På filmbolaget Filmlance

I förmiddags tog jag en taxi till Filmlance, som har lokaler ute i Frihamnen, för att presentera fem filmidéer. Tre av dem i form av manus, en som utkast, och en bara som en presentation på några rader. Jag hade nämligen upptäckt att den komedi-idén nästan var ett färdigt manuskript och försökte bli klar med det i natt, men hann inte.

Det var trevligt redan på resan dit, för min chaufför var också musiker, gift med en Dramatenskådespelerska och älskade brittiska husprogram. Det blev ett roligt samtal, med andra ord.

Väl i Magasin 5 tar man en varuhiss upp och den är filmatisk bara den, för så fort man tryckt på knappen rasslar två ståldörrar (skrammel – DUNS!) ner, en på varje sida, och man står där helt instängd och bara väntar på att någon ska börja spruta in giftig gas genom ett hål i taket. Sedan kommer man upp i en stor fabrikslokal med fönstertak, kök och bord, och jag kände mig helt oväntat hemma med en gång. Det kändes som om bitar började falla på plats. Alltsammans påminde också om Zentropas (är det vad de heter, förresten?) enorma hangarer i Köpenhamn.

Den trevliga producent jag pratade med (han heter Tomas och ser själv filmatisk ut) har just haft premiär på sin nya film (Ego, jag har inte sett den än) och berättade spännande saker kring den. Filmlance gör film i alla möjliga genrer, och nu pitchade jag mina filmer, varav några är dramer, en ett mellanting mellan drama och komedi (Billy Wilder möter Bergman möter Woody Allen), och en ren komedi. (Ingen av dem bygger på mina böcker.)

Tomas lyssnade, tog hela bingen med papper och sa att jag kunde maila komedimanuset när det är klart, och att han kanske gör tio filmer i sitt liv och eftersom han ägnar tre år av detta liv på varje film, måste det vara filmer som han brinner för och verkligen VILL göra. Kemin måste med andra ord stämma. Och jag håller helhjärtat med honom.

Åkte hem, gick in i videobutiken för att hyra en svensk film och pitchade komedin även för tjejen där (svårt att sluta när man väl är i gång) och hon skrattade. Belönade mig sedan med wienerbröd och fick en ännu bättre belöning: Lilla Alma (fem år) har tappat sin första tand, och nu ringde hon och Uffe för att berätta det. ”Jag är åttondelsnorsk!” lade hon till. ”Och toa på norska heter ”do”!”

The Daily Show strax, sedan film och så (äntligen) sängen.

Annonser

Apkallt och 2 DVD, Cosmopolis och Magic Mike /uppdaterat

Det har börjat töa igen (utomhus, höll jag gå att skriva, men det är ju rätt självklart) och de sedvanliga sjöarna bildas runt Ica på S:t Eriksplan. Gamla herrar med rollator får extra motion när de försöker manövrera sig in på ett två decimeter brett torrt område intill husväggen.

Ena dagen är det -10 eller -15, andra dagen tö. Men här inne är det apkallt! (Yeah, writing is hell, man.) Fårskinnssulor till skinntofflorna ligger på värmning på ett element och jag sitter vid datorn med en PET-flaska fylld av hett vatten ömt tryckt till mitt bröst. Flaskan uppdateras kontinuerligt, höll jag på att skriva (till skillnad från min dator). På etiketten (numera sliten) står det ORIGINAL POMMAC. Bara det värmer ju.

Har sett två i sanning helt olika filmer. Den första var Cronenbergs Cosmopolis med Robert Pattison, vampyridol. Om jag har klagat över för få och korta repliker på film, får jag svar på tal. Den är en svart dystopi från en nära framtid och handlar om en miljardär som under en trafikmässigt igenkorkad, kaotisk dag i New York, långsamt förflyttas i en vit stretchlimousin från ena sidan av Manhattan till den andra för att han vill klippa håret.

Medan han kan se på limousinens många datorskärmar hur hans miljoner går upp i rök därför att han satsat allt på kinesiska valutans fall medan den i själva verket stiger, tar han emot en rad underlydande i bilen: Datornördar, en älskarinna/konstrådgivare, en svettig kvinnlig analytiker, läkaren som kommer för daglig hälsokontroll och gör en prostataundersökning medan miljardären står lutad över analytikern, en ”Chief of Theory”. Då och då stöter han också till synes slumpmässigt ihop med sin svala blonda fru (Sarah Gadon).

I am your Chief of Theory. ”Pengars berättelse har försvunnit, precis som i måleriet…”

Samantha Morton

Hela filmen är en stilövning. Alla talar avmätt och precist i långa välsvarvade monologer – en del intressanta, andra mindre intressanta. Utanför sker brand och revolution, inne i den ljudisolerade limousinen händer i princip ingenting utom att den unga miljardären lugnt och stilla tar emot all information om konst och pengar samtidigt som han vittrar sönder, vilket visas genom att han förlorar först sina solglasögon, sedan sin kavaj, och slutligen sin slips. Han vill känna något, men kan inte: Försöker äta en rejäl frukost, har sex flera gånger (bland annat med en felplacerad Juliette Binoche som förklarar att han inte kan köpa kyrkan han vill ha för att placera i sin enorma våning). Han vill att den yppiga kvinnliga livvakten, som han också ligger med, ska använda sin taser på honom.

Cosmopolis Pattison laser
Do it. Aim and fire. Show me something I don’t know.

Inget hjälper.

Filmen balanserar verkligen, som någon skriver, mellan det löjliga och det storartade, och handlar (möjligen) om ”mötet mellan kropp och tanke”. Miljardären har, i sin jakt på ett precis sätt att hantera finansvärlden, förlorat kontakten mellan sin tankevärld och världen utanför och med sin egen kropp, och hela filmen utspelas kanske inne i hans egen hjärna.

Filmen (som bygger på en roman) har väckt blandade känslor. Vissa blir förhäxade av förtjusning, drunknar i stämningen och lyssnar lystet på varje ord (utsvultna som vi är på annat än standarddialoger), andra anser att filmen kanske är genial men samtliga rollfigurer ohyggligt ointressanta, och de skulle inte se om den ens för pengar.

Mig gav den, ärligt talat, inte så mycket. Monologerna är inte fullt så djupa som de vill låta påskina, och vi får veta väldigt, väldigt lite om var Pattisons rollfigur kommer från, vad han längtar efter, vad han söker, eller varför han egentligen hamnat i den här positionen. Det är en i alla bemärkelser smal film. Jag är fullt medveten om att detta hör till filmens grundkonstruktion, här ska vi verkligen lyssna mer än se. Bildmässigt finns egentligen bara en enda bild, om man ska hårddra det, men även om bilden kan vara fascinerande tycker jag inte resultatet blir så tillfredsställande. Man badar i en svart sjö, och sedan har man badat i en svart sjö. That’s it. Man kan kalla filmen en dikt snarare än en berättelse. Det är som att se en gobeläng från arton olika håll och i arton olika belysningar.

Riktigt besviken blir jag på slutet som landar hos all amerikansk filmspännings utlösare: Vapnen. Pattison får plötsligt liv i ögonen när han håller ett vapen i handen. Han mördar själv (utan att beröras speciellt) och hamnar i ett ruffigt, utdömt hus hos den ”vanliga människan” (Paul Giamatti, rundisen från Sideways) som vill döda honom, mannen som inte hänger med i en allt mer cyberintensiv men fysiskt kallnad värld med nya obegripliga koder som skrämmer och alienerar honom. De har ett långt samtal, som kan sammanfattas med mördarens in spe replik: ”Du skulle ha lyssnat på din prostata”. Pattisons prostata är nämligen, som den verkliga världen, asymmetrisk, vilken läkaren upplyste honom om. Ingenting är exakt, helt förutsägbart.

Cosmopolis-1

Samtliga skådespelare är fantastiska och bär sina monologer som om varje ord vore den sista droppen vatten. Det är skickligt. Pattison passar för den här rollen som hand i handske, han är redan ”till hälften död”, vilket han lyckas vara med en viss instängd intensitet, och har ingen väg ut. Jag ångrar inte att jag såg filmen, man minns filmen, men man minns den som om den vore ett enda ord, en enda bild.

Film nummer två är så annorlunda den kan vara – Magic Mike med muskulösa snyggingen Channing Tatum. Snyggt regisserad underhållningsfilm om manliga strippor. Man få veta lite lagom om världen bakom, hur en ung oerfaren latmask som får jobb i branschen lät trillar dit på knark och langarskulder, om svårigheten för en strippa som får betalt i cash att få lån till sin möbelfirma ens efter att han plattat till ssedlarna som stoppats in i hans brallor på scenen.

Matthew McConaughey är fullständigt outhärdlig, den unga slyngeln glömmer man snabbt, Tatum själv (som faktiskt strippat på riktigt en gång i tiden) ser bra ut och är en utmärkt dansare. Själva de väl utarbetade strippnumren (avsedda för kvinnor) är dock märkligt osexiga. De ser mer ut som om de vore till för mer lätt-tända killar eller för andra grabbar att skratta åt på ett logement. Jag fattar inte varför tjejerna jublar, en naken bak och ett grepp i skrevet räcker ju faktiskt inte långt (no pun intended) för att det ska slå gnistor. Att trycka upp paketet i en publikflickas ansikte gör henne knappast särskilt intresserad av sex. Strippgossarna tycks förutsätta att kvinnor är lika fascinerade av snoppars blotta existens som de själva, vilket inte riktigt är fallet.

Förklaringen kom när jag läste vad Tatum sagt om manligt strippande: Män ser på stripp för att bli upphetsade, men en kvinnlig publik vill man göra generad (genom att tränga sig på enskilda flickor) så att de utvalda flickornas kompisar kan skratta och heja på dem. Jag tror nog han missat något där. Det är sexigare att se en attraktiv, manlig karl stå och laga mat eller slå i spik än att se honom vicka på höfterna i glitter-thong. Slyngeln i filmen gjorde också succé när han helt oförberedd föstes ut på scenen och rätt tafatt började dra av sig skjortan, t-shirten, och jeansen, som om han vore hemma i sovrummet.

Palmemordet och nya polisspåret.

Jag minns mycket väl var jag var när jag fick veta att Palme hade blivit skjuten. Jag var med någon uppe i en stuga i Hälsingland, och jag var så nere av helt privata skäl (olycklig kärlek) att jag faktiskt just då inte brydde mig. Tillkom att jag aldrig uppskattade Palme, men givetvis inte av samma skäl som högerextremister, utan tvärtom för hans pådrivande roll när det gällde svensk kärnkraft och för att jag tyckte han, sitt engagemang till trots, hade blinda vita fläckar när det gällde demokrati och mänskliga rättigheter (IB-affären m m.)

(Om man ska definiera mig på höger/vänsterskalan är jag ju mer åt vänsterhållet, men min grundbult är en envis tro på demokrati och humanistiska värden i alla lägen och respekt för den enskilda människan. Vi har alla samma värde – män, kvinnor, barn, vuxna, ”normativa”, handikappade, gaypersoner osv. Alltså mot rasism, mot råkapitalism, mot vänster- och högerfanatiker, mot religiösa fanatiker från ALLA religioner, mot miljöförstöring, mot förtryck av män, kvinnor och barn.)

Nu har en ”vapenexpert” tydligen trätt fram och berättat att en högerextrem grupp inom polisen (varför umgicks han med dem, för övrigt?) bad honom skjuta Palme. Vad ska man säga om det?

För det första är det givetvis fullt möjligt. Om amerikanska republikaner kan tro att Barack Obama är en muslimsk kommunist som vill störta USA och t o m offentligt förorda revolution och massmarscher mot Washington DC (Trump och andra) när han vinner sitt andra presidentval, kan man ju föreställa sig vad högerextrema poliser och kanske säkerhetsfolk tyckte om Olof Palme som demonstrerade med nordvietnameser mot USA och träffade Fidel Castro. (Tidigare blev folk som demonstrerade mot Vietnamkriget i Sverige nedslagna av polisen). Dessutom var Palme aggressiv, nonchalant och framför allt ironisk, och högerextrema personer kände förmodligen helt korrekt att han tyckte de var idioter.

Visst är det fullt möjligt att poliser konspirerade mot Palme. Det är också möjligt att någon av dem, eller någon de anlitade, faktiskt sköt Palme.

Men även om de planerade detta, betyder det inte att det ovillkorligen var vad som faktiskt hände. Direkt efter mordet drog många slutsatsen att eftersom Palme var en politiker, och en omstridd sådan, MÅSTE mordet vara politiskt motiverat. Det måste det förstås inte alls. En helt annan person som också hatade Palme eller helt enkelt var på rasande humör på allt och alla och mer företagsam än poliserna, kan ha hunnit före.

Palmes son såg en person ”med brinnande ögon” före mordet, och Lisbet Palme tyckte mördaren såg ut som ett härjat fyllo. Ett vittne såg honom halta uppför trappan mot Brunkebergsåsen. Alla beskrivningarna stämde på dråparen och alkoholisten Christer Pettersson, som gillade uppmärksamheten (och de troliga pengarna) från media och ömsom förnekade, ömsom antydde att han var mördaren. En annan gangster förklarade på sin dödsbädd att Pettersson samma kväll som mordet skedde hämtat en revolver hos honom.

Kan poliserna ha hyrt ett pucko som Pettersson för att utföra mordet? Tja, det ska ha bott en vapensamlade polis i ett hus vid trappan, och den härjade skytten försvann ju mystiskt någonstans där. Men kan ens högerextremister vara så otroligt, urbota korkade att de hyrde just ChP? Som var lätt att identifiera, som kunde dricka sig full och säga precis vad som helst efter dådet, och som med sitt haltande lätt kunde ha blivit infångad? Jag tvivlar. Jag tror den troligaste mördaren var ChP och att han kan ha handlat på eget bevåg. Visst skulle polislägenheten i trappan vara ett bra ställe att fly till efter mordet, men ingen visste att paret Palme skulle korsa Sveavägen efter sitt biobesök och passera just det hörnet, så man kunde knappast planera i förväg att ChP kunde använda den som gömställe.

Samtidigt: Polisfolk tycks faktiskt ha varit ute på konstigheter den natten. Det finns många vittnesmål om män som mumlade i walkie talkies och bar sig allmänt skumt åt.

Jag har pratat med många poliser när jag researchat mina böcker. En av dem (inte någon som jag tackat i böckerna, och jag pratade bara med honom i telefon och har ärligt helt glömt vem det var) kom in på Palmemordet. Han sa att poliser inte skjutit Palme, men att de verkligen var ute på dåligheter den natten som de inte kunde erkänna. Jag undrade vad det kunde ha varit, var de ute på bordell hela gänget? Han svarade, efter en viss tvekan: ”Ungefär… Något i den stilen.”

Så var det sant? Vad hade de för sig? Nu behöver man knappast walkie talkies för att gå på bordell, så vad gjorde det som inte kunde berättas? Och även om det inte kunde berättas offentligt, nog kunde de berätta för Palmeutredarna? Har de rent av berättat?

Fanns det en poliskonspiration som till sist snubblade över sina egna fötter, så att säga?

Inte vet jag. Men att den fanns, om den fanns, är fortfarande inte bevis.

Morgon i lyan

Fick ett mail igår som sköt upp ett tidigt möte idag till nästa vecka vilket var utmärkt, då hinner jag få klara några bilder som jag vill ha med. Och då behövde jag inte gå upp tidigt heller.

Så jag låg kvar. ”Upp med dig och vädra, det finns ingen luft här!” sa min inre röst strängt bortåt förmiddagskvisten.
”Men jag ligger så skönt…” klagade jag, som har en del sömnunderskott, och seglade bort igen.
”UPP med dig!” manade rösten en timme senare, nu skarpare i tonen. ”Det finns ingen VENTILATION i det här rummet, det vet du ju!”
”Det stämmer… zzzzz…”

Till sist hörde jag i drömmen hur någon ropade på mig på gården:
”AN – NI – KAAA!”

Det var BD, som jag inte träffat på åratal. Jag började öppna fönstret för att svara, men så kom jag på att jag nog borde vakna och göra det på riktigt. (Det var förstås någon som ropade något helt annat där ute, men jag tolkade om det efter mina behov.)

Gjorde så. Shit, shit! Ögon och huvud formligen exploderade. Aj! Ljust! Ont i ögon! Ont i huvud! Löst sudoku på nätet igen, och här var straffet!

Satte på vatten till ögonbad, fumlade på mig solglasögonen, fixade tablett, drumlade in och slog på datorn – fort, fort, har någon sagt något roligt någonstans att distrahera sig med? ”If you think of something you love like a precious gem, then treat it like a gem and not a rock, and maybe it won’t crack or break”, twittrar Paris Jackson. Just det, min skalle till exempel!

Sköljer ögonen med kokt saltvatten – ah, nu kan jag nästan öppna dem utan brillor! – sätter på homeopatkaffe, märker att axlarna är spända och upplyfta nästan till öronen, tvingar mig att slappna av.

In till datorn med kaffe och ostmacka – lustigt, hur kan ögonmåttet funka varje dag så det blir exakt en kopp? (och nu har jag bytt tempus också) – läser vidare: ”Jag vet inte längre vad som är normalt, säger prins Harry som såg en sjuårig flicka skjutas ihjäl av Taliban sista dagen i Afghanistan”. Stackars barn, jäkla skitstövlar, hur kan de?, man blir kall av ilska varje gång man läser om det, och de flesta grymheterna i världen får man inte veta något om. Tänker på diskussionen med Supergrannen igår kväll om varför just vår art har blivit den mest aggressiva arten i planetens historia.

Skjuter undan det. Det börjar kännas bättre. I needed a spot of breakfast, tänker jag och kommer på vad den felpratande polisen i den där brittiska humorserien om andra världskriget i Frankrike (Hallå hallå hemliga armén) hade sagt – ”I need a spit of brick first!”

Det var ju nästan kul.

Dagen kan äntligen börja.

Inga Django-dockor?

Tarantino har ju kommit med en ny film, en blodig actionhistoria som utspelas i slaveriets Amerika 1858 och har en svart hjälte som ger sig på slavägare för att rädda sin fru – jag har inte sett den, men blodet lär skvätta i vanlig ordning och rasistiska tillmälen står som spön i backen från de ondsinta slavägarna.

Django Unchained har blivit en jättesuccé, och till stor del beror det på en överförtjust svart publik. 42% av publiken under premiärhelgen var svart. Det finns många sätt att bearbeta gamla trauman, och det här är tydligen ett. Det är action, det är inte dödsallvarligt, och vad jag förstår kickar Jamie Foxx i huvudrollen ass åt höger och vänster. Tarantino är ju ingen djuping, han är helt enkelt en filmfantast.

Det här får mig att tänka på publikens reaktioner under inspelningarna av Cosby show. Serien blev älskad inte bara för att den var rolig utan också för att den (för en gångs skull) visade en svart familj UTAN alla raskomplikationer som ju den svarta publiken redan kände utan och innan från sitt eget liv. Humorserien handlade om en välutbildad svart familjs vardag med småbarn, jobb och tonåringar, och föräldrarna var djupt kära i varandra. Bara det var en revansch för svarta kvinnor, som fått genomlida flera decennier av svarta mäns förkärlek för vita kvinnor. (Ett stadium som jag hoppas har passerats vid det här laget.)

Men då och då gick serien naturligtvis in på rasdiskriminering, och man kände hur (den fysiskt närvarande) publiken svalnade direkt. De ville inte höra på. De höll givetvis med, men ville få ledigt från det där just där och då.

Nu, många år senare, har det blivit bråk om de actionfigurer som skulle säljas i samband med Django Unchained. Så här ser några av dem ut:
national-toys-django-unchained-boycott

Svarta medborgarrättsledare som Al Sharpeton är arga. De anser att dockorna tar för lätt på slaveriet, gör skoj och underhållning av det. Filmen, säger A.S, riktar sig till vuxna och dockorna är avsedda för vuxna, men de appellerar till barn och man bör inte leka med dem. Att tillverka och sälja dem är att brista i respekt för afroamerikaners förfäder och anmödrar som var slavar, anser han.

Alla tycks inte hålla med, figurerna har gått åt som smör i solsken (tills de drogs in, nu går de åt på den svarta marknaden, no pun intended). Och jag vet inte helt säkert, men jag tror inte att jag håller med heller. Vad jag kan se finns ingen slav i kedjor med bland dockorna, och vad kan man leka med dem om inte att de svarta ”vinner”? De tre dockorna ovan är i alla fall inte gjorda på ett respektlöst sätt. Och varför ska inte slavar få vara dockor? Var de inte fina nog? kan man också fråga sig.

Det är på många sätt bra att man rör i det här. Regissören Spike Lee ville inte se filmen och tyckte det var fruktansvärt att den alls gjordes. Varvid många påpekade hur mycket fördomar mot andra än svarta och framför allt mot kvinnor som finns i hans egna filmer. Han har rasistiska drag själv – Michael Jacksons makeup-artist Karen Faye har berättat hur Michael varnade henne när Lee skulle komma: Stålsätt dig, var beredd, för Spike gillar inte vita.

Så vad händer nu? Ja, hur som helst tvingar de här åsiktsbrytningarna oss att se saker ur flera perspektiv och se att det finns många bottnar och lager i våra reaktioner.

Framtidens Hus 1957.

Här en reklamfilm för den avlägsna framtidens hus – allt i plast! Det slapp vi tack och lov, men förvånansvärt många saker kom faktiskt med tiden. Mikrovågsugn, handsfree telefon med speaker, de där stora lättglidande kökslådorna som är så moderna nu.

Tydligen är också framtidens tolvåriga flickor ständigt leende och beredda på hushållsarbete i nystrukna klänningar, medan framtidens män fortfarande sitter och läser tidningen precis som 1957. Och badrummen är märkligt små.

disneyland-house-of-tomorrow
Huset byggdes på Disneyland och finns kvar.

Bara nu.

Får man salmonella och blodförgiftning om man upptäcker att man skurit rå kyckling med ett sår på fingret? Får se i morgon.

Sitter här och kan inte lägga mig för jag har ögon- och huvudont, och kan inte ta Treo eftersom jag har ont i magen. Dvs, nu har jag vågat språnget och dricker tablett i alla fall.

Frilansaren (får jag kanske kalla henne?) och jag var och såg Beasts of the Southern Wild häromkvällen. Frilansaren är en pigg ordning som bor i en närförort och hon påstod i telefon tjugo i fem att vi skulle hinna piffa till oss och komma i tid till föreställningen halv sex på Grand på Sveavägen. Och visst hann vi – hon ångade elegant in trettio sekunder innan filmen startade. Perfekt.

Filmen – med Oscarsnominerade Quvenzahné Willis, sex år när den spelades in – väckte minst sagt blandade känslor hos oss. Någon sorts magisk realism om hur världen måste passa ihop och hur man hänger ihop med den, med vad vissa kallat ”poverty porn”, mycket klet och lera och skrik var det, mycket ”titta så underbart fattiga men ändå stolta och omhändertagande men ändå råa och verklighetsnära de är!” Tyvärr gungade kameran konstant, man blev sjösjuk. Men det fanns också en hel del helt fantastiska scener och den hade, påpekade Frilansaren, ett fantastiskt soundtrack. Och lilla Willis var förstås bra, men man kanske inte kan kalla det en fullfjädrad skådespelarprestation i den åldern.

Sedan ville FL trava genom polarkylan till trevliga krogar och barer bortåt Sturegatan till, men jag vägrade, och vi hamnade i värmen på en dansk biffkrog där man inte kunde få byta ut grillade grönsaker mot två salladsblad. ”Säg åt kocken att köpa ett par burkar ärtor att ha till hands”, sa jag. ”Det går inte, det är en konceptrestaurang,” beklagade den trevliga servitrisen. Nå, biffen var OK, pommes frites’en goda, bearnaisesåsen (jo, jag ville ha en sjuttiotalskväll!) inte något vidare. FL tog grillad kycklig som var svartstekt och hopplös men fick direkt en ny portion. Och så underhöll hon mig med spännande historier från Los Angeles.

Berättade jag att jag mailade Lee Child (Reacher-författaren) om att svenska kritiker tycker Magnus Samuelsson, två meter långa Starke-August-polisen från Arne Dahl-filmerna, ser mer ut som Jack Reacher än lille Tom Cruise? Det gjorde jag alltså och skickade med en länk till agentsidan med bilder. Jag fick svaret att LC gillade honom, han ser rätt ut och kan han månne engelska? Nu tror jag kanske inte MS kan det tillräckligt bra eller har tillräckligt stark drive och erfarenhet för att spela en sådan huvudroll – det går, men kräver en magiker till regissör – men LC skrev att han helt enkelt lämnat uppgiften vidare till studion. Som kanske är fullt nöjda med sakernas tillstånd som de är, för filmen har hittills spelat in dubbelt så mycket som den kostat, om man ska tro Imdb (International Movie Data Base).

Vad mer? (Salmonellan har ännu inte utbrutit kan jag meddela, men Treon har inte börjat verka heller, så jag måste sitta här ett tag till.) Jag läser och kommenterar på Huffington Post och stundom New York Times, köpte Expressen idag och läste flera uppslag om Nyamko Sabuni och hennes avhopp. Förstår inte allt detta tal om att man behöver förbjuda barn- och tvångsäktenskap – är det inte redan förbjudet? Jag behövde intyg från mamma för att kunna gifta mig vid arton (myndighetsåldern då var 21), och nu gifter sig tolv- och femtonåringar? Hur går det till? Ställs man inför fait accompli och vågar inte ingripa, eller vad?

Har tydligen börjat sova så tungt att varken telefonsignaler eller ljudliga borrningar i källaren väcker mig, jag som annars vaknar av att en fluga andas. Sönerna blev bättre rustade – det fina med att bo som baby med mamma och pappa i en etta är att man lär sig sig sova i alla lägen, vi vuxna smög ju inte precis omkring och var tysta när de låg i sina sängar.

Nu börjar jag verkligen prata i nattmössan, nu ska jag avsluta huvudvärkstablettglas 2, kolla mailen (blir alltid förvånad över att ingen mailar mig halv fyra på morgonen) och sedan koja.

Tisdag 11:25

I säng 4:00
Vaknade 6:30 av att jag frös.
Pallrade mig till sist ur sängen 7:00 för att fixa varmvattenflaskor.
En maskin gick i gång 7:20. Lät som om en helikopter hovrade över huset, alternativt en grävskopa började äta sig in i Supergrannens lägenhet. (Han var inte hemma, men det var ju jag.)
Gick upp 10:55 och diskade, halvsovande.

Gah…