Mera fotoutställning – svartvitt.

Fotoutställningen fortsätter med gamla svartvita bilder, men börjar i nuet!

Sonny 1

Hela Sonny var här, men jag tyckte det var kul att göra deckaromslag av honom.

I förra veckan gick jag på kafé med kriminalteknikern Sonny Björk, en av de poliser som jag inte känner privat men har pratat med om kulor och krut då och då sedan jag skrev Den sjätte natten. Han har en enorm poliserfarenhet, han var i Thailand för att söka och undersöka offer efter tsunamin, han vet allt om vapen, och han har försett många deckarförfattare med fakta.

–Hej Sonny, det är Annika, kommer du ihåg mig? Om man kommer in i ett rum och en person har hängt sig där, vad ser man då?

Och så får man en initierad föreläsning. Eller om det gäller krutrester på bovfingrar. Det var Sonny som lät mig skjuta med en kalasjnikov i polishusets källare, efter att ha försäkrat sig om att jag var en stabil och normal person. Men han kör med absolut säkerhet, så han sköt först med det där vapnet medan jag fick stå bakom ett skydd, och när det var min tur stod han precis bakom mig – utifall jag ändå var en tok som ville skjuta poliser. Det där draget hos honom uppskattar jag.

Sonny gillar vapen, jag avskyr vapen, men vi kommer bra överens. Det här var faktiskt första gången vi tog en fika tillsammans, och pratade om bland annat Pistoriusfallet i Sydafrika.

Sedan: back to the past! Här sitter jag, gravid, på Furusundsgatan och pratar i en numera antikverad sorts svart bakelittelefon. KG måste ha tagit bilden, en av de få han tog. Det är lite sorgligt att det finns så få av mig och barnen, och av oss allihop tillsammans, men jag tänkte aldrig på att dokumentera det. Jag bara fotograferade.

Annika telefon

Och jag hittade en farbror bland mängderna av foton. Inte min, barnens. KG’s bror Carl Axel, ung och glad, måste ha varit trettiotal.

Det där leendet är väldigt likt Peters, men mina barn är (förstås!) mycket vackrare. När de var små måste jag ofta dra efter andan när jag såg på dem, för de var så vackra. Och jag minns hur en av KG’s vänner som kom hem till oss och blev helt förstummad, för han tyckte de var de sötaste barn han någinsin sett. Han stod en lång stund och bara såg på dem.

Carl Axel Söderström x

Carl Axel – fina namn skulle det vara, Karl Gustav och Carl Axel! – kallad Cacke.

Ett annat kafé, en annan tid. Nedan en kafeteria på PUB Hötorget. I mina ögon ser det ut som om bilden vore tagen i förra seklets början, för den vackra flickan med hatten i mitten skulle mycket väl kunna vara en ung suffragett i striden för kvinnlig rösträtt. Eller ser hon inte ut lite som en ung Ingrid Bergman? (För purunga läsare: Ingrid Bergman var en av världens mest berömda Hollywoodfilmstjärnor från mitten av fyrtiotalet och framåt! Och hon var svensk. Hon spelade på scenen och i filmer i Sverige, Tyskland, USA, England, Italien och Frankrike.)

Kafé PUB

Jag spelade teater på ABF när barnen var rätt nya och gick på teaterskola hos Willy Koblanck, en av de legendariska teaterlärarna i Stockholm. Det fanns två till, Witzansky och Calle Flygare. Willy talade med ett visst förakt om ”Charlie Flyer”.

Willy Koblanck x

Willy Koblanck, lång och mager.

Han hade en lokal i en källare på Skeppargatan, i samma hus som han bodde. Han var ganska sträng och krävande, men aldrig skrämmande eller sadistisk, och ibland berättade han om sin barndom i Tyskland. (–Alla fick stryk på den tiden, och det mådde vi inte illa av!)

–Jag hör ingenting, högre! kunde han ropa från en stol längst bak när man stod på den lilla scenen, och jag med min partiella gomspalt fick verkligen öva mig i talteknik. Den som mina barn senare påstod att jag tog till varje gång jag skulle tala allvar eller gräla på dem.

Willy Koblanck, Kerstin
Willy med Kerstin Eriksdotter från Älvdalen. Vid den här tiden hade hon just träffat Vilgot Sjöman, och de sällskapade några år. Senare blev hon en genial scripta och arbetade mycket med Ingmar Bergman, han instiftade till och med ett speciellt pris för henne att delas ut på Guldbaggegalan. Hon fortsatte med filmredigering.
När jag skulle spela in en kortfilm långt senare gav hon mig ett gott råd – börja aldrig koka kaffe åt folk! Då fastnar du i det. Jag lydde rådet, vi hade en tjej, en produktionsassistent, som ordnade och donade och körde folk och fixade mat – med den äran.

K Eriksdotter

Och Willys hojtande fungerade. Vanvettigt nervös prövade jag in till vad som då hette Dramatens elevskola (numera Teaterhögskolan och tyvärr frigjord från teatern) när jag var tjugo. Det var det enda året de hade fyra prov och jag sprack desvärre i det fjärde, men inte för att jag inte hördes ut i Dramatens stora salong där juryn (bl a Ingmar Bergman) satt. Jag sprack för att jag gjorde ett riktigt, riktigt uselt fjärde prov.

I första provet läste jag mot Irene Lindh (det stod alltid någon i kulissen och läste motspelarens repliker). Det var förfärligt, jag kände mig förlamad av fasa. Jag läste Estelles roll ur Lyckta dörrar och hade tänkt ta ett danssteg någonstans mitt i, men det blev bara ett litet vagt viftande med tårna. Övertygad om att jag floppat totalt traskade jag ut från scenen storgråtande, men Irene Lindh bara såg på mig och viskade: – Det DÄR gick bra.

Sedan gled jag genom andra och tredje proven som på en räkmacka, njöt som en gris av energin som strömmade mot mig från den lilla publiken och upptäckte att jag kunde styra denna energi och samla ihop den till en liten glödande punkt på min fingertopp, om jag ville. Det var helt otroligt! Jag visste inte att det kunde uppstå något så magiskt.

Men så började tyvärr folk komma fram till mig och säga att juryn gillade mig, att det pratades om mig, och då sprack alltsammans. Jag gjorde som sagt ett uselt fjärde prov, dels för att jag inte riktigt vågade tillåta mig själv att lyckas, dels för att jag trots allt hyste en viss ambivalens gentemot teater. Jag tyckte det fanns något instängt, något dammigt med teater. Provet var så dåligt att klockorna stannade, och jag kände hur en glasvägg dunsade ner som en ridå mellan mig och juryn. Noll energi rörde sig mellan mig och salongen.

De kunde ha släppt in mig ändå men valde att inte göra det, och jag förstod dem faktiskt. Och eftersom jag gjorde det blev jag inte traumatiserad, fastnade inte i den upplevelsen, behövde inte hitta på ursäkter eller tänka att det var nog meningen. Jag visste att jag kunde agera, men också att jag varit dålig. Men jag var onekligen sur på Dramaten ett par år framåt.

Hos Willy träffade jag också Inger, som blev påkläderska på Dramaten och senare kostymassistent, och också syntes på scenen i Bergmanproduktioner. Inger var fast besluten att leva sitt liv i teatermiljö – kunde hon inte bli skådespelerska, skulle hon bli påkläderska, och det blev hon! Men det anmärkningsvärda är att hennes Medeamonolog är det enda jag minns av allt som spelades på Willys scen, inklusive vad jag själv gjorde. Den ekar fortfarande i mina öron, så Inger måste ha haft något speciellt.

Jag träffade också G hos Willy, f d skridskodansare (typ Holiday on Ice) och klädintresserad, och vi gjorde lite film och tog en del modebilder.

Gunnel demolition
G i ruinerna. Ni tror väl inte att mode i gritty miljö var något nytt?

Stockholms City höll på att rivas, och vi gav oss ut i rasmassorna. Men det är ett avgörande fel på bilden ovan – jag klippte av henne fötterna! Och behöver vi se huskanten där till höger?

Så jag beskar fotot nu när jag skulle lägga bilden i bloggen, så gott det nu gick.

Gunnel demol.2
Bättre?

Mera gritty. Gamla Stan. Och nu hade jag fått korn på det där med fötter!
Gunnel Gamla Stan
Läckra stövlar.

Jag satte henne också i fönstret på Surbrunnsgatan 4. Jag tycker man kan se att hon har guldskor.

G S4

G gick sedan på konstskola, bodde i Spanien ett tag och ett tag i Norge, och blev konstnär.

Senare
… och nu har jag just talat med Kerstin, som ska iväg till en stor kulturfestival i Washington DC på söndag (Nordic Cool) som en del i uppsättningen av Fanny och Alexander, de spelar om en vecka, och jag har pratat med Inger som också har börjat måla. Och med G.

Oscarsklänningar

Här roliga backstagebilder.

I år såg jag faktiskt inte Oscarsutdelningen, genomled bara ”röda mattan”-rapporterna, som till 80% utgjordes av oinsatta korrespondenter som i evighet tjattrade allmänna åsikter och beundrade varandras kommentarer.

Men klänningarna är alltid kul, även om man får vänta till dagen efter för att få en redig koll på dem. Det är rätt lustigt hur mycket publicitet dessa klänningar får, och hur svårt det tycks vara att få till något riktigt bra.

Det ska vara glamoröst, men skådespelerskan får inte se ut som en cirkushäst. Det ska vara elegant, men inte tråkigt. Det ska finnas någon udda detalj, men det får inte bli vulgärt och stillöst. Och det ska helst passa ihop med en ful röd matta som ser ut som om den vore täckt av hallonrött mögel. Eller hämtad från en av Elvis Presleys plyschsoffor.

Man har försökt det mesta. Konstiga hål i tyget. Urringat baktill ner till stjärten. Jätterosetter, jätteblommor. Ena armen täckt, andra naken (gammalt som gatan). Släp. Och vad gör man när celebriteten är ålderstigen/kort/tjock?

De fulaste trenderna som stått sig ett tag är dels volanger runt midjan (Cherlize Theron, stavn.) och klänning som slutar mitt på låret och sedan fortsätter i något genomskinligt material som visar benen, vilket ser väldigt konstigt ut (Sandra Bullock). Tillkommer jätteslitsen där man kan se benet helt och hållet (flera exempel, också egentligen gammalt som gatan, men Angelina Jolie återupplivade traditionen förra året och fick massor av publicitet när alla skulle tycka sämst om henne – alternativt ta efter).

I nio fall av tio tycker jag klänningarna är hemska, och i år var det dessutom populärt med tyger så bleka att kvinnorna nästan förvandlades till hägringar. Men jag hittade några som faktiskt var helt OK.

Efter att ha tittat på Jennifer Lawrences blonda uppenbarelse och vita hud i en vit, i och för sig snygg klänning med jättekjol (det var hon som snubblade i trappan upp till scenen), kändes det rätt skönt att se Helen Hunt, en favorit, i H&M’s blå aftonklänning. Vacker färg, stilren, passade henne.

Helen Hunt Oscars

Men: 1. Jag skyllde först skrynklorna på att det var en vanlig kollektionsklänning, men det visar sig att de sydde upp den speciellt, och då kunde de väl ha valt ett bättre tyg som inte skrynklade sig. Och 2. Var det någon som helst vits med ett spänne med diamanter för tusentals dollar som ser ut som om det satts dit för att hålla ihop en dålig söm?

Två likartade klänningar var Halle Berrys och Stacy Keiblers, George Clooneys ståtliga polare. De var eleganta, roliga, och hade bra passform.

Berry, Keibler Oscars

Stacy Keibler har någon sorts jobb som Clooneys kompis och kuttersmycke och det sköter hon med den äran. Hon är smart, alert, stilig och tar ändå inte glansen från honom. Jag gillar det korta, damiga håret. Ringlande babylockar på vuxna kvinnor ser bara dumt ut.

Apropå Clooney så har jag en helt ogrundad och obelagd teori: Michael Jackson kunde inte riktigt engagera sig i en kvinna därför att han i själva verket var tolv år i många avseenden, och Clooney förstår sig inte heller på tjejer, men han är innerst inne sexton, och det är lättare att dölja. Glöm var ni läste det först. (Har jag skrivit detta förr, himla er och gå vidare!)

Klänningar, var det. En klänning utan tjafs som passade sin bärarinna (oh, det kändes femtiotalsaktigt att skriva) var Jennifer Anistons röda. Den skar sig mot Elvismattan, men hon var en uppiggande syn vid sin bikers/manusförfattares/skådiskilles arm.

aniston

Och nu blir det lite problemklänningar. (Dock inte ”dagens värsta”, det tycker jag är för deprimerande och osnällt.)

Jessica Chastain, i en av de mest fotograferade klänningarna.
jessica-chastain

Den är utan tvekan ytterst elegant. Små kristaller är påsydda i vackra, tunna mönster, som påminner om art deco. Med nedhasad midja hade den platsat i Hollywood i filmens barndom, men då på en flicka med kort, mörk bob (den tidens kortklippta hår) och bar nacke. Nu sitter den på en blek flicka med blekrött hår i fyrtiotals-filmstjärnefrisyr. Mycket sofistikerat, men kräver en mörk bakgrund med små lampor som kan glittra i kristallerna, typ en elegant bar i natten. Att se på allt det ljusa blir en aning störande. Jag undrar om klänningen inte klätt en slank, mörkhyad flicka bättre.

Och så kommer vi till Sally Field som man beundrat sedan Norma Rae, som nu spelat Lincolns hustru, är runt 65 och vill känna sig påklädd. Hon valde rött, vilket jag ju uppskattar, men hur blev det?

sally-field-oscars-2#AEE3D4

Inte så helt lyckat. Tyget ser tunt och billigt ut vilket det säkert inte är, det passar inte en mogen dame och det passar inte med rader av volanger. Och klänningen ropar efter ett guldskärp eller liknande i midjan.

Om man nu skulle välja den här sortens draperingar, borde man ha valt en stadigare tyg och skippat volanger och släp.

Helen Mirren brukar lyckas med mogen dame-stuket, hur hon nu bär sig åt (nyligen färgade hon håret mörkrosa, förresten). Jane Fonda (74?) klarar det också, även om hon tyvärr i år bar en kycklinggul historia som varken matchade håret eller något annat. Värre är det med Meryl Streep, som alltid kommer i stora gammaldags tygmassor med kragar och veck och uppslag överallt. Så även i år.

Så ålder är en grej. Att vara riktigt rundhyllt är en annan. Där håller jag faktiskt gärna med stora runda svarta sångerskor som brukar ta i med guldklänningar och glittrande juveler – hellre löpa linan ut än att försöka vara smal och stilfull, då blir man gärna rektor eller senator i stället för glammig på Oscarsgalan.

Här runda och roliga Melissa Mccarthy (Bridesmaids, där hon spelade mot sin man). Hon valde en annan väg.

MELISSA-MCCARTHY-OSCARS

Hon har fått en del negativa reaktioner på sin klänning, som kallas säckig och trist. Det positiva är att färgen ändå bryter bra mot hennes hår, det dåliga att den faktiskt är tråkigt grå och inte välsydd. Att vecka tyget runt magen är OK, men det ska göras lite högre upp och på ett välskräddat sätt, och det ska finnas mer tyg ner mot golvet på den ”smala sidan”. Dessutom kunde det vara ett roligare material i en glad färg. Hon är inte där för att smälta in i mängden!

En annan uråldrig trend som nu urartat till det absurda: Den ”omöjliga” urringningen. Har säkert alltid funnits i någon form, under empiren i början av 1800-talet var det till exempel modernt att visa brösten i ytterst tunna, nästan genomskinliga klänningar. Nu ska man visa så mycket bröst att alla undrar vart bröstvårtorna tagit vägen, och hur kvinnan i fråga lyckas hålla urringningens kanter kvar tätt intill skinnet (dubbelhäftande tejp?)

Hedi Klum:
Heidi Klum

Det är ju egentligen en riktigt snygg guldklänning med intressant mönster, men den kämpar med tuttarna om uppmärksamheten. Förvirrande.

Och till sist blir det riktigt fånigt. Kvinnan nedan är någon sorts ”Real Housewife”-person, och hon satt vid röda mattan med en annan donna och pratade och gestikulerade med armarna i vädret, men jag hörde inte ett ord av vad hon sa, för jag satt bara och undrade hur mycket man egentligen såg och när kuporna slutligt skulle ge upp försöken att hålla sig kvar och släppa loss allting.

brandi glanville

Det hade sett rätt kul ut om de plötsligt vikt sig utåt.

Liten varning till småflicksföräldrar :)

Det finns ingen fjortonårig tjej i familjen för närvarande, men snart. Om så där nio år.

Det är därför jag tittar på Paris Jacksons twitter – vem vet om man får se det egna tjejbarnbarnet bli ung tonåring?

Och det är rätt hejsan att kolla den twittern!

Paris hade små femtiotalsklänningar när hon var liten, och rosett i håret. Sedan tröjor och rosa jeans. Efter sin pappas död kunde hon ses gå till kyrkan i vit blus med brillor på näsan, eller klänning som sedligt nådde till mitt på knäna.

Sedan började det dyka upp avklippta jeans. Shorts. T-shirts med bild av en tunga som stack ut (Rolling Stones?) Håret fick lugg. Sedan blev det plötsligt svart.

För ett par år sedan såg Paris ut så här.
paris-jackson-
Bild av pappa på t-tröjan.

Men idag twittrade hon den här bilden, med den ungefärliga texten ”Late night creativity” (Kreativ sent på kvällen).
P Jackson twitter. jpg
Kort svart hårrufs, sotiga ögon och häftig hemsnickrad outfit!
Vad skulle pappa säga? Tja, med tanke på vad han showade i skulle han ju inte kunna säga så mycket.

Hehe. Jättekul!

Varen beredda!

Senare: Hm. Jag tror hon har skrivit ”Hang in there” (Ge inte upp) på spegeln, med ett hjärta under. Hjärtat ser ut som om det vore en tatuering på hennes axel, men det är nog ritat på spegeln.

Liten varning

Jag har just gjort något dumt. Fick en mail från en amerikansk översättare som jag haft en kort mailkontakt med för länge sedan, en märkligt opersonlig bön om pengar för att han förlorat pass och väska på Cypern.

Jag förstod att hans mailkonto blivit hackat, och skickade ett meddelande om det här till honom – och upptäckte att fuskmailet givetvis kommit just från hans eget konto! Så nu har hackarna (om de vill) troligen tillgång till min huvudmailbox också.

I korthet – får ni konstiga mail från mig, troligen på engelska, med anhållan om ”finansiellt stöd”, så är det lurendrejeri!

Om det verkligen ÄR från mig för att jag sitter strandad i djungeln på ett sunkigt kafé, kommer det att märkas… 😉

Är det morgonstund än?

Man har varit vaken hela natten och grejat med ett och annat på väg att bli i form efter veckan som varit, så vad gör man då när klockan är nästan halv fem på morgonen?

Bakar scones, förstås. Och äter med blåbär, samtidigt som man läser en norsk recension av Justin Biebers konsert. ”På väg att bli nästa King of Pop”, står det. ”Inte riktigt där än, men på väg.”

Ha. För det krävs att vara ett geni med otrolig karisma, inte bara lite duktig i största allmänhet.

Det har förresten varit en mindre besöksexplosion på bloggen de senaste två dagarna. Kom fram till att folk måste ha suttit och googlat ”genusattityder” i lördagsnatten, för där låg bloggen först på den googlingen. 😉 Hoppas ingen väntade sig en vetenskaplig avhandling!

Och nu ska man väl kunna somna några timmar. Onåbar på telefon.

Oh Djesus… /Uppdaterat "Hamas mot Homos"

No more Mr Nice Guy!

”Djesus uncrossed” på humorprogrammet Saturday Night Live igår.

(HÄR skulle jag kunna skriva kloka saker om blodiga filmers begränsningar, att ovanstående inte skulle få finnas om hädelseparagrafen var kvar eller återinfördes, om huruvida sådant som ”väl ändå inte är nödvändigt” också ska vara förbjudet, om hur denna sketch visar hur märkvärdigt det ändå är att Jesus egentligen var tvärtom i en våldsam värld… men äsch, alla de där kommentarerna kan ni ju tänka ut själva.)

”A less violent ”The Passion of the Christ”… MINDRE våldsam? Hehe.

(Syftar på Mel Gibsons tydligen närmast sadomasoschistiska film från 2004 om Jesu pina och död.)

Uppdat./

Vilket påminner mig om sketchen ”Hamas mot Homos” (till Michael Jacksons ”Beat it”), som ju bara skojar med människor, inte med Gud – men kan någon göra en sådan sketch idag, bara några år senare?

Vi måste ha kvar det här utrymmet att kunna vrida och vända på föreställningar. Kristna borde kunna fnissa åt den första utan att bli mindre kristna för det, och muslimer åt den andra – eller gapskratta, som killarna längst fram.

"Småkillar och genusattityder", eller "Man kan inte lura barn!" + meteor

Först: Oj – meteorsvärm över Ryssland. Så där regnade det sten som blev eldklot nonstop över jorden och månen en gång, och nu ska det komma en asteroid inom vinkhåll idag. Barn och barnbarn, jag älskar er!

Men till dagens ämne. Ett av de papper jag hittade i den tjuvgenererade röran på vinden när jag röjde ver en krönika från 1971 (möjligen -72). Killarna hade börjat skolan, jag var 26, och nu satt vi en morgon i köket på Surbrunnsgatan och åt frukost.

Here we go.

____

Uffe och Peter, sju år, sitter och äter gröt hukade över varsin Läderlappen. Mamman på andra sidan bordet läser om test i skolan av könsrollsattityder. Hon tittar på sina småkillar. Vad har de för attityder egentligen, med henne på ena sidan och Läderlappen och nästan hela samhället på den andra?

– Nu ska jag berätta en historia, säger hon. Per och Lisa är syskon. Den ena mekar med cykeln och den andra hjälper till i köket. Vem gör vad!

Det tar två sekunder, sedan syns det att de fattar, och det börjar tindra i ögonen på dem.
Peter:
– Jo, Lisa mekar i köket och Per hjälper till med cykeln! (Modern 2013: Smart svarat!)

– Vem är busig i skolan?
– Båda! De busar med varann!
– Jaha. På morgonen lagar en av dem frukost. Vem?
– Lisa, säger Peter.
– Varför det?
– För att RETA dig! (Modern 2013 skrattar till.)

– Uffe, säger mamman, en av dem diskar. Vem?
– Lisa.
– Varför det?
– För jag hade tänkt säga Per på förra frågan, och de ska göra varannan grej. (Modern 2013: Smart igen! Och han kör sitt eget svars-race.)

– Sedan på natten, förstår ni, fortsätter mamman, drömmer den ena om flygplan och den andra om dockor. Vem drömmer vad?

Uffe: – Per drömmer om flygplan. Jag och Peter leker med dockor ibland, och Johan har dockor, men andra killar gör inte det så mycket.

Och därmed visar han att man i ett svar inte nödvändigtvis ger uttryck för sin egen attityd utan för den man har observerat som allmän, när frågan låter mer som ”gur brukar det vara” än som ”vad tycker du själv”. Vem diskar? Det vet ju alla, mamma och syrran. Vem borde diska? Det är en annan sak! Leker man med tjejer? Nej, för då får man smörj av klassens tuffasre kille. Vill man leka med tjejer? Såklart!

Slut på krönikan.

*****

Så hur var det hos oss? Jag undrar var det där ”smörj av klassens tuffaste kille” kom från, om det hade något med sönerna att göra (kan inte minnas det?) eller var en allmän reflektion. Jag bjöd hela klassen på barnkalas antingen redan i ettan eller i tvåan, och jag kommer ihåg att de flesta grabbarna tjoade i stora rummet, medan de flesta tjejerna och Peter, och kanske någon pojke till, dansade i det lilla. (Peter älskade flickor och ville helst få en flickvän så fort som möjligt.) Stryk för det har jag aldrig hört talas om att han fick.

Sönerna hade bilar, dockor och nallar och lego, men bilar och fantasilekar med lego var överlägset mest populärt. De kunde tycka om att krama och gulla med nallar och dockor ibland, men det hade inte prioritet.

Det är kul att se hur de genomskådade mig och könsrollsundersökningen direkt, redan vud sju års ålder, och kunde skoja med svaren.

Peter och Ulf -71
Busfröna.
Här, på en väldigt smutsig polaroidbild som legat längst nere i en låda (och jag har ändå photoshoppat bort massor av fula fläckar) är de i augusti 1971 på Bengt Ekmans reklambyrå i bottenvåningen på Surbrunnsgatan 4. Några veckor senare fyllde de sju år. Byrån hade också hela stallbyggnaden på gården, nu lyxbostad.
Att de var busfrön vet jag, för en copywriter på byrån försökte en gång berätta för mig vad de ställde till med, men han kunde helt enkelt inte förmå sig. Det kom i alla fall inga krav på förstörda saker. Istället blev jag bjuden på partyn!
Och en bild av Uffe hamnade i en reklamkampanj. Hmm… nu kan jag minnas TOTALT fel, men jag tror inte han fick betalt för det. Kanske byrån ordnade allting för ett på alla angenämt sätt? 😉 (Men det är förstås bara en spekulation.)

PS. Huffington Post om meteoren:
// MOSCOW — A meteor streaked across the sky and exploded over Russia’s Ural Mountains with the power of an atomic bomb Friday, its sonic blasts shattering countless windows and injuring nearly 1,000 people.

The spectacle deeply frightened many Russians, with some elderly women declaring that the world was coming to an end. Many of the injured were cut by flying glass as they flocked to windows to see what the source was for such an intense flash of light.

The meteor – estimated to be about 10 tons – entered the Earth’s atmosphere at a hypersonic speed of at least 54,000 kph (33,000 mph) and shattered into pieces about 30-50 kilometers (18-32 miles) above the ground, the Russian Academy of Sciences said in a statement.//

Nu skämtar ryssar om att meteoren egentligen skulle ha kommit den 21 december, när en del människor trodde jorden skulle gå under därför att Maya-kalendern tog slut, men att den försenades pga den usla postgången i Ryssland.