För 3 700 år sedan fanns det ingen skärtorsdag. Långläsning!

För då var det bronsålder, i alla fall i Sverige. Direkt efter stenåldern och före järnåldern.

I måndags fick jag en första trevlig långpromenad i vårsolen (kallar vi den bestämt) tack vare bronsåldersexperten Inga Ullén på Historiska Museet, för hon ville träffas redan 9:30 på morgonen.

Inga Ullén

Fick ta en taxi, för accesskortet var tomt och jag vaknade för sent och fick ingen frukost och allmänna färdmedel krävde två byten, och ingen bil har jag som kostar till vardags och det var för ett jobb. Men taxi nio på morgonen i staden tar tid, så jag hade ett långt roligt samtal med en albansk chaufför och berättade entusiastiskt om hur Östersjön nådde 26 meter högre än nu under bronsåldern, och tänk vad roligt att Ötzl tinade fram när alpisarna smälter, och han hade (till min stora förtjusning) inte hört om femtusenåriga Ötzl som legat infrusen sedan han mördades, så då fick jag berätta om honom också. –Du måste ta med fru och barn och gå på Historiska Museet! utbrast jag. Barnen är tio och tolv? Perfekt ålder!

Sedan virrade jag runt hela museet och hittade inte peronalingången därför att jag plötsligt trodde att Linnégatan var Storgatan. Så vänliga Inga mötte till sist en grätten och hungrig, men gravt kunskapstörstande, tok i solglasögon. Varpå jag i två och en halv timme lade rabarber på hennes tid innan det slog mig att hon kanske hade andra möten också, och hon var en guldgruva av information och debattberedskap och erfarenhet. Snäll och smart och generös. Jag var i sjunde himlen.

Nyligen möttes påvarna, den nya och den gamla, vilket förstås kallades historiskt eftersom den ena vanligen är död innan den andra tillträder. Men i själva verket var det inget historiskt möte alls, det var bara två gamla män som träffades, eftersom hela överbyggnaden av påveämbete, kyrka och lära bara finns i våra huvuden.

En mycket stor del av mänsklig kultur finns endast i våra huvuden. Det är sagor, skämt, berättelser, lek, tro och otro, tabun, minnen, gräl och motsättningar, tidsandor, och det allra mesta fömedlas via ord och känslor. För tiden innan det skrivna ordet dyker upp har alltså arkeologer och historiker nästan ingenting att gå efter för att fånga till exempel bronsåldersmänniskors värld som de själva upplevde den.

Allt man har är hittade föremål i gravar, spår av bosättningar, lager av artefakter och enstaka fynd. Och det är dessutom bara vad man lyckats hitta, inte alltid nödvändigtvis det mest representativa för eran. Det är det som gör att tolkningarna alltid måste balanseras mellan vad som är troligt med tanke på miljön och klimatet och på människans natur i största allmänhet, vad man kan gissa sig till och vad man frestas att tolka in utifrån sin egen tid. Rena detektivarbetet, men utan den stora lösningen. Egentligen nästan omöjligt. Helt ljuvligt för mig, som i lika delar älskar research och respekterar fynd och vetenskap å ena sidan och att leva mig in i situationer å den andra.

bronsålder

Ovan exempel. De tunna bronsrören (ca 12 långa) vet man omslöt de lösa ullgarstrådarna i en bronsålderkjol, en snörkjol. Var det för att de blänkte vackert i solen, eller för att de rasslade musikaliskt när man promenerade eller dansade, eller både och? Där kan man gissa. Betydde de också något symboliskt, och i så fall vad? Ingen vet.

Så har vi konerna nedanför, de med spetsar som slutar i en sorts knapp eller i alla fall liten knopp. De är mer mystiska. De har hakar (märkligt nog riktade framåt) och satt i kläder eller bälten, och min första reaktion var:

– Omöjligt! Spröten är livsfarliga för barn. Ingen (särskilt inte kvinnor) kan gå runt med de där stickande ut till vardags. Ett barn kommer rusande och vill bli taget i famn, och spetsen tränger in i ögat och i hjärnan? Går inte! (Och hur mjölkar man en get utan att skada djuret?)
– Men de satt i kläderna, sa Inga obevekligt.
– Kan det ha suttit något på de där spröten eller knapparna? försökte jag, fortfarande med barnen i åtanke och i behov av något som bolstrade för dem. Träskivor? Ullnystan?
– Möjligt, sa Inga. Kanske någon sorts prydnader.

Men även om det satt något på spröten, har jag svårt att tänka mig de föremålen på ett bälte annat än i högtidliga sammanhang. Om det fanns sådana. Inte ens det vet vi egentligen.

Det finns hur många gåtor som helst. Hattmännen nedan, till exempel, bronsfiguriner hittade på två olika håll och genast tolkade som gudar enligt myter vi känner från andra håll. Jag framförde min teori att när arkeologin fick mer vetenskaplig status på artonhundratalet, var det fortfarande en religiös och ofri tid och arkeologer tog allt de hittade högtidligt och seriöst och romantiskt, vilket är anledningen till att allting handlar om riter, processioner och gudar. Vad de hade en tendens att glömma var människors behov av lek och skoj och påhitt, vilket måste ha varit lika stort då som nu. Inga höll delvis med (men givetvis försiktigare, hon är ju inte en frejdig amatör som jag som kan kasta hypoteser runt mig hur som helst), hon försöker också i någon mån tona ner rit-tänkandet.

– Men det ser faktiskt ut som processioner på hällristningarna, påminde hon. Det ser ut som om de går på led.
– Kan det inte bara vara deras sätt att avbilda många personer? protesterade jag. Som på antika egyptiska målningar, där de inte var bra på perspektiv och en face?

Så vilka är hattmännen?
bronsålder hattmännen

De saknar armar men det finns hål för dem, så de kan ha haft rörliga armar. Och de har vad som ser ut som hattar, de enda bronsåldershattar man sett, och någon sorts ”badbyxor”. Och, vad som är mest konstigt, under fotsulorna sitter piggar, vilket var det första som väckte min uppmärksamhet. Man kunde sticka ner dem i någonting!

I vad? I marken? På taket? På en modell av en vagn? Var de leksaker? Hade alla hattar av organiskt material som försvann och som var för triviala för att hamna i gravar eller avbildas annars? Your guess is as good as mine.

Kvinnorna nedan är ett annat mysterium. Varför håller de händerna så där, är armarna menade som handtag eller fästen för snören? Vad hade man dem till?

bronsålder kvinnor

Något av det mest spännande som Inga visade var vapnen – svärd och yxor – som inte gick att slåss med! Vi ser dem på hällristningarna också. De ser farliga ut, men de är i själva verket tunna avbildningar av riktiga vapen.

– Det verkar som om ingen slogs på riktigt under den här tiden, sa Inga. Man ser ingen som faktiskt träffar någon med vapen på hällristningarna, eller avhuggna huvuden eller liggande kroppar.

Bronsålderfolket här uppe tyckte vapnen var fina och roliga att svänga i luften, men de hade rydligen inga riktiga begrepp om vad de skulle användas till (eller gillade inte det krigiska konceptet). Så de göt sina tunna repliker och lekte med. Man kommer att tänka på vissa indianstammar i USA, där karlarna fick slåss ibland för nöjes skull (efter att kvinnorna gett sitt tillstånd), men inte döda någon, och om någon dog, slutade man omedelbart. En sorts sport, alltså.

Vilket inte betyder att det inte fanns dolkar (dolkar hittas i kvinnogravar) och yxor och redskap som man kunde hugga träd och utföra annat arbete med, och givetvis slogs folk och det förekom mord. Däremot, vad man kan se, inte människooffer i Sverige.

En annan spännande sak är vad som verkar vara ett samband mellan kvinnor, hästar och solen. Sambandet mellan flickor och hästar finns ju kvar, kan man säga. Hur det såg ut för bronsåldersfolket är höljt i dunkel, men det tycks ha funnits.

Vrider kvinnorna årets solhjul, eller sitter de runt ett bord, eller är det ett hål i marken med träd eller prydnader runt? Ingen vet.

bronsålder kvinnor hästar

Sedan snodde jag en banan från museet och gick ut i solen och hittade ett fint kafé i ett sjuttonhundratalshus på baksidan, med en hemslöjds- och lås- och elbutik intill, och där stod en trevlig kvinna som ville hitta en bra skytteklubb och veta hur man skriver kriminalromaner. Och hon bjöd på choklad. Och jag hade verkligen flyt, för runtomkring museet hittade jag precis sådant jag sökte efter.

Spankulerade vidare ner mot Kungliga biblioteket medan jag åt en riktigt djupfryst glass, klev in till receptionen och lovade att inte gå vidare och förstöra inventarierna, jag ville bara ställa frågor. KB ingår nämligen i min research. Och mannen i receptionen är gift med en fotograf och förstod filmfrågor och kom med en rolig idé dessutom. och när jag tittade ut från huvudingången såg jag även där exakt vad jag behövde hitta för min research.

Tog i allt 34 bilder och gick hem och latade mig.

PS. Kammen med ett häst- och ett människohuvud som jag skrev om tisigare, är från stenåldern, inte bronsåldern. Attans.

West Wing, the real thing. Pressrummet 1980.

Bilder ©Annika Bryn

När jag åkte till USA första gången var turen New York-Washington DC-Minneapolis, där pappa med familj bodde.

Jag åkte som frilansande journalist med telefonskräck, en inte särskilt lyckad blandning, och vågade inte gå ut ur hotellrummet på två dagar utan levde på room service-mat. Till slut tvingade jag mig iväg till någon sorts journalistservice som någon på A-pressen gett mig adressen till och sa på deras förfrågan att jag ville träffa stadsplanerare, miljöfolk, svarta medborgarrättsmänniskor, indianer på Manhattan och måhända en spion (tror jag det var), samt åka polisbil nattetid. Genast fick jag en rad telefonnummer och visades till en telefon. Jag var halvdöd av fasa, men jag skulle ju föreställa journalist, så jag ringde alla numren och klarade alla intervjuerna utom den med spionen. När han ringde var jag så full av intryck att jag tackade nej.

Jag träffade Louis i Harlem och sedan åkte jag till DC och träffade Richard som jobbade med Ralph Nader, och åkte motorcykel med honom (Richard). Därefter till Minneapolis, där jag äntligen fick komma till pappas hus. Jag hade väntat på det (förgäves) sedan jag var nio. Nu tog jag mig dit själv och betalade resan genom att skriva tidningsartiklar.

När jag åkte andra gången var rutten densamma, men nu hade jag med mig ett rekommendationsbrev för att kunna bli gästande reporter i Vita Huset, där demokraten Jimmy Carter var president. Jag ville in dit, precis som jag ville till Drottningholms slott, för att känna atmosfären och hur folk var, tänkte, uttryckte sig, tyckte. Jag kan säga att mitt absolut starkaste intryck av Carter (under de minuter jag var i samma rum som han) var att han var en intensivt humanistisk och våldshatande person. Det har han också visar senare.

Men nu var det alltså pressrummet. Jag kom in med min kamera, lånad av Henrik Mathiesen, under tre dagar. Jag kollades via en rad telefonsamtal till bland annat Sverige, skulle jag tro, men ingen undersökte mig och ingen undersökte kameran. På med en en besökslapp och fritt fram.

Vita Huset ligger med besöksfasaden åt norr. Till höger – åt väster – ligger Västra flygeln, the West Wing, förbunden med stora huset via en lång tarm som har pressrummet åt norr (om det nu är kvar där) och en kolonnad åt trädgårdssidan. I östra flygeln huserar the First Lady, då Rosalynn Carter.

Så här ser huvudingången till Västra flygeln ut, den har jag visat förr. Utanför häckar journalister och fotografer för att plåta och intervjua besökare. Där inne finns Ovala rummet och en lång rad kontor.

1 Västra flygeln ext

Tittar man åt vänster ser man pressrumstarmen.
2 Pressrum ext
En oansenlig dörr, kameror och utrustning överallt. På övervåningen i Vita Huset där bakom ligger presidentbostaden med en sorts vardagsrum där det stora fönstret sitter. På bottenvåningen är det paradmatsal åt mot trädgården, med ett kök intill (fönstren t v).

Om man gick in i pressrummet och ställde sig i den lilla dörren in till själva Västra flygeln, såg det ut så här. Namnlappade stolar framför presschefens podium.
3 Pressrum stor int

Bakom paradstolarna längst bak fanns stora Chesterfieldsoffor, bord, skåp för kameror och stativ och en liten TV. Framför den TV:n var det smockfullt dagen efter när det hände stora saker.

4 Pressrum klubbsoffa
5 Fotogr int
Fotografer. Klädregel: Fotografer hade jeans och rutiga skjortor, journalister kostym eller dräkt. Jag som var både och körde med finbyxor och sidenblus. Patronbältet på killen t h innehåller batterier till filmkameran.

Den här dagen skulle presidenten träffa lite folk, skriva under något papper och få någon slags hedersnål till kavajuppslaget. Det skulle äga rum i konferensrummet Cabinet Room (regeringsrummet) inne i Västra Flygeln (ni har sett det på nyheterna och i TV-serien West Wing) och jag traskade förstås med.

En ung kille i oklanderlig tredelad kostym pysslade med bandspelarna.
6 Konf rum Bandspelare

Innan journalisterna släpptes in, riggade fotograferna sina kameror. Jag klev på. ”You are not shooting!” skrek en indignerad fotograf till mig. ”I am!” försäkrade jag, viftade med Henriks lilla kamera och placerae mig precis vid kanten av det stora bordet. Jag är 1.62, inte fan tänkte jag stå längst bak.

7 Fotogr konf.rum

Det var vansinnigt kul att studera skaran av män som samlades på andra sidan bordet i väntan på det stora ögonblicket när de skulle få träffa presidenten. Stämningen var upprymd. De var lyckliga och starstruck.
8 Före JC
”He will EMERGE from under the table!” sa den mörkhåriga killen.

Och så kom han, hälsade på skaran och på oss och satte sig vid bordet.

9 Jimmy Carter -80

Vad vi inte visste var att en liten amerikansk styrka just då var på väg med helikopter till Teheran för att rädda den amerikanska gisslan. Det här var Argo-tider. Men Carter måste givetvis se ut som vanligt.
Och hans gäster var lyckliga.

10 JC 2
11 JC 3

Dagen efter fick jag höra redan i hissen på Harrington hotell att Amerika försökt befria gisslan, att de misslyckats, att allt gått åt helvete och en helikopter störtat och människor dött.

Jag rusade till Vita Huset. Pressrummet var fyllt till bristningsgränsen.
12 Sam Donaldson
Sam Donaldson, legendarisk Vita Hus-journalist som nog var förebilden till den gravt seriösa politiska journalisten i den ohyggligt bra och intelligenta TV-serien Murphy Brown.

TV:n stod på, Henry Kissinger intervjuades och kunde inte sitta stilla av ren lust att starta krig, skicka trupper, unleash hell. Totala motsatsen till Jimmy Carter, och här märktes verkligen skillnaden. Hela dagen kom och gick senatorer och ställdes framför kameror på gräsmattan. Alla de stora nätverken fick in mat. ”North Gate, CBS catering”, kunde man höra i högtalarna. Jag hade ingen Bryn catering och höll på att svälta ihjäl. Det fanns inte minsta chokladbit att köpa i pressrummet, bara gratis kaffe. Jag var svinhungrig och ägnade mig åt att fotografera senatorer, ni som hängt med har sett en del av de bilderna förut.

Hade det varit idag, hade jag haft en mobil och ringt direkt till SVT och TV4 och alla som ville bli uppringda och rapporterat direkt. Jag stod ju, möjligen som enda svensk, i Vita Huset.

Dagen efter var stämningen lågmäld. På eftermiddagen gick jag runt med en pressekreterare och fotograferade Vita Huset. Vi gick genom paradrummen, hallen, ut på södra gräsmattan där jag tog en bild av trädgårdarna och av den rundade fasaden med balkongen på övervåningen där John Kennedy jr en gång sov i sin vagn som baby.

Allt var väldigt stilla. Kvinnan jag gick med var nedslagen. ”Människor är döda idag som levde igår”, sa hon.

Något krig blev det inte den gången. Carter blev inte omvald. Ronald Reagen kom in, utan Carters hämmande känsla för fred och rättvisa, trixade med utrikespolitiken, startade en icke fungerade ”trickle down”-ekonomi och ledde in republikanska partiet på den katastrofala väg som vi nu ser resultatet av.

Vita Huset

Så här ser pressrummet ut idag. Samma lokal, men betydligt tristare.

Bilderna är lågupplösta här, dior som fotograferats i en liten diavisare.

Torsdagspytt (ska försöka hitta på mer spännande titlar).

ny hortensia
En av mina butiker har äntligen fått in nya fina rosa hortensior, så jag köpte en. Det är ju vår! Konstig vår, visserligen, med små vårbäckar i solen, ishalka i skuggan och polarvindar kring näsan. Att gå runt parken var inte att tänka på, inte ens mitt nässkydd räckte. Men solen skiner in i min lägenhet!

Det har dunkats och bankats överallt i och på huset i månader, men nu var det tydligen sista dagen på ett tag. En skorsten har fått stege och räcken, till exempel. För det krävdes byggnadsställning från gården och upp till taket. Idag togs den ner.
byggare

Nere på gården springer gulliga småbattingar omkring.

pågården

På tal om småbattingar plockade jag för ett tag sedan ner de enda leksaksbilar som den elaka tjuven lämnat kvar. Inte mycket att hänga i julgran, men ändå något.

leksaksbilar

Jag vet inte om det är vårdagsjämningens fel, men en massa sajter har plötsligt fått vårstädningskänslor och ska på död och pina göra om sina sidor. Varför? Imdb.pro (filmdatabas) vill nu ha en som för mig ser halvtom ut och den nya fina texten är så snofsigt blek att jag knappt kan läsa den. Den är som sådana där pinsamt modernt renoverade gotlandsgårdar, allt är vitt så att varken möbler eller skåp fastnar på mäklarbilderna. Ge feedback! uppmanade databasen förväntansfullt, och jag skrev att snälla, låt det vara som det är! Lättnavigerat, läsligt. Gissar att de inte bryr sig.

Och hotmail är nu outlook, och jag hittar inga menyer och kan varken läsa, flytta eller ta bort någonting. Men kom på att om jag går till mobilversionen kan jag åtminstone öppna och slänga mail! Att skicka är nog fortfarande överkurs.

Jag drabbades också av städiver idag och tvättade och donade, ungefär som när jag var i nionde månaden (med tvillingar) och tvättade trasmattor i badkaret. Nesting! Ungar på väg, måste bygga bo! Nu är det väl vårsolen som sätter sprutt på hormonerna.

Såg förresten återigen bara en del av en film. ”En bohem i Paris” heter den, den är fransk (med Isabelle Huppert) och handlar om kulturkrocken mellan en intellektuell välbärgad kvinna och en hafseslufs som kämpar för att få livet att funka. Kunde ha blivit intressant och rolig. Enligt en lång rad bländande recensioner är den också just det, en riktig fulträff, årets komiska filmhöjdpunkt.

Men. Som vi vet är det ett par typer av antihjältar som karlar älskar att göra film om och se på bio, därför att de befriar dem från kravet att vara manliga och duktiga och macho och ha magmuslker. En sådan hjälte är tönten som inte får till något, snubblar och blir tyst när tjejer kommer i närheten, råkar ut för pinsamma situationer och säger fel saker – men ändå får den snälla, vackra flickan på slutet. En annan är den vi ser här, han som är lite ful och misslyckad men full av livslust och energi och inte ger sig och grejar grejen till slut.

Det tråkiga är bara att den här filmen innehåller alla tänkbara klichéer i genren. Den intellektuella kvinnan är smart och beslutsam, och då måste hon givetvis vara ilsk, oresonabel, humorfri och – framför allt! – frigid. Hennes hunsade partner har inte fått något på åratal, att de har ett barn är en gåta. Men alla vet ju att när en kvinna använder skallen glömmer hon resten av anatomin, inklusive hjärtat.

Den rufsige måste förstås vara frispråkig och varm och en erotisk mästare, vilket dessvärre i klichéernas värld betyder att han är gorvkornig och ligger med prostituerade. Den mycket söta unga tjejen på socialen lyckas han få med ut på kafé genom en rad slippriga sextrevare (han är ju så naturlig). Sedan går söta tjejen på promenad med hunsade maken, och de talar båda bara om hennes kropp och träds falliska betydelsepå det där franska litterära sättet. (Ni förstår tanken – mannen ska befrias från frugans iskalla välde!)

Ja, där någonstans lade jag av. Filmen är otroligt nog gjord av en kvinna, Anne Fontaine. Jag vet inte hur den slutar, men det finns bilder på Huppert dansande poledans med lättklädda tjejer i röd belysning. Strippande och prostitution, dessa trista avarter av kommersialiserat sex, är ju den verkliga källan till värme och erotisk glädje för djupfrysta damer och får dem att tina upp. (Ja, jag är sur och ironisk.)

Åffer gör de fortfarande på detta viset? Har vi inte hunnit längre? Hur kul är det? (Söt flicka på socialen: ”Jag älskar träd”. Hufseplufsen: ”Brukar du gå naken i skogen?” Och då ler hon uppskattande.) Kunde inte hufsen ha fått vara varm och sexig på riktigt? Men tydligen är något på gång i Frankrike, för det här är den tredje franska kulturkrocksfilmen jag ser på relativt kort tid.

Vad mer? Jo, det här med toyboys. (Dum beteckning!) Det är tydligen fortfarande en märklighet trots att ålderskillnader väl alltid funnits, redan Muhammeds första fru (den han älskade mest) var tjugo år äldre än han. Nu skildes t ex Demi Moor från sin 14 år yngre Ashton Kutcher för något år sedan, och en tabloidsajt tog sig före att läxa upp henne och undervisa henne om att hon varit dum från början, att hon nu måste bättra sig och åldras med värdighet (hon var 48). Karlar i liknande situationer blir aldrig förmanade offentligt och nedlåtande av tidningar.

Sedan är det Susan Sarandon, som till alla filmälskande liberalers sorg skilde sig från (den också yngre) Tim Robbins fär några år sedan. De verkade ju så kära, samstämda, förnuftiga, och de var aktivister tillsammans. Och vem fick hon sedan, i princip direkt efter? Jo, en ännu yngre, en toyboy! Åldersskillnad: 32 år.

sarandon bf gata

Han heter Jonathan Bricklin och det roliga och uppfriskande med honom är att han verkar vara en riktig nörd. Hon har inte jagat en välpumpad kille på något gym, utan de är märkligt nog affärspartners i hans pingisklubb. (Hon är intresserad av pingis?) Nu efter fyra år är de fortfarande tillsammans och en del kallar dem ”the beauty and the geek”.

Ingen förmanar Sarandon, för hon verkar vara en kvinna som kan ta hand om sig. Ingen väntar sig en mental härdsmälta från hennes sida om (när) det går i kaputten. Jag tycker de är modiga, hjärtesår verkar oundvikligt, eller kommer de att växa från varann på ett harmoniskt sätt? Sådant händer inte ofta, men det händer. Och om han vill ha egna barn (om han nu inte har några redan) måste han bryta sig loss vad det lider. Aj, aj.

Så – bra eller dåligt? Svårt att svara på. Men de verkar trivas, de reser och går på pingismöten tydligen, och man kan nog utgå från att de har kul i bingen.

Illistiga klockor och film

väckarklocka
Skulle ringa ett samtal före 9:15 i morse och satte därför klockan på ringning till halv nio. So far so normal.

Tjugo över åtta började klockan låta och ha sig, och jag rycktes ur en dröm och langade ut en näve för att få tyst på eländet.

Men…? Tjugo över åtta…? Visst ja, den här har ju inbyggd snoozer. Tio minuter senare tänkte den ringa igen, på rätt tid. Men egentligen behöver jag ju inte gå upp redan halv nio för att samla ihop min charm och wits, tänkte jag sömnigt. Jag sätter klockan på bortåt nio, så ringer den tio i!

Gjorde så och gled bort i drömmarnas värld. I hela tio minuter. För då tjöt klockan igen, precis på den tid jag bestämt från början, halv nio. Den klockan tänkte inte låta lura sig av lata ägare!

Wtf? Kan man göra sådana klockor? Vem kommer på något sådant, NASA? Så att folk inte försover sig och avfyrar raketer flera minuter för sent så att de missar Mars?

Kvart i nio lufsade jag upp till sist, kammade löjligt nog håret, gick in i badrummet för att fixa ögonen och såg att jag inte såg klok ut. So what?

Jag vet inte om jag egentligen bör berätta vad som händer bakom kulisserna när det gäller bokskrivande och film och dylikt, det är på sätt och vis roligare när allting ser lätt och färdigt ut, men äsch, det här är en liten trevlig blogg med stammisar, så jag tror jag gör det, i alla fall i stora drag.

Alltså, jag mornade mig och ringde en filmproducent som stod på Arlanda, han ser ut som en filmskådis själv, och nu hade han läst mina fem filmförslag, varav tre var manus, varav ett var på engelska. Och inte oväntat tyckte han för det första att det var för mycket dialog, för pjäsliknande, och för det andra betyder det nya filmavtalet att hälften av stöden ska gå till filmer som en distributör uppskattar kan dra 250 000 åskådare (automatstödet), och det var han inte säker på att mina filmer gör. (Jag skulle vilja omformulera det till att det finns inte så mycket prejudikat, så ingen skulle våga garantera något.) Det betyder också att smala filmer (vilket han anser mina vara) verkligen får slåss om resten av pengarna.

Jag tror förstås att han har fel, men jag förstår och var helt beredd. En bekant (aikidolärare) sa till mig en gång att jag är en sådan där människa som inte gillar när allting är för lätt, det ska vara svårt och jag ska få kämpa för att riktigt känna att det är värt något. Tycks få mitt lystmäte!

Jag svarade att jag tror han har fel, men att jag förstår resonemanget, och om jag vill övertyga om att mina filmer är filmer och inte pjäser, får jag kanske visa det. Men nu har jag den här komedin (som vindsinbrotten avbröt) och den borde falla i automatstödskategorin, för den är faktiskt kul. Skicka den! sa han.

Så där är vi. Och jag fick återigen den där känslan jag fick när jag var uppe på filmbolaget: Att allting föll på plats. Jag vet ju inte om jag hamnar just där (även om jag hoppas det och det vore väldigt fint), men bara att prata om film får mig just nu att känna en stark identitet. Jag får fast mark under fötterna.

Så komedin är på gång, med prioritet. Sedan måste SF-boken ut före sommaren, och nyutgåvor av de andra tre före hösten och helst en fjärde Margareta Davidsson till jul. Sedan är det möjligt att jag faktiskt måste visa vad jag menar med mina manus, dvs jag måste spela in sekvenser av dem, med prat och skämt och tysta scener och dramatik och allt. Jag har två kortfilmsidéer plus ett färdigt kortfilmsmanus, och en av idéerna är faktiskt en stumfilm. Ingen tror mig ju! 😉

Vad jag ska göra med långfilmsmanusen vet jag inte just nu. Ett är gjort för att spelas in på lågbudget, här, en av mina planer B. Jag är jäkligt frestad. Men då krävs att de skådespelare jag vill ha med verkligen älskar manuset och kan tänka sig att göra den gratis över fyra helger, utan snygg finish men med bra ljud, på spekulation.

Sundance Film Festival, here I come?

Måndagspytt – dokument från Oslo 1945, Rodriguez (Sugarman-filmen).

ab
Tittade ut genom fönstret för en stund sedan och såg att det snöade! Nu när jag har sagt att det ska bli vår! Vilket fusk.

Det tog tid innan jag tittade ut, för jag har en oherrans huvudvärk idag, så var vänlig läs det här tyst och försiktigt, så är jag er mycket förbunden. Det värker i: Ögonen, hjässan, tinningarna, bakhuvudet och liksom inuti, där det väl inte ska finnas den sortens nerver. I all evighet fick de växter som inte står direkt i fönstren försmäkta utan ljus, för jag kunde inte dra från gardinerna där jag vankade fram och tillbaka eller surfade på nätet medan jag försökte blunda samtidigt, tvättade saker och i största allmänhet ville klara mig utan Treo. (Efter fyra timmar gav jag upp.) Låtsas att det är väldigt molnigt! sa jag till växterna, men de ville inte riktigt lyssna.

Jag skrev någonstans att min mamma noga slängt alla gamla privata brev i en stilfull gest. Ha! Inte gjorde hon det! Jag hittade nyligen ett stort kuvert där det fanns dussintals kärleksbrev och roliga och mindre humoristiska brev, sorterade efter person (ibland med tidningsartikel om personens död bifogad), brev där hon var mottagaren, tillsammans med betyg och andra dokument.

En del av de här breven kändes det helt fel att läsa (jag har bara läst några få), andra var så bra skrivna att de blev som litteratur. Jag tror hon sparade dem för att ge mig en annan bild av sig själv, jag var ju den enda som alltid fanns där efter att hon fått mig. Och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag tycker det är fint att knyta an till hennes liv så här, eller om breven tränger sig på mitt eget genom att förvandla ett förflutet till ”nu”. Troligen föreställde hon sig att jag skulle läsa dem och sedan kasta de flesta, men fortsätta att spara en del för att de kan vara kul för släktingar att se om hundra år.

Men det finns alltså inte bara brev där, utan annat också, som är spännande kulturhistoria. Våren 1945 gifte sig ju mamma och pappa här i Stockholm samma dag freden bröt ut med påföljande tjo och tjim och jubel på gatorna, varpå han genast skickades tillbaka till Norge för att förhöra quislingar (medlöpare till de tyska nazisterna) och hon satt ensam och gravid och grät och åt upp smörgåsarna han glömt, med pålägg som hon inte gillade. De var båda bara 23 år. Vuxna enligt tidens uppfattning.

Brev och telegram pilade fram och tillbaka mellan dem, när postgången fungerade. Så här, som nedan, såg telegram ut på den tiden. Just i det här (24 maj) hade pappa inte fått brev från sin nya fru och oroade sig, berättade att farmor hälsade, hälsade själv till pialotta (dvs till mig i magen) och skrev ”jeg elsker deg” till mamma.

telegram 1945 Bryn
Hon bodde på Folkskolegatan? Hade jag ingen aning om.

Att se telegrammet känns som att förflyttas till en film, fast i verkligheten. Wham! Jag är på Söder 1945!

Så småningom åkte ju mamma till Norge och där behövdes en passersedel för att hon skulle kunna komma in i polislokalerna där pappa arbetade. Den utfärdades av Oslo Politikammer Kriminalavdelningen och såg ut så här:

Passersedel 1945 Oslo

I skämtanteckningen längst ner, med pappas karakteristiska handstil, står det att papperet bara gäller för Troll – dvs mammas smeknamn. Många kallade henne Troll, antagligen för att hon var rolig och mörkhårig.

På tal om flydda tider hittade jag förresten en bild från 1949 av Audrey Hepburn som sjuttonåring. En söt tjej, men de gjorde om henne rätt ordentligt när hon skulle bli filmstjärna, lyfte fram hennes ansikte. Klippte håret och markerade ögonbryn och ögon, framför allt.

Audrey Hepburn x 2

Audrey Hepburn var en vänlig person. Vänlig, aldrig divig, smart och en ”good sport”.

För övrigt har nu även jag sett ”Searching for Sugarman”, och den var riktigt välgjord och intressant. Först efteråt slår det en att historien egentligen inte räcker för en långfilm, men regissören kom skickligt runt detta, eftersom man engagerar sig i alla intervjuobjekten och deras känslor. En mycket viktig del av historien är att Rodriguez blev en verklig upprorspoet i det strängt segregerade och censurerade Sydafrika, dit omvärlden aldrig trängde in. Via hans musik gjorde många, många ungdomar upptäckten att man inte behövde lyda en diktatorisk överhet, att det finns en annan värld och ett annat sätt att se tillvaron. ”He was the soundtrack of my life”, säger flera i filmen. Han öppnade ett fönster mot poesi och frihet.

Så varför slog inte Rodriguez genom i USA på sjuttiotalet trots att han av många betraktade som bättre än Dylan, och vart tog 25 år royalties från Sydafrika (där han ovetande var en megahit) vägen? Svaret på den första frågan är troligen att han hindrades av en blandning av sin egen brist på go och sisu, ren rasism (hans latinonamn avskräckte tyvärr) och dålig marknadsföring. Dylan hade, sitt bohemrykte till trots, en brinnande ambition och såg till att ta sig fram. Rodriguez, däremot, bor fortfarande kvar i samma enkla lya där han bodde som ung. Och han var så anspråkslös när han till sist kom till Sydafrika och sina jublande och gråtande fans (som trott han var död), att han inte nändes sova i hotellsängen för att han inte ville att städerskan skulle få besvär med att bädda. Han sov på soffan.

Svaret på den andra frågan syns ganska tydligt i filmen. Mannen med det ursprungliga Rodriguezkontraktet, en f d Motownboss, blev aggressiv och undvikande när han fick frågan om vart de tagit vägen och råkade haspla ur sig: ”Vem bryr sig om ett gammalt kontrakt från sjuttiotalet?”. Pengarna från decenniers royalties från Sydafrika hamnade antingen i de sydafrikanska skivbolagens fickor eller i den amerikanske bossens, eller både och.

Det var förstås ljuvligt att se Rodriguez äntligen stå på scenen i Sydafrika 1998 och spela för utsålda hus. Hans döttrar hade varit oroliga för hur han skulle ta succén, overklig som den måste vara för honom efter ett liv med hårt kroppsarbete i stället för den karriär han borde ha haft, men det som hände var att deras pappa till slut blev sig själv, den han egentligen var. En begåvad poet och musiker. Avslappnad och hemma på scenen.

(Pengarna från Sydafrikaturnén? Det mesta gav han bort.)

rodriguez
Äntligen! Rodriguez på scenen igen, och fortfarande i sin krafts dagar.

Men hur slutar historien?

Nedan: Rodriguez i Liverpool i november förra året. Nu 14 år efter Sydafrika är han 70 år och osedvanligt bräcklig, trots de starka armarna. Enligt en brittisk recension förstärktes det intrycket av de två välmenande musiker som ackompanjerade honom och försökte lyfta upp föreställningen till en bullrig, sergerviss nivå, i stället för att lyssna in honom själv, hans röst och suggestiva gitarr. Det var först när de lugnade ner sig och lät honomn vara som han är som det uppstod en magisk stämning.

Och när han sjöng Dylan lät han mer som Dylan än Dylan själv enligt recensenten, som tyckte Dylan lät anskrämlig vid sitt senaste besök.

Rodriguez live at Liverpool 2012
Svag efter alltför mycket hårt arbete – men fortfarande poet.

Gerberan

Jag köpte två gerberor som rätt snart kurade ihop sig och lade ner verksamheten inom själva blomproduktionen – tills de ombestämde sig och nu har bebisar.

Väldigt små. Men jag hoppas de tar sig och tittar upp ovanför bladen om ett tag.

gerbera knoppar

Pyttipannablogg en nästan vår-lördag.

Frukost
En smörgås med hallon, en med rökt fisk och lök, och homeopatkaffe som ser ut som varm mjölk.

Far runt som ett torrt skinn som alla andra och tvättar kläder och golv och badar, och kommer in i CBS 60 Minutes lagom till ett inslag om fastighetsboomen i Kina. Den som är en bubbla som med stor sannolikhet kommer att spricka, och vad händer då med det som ska vara/bli världens största och stabilaste ekonomi? Den som USA lånar av?

Saken är den att när folk fick börja tjäna pengar i kommunistdiktaturen Kina (allt mindre kommunism och allt mer enbart diktatur) hade de först ingenting att investera pengarna i, eftersom de inte fick göra vad de ville med sina vinster och inte föra dem utomlands. Lösningen blev: Fastigheter. Bostäder. Nya städer. Alltså har miljarder runnit in i den ena stora nya staden efter den andra, med höghus, breda avenyer och gallerior (med falska McDonalds- och Starbucksskyltar), eller som nedan en falsk brittisk stad. Folk byggde och bygger fortfarande som galna och köper dussintals lägenheter.

Det är bara det att ingen bor där. Ingen alls. Tusentals hus, tusentals lägenheter utan invånare. Tomma tysta gallerior med tomma butiker, ingen personal, inga varor, inga kunder. Gator utan bilar. Det är Kinas spökstäder.

Ingen normal människa har råd att bo där (den brittiska byn används dock att gifta sig i eftersom den är så söt), men för att få mark att bygga raserar man fullt fungerande bondbyar, förstör folks risfält och tvingar bort dem själva till gud vet var. Man ser människor som försöker plocka med sig tegelstenar från sina demolerade hus, medan höghus utan hyresgäster växer upp i bakgrunden.

Alla vet att alltsammans förmodligen kommer att krascha snart, precis som i väst. Ekonomer och analytiker vet det, byggherrar som tjänat miljoner vet det. Ändå kommer ingen på en förnuftig lösning.

Spökstäder i Kina

Går ut en sväng i solen, ut till parken. Snön har förvandlats till hård och bucklig is när det omväxlande varit soligt och iskallt den senasre tiden, men de flesta gångarna är torra och grusiga med en och annan vårbäck, och det är utan tvekan vår i luften.

Vasaparken mars

Och snart påsk. En blomsterhandel bort mot Odenplan koncentrerar sig helt på påskris och olika sorters blomsterlökar.

Snart påsk

En sådan här lördag skulle man helst sjunka ner framför en skön brasa med eftermiddagskaffe eller afternoon tea eller varm choklad när man kommer hem, och böcker och tidningar och TV (med brittiska husprogram) och film. Jag har ”Searching for Sugarman” liggande.

Ungefär som nedan, alltså. Fast jag skulle ändra en hel del. Men stämningen!

soffa, ö.spis

Tänk bort den kritvita spisomfattningen, guldspegeln och alla hemska tofsar och grejor på kuddarna samt hela bordellschäslongen, ta bort gardinerna, minska fönstren och rama in dem med bokhyllor fulla av böcker och sätt dit två stora, sköna öronlappsfåtöljer på var sin sida om brasan, och bingo! Så vore det mysigt att ha det just nu.

Inte för att jag klagar. Det är riktigt trevligt här också, faktiskt. Nästan det enda som fattas är brasan.

Jovisst ja, det ramlade plötsligt in en bankchck på några tusingar i brevlådan. Ersättning för piratkopieringar, stod det. Uträknat efter någon sorts schablon som på något sätt är kopplat till biblioteksutlåningar.

Checken tycktes titta nästan anklagande på mig och säga: Skriv klart och åk på semester, människa! Förnuftig check.