Apkallt och 2 DVD, Cosmopolis och Magic Mike /uppdaterat

Det har börjat töa igen (utomhus, höll jag gå att skriva, men det är ju rätt självklart) och de sedvanliga sjöarna bildas runt Ica på S:t Eriksplan. Gamla herrar med rollator får extra motion när de försöker manövrera sig in på ett två decimeter brett torrt område intill husväggen.

Ena dagen är det -10 eller -15, andra dagen tö. Men här inne är det apkallt! (Yeah, writing is hell, man.) Fårskinnssulor till skinntofflorna ligger på värmning på ett element och jag sitter vid datorn med en PET-flaska fylld av hett vatten ömt tryckt till mitt bröst. Flaskan uppdateras kontinuerligt, höll jag på att skriva (till skillnad från min dator). På etiketten (numera sliten) står det ORIGINAL POMMAC. Bara det värmer ju.

Har sett två i sanning helt olika filmer. Den första var Cronenbergs Cosmopolis med Robert Pattison, vampyridol. Om jag har klagat över för få och korta repliker på film, får jag svar på tal. Den är en svart dystopi från en nära framtid och handlar om en miljardär som under en trafikmässigt igenkorkad, kaotisk dag i New York, långsamt förflyttas i en vit stretchlimousin från ena sidan av Manhattan till den andra för att han vill klippa håret.

Medan han kan se på limousinens många datorskärmar hur hans miljoner går upp i rök därför att han satsat allt på kinesiska valutans fall medan den i själva verket stiger, tar han emot en rad underlydande i bilen: Datornördar, en älskarinna/konstrådgivare, en svettig kvinnlig analytiker, läkaren som kommer för daglig hälsokontroll och gör en prostataundersökning medan miljardären står lutad över analytikern, en ”Chief of Theory”. Då och då stöter han också till synes slumpmässigt ihop med sin svala blonda fru (Sarah Gadon).

I am your Chief of Theory. ”Pengars berättelse har försvunnit, precis som i måleriet…”

Samantha Morton

Hela filmen är en stilövning. Alla talar avmätt och precist i långa välsvarvade monologer – en del intressanta, andra mindre intressanta. Utanför sker brand och revolution, inne i den ljudisolerade limousinen händer i princip ingenting utom att den unga miljardären lugnt och stilla tar emot all information om konst och pengar samtidigt som han vittrar sönder, vilket visas genom att han förlorar först sina solglasögon, sedan sin kavaj, och slutligen sin slips. Han vill känna något, men kan inte: Försöker äta en rejäl frukost, har sex flera gånger (bland annat med en felplacerad Juliette Binoche som förklarar att han inte kan köpa kyrkan han vill ha för att placera i sin enorma våning). Han vill att den yppiga kvinnliga livvakten, som han också ligger med, ska använda sin taser på honom.

Cosmopolis Pattison laser
Do it. Aim and fire. Show me something I don’t know.

Inget hjälper.

Filmen balanserar verkligen, som någon skriver, mellan det löjliga och det storartade, och handlar (möjligen) om ”mötet mellan kropp och tanke”. Miljardären har, i sin jakt på ett precis sätt att hantera finansvärlden, förlorat kontakten mellan sin tankevärld och världen utanför och med sin egen kropp, och hela filmen utspelas kanske inne i hans egen hjärna.

Filmen (som bygger på en roman) har väckt blandade känslor. Vissa blir förhäxade av förtjusning, drunknar i stämningen och lyssnar lystet på varje ord (utsvultna som vi är på annat än standarddialoger), andra anser att filmen kanske är genial men samtliga rollfigurer ohyggligt ointressanta, och de skulle inte se om den ens för pengar.

Mig gav den, ärligt talat, inte så mycket. Monologerna är inte fullt så djupa som de vill låta påskina, och vi får veta väldigt, väldigt lite om var Pattisons rollfigur kommer från, vad han längtar efter, vad han söker, eller varför han egentligen hamnat i den här positionen. Det är en i alla bemärkelser smal film. Jag är fullt medveten om att detta hör till filmens grundkonstruktion, här ska vi verkligen lyssna mer än se. Bildmässigt finns egentligen bara en enda bild, om man ska hårddra det, men även om bilden kan vara fascinerande tycker jag inte resultatet blir så tillfredsställande. Man badar i en svart sjö, och sedan har man badat i en svart sjö. That’s it. Man kan kalla filmen en dikt snarare än en berättelse. Det är som att se en gobeläng från arton olika håll och i arton olika belysningar.

Riktigt besviken blir jag på slutet som landar hos all amerikansk filmspännings utlösare: Vapnen. Pattison får plötsligt liv i ögonen när han håller ett vapen i handen. Han mördar själv (utan att beröras speciellt) och hamnar i ett ruffigt, utdömt hus hos den ”vanliga människan” (Paul Giamatti, rundisen från Sideways) som vill döda honom, mannen som inte hänger med i en allt mer cyberintensiv men fysiskt kallnad värld med nya obegripliga koder som skrämmer och alienerar honom. De har ett långt samtal, som kan sammanfattas med mördarens in spe replik: ”Du skulle ha lyssnat på din prostata”. Pattisons prostata är nämligen, som den verkliga världen, asymmetrisk, vilken läkaren upplyste honom om. Ingenting är exakt, helt förutsägbart.

Cosmopolis-1

Samtliga skådespelare är fantastiska och bär sina monologer som om varje ord vore den sista droppen vatten. Det är skickligt. Pattison passar för den här rollen som hand i handske, han är redan ”till hälften död”, vilket han lyckas vara med en viss instängd intensitet, och har ingen väg ut. Jag ångrar inte att jag såg filmen, man minns filmen, men man minns den som om den vore ett enda ord, en enda bild.

Film nummer två är så annorlunda den kan vara – Magic Mike med muskulösa snyggingen Channing Tatum. Snyggt regisserad underhållningsfilm om manliga strippor. Man få veta lite lagom om världen bakom, hur en ung oerfaren latmask som får jobb i branschen lät trillar dit på knark och langarskulder, om svårigheten för en strippa som får betalt i cash att få lån till sin möbelfirma ens efter att han plattat till ssedlarna som stoppats in i hans brallor på scenen.

Matthew McConaughey är fullständigt outhärdlig, den unga slyngeln glömmer man snabbt, Tatum själv (som faktiskt strippat på riktigt en gång i tiden) ser bra ut och är en utmärkt dansare. Själva de väl utarbetade strippnumren (avsedda för kvinnor) är dock märkligt osexiga. De ser mer ut som om de vore till för mer lätt-tända killar eller för andra grabbar att skratta åt på ett logement. Jag fattar inte varför tjejerna jublar, en naken bak och ett grepp i skrevet räcker ju faktiskt inte långt (no pun intended) för att det ska slå gnistor. Att trycka upp paketet i en publikflickas ansikte gör henne knappast särskilt intresserad av sex. Strippgossarna tycks förutsätta att kvinnor är lika fascinerade av snoppars blotta existens som de själva, vilket inte riktigt är fallet.

Förklaringen kom när jag läste vad Tatum sagt om manligt strippande: Män ser på stripp för att bli upphetsade, men en kvinnlig publik vill man göra generad (genom att tränga sig på enskilda flickor) så att de utvalda flickornas kompisar kan skratta och heja på dem. Jag tror nog han missat något där. Det är sexigare att se en attraktiv, manlig karl stå och laga mat eller slå i spik än att se honom vicka på höfterna i glitter-thong. Slyngeln i filmen gjorde också succé när han helt oförberedd föstes ut på scenen och rätt tafatt började dra av sig skjortan, t-shirten, och jeansen, som om han vore hemma i sovrummet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s