Da snow is back /Kommentarstips

fågelspark o gran
Sort of.

Granen är på plats, pyttelite snö har fallit, och tydligen finns det i alla fall en fågel kvar i Stockholm. För tjugo år sedan såg jag dussintals varje dag.

Och Supergrannens trädgård är översnöad.
översnöad balkong

Lite julefrid sänker sig tydligen också över New York.
nästan fred i NYC

Ett helt dygn utan att någon blev mördad i staden! Så kom inte och säg att det inte går framåt.

Men det ser verkligen glåmigt ut här. Fint med snö, men två centimeter till skulle inte skada. Och så lite sol, tack! Folk runt i kring här börjar se riktigt deppade ut, så kan vi inte ha det.

PS – ramlade över en gammal kommentar av Studiomannen, som sa att det går enkelt att kommentera om man kör med CapLocks. Det är ju svårt att ta sig in på bloggen, men hans tips verkade fungera.

Moment 22 / Hattuppdaterat

Jag är säker på att om jag bara sitter och dumsurfar på datorn tillräckligt länge kommer disken att diska sig själv, manus att översättas från engelska till svenska genom magi och golv att torka sig.

För vad jag måste göra är att gå och handla innan jag äter frukost, men jag är lite för vissen för att gå ut och handla. Nu kan jag ju inte äta frukost i alla fall, så den är irrelevant egentligen. När man är så skör att man mår illa till och med av att dricka vatten är det rätt lusigt, men jag dricker vatten ändå. Man är väl en stolt och modig ättling av en lots, en indelt soldat, bönder och affärskvinnor, en samling överklassare, diverse vikingar och en förlagsredaktör! (Och en kinesisk prinsessa, enligt myten. Måste givetvis ha varit en prinsessa.)

Egentligen har jag intressanta saker att blogga om den katastrofala historieundervisningen på gymnasium och universitet – det är där Alexandrias bibliotek verkligen brinner än en gång, även i USA enligt ett inslag i ”60 Minutes” – och om den till sist färdiglästa Breivikboken. Kommer senare. I presume.

Nu SKA jag ut och handla innan nästa glas vatten gör mig för sjuk för det också. Wish me luck. Det är säkert hela hundra meter till butiken.

Apropå ingenting: Olivia de Havilland (född 1916, storasyster till Joan Fontaine), ”den snälla flickan” i Borta med vinden, är 96 år, lever och har hälsan och bor i Paris.

Olivia de Havilland
Med historikern David McCullough på tillställning i Paris, på ambassaden gissar jag.

Hon dök upp i 60 Minutes och pussade historikern ovan, till hans stora förtjusning. Borta med vinden kom 1939 och var bara en av fem filmer hon gjorde det året. En av de andra var Dodge City. I likhet med Bette Davis krigade hon med sitt filmbolag och vann, en stark tjej som tyckte hon fick spela alldeles för många förjusande och godhjärtade kvinnor.

Uppdaterat:

Så här såg de ut i sin glans dagar, filmstjärnesystrarna Foantaine och de Havilland. Med tjusiga hattar. Vad man undrar är hur de lyckades se förnuftiga och vettiga ut i dessa kreationer. Men det fungerade.

Foantaine :Havilland
Tyvärr var de inte alls goda vänner. Snarare bittra fiender.

När jag tittar på bilden, försöker jag föreställa mig att det är fyrtiotal och frammana den där känslan samtiden måste ha haft av att hattarna, kläderna, broschen och handskarna är nutida, fräscha, att bilderna kunde ha tagits igår, att allt är helt modernt. Det fungerar tyvärr inte alls. Darn.

Men här har vi Kate Winslet, som fick en orden av brittiska drottningen häromdagen, klädd i elegant svart damig dräkt. Och hatt.

kate-winslet-

Hur gör hon? Hon kan lyfta på högra ögonbrynet!
Jag kan bara lyfta på det vänstra.

Men hjälp, det är ju en överkörd skata! sa folk om hatten.

Ligger något i det. Men visst var den fin i alla fall?

Spontansignering på Myrorna och skrivmaskinsknatter.

En kul grej hände på Myrorna idag. Jag hade vägarna förbi och tittade in för att se hur de prissatt ett par saker jag lämnat in, en av dem är kanske värd något. Jag hittade dem inte, och på vägen ut kikade jag i bokstället därför att böcker är fint och för att jag alltid tänkt att om jag hittar en av mina egna där någon gång, ska jag erbjuda mig att signera den.

Och nu stod Den sjätte natten i pocket där, minsann! Glad i hågen gick jag till disken med den och ville signera, och först när jag sa det hörde jag hur osannolik min historia lät. Jag tog av mig glasögonen för att verka mer trovärdig, men insåg (hehe) att det nog inte hjälpte. Men killen fann sig, såg vederbörligen imponerad ut och lät mig skriva mitt namn (billig bok hur som haver, tänkte han kanske). Undrar om han trodde mig? Författare bor ju liksom inte i hus i närheten, de bor någon annanstans.

Och så värmdes mitt hjärta när jag såg att fjortonåringar tydligen fortfarande har ett hum om skrivmaskiner. Det här hittade jag på twitter:

Paris Jacksoη ‏@ParisJackson

can they make a settings for when you type on an iphone it makes a typewriter clicking sound and when you send a text it goes ”cha-ching!”

Hon vill att hennes iphone ska låta som en skrivmaskin när hon smsar, och till och med klinga till som valsen när hon skickar iväg texten!

Signe dig, flicka.

På bio med en liten älva. // Jodå 2.

Trodde inte det skulle hända något särskilt idag, men så ringde en älvpappa och grattade och sa att han och lilla älvan skulle gå på bio för att se Tingeling för andra gången, och ville jag följa med? Tacka sjutton för det! sa den inte fullt så älvlika farmodern.

Älvor är den stora, stora saken för lilla älvan, så hon hade på sig sin fina älvklänning som har blinkande stjärnor om man trycker på en knapp, och blomma i håret.

älvflickan

Älvpappan var inte alls klädd i älvkostym, men han var rejält rustad för biobesöket. Man ska ha med sig bubbel-bubbelvatten, fick jag veta, och kanelbullar. De hade med sig matsäck till mig också.

Och det gick ju jättebra att gå på bio med solglasögon! Jag har inte sett barnfilm på evigheter, och här tog de ut svängarna rejält. Någonstans mitt i blev en liten kille i publiken jättejätterädd och började gråta, men älvan bredvid mig kröp mest ihop intill pappa när det var lite sorgligt.

Älvflickans klänning och kanelbulle
Älvans vackra klänning.

Nu hade jag fått en väldigt fin födelsedagsteckning från älvan för några dagar sedan, med åtföljande förklarande brev och grattis från hennes mamma.

–Vet du hur många år jag fyller idag? frågade jag. Och så sa jag det. Väldigt många år är det.

Och då tittade älvan på mig, och så slog hon försiktigt armarna om mig och sa: Grattis på födelsedagen, farmor. Och jag tänkte på att hennes mamma berättat för mig om hennes goda hjärta, och det är verkligen sant.

Efter filmen dansade den lilla älvan omkring i biostolen och sjöng ledmotivsången för full hals, och underhöll med den hela vägen ut på Medborgarplatsen och där också, där hon gick mellan oss och höll oss båda i hand. Man borde nästan ha gått omkring med en kopp och samlat pengar.

Älvpappan pekade uppåt Götgatan på tegelborgen som ligger där hans farfars far en gång hade sin tobaksfabrik. Vi är stockholmare sedan många generationer på alla ledder, med starkt uppiggande inslag från Västmanland, Östergötland och Norge. Varifrån den skönlockige Bodach (han med tobaksfabriken) kom på 1840-talet eller så vet vi inte, men han tog med sig otroligt dominanta pann-gener – alla hans ättlingar har samma sorts pannor. När de första besökarna kom upp på BB för att titta på älvpappan och hans bror, brast de i skratt när de såg de två pyttesmå KG-kopiorna med Bodach-pannor.

Och så skildes vi vid tunnelbanan och jag kröp in i ett mörkt sovrum med med ögonen. Och nu mår de OK igen.

Och det kom grattis från älvfarbrorn också, och ett mail från konstnärsvärlden – ”kom till Nationalgalleriet i kväll. De har bar där, och vi måste ju fira att du inte ser en dag äldre ut”. Än vad? kan man fråga sig, men jag kanske ska pallra mig i väg idag också? Med minnet av älvfamiljen i hjärtat.

// Visst åkte jag iväg till galleriet bortåt halv tio, där finns världens minsta bar där fem glada och pratsamma personer satt. Min ciceron till konstvärlden i Stockholm dök upp och vi gick ner i källaren och tittade på en film som löper i en loop, tagen ruta för ruta i en hemgjord camera obscura, och när vi kom upp igen drack vi vin och pratade med de två kvarvarande innehavarna och jag börjar få en sorts karta över vad som händer och sker där i hogga, som farmor sa.

Bortåt halv tolv vacklade vi ut i gränderna igen, och nu sitter jag här och gäspar och undrar om det är dags för en munsbit av något slag. Pyttipanna kanske? Vad jag borde göra är diska, disken tornar upp sig, men inte fasen har jag haft tid, ork eller lust med det.

Jag fick förresten höra förut att lilla älvans mamma tar kustskepparkurs för att göra något helt annat än hon brukar, vilken rolig idé. Sedan måste hon ju ut och kustskeppa då, förstås.

PS. Det blev avokado med prinskorv och rå lök. Man tar vad man har. Avokadon har lite svårt att göra sig gällande, men rätt gott ändå.

Små-heurekor. /Jodå-uppdaterat.

(H)eureka! Jag har det! ropade redan den gamle Arkimedes, men förmodligen rätt många människor (och djur) före honom, när de kom på roliga grejor. Även om det var inom sig. Tänk er till exempel fröjden hos den mås som först kom på att man kan släppa en brödbit i vattnet och fånga fisken som kommer simmande för att äta den! (Och kom den upptäckten före eller efter evolutionen av varma korvgubbar?)

Här sker också epokgörande upptäckter landvinningar.

Lgh div

Heureka, man kan gå i hallen igen eftersom jag ställde tillbaka det hallblockerande bordet vid soffan!

Heureka! (symboliserat av det tomma lilla kristallglaset på skrivbordet), jag gick förbi Systemet för femhundrade gången och kom på att jag borde köpa Årets lilla Cointreau, och gjorde det faktiskt! Det har ju varit en del Cointreaufria år här. Bakom killen vid disken fanns lådvin lådvin lådvin, han fick gå längst bak i lagret och rota fram flaskan.

Heureka! (samma bild), jag har hittat lite pennor OCH flyttat TV:n till dansspegeln, eftersom jag ändå oftast dansar omkring när jag tittar på TV. Dessutom ser jag den härifrån och kan hålla koll, och slipper ha baksidan av den i blickfånget.

Heureka! istället för att bidra till sopberget genom att köpa nytt tangentbord, har jag (äntligen) ersatt de bortnötta bokstäverna med pyttesmå töntiga, snedklistrade etiketter, förstärkta med tejp. Känns väldigt fräscht att kunna se e, r, t, i, o och å igen, och varför har jag dundrat speciellt hårt just på dem?

Och så ett minus-heureka – hm, det har visst uppstått en kabel-TV-kabel-snubbeltråd i dörröppningen till köket.

Möblerade om och grejade gjorde jag vid tvåtiden inatt, medan TV:n stod på och CNN visade bilder från det sorgliga nya Gaza-kriget och gjorde intervjuer. Hamas skickar raketer, Israel skickar raketer. Fasansfullt. Mitt i alltsammans vanliga människor som vill leva i fred, ha jobb, kunna skydda sina barn och ge dem mat och utbildning och läkarvård. Jag kan föreställa mig mitt raseri om mina barn som små måste sitta i en källare, livrädda, och höra bomber och granater explodera omkring dem – och jag inte kunde skydda dem.

Att jag jobbade på natten (och samtidigt fick veta mer om världshändelserna) berodde på att jag återigen piggnar till först bortåt elva. Kanske jag ska rätta mig efter det ett tag? För halv elva i förmiddags vaknade jag oväntat pigg. Jag har hört att vi inte har inre klockor som går efter ett dyggn på 24 timmar, utan ett på 25, så det måste ju förr eller senare leda till en period av upp-och-nervända världen tidsmässigt.

För övrigt har jag kommit på hur man ska veta om man är gammal. Genom empiriska studier (dvs ha levat på en stund) har jag redan dragit slutsatsen att vi är unga till ungefär 45 år ålder, sedan (tjohej) är vi medelålders. Men när är man då ”gammal”? Till det inre är man ju alla sina åldrar tills man lägger näsan i vädret, men om det nu finns ett begrepp som gammal?

Jo, har jag kommit fram till, så länge man kan göra ett rejält jämfotaskutt upp i luften, är man inte gammal, rent fysiskt! Jag kan ju inte springa maraton som en del sjuttioåringar, så det går fetbort som kriterium, men jag kan baske mig hoppa jämfota! Och stå på ett ben, vilket man inte ska kunna när man är ”äldre”.

(Aj då – nu ser jag för mig en forskarlysten läsarskara som står på ett ben och hoppar jämfota – vad har jag gjort? Var försiktiga!)

Undrar om jag ska gå ut och ta ett glas vin på KB nu? Kerstin lär inte komma, så idag känner jag inte en själ där utom dem jag lattjade med förra gången. Borde jag ta med mig en bok? Breivikboken är inte färdigläst.

//Jodå, jag åkte iväg till KB med bok och allt, eftersom någon sagt att han skulle ha med sig en filmkusin som jag borde träffa. Han hade hunnit försvinna innan jag kom, men jag träffade samma trevliga prickar som förra gången plus flera nya trevliga prickar, och övade på min teknik att slippa titta in i ljus. Ljus i stakar blåser man helt sonika ut, värmeljus i glasskålar gömmer man bakom folks Lokaflaskor eller bakom tomma vinglas med en servett över.

Jag fick en klapp på kinden av en rar person, åsåg ett meningsutbyte, deltog i ett annat själv (med någon jag ev träffade för tjugo år sedan på en konstnärsfest på Söder, men det gjorde jag inte alls sa han), hörde folk säga roliga saker, fick rådet att skriva en deckarhistoria i konstnärsvärlden, åt mer Skagenröra, hamnade vid ett runt bord allra längst in på KB och upptäckte att en psykologkille faktiskt är en väldigt snäll kille (själv är jag ju stundom mer åt grinig gammal gum-hållet) samt pratade med en designer som gör förtjusande små femtiotalshattar. Hon visade dem i mobilen, och det var så man fick lust att köpa figursydd dräkt och vackra handskar och en av hennes kreationer och bli en dam. Förutom en jämfotahoppande författare bor det tydligen en dam inom mig, en som trängtar ut och vill bli permanentad och charmfull och få rött läppstift och eau de cologne.

Det blev inte så mycket läst i boken.

Sen åkte de vidare för att käka ostron och ha trevligt hemma hos en av dem, medan sömnig Bryn tackade nej och åkte hem till sig. Lade mig i sängen för att läsa och somnade, vaknade för att borsta tänder och sådant och sitter nu miss i nassen och sjunger ”happy böthdej to jo” till mig själv, medan frisk nattluft sveper in genom öppna fönster.

KG’s födelsedag, färdiga manus, lördagspromenad och konstnärsbarhäng

Treo
Dagens näringsriktiga frukost:
ett glas Treo och knäckebröd.
Förklaring längre ner.

Idag skulle KG fyllt år igen, och jag tänker på när jag just fått den här lägenheten och den var tom, och vi satt på golvet lutade mot väggen ungefär där jag sitter just nu. Skilda var vi, men vi satt och kände på lyan tillsammans, och sedan gick vi ut och upptäckte alla butikerna. Jag minns till och med vilken jacka han hade på sig. Skål för min exman!

Nu har jag färdigställt tre manus och skickat iväg dem: En radiopjäs, ett filmtreatment och San Fransisco. Det har varit en emotionell resa eftersom jag engagerat mig djupt i alla tre, och än en gång hände det som förvånar mig varje gång: Där sitter jag och ska bara ”läsa genom” SF och ”rätta småfel”, och så förlorar jag mig helt i texten och det är en jäkla massa sidor, och agenturen jag hoppas få samarbeta med får manuset en vecka senare än avtalat. De är nya och jag börjar på ny kula, så det borde passa fint. Hoppas alltså jag. Jag vill ju hellre skriva än vara bokförläggare själv, vilket en grafiker fick in mig på.

Så igår andades jag ut lite och tog en långpromenad, märkte att jag måste köpa vantar, retade mig på en parkbänk som inte stod i linje med bryggan, sprangs om på alla ledder av joggare, njöt av de kärva höstfärgerna, plaskade lite i vattenbrynet och undrade om jag borde ta paus och åka till Kanarieöarna och bada?

lördagspromenad

Och så mailade Kerstin igen och förnyade inbjudan till konstnärsbarhäng, och den här gången kunde jag ju gå, så jag greppade hatten och solbrillorna och åkte till Konstnärsbaren i Konstnärshuset. Halv fyra skulle vi ses. Konstnärer samlas där då, berättade hon.

Men på KB var det lugnt och stillsamt. Ingen Kerstin syntes till. Inga vilda, stimmande konstnärer så långt ögat kunde se. Inte alls som jag mindes alla konstnärsfester hos utgivaren av Dödens Nyheter (konst i tidningsform, kan man säga) Henrik Mathiesen en gång i tiden. Där gick det livat till! Han blev inte riktigt nöjd om inte folk drack lite för mycket, grälade, föll varandra om halsen och tog lite på fel partners.

Här i all fridfullhet satt två damer och diskuterade belevat strumpbyxor. Flickor drack te ur silverkannor. Bredvid mig satt en man och läste en biografi om Tom Waits.

Och så fanns det speglar förstås.
speglar KB

Jag slog mig i slang med bokläsaren. Han hade köpt Tom Waits för att han glömt boken om Himmler hemma, sa han. Biografi som biografi, sa han och log. Och så smet han iväg för att gå på bio.

Lugnet sänkte sig igen, Två väluppfostrade pojkar samtalade lågt. Utanför körde en spårvagn förbi. Kändes lite sextiotal.

KB spårvagn

VAR var Kerstin?

”Har du försökt uppe i Konstnärshuset?” sa en kypare. Flera gånger.

”Men där har de väl bara arrangerade fester?” sa jag.

”Ja, inte vet jag”, sa han.

Efter tre kvart hade jag totalt stimunderskott, så jag tog kappan och skulle just gå när Kerstin ångade in genom dörren och undrade vad sjutton jag gjorde här? Det var där uppe.

Så hon ledde mig in genom en annan port och uppför pampiga trappor och in i baren och där var alla, hur många konstnärer som helst! Och de stimmade!

stimmigt konstnärshuset
pratovin konstnärshuset

Vi lyckades frigöra ett bord och någon kidnappade stolar från en annan lokal, och där fanns konstnärer som Eva Nyberg (hade just varit i Paris i två månader och träffat 350 andra konstnärer från jordens alla hörn) och Karin Ek (bl a scenograf för Cullbergsbaletten) och Göran Dahl (bl a gjort konst på tunnelbanestationer) och författaren och skådespelerskan och filmaren Eva Engström (vän och mild som en blomma).

Enda problemet var att det fanns tända ljus överallt.

kerstin randig slips
Kerstin berättar för man att han inte ska ha svartvitrandig slips, för det är inte hälsosamt för psyket.
Som ni kan se dricker jag vin (bra) och har tagit av mig glasögonen (dumt).

Och jag märkte att Eva Nybergs glatt turkosa klocka matchade Ylvas outfit och måste ta en bild. Plåta mig inte! sa Eva, som för övrigt har en boxarson i USA, men när hon hörde att det var å konstens vägnar stack hon fram armen igen och lät mig regissera den.

matchande färger

Sex stänger denna lokal och alla som inte vill gå hem fortsätter ner till baren där jag först satt. Och där hittade vi Jim Axén, Arne som sa att han har en filmarkusin och Åke som kände igen KG’s namn från Esselte, och Göran Dahl igen, och alla stimmade vidare och pratade och diskuterade och skojade. Och Eva Engström (som planerar en ny kortfilm) kom också ner.

Karin Ek och Jim Axén
Karin Ek och Jim Axén.

Och jag hade ett långt samtal med Kaj om om religion och Talmud (googla gärna Talmud, men ta ett djupt andetag om ni tänker läsa om denna flertusenåriga judiska skrift, en samling av generationer rabbiners diskussioner om religionen och livet, på engelska i Wiki – kräver att man är rätt alert). Vi hade nämligen båda just sett Israels bidrag till Bästa utländska film inför Oscarsnomineringarna, ”Fotnoten”, en sorts sorgsen komedi om förhållandet mellan far och son som båda är Talmudforskare. När de hamnar i ett riktigt dilemma, har de tyvärr ingenting lärt av sina studier.

Överallt hittade jag trådar till gamla bekanta. KG var bartender i Menton? Ja, Kerstin har varit i Menton och bott i (journalisten) Bim Clinells lägenhet…. Bim Clinell? Hon var ju nära vän till Stieg (Larsson)! Osv. Och jag satt och tänkte på hur det varit om Henrik varit med istället för att dö redan vid 43 för så många år sedan, och om KG varit med (oj, han hade varit som fisken i vattnet, det enda han saknat var att man inte får röka längre).

Mot slutet av kvällen värkte ögonen som fyrbåkar. I morse var det ena knallrött. Dagen har gått åt att knapra Treo och dutta med ögonen. Nästa gång behåller jag brillorna på.

Men kul var det. Och tre manus är klara!

I morgon börjar jag på nästa.