Inbrott

Så hände det till sist. Tjuvar bröt sig in på mitt vindskontor och en grannes igår, alltså måndag (jag tror det var igår – det känns som om det har gått en vecka).

Ett anslag i hissen berättade att flera lås brutits upp på vinden. Jag sprang upp och hittade det här. Första gången i mitt liv.

Uppbrutna lås
I mitt fall bröt de upp ett stadigt hänglås – jag hittade det sedan slängt i en gungstol inne på vindskontoret – medan grannens bygel som hänglåset sitter i klipptes eller rycktes av.

Vilken konstig känsla. Öppnade min dörr – och ramlade rakt på en vilt främmande rullväska och en papperkasse full av CD-skivor.

Huh? Det var det sista jag väntat mig.

tjuvväskan
Ny snygg väska. (Hm – eller inte?) Kände inte för att öppna den. Och den och kassen var inte de enda främmande föremålen – där fanns också en okänd vit förlängningssladd, kopplad till min lampa, och en okänd svart lampa.

Kollade grannens förråd (visste inte riktigt vilken granne det var, det har flyttat in flera nya familjer senaste året). Där var det rätt tomt, men det fanns ett ställ vinylskivor och en halvfull plastlåda med CD-skivor. Hm. Man kunde gissa varifrån skivorna kom.

Kastade en blick inåt mitt vindskontor, men det såg relativt orört ut sett från dörröppningen.

Kände på alla andra lås, de var hela, köpte nytt lås till mitt vindskontor, ringde sedan en av mina erfarna polisbekanta och bad om råd vart jag skulle vända mig (i Stockholm nummer 11414). Ringde och anmälde. (”Du har plats TRETTIO i kön. Väntetiden beräknas till sju minuter.”)

Och här kunde jag återigen konstatera det jag och Frilansaren diskuterat nyligen, nämligen vilket odugligt vittne man är. (Och inte bara man själv, utan folk i allmänhet, vill jag framhålla). Ni ser att väskan är blå och grannens hänglås helt? Men jag påstod i telefon till polisen att väskan var lila och grannens hänglås uppbrutet.

Damen som tog emot samtalet föreslog ingenting i stil med besökande poliser eller liknande. Leta rätt på den i huset som troligen äger väskan, var hennes råd. jag bestämde mig för att bänta lite med den saken, jag visste inte riktigt vad som var bäst, och dessutom var troligen alla på jobbet.

En stund senare gick jag faktiskt in i förrådet. Och nu såg jag att det ingalunda var orört. Min sekretär som jag sparade till när jag var i nio- tioårsåldern var uppbruten och innehållet slängt över golvet, lådorna tömda, allt en enda röra.

Och lådorna i barnens leksakshurtsar hade ryckts ut och vissa tömts. Det var nästan det som kändes värst. Skrivböcker och foton av dem och diverse föremål låg utkastade på golvet, en låda var utryckt helt och hållet.

Så här (nedan) såg det ut på Surbrunnsgatan. De låga hurtsarna stod under fönstret i barnkammaren och där fanns Lego, dock- och actionfigurer som killarna fantiserade ihop spännande historier om, leksakståg, allt möjligt.

Uffe leksakslådorna

Uffe vid hurtsarna. Till höger dockskåpet. Det där som ser ut som en lyftkran av trä är i själva verket en röd pall med hjul – den står nu under min bokhylla.

pojkar träbackar
Killarna i ölbackarna. Backarna som nu är vitmålad bokhylla.

Lite senare igen (jag fick ta det här steg för steg) följde Supergrannen med upp, och jag tror det var då jag upptäckte att tjuvarna stulit leksaker. De stora bilarna som jag plockat fram för Louies räkning (han är tre år och galen i bilar och grävskopor) syntes inte till någonstans. Ett orange hopprep var borta. Och lådan nedan, med fina lastbilar och brandbilar, var nästan tom.

Billådan
Tog den här bilden för ett tag sedan, före inbrottet, för att se vilka av killarnas leksaker som barnbarnen kunde ta över.

Jag tror det var ungefär här som tårarna kom. Jag kände mig inte kränkt, konstigt nog, men så väldigt ledsen av elakheten i det hela. Cynismen. Att bryta sönder en annan människas möbler, rota genom någon annans tillhörigheter, ta barns leksaker.

Samtidigt gjorde jag ytterligare ett fynd. En tom ölburk. Tog med mig den.

(Skivägaren hittade jag idag. Han berättade att han också blivit av med cyklar och en sportbag och en del vinylskivor. Jag pratade med alla lägenhetsinnehavare i huset, ingen annan hade drabbats).

Nu hade jag alltså en tjuvväska, en lampa, en sladd, skivor som tjuvarna tagit i, och en ölburk. Ringde polisen igen. Det här måste de väl ändå ta hand om? Den nya dam som svarade höll med och ville koppla mig till ledningscentralen. Hon var borta rätt länge, och återkom med budskapet att polisen inte var intresserad. Jag hörde på hennes röst att hon inte höll med dem.

”Men vilka jävla idioter!” brast jag faktiskt ut. ”Ja, ursäkta, men vad sa de? Hur motiverade de det?”
”De sa ‘hon kan göra vad hon vill med grejorna'”, svarade damen.

Jaså, minsann.

Jag ringde polisbekant 2 som höll med om att det här inte var direkt idealiskt handlat av polisen, men typiskt, kanske jag borde skriva om det? Sedan polisbekant 1 igen (som jag snart ska gå och fika med i vilket fall), pratade in händelsernas utveckling på hans telefonsvarare, pratade med honom in person idag. (Varför känner jag poliser? För att jag gjort så mycket research för mina böcker. Polis 1 är den som lät mig skjuta med en kalasjnikov. Han är INTE någon pushover.)

Senare nu i kväll ville jag gå upp igen och börja städa undan och Supergrannen hade lovat att gå med mig, men han var för trött. Jag tänkte skjuta upp saken, men så vaknade jag plötsligt till. Vad var jag för ett mähä? Var jag en kvinna eller en mespropp? Vad var det här för offerfasoner? Sätt igång och röj, människa!

Så jag klev upp ensam på den iskalla vinden, sorterade upp tio meter svart tung kabel för att få ljus och satte i kontakten i urtaget längre bort, klev in i röran och satte fart. Upp med allt från golvet! Snabbt gå genom det och lägga in i högar i den trasiga sekretären. Jaha, breven från pojkvännen B.F. som jag sparat där var borta, vad i helsike ska tjuvar med mina brev från en glad och kär pojkvän i början av sjuttiotalet? Jag vill ha kvar dem, men nu har jag inte det. Såvida jag inte trots allt plockat ner dem hit tidigare, men det tvivlar jag på.

Och plötsligt blev det roligare, för jag hittade saker som jag alldeles glömt bort. En röd fickalmanacka från 1966. En artikel från New York som jag skrivit och som varit inne i en tidning, tydligen sålde jag en serie New York-artiklar via A-pressen 1973. Den här handlade om Luis, den svarta Vietnamveteranen i Harlem. Och jag hittade foton som jag inte sett på länge, till exempel det nedan från den hyrda stugan i Rjukan i Norge där ungarna och jag var med Björn. Det fanns massor av fina bilder därifrån, och en lång rad andra, men den här var så rolig att se för den visar något som det värmer och är kul att tänka på: Hur mycket Peter och Ulf och jag lekte när de var barn. Vi jagade varann, brottades och skrattade.

Lek Peter Ulf A
Uffe skrattar i min famn, Peter med ryggen mot kameran.

Ta kontroll över situationen utan att vara beroende av någon annan var det absolut bästa jag kunde göra. Jag mådde plötsligt väldigt bra.

Och jag gjorde fler tjuvfynd. Två ölburkar till! En med öl kvar i. Nej, jag brukar inte sitta och dricka öl på vinden – ”och inte femprocentig, eller hur?” flinade Supergrannen lite tidigare.

Ja, försök få ihop bilden av de här mystiska inbrotten, om ni kan. Tjuvarna (jag har för mig att de var två) har tydligen nyckel till vinden (bor här? Takskottare? Reparatörer?), bryter upp låsen till två vindskontor, promenerar iväg med minst en cykel och en sportväska ur det ena (omärkligt??), packar medhavd papperskasse och medhavd rullväska full med skivor från samma vindskontor, sitter och ölar i det andra, söker genom sekretär och hurtsar, lägger beslag på leksaker och ev brev och troligen annat som jag inte undersökt än, men sticker sedan utan lampa, sladd, väska och kasse! (Och lämnar efter sig en vanlig bordskniv i grannens förråd.)

Hur får man ihop de gärningsmannaprofilerna? Tonåringar? Gubbar?

Kan tjuvar ångra sig och lämna tillbaka saker? Det vore underbart.

Björn Eriksson, Annika Bryn, Rjukan

Annonser

2 reaktioner till “Inbrott”

  1. Det är ingen idé att säga gu’så’trist, även om det är det. Men det räcker inte i sammanhanget. Man blir bara håglös. Suckar. Och förmodligen bygger man upp en vrede inombords.

    Jag har varit rätt förskonad från brott. En bil stulen – fick igen den oskadd. En annan bil med sönderslagna rutor – gick att laga. Stöld ur förråd – mest gamla kläder som förmodligen värmde någon hemlös. Att bli påkörd på övergångsställe är också att vara utsatt för brott, förstås.

    Men det där att få sina ägodelar genomsökta måste vara bland det värsta. Inget värde för förövarna, men mycket värde för en själv.

    Gu’så’trist, Annika.
    Fast mycket hemskare.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s