Morgon i lyan

Fick ett mail igår som sköt upp ett tidigt möte idag till nästa vecka vilket var utmärkt, då hinner jag få klara några bilder som jag vill ha med. Och då behövde jag inte gå upp tidigt heller.

Så jag låg kvar. ”Upp med dig och vädra, det finns ingen luft här!” sa min inre röst strängt bortåt förmiddagskvisten.
”Men jag ligger så skönt…” klagade jag, som har en del sömnunderskott, och seglade bort igen.
”UPP med dig!” manade rösten en timme senare, nu skarpare i tonen. ”Det finns ingen VENTILATION i det här rummet, det vet du ju!”
”Det stämmer… zzzzz…”

Till sist hörde jag i drömmen hur någon ropade på mig på gården:
”AN – NI – KAAA!”

Det var BD, som jag inte träffat på åratal. Jag började öppna fönstret för att svara, men så kom jag på att jag nog borde vakna och göra det på riktigt. (Det var förstås någon som ropade något helt annat där ute, men jag tolkade om det efter mina behov.)

Gjorde så. Shit, shit! Ögon och huvud formligen exploderade. Aj! Ljust! Ont i ögon! Ont i huvud! Löst sudoku på nätet igen, och här var straffet!

Satte på vatten till ögonbad, fumlade på mig solglasögonen, fixade tablett, drumlade in och slog på datorn – fort, fort, har någon sagt något roligt någonstans att distrahera sig med? ”If you think of something you love like a precious gem, then treat it like a gem and not a rock, and maybe it won’t crack or break”, twittrar Paris Jackson. Just det, min skalle till exempel!

Sköljer ögonen med kokt saltvatten – ah, nu kan jag nästan öppna dem utan brillor! – sätter på homeopatkaffe, märker att axlarna är spända och upplyfta nästan till öronen, tvingar mig att slappna av.

In till datorn med kaffe och ostmacka – lustigt, hur kan ögonmåttet funka varje dag så det blir exakt en kopp? (och nu har jag bytt tempus också) – läser vidare: ”Jag vet inte längre vad som är normalt, säger prins Harry som såg en sjuårig flicka skjutas ihjäl av Taliban sista dagen i Afghanistan”. Stackars barn, jäkla skitstövlar, hur kan de?, man blir kall av ilska varje gång man läser om det, och de flesta grymheterna i världen får man inte veta något om. Tänker på diskussionen med Supergrannen igår kväll om varför just vår art har blivit den mest aggressiva arten i planetens historia.

Skjuter undan det. Det börjar kännas bättre. I needed a spot of breakfast, tänker jag och kommer på vad den felpratande polisen i den där brittiska humorserien om andra världskriget i Frankrike (Hallå hallå hemliga armén) hade sagt – ”I need a spit of brick first!”

Det var ju nästan kul.

Dagen kan äntligen börja.

Annonser

2 reaktioner till “Morgon i lyan”

  1. Hej Annika. Long time no seen… säger man väl? Men av någon orsak kom jag att tänka på dig och letade mig hit. Jag har blivit en otroligt slö bloggare, är mest på facebook. Har häcken full, så det blir korta stunder. Men jag har scrollat och läst en bit neråt och du verkar vara i samma vanliga goda (och lite ögonbesvärliga) form som sist.

    Kram
    Marianne

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s