It’s all in presentation…

Urschäkta, det är förstås lite opassande så här drygt tjugo minuter in på det nya året när man borde sammanfatta och tänka djupa tankar (när man nu inte dansar och dricker champagne), men jag blev nyss så full i skratt.

Här har det smällt som tusan i flera timmar (mitt i stan) och på BBC har en gladlynt tjej gjort rulltårta med glass, och jag surfade in på en artikel om scientology som tror på en kejsare från rymden som en gång slängde alla människor i en vulkan, och läser en kommentar:

I’ve heard of something even more ridiculous: a cult that believes that a cosmic Jewish Zombie who was his own father can make you live forever if you symbolically eat his flesh and telepathically tell him you accept him as your master, so he can remove an evil force from your soul that is present in humanity because a rib-woman was convinced by a talking snake to eat from a magical tree. Pretty crazy, right

– Glubble, Paris, France

Och brister i skratt. Allt beror på hur man berättar historien, eller hur? 😉

(Trevligt nytt år alla troende, inte meningen att vara elak men visst tål där att tänka på?)

Gott Nytt År, jakten på smyckesmeden, film om Michael Jackson m m

Gottnyttår
Isar bryts upp, isbucklorna på gatan smälter, fåglar sjunger lite prövande. Man kan gå runt sjön igen.

Det bästa önskas alla inför det nya året!

Enligt min egensinniga och optimistiska paraplyaralia är det för övrigt redan vår; den har skjutit nya skott.

aralia skott

Auspicierna [auspicier, s.pl, förebud, förutsägelser, skydd, hägn] talar också för fred och lycka inom den närmaste tiden. Det vet jag bestämt, för titta vad som hände när jag knäckte en Treo för några dagar sedan.

freds-Treo

Ett fredstecken! Tyckte jag det såg ut som. Hade jag nu deltagit i ett amerikanskt tatuerar-TV-program, hade jag genast rusat iväg och gjort en tatuering av Treon, precis som damen som tyckte hon såg jungfru Maria avteckna sig på en rostad brödskiva. Hon tatuerade in en bild av mackan på kroppen.

Nu kollade jag istället, och det är inte alls ett fredstecken, det ska vara ett streck till i mönstret.

Rackarns också. Hur ska det nu gå med världfreden?

I tidiga tonåren, när jag var på väg ut ur den statligt påbjudna kristendomen, skedde det stegvis. Ett tag hade jag en alldeles egen religion. Den byggde på begreppen Individ-Gemenskap, kallades därför igem (minns att jag bara var någonstans mellan tretton och femton), och jag ritade ett tecken för detta. Det var en sexkanting där alla vinklar kopplades samman.

En av mina bästa vänner, S, gjorde ett hängsmycke av tecknet och gav mig som present. Och nu för ett tag sedan hittade jag det igen, lite skamfilat och utan ögla, men ändå.

igem

Rörande och snällt gjort, ju. Så nu ringde jag upp henne för att säga det, men det visade sig att hon inte kom ihåg ett dugg om något hängsmycke.

– Ska jag ha gjort den där i trä- och metallslöjden? Det har jag inget minne av alls! Men kommer du ihåg vårt hemliga språk? Vi bytte inte bara om alla bokstäver, utan alla skiljetecken också, så att vi kunde skriva långa sammanhängande meddelanden utan uppehåll. Kommer du inte ihåg det?

Öh… nej, måste jag erkänna.

Jaha, S mindes inte igem. Det kanske var K som gjort det? Vi konfirmerades ju tillsammans, vi gjorde massor av saker tillsammans. Mailade alltså K.

Svaret kom prompt. – Igem… jo, jag minns både smycket och idén bakom, men det var inte jag som gjorde det.

Hm. Inte K heller. Nu fanns det bara en kandidat kvar. Smycketillverkaren kunde vara kompisen I, som ju alltid hade konstnärliga projekt på gång. I hennes rum fanns otaliga askar med pärlor och allt möjligt som hon satte ihop till fina saker.

I, S och jag gick i samma skola och höll ofta ihop. Jag minns en gång när S och jag var hemma hos mig på Vegagatan 13 och tjuvläste Sången om den röda rubinen, en delvis erotisk roman som jag var förbjuden att bläddra i. (Den var mycket sedlig, egentligen.)

Plötsligt ringde det på dörren. Hjälp! In med den farliga boken under täcket!

Det var I. Och hon var ARG. Varför minns jag inte, antagligen var det ett tjejkompisdrama där vi i tur och ordning kände oss utanför, och nu klampade hon ilsket in i mitt rum och damp ner på sängen – rakt på Rubinen. S och jag brast ut i gapskratt, till I’s sårade förvåning. Sedan läste vi boken alla tre. (S och jag minns samma utdrag ur den, en scen där huvudpersonen föreställer sig hur en kvinna duschar. Och vad var det för märkvärdigt med det? undrade vi.)

Nu ringde jag alltså en överraskad I. Som ivrigt förnekade att hon lött ihop någon igem.

– Jag är urusel på att löda ihop saker! Men minns du när Kamratposten kom till skolan för att fotografera mig och något projekt jag hade? Du finns med på bilden, du hade en skjortblusklänning med skärp i midjan, vit och grårandig tror jag…

Kom inte jag ihåg alls, tyvärr. Vi minns tydligen helt olika saker.

Så vem skapade det föräldralösa igemsmycket? Jag tror det var S i alla fall.

Vanligen brukar jag ju dansa framför TV:n, men när regissören Spike Lees dokumentär om Michael Jackson visades på SVT, bänkade jag mig ordenligt. Det är 25 år sedan hans BAD-album kom till, och filmen handlar om den perioden och hur skivan gjordes.

Det var en fantastisk tid för Michael Jackson. Han hade slagit genom som soloartist med Off the Wall och sedan slagit alla rekord med Thriller (albumet och videon). Han var på sin absoluta topp, ännu inte 30 år, vacker som en dag, otroligt produktiv, och även om han levde under ett enormt kändistryck, hade trakasserierna i medierna ännu inte riktigt börjat.

Han sysselsatte mängder av människor, kallade in studiotekniker och -musiker till sin hemmastudio för att göra perfekta demotejper av nya låtar, anställde regissörer som John Landis och Martin Scorsese (och senare Spike Lee själv) för att regissera musikkortfilmerna, arrangerade alla stämmor till låtarna och sjöng in dem själv, kallade in koreografer och dansare, sög i sig inspiration från den svarta musiken och kombinerade den med verk av vita dansare/koreografer som Bob Fosse och Fred Astaire. Det är otroligt hur många människor som var indragna i produktionen, och roligt att se dem nu och höra dem uttala sig och berätta historierna bakom. Och alltsammans nystade han ihop med hjälp av sin sin enorma karisma och gjorde till sitt. Och folk blev förtrollade av honom och förälskade i honom, inte bara publiken utan nästan alla han jobbade med. Även hans märkliga storebror Jermaine, vars bok om Michael (säkert oavsiktligt) till stor del handlar om avvisad kärlek.

Om någon någonsin förvaltat sitt pund väl, var det Michael Jackson. Han använde alla sina förmågor: Dansa, koreografera, skriva text, skriva musik, arrangera, föreslå kameravinklar, utse medarbetare och entusiasmera dem, arrangera reklamkampanjer, rita kostymskisser. Inte illa gjort av en (mentalt sett) tolvåring som hatade konfrontationer. Nu ges det kurser om hans musik på en rad universitet. Om inte länge kommer mediernas småsinta förakt mot Michael Jackson att betraktas med samma förundran som publikens och kritikernas sågning av Stravinskijs Eldfågeln och Bizets Carmen, på sin tid.

Om ni såg filmen märkte ni att den verkade rumphuggen. Det var den, vi fick bara se ganska exakt hälften. Men den kommer på DVD, hyr den! Jag är glad att intresset med den styrs tillbaka från fånigheter som Jackson näsa till den otroliga musik han faktiskt gjorde och framförde, med ett par av sina sanslösa dryga 3,5 oktaver och okuvliga energi.

Jag tittar förresten fortfarande in på hans dotter Paris’ twitter. Trots att hon sällan pratar om sin pappa ökar antalet följare, sakta men säkert, därför att hon är rätt rolig alldeles på egen hand. Dagen före världens förväntade undergång den 21 december, skrev hon till exempel: ”Den 21 december kommer antagligen att bli den mest irriterande dagen i Internets historia.” Och när inget hände: ”Sämsta.apokalypsen.nånsin”

Det slog mig häromdagen mig att barnen Jackson på ett sätt är motsatsen till Barack Obama. Han är en mörkhyad man som växte upp i sin vita familj utan någon kontakt med vad som kallas ”den svarta kulturen” i USA. Han fru Michelle fick lotsa in honom i den. Han är svart på utsidan, vit på insidan, kan man säga.

Ungarna Jackson är vita på utsidan, men föddes in i en svart familj och har alltid uppfostrats av afroamerikaner med rötter i svart fattigdom, eller faktiskt rötter i Afrika (barnsköterskan). Pappa var svart, hela hans familj likaså utom ett par ingiftingar, och nu bor de med sin farmor som fortfarande minns livet i den lilla trerumsvillan i ”gangster land” i Gary, Indiana.

Dit hon förresten återvände och bodde i två månader efter sin sons död. ”Jag har funnit frid”, skrev hon då till Jermaine. ”Jag hör hans skratt som barn, jag hör honom springa genom huset.”

Fasen, han skulle ha levt. Det är det jag säger, det dös för mycket.

michael paris
Nyfikna människor undrar ständigt om Michael Jackson verkligen är ljushyade Paris’ biologiska pappa. Ho vet, och vad spelar det för roll och vem angår det utom barnen själva, men ibland hoppar man till: Tjejen har inte bara hans långa lekamen, hon har också praktiskt taget identiska tänder! Vilket plötsligt märks när hon publicerar en bild av bara halva ansiktet.

The istapp is so twenty minutes ago.

För en stund sedan kom de! Tre snabba gossar. En parkerade sig på gården med visselpipa, två andra klättrade ut på taket. Istappens öde var beseglat! Efter bara en veckas tjatande.

istappadjö1
– Men vad stor den är! sa killen på gården. Den är ju farlig!
– Ha, sa jag, en tredjedel har smält bort redan.

istappadjö2
– Jaha, nu har jag bankat bort alla spetsarna. Det här sista behöver jag hammaren till. Alltså, hammaren som jag tappade nyss…

istappadjö3
Ner på min brandbalkong.

– Usch, håller den? undrade killen med nästan-rånarluvan och kände försiktigt på räcket och kikade rakt genom gallergolvet ner på gården.

– Jag har varit ute på den, sa jag uppmuntrande. Den håller!

Modigt klättrade han ut och räddade hammaren. Och nu är istappen borta!

Och om bara en månad når solen in till mig.
sol på ingång

Rrrrrr….

Nackdelen med att gå och lägga sig tre på morgonen (för att man haft ett flertimmarssamtal i telefon och sedan sett Woody Allens ”Förälskad i Rom”, vilken var en spik på gammal soppa eller tvärtom) är att man vaknar halv åtta, därför att de börjar borra i källaren. De sandblästrar garaget, eller hur det är.

Man vaknar av ett avlägset dån, som av en inkommande tsunami, och påminner sig oroligt om att man bor på ett berg trettio meter över sjöytan. Sedan börjar hela huset vibrera, och man kastar blickar upp mot taket och försöker tänka att kåken har i alla fall stått här sedan 1904. Vilket påminner en om en passus i telefonsamtalet igår där den man pratade med sa att man behöver väl inte hugga ner gamla träd, för har de stått där i två hundra år klarar de sig nog ett tag till, vartill man, jätterolig som man är, svarade att då är ju tre hundra år gamla träd ännu säkrare.

Sedan kommer borrdånet.

I badrummet låter det ännu värre. I farstun som Formel I. I köket skallrar pottor och pannor och porslin i skåpen, och man ser för sig sin egen rufsiga bild i Vi i Vasastan under rubriken ”Hennes köksskåp trillade ner och morfars kristallskål smulades sönder”.

Ingen idé att försöka sova mer.

Men istappen hänger kvar! Den börjar kännas som en gammal kompis.

Sex DVD-filmer – Game Change, Le Chef, On the Road, m. fl.

Tre filmer 1
Både Ed Harris och Woody Harrelson är med i ”Game Change”.
Och Juan Moreno y Herrera Jiménez, dvs Jean Reno, föddes av spanska föräldrar i Marocko.

(Lång bloggpost!)

Först tre rekommendationer, två franska och en amerikansk film.

Le Chef – Kocken – med Jean Reno, som tycks kunna göra allt från superskurk till mysgubbe – är en riktig feelgood-film. Ung supermatintresserad man med supervacker gravid fru jobbar på slafsig sylta, där han drömmer om att bli som sin hjälte Mästerkocken (Reno). Han har läst alla Renos kokböcker och kan allt om varje recept, inklusive hur han tycker de borde ha utvecklats och förbättrats om inte Mästerkocken dystrat till efter sin skilsmässa.

Hans försök att introducera Haute Cuisine till en samling råskinn till gäster misslyckas totalt, han får sparken, tar jobb som målare på ett lyxigt ålderdomshem och blandar sig i matlagningen där. Under tiden får Reno problem med sin otäcka unga restaurangägare som vill införa det Nya Molekylära Köket och går för att prata med ägarens pappa som bor på, just det, detta ålderdomshem… Och allt är i gång. Det är en väldigt kul film, och scener som den där de hyperkänsliga kockarna prövar det molekylära köket och kemiska dimmor pyser ur deras munnar, är obetalbara.

Snön på Kilimanjaro, ännu en fransk film, är inte fullt så slapstickartad, inte en komedi, men på sätt och vis också feelgood. I centrum står ett av dessa trygga filmpar som här får problem när varvet permitterar (han är fackföreningsledare) och folk runt dem får det besvärligt. Men med sin mänskliga värme och sunda förnuft lyckas de till sist ordna upp i alla fall ett och annat. När andra trillar ihop rycker de in där de kan (ibland kan de inte), de är magneter som får järnfilspån att räta upp sig, det ligger i deras natur och de är fortfarande kära i varandra, det är basen. Det finns sådana människor, och det är rätt trevligt att se dem.

Game Change är en amerikansk film, byggd på insiderrapporter från republikanska John McCains presidentkampanj 2008 som han förlorade till Barack Obama, och handlar om hans märkliga vicepresidentkandidat, Sarah Palin. Palin – fantastiskt spelad av Julianne Moore, som liksom Reno tycks kunna allt – var guvernör i Alaska, och det visade sig snart att hon var kristen fundamentalist och sagolikt självcentrerad, exhibitionistisk och, vilket var värre, ofattbart obildad inom politik, historia, geografi och allt annat. Inte bara det, hon hade också en stark motvilja mot att ens försöka lära sig något alls. Det enda hon ville var att stå framför människomassor och bli älskad, en tvättäkta populist.

Folk, även inom partiet och McCains kampanj, var djupt chockade. Filmen visar att situationen var ännu värre än man kunde se utifrån. Men – vilket chockar mig – istället för att göra det enda rätta när de förstod att Palin var en katastrof och helt omöjlig som vicepresidentkandidat, dvs erkänna sitt misstag och välja någon annan, lade de locket på, höll henne borta från medierna så länge det gick, och gjorde frenetiska försök att lära henne åtminstone basfakta om världen. (”Governor – this is GERMANY on the map here. And no, the Queen of England does not govern England…”)

Naturligtvis var det dömt att misslyckas. Och Palin ville inte, hon surade som en tonåring när det blev för krångligt (vilket det blev mycket snabbt). Den skärseld som vicepresidentdebatten i TV, där hon mötte demokraternas Biden, var, klarade man genom att behandla henne som en skådespelerska som lärt sig färdiga repliker utantill. Det kunde hon.

Filmen skildrar Palin inte utan värme. Men den är mycket klarsynt.

Och så tre filmer som jag är mer tveksam till.

Tre filmer 2

The Deep Blue Sea är en brittisk film med Rachel Weisz (från Mumien-filmerna, numera gift med Daniel Craig). Den är ett försök i klassikern Brief Encounters anda. Det är en passionshistoria i femtiotalsmiljö – ung kvinna gift med äldre högreståndsman, en domare, blir handlöst förälskad i ung spoling som tycks ha fått en del inre skador av att ha deltagit i andra världkriget, och flyttar ihop med honom i luggsliten lägenhet. Bilderna är mörka och här talar folk lugnt och civiliserat även om de mest skakande upplevelser, och testunderna med domarens mamma (som tydligen bor ihop med paret) är pingpongmatcher av hövligt framförda, men drypande giftiga insinuationer.

Filmen fungerar inte särskilt bra. Den är märkligt hopklippt i olika tidsplan som man aldrig får någon reda i (går det en vecka, en dag eller flera månader?), och föremålet för Weiszs kompromisslösa passion är blodlös och tråkig. För att visa hur de smälter ihop till ett, åtminstone som hon känner det, filmar man det älskande paret med en cirklande kamera över nakna ben i sängen, men det ser mest ut som en konstig bläckfisk eller fyrbent person som vrider sig underligt. Och även om det är skönt att för en gångs skull höra människor uttala hela meningar, saknar man såväl glöd som intensitet och fart i det hela.

Your Sister’s Sister är en komedi om vännerna som upptäcker att de är kära i varann efter att allt redan trasslat till sig. Eftersom alla i grunden är snälla och trevliga, ordnar de upp problemen till sist – även om man undrar om filmens blivande mamma inte är lite väl impulsiv för att få barn. Inte speciellt minnesvärt.

Och så till sist On the Road, amerikansk film gjord efter Jack Kerouacs kultroman från femtiotalet. Den handlar om hur han själv reste i bil tvärs över USA tillsammans med Neal Cassady och hans sextonåriga fru LuAnne, och stundom en rad andra personer, på jakt efter frihet från samhälle och konventioner. Vad Kerouac egentligen ville (enligt Cassadys fru #2, Carolyn) var att skriva en stor, hemingwaysk roman, men resultatet blev istället att svärmiska unga män som romantiserade boken lämnade skolor och universitet och gav sig ut i vad de trodde var det spännande livet med sex och droger. Både Kerouac och Cassady tyckte väldigt illa om det här, och det var inte de, utan poeten Allen Ginsberg som myntade begreppet ”the beat movement” och ”the beat generation”. Ändå fick detta äventyr stor betydelse som startskottet för hippierörelsen och frihetsdrömmarna under 60- och 70-talen.

I verkligheten var Neal Cassady med sin otroliga intensitet det kraftfält som genererade mycket av vad de bildade och skrivlystna ynglingarna Kerouac och Ginsberg skrev. Cassady var en man från mycket svåra uppväxtförhållanden – han förlorade sin mamma tidigt, uppfostrades av en alkoholiserad far, drogs i sin barndom med i en våldtäkt av småflickor och plågades av sina syskon. Han stal, förförde (eller mer eller mindre våldtog) otaliga kvinnor och använde för det sin charm, ostoppbara pratsamhet, villighet att ljuga, intelligens och elektrifierande närvaro. Allen blev förälskad i Neal och Jack ville vara som han, en riktig karl som låg med vem han ville, inte var främmande för trekanter, rökte hasch och öppnade dörren naken. Pojkarna tolkade det som frihet, och i slutet av fyrtiotalet framstod det så. Och vem vill inte ”bara dra” och släppa alla krav? Det är inget fel på drömmen, eller att försöka. Jack ”drog” för att få vara i Neals sfär och möta ”det riktiga livet” hud mot hud.

I själva verket var Neal en komplicerad natur, enligt psykiatriker som han och Carolyn senare besökte var han sociopat, shizofren, manodepressiv, med risk att utveckla psykoser.

Han ville själv skriva men lyckades aldrig riktigt. Han var för människor vad de ville att han skulle vara fast han i slutändan gjorde som han ville, och han fortsatte att ligga med Ginsberg och många kvinnor under äktenskapet med Carolyn. Han var en oväntat bra pappa för deras tre barn och hade ett jobb vid järnvägen för det mesta, men stal också familjens sparpengar och köpte bil eller spelade bort dem, och var långt från den hjälte i sängen som hans beundrare föreställde sig. Carolyn upplevde deras första samlag som nära nog en våldtäkt, och dessutom som en sadistisk handling mot Allen Ginsberg, som sov i samma rum.

Ändå såg hon Neal som en mild och vänlig man. Folk visste att han stal och kunde misshandla kvinnor, ändå tyckte de han var som ett helgon, en ängel. Carolyn säger också att hon inte kände igen den verkliga Jack (som också med Neals godkännande periodvis var hennes älskare) i boken, han verkade kämpa mot sin egen mjukhet och vänlighet.

Både Kerouac och Cassady dog i fyrtioårsåldern.

Så hur skildrar filmen denna verklighet?

Carolyn Cassady tycker att mannen som spelar hennes man (Garrett Hedlund) är en mes, dessutom hälsade han på henne inför filminspelningen men frågade ingenting, utan läste bara högt i fyra timmar ur saker han skrivit om sig själv. Oerhört trist. Men allvarligare är att regissören Salles enligt min åsikt, trots att han läst Carolyns bok och träffat och charmat henne, låter sin film okritiskt följa myten. Kvinnorna är reducerade till staffage. Exempel: I den enda scen där kvinnor talar med varandra, talar de om hur en av dem (som dumpats av sin man på deras bröllopsresa för att han hellre ville vara med Neal) ska kunna lyckliggöra sin nya make med blow jobs. Dessutom skurar de golv i den scenen.

Av den universitetsutbildade Carolyns många, långa intellektuella samtal med Neal finns inte ett spår. Av hans hand med barnen finns heller ingenting – istället illustreras en (verklighetsbaserad) scen där Carolyn kör ut honom med barnskrik, en riktig kliché som bygger på föreställningen att det inte finns något hemskare för unga män än arga, trötta fruar och skrikande småbarn. Naturligtvis måste man ”bara dra”.

Så varken det vidriga Neal gjorde (han slog en gång LuAnne sönder och samman, en annan gång våldtog han henne under pistolhot), eller hans intelligens, eller hans plötsliga utbrott av elakhet, eller hans två år i San Quentin-fängelset, eller hans religiositet och fasthållande vid Carolyn tills hon inte orkade längre efter mer än tio år, eller ett spår av alla de många och långa brev alla inblandade ständigt skrev till varandra, ELLER hans otroliga utstrålning, finns med. Det är synd att regissören är så imponerad av sexscenerna och inte vågade göra filmen både mer realistisk och mer farlig.

Den enda punkt där Salles lyckas är en där många andra misslyckas, en scen med extatiskt dansande. Men Allen Ginsbergs kärlek till Neal, och deras erotik, är i det närmaste borta.

***