvid ryttare och häst ända till nästa skjutsställe, där de tog tillbaka hästen och red den hem. Släng er i väggen, Marathon-kenyaner! 😉

      San Fransiscoboken tackar! Den söker nu en agent, och det finns en som jag tror det skulle vara roligt att samarbeta med, men hon ska förstås läsa boken först och se vad hon känner. Därav genomgången.

      Gilla

      1. Visst! Det står i en bok skriven av Amerikas dåvarande Sverige-ambassadör. Han träffade Fredrika Bremer också. Jag tror jag gjorde en Namn och Nytt-krönika om den boken en gång.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s