Måndagspytt – dokument från Oslo 1945, Rodriguez (Sugarman-filmen).

ab
Tittade ut genom fönstret för en stund sedan och såg att det snöade! Nu när jag har sagt att det ska bli vår! Vilket fusk.

Det tog tid innan jag tittade ut, för jag har en oherrans huvudvärk idag, så var vänlig läs det här tyst och försiktigt, så är jag er mycket förbunden. Det värker i: Ögonen, hjässan, tinningarna, bakhuvudet och liksom inuti, där det väl inte ska finnas den sortens nerver. I all evighet fick de växter som inte står direkt i fönstren försmäkta utan ljus, för jag kunde inte dra från gardinerna där jag vankade fram och tillbaka eller surfade på nätet medan jag försökte blunda samtidigt, tvättade saker och i största allmänhet ville klara mig utan Treo. (Efter fyra timmar gav jag upp.) Låtsas att det är väldigt molnigt! sa jag till växterna, men de ville inte riktigt lyssna.

Jag skrev någonstans att min mamma noga slängt alla gamla privata brev i en stilfull gest. Ha! Inte gjorde hon det! Jag hittade nyligen ett stort kuvert där det fanns dussintals kärleksbrev och roliga och mindre humoristiska brev, sorterade efter person (ibland med tidningsartikel om personens död bifogad), brev där hon var mottagaren, tillsammans med betyg och andra dokument.

En del av de här breven kändes det helt fel att läsa (jag har bara läst några få), andra var så bra skrivna att de blev som litteratur. Jag tror hon sparade dem för att ge mig en annan bild av sig själv, jag var ju den enda som alltid fanns där efter att hon fått mig. Och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag tycker det är fint att knyta an till hennes liv så här, eller om breven tränger sig på mitt eget genom att förvandla ett förflutet till ”nu”. Troligen föreställde hon sig att jag skulle läsa dem och sedan kasta de flesta, men fortsätta att spara en del för att de kan vara kul för släktingar att se om hundra år.

Men det finns alltså inte bara brev där, utan annat också, som är spännande kulturhistoria. Våren 1945 gifte sig ju mamma och pappa här i Stockholm samma dag freden bröt ut med påföljande tjo och tjim och jubel på gatorna, varpå han genast skickades tillbaka till Norge för att förhöra quislingar (medlöpare till de tyska nazisterna) och hon satt ensam och gravid och grät och åt upp smörgåsarna han glömt, med pålägg som hon inte gillade. De var båda bara 23 år. Vuxna enligt tidens uppfattning.

Brev och telegram pilade fram och tillbaka mellan dem, när postgången fungerade. Så här, som nedan, såg telegram ut på den tiden. Just i det här (24 maj) hade pappa inte fått brev från sin nya fru och oroade sig, berättade att farmor hälsade, hälsade själv till pialotta (dvs till mig i magen) och skrev ”jeg elsker deg” till mamma.

telegram 1945 Bryn
Hon bodde på Folkskolegatan? Hade jag ingen aning om.

Att se telegrammet känns som att förflyttas till en film, fast i verkligheten. Wham! Jag är på Söder 1945!

Så småningom åkte ju mamma till Norge och där behövdes en passersedel för att hon skulle kunna komma in i polislokalerna där pappa arbetade. Den utfärdades av Oslo Politikammer Kriminalavdelningen och såg ut så här:

Passersedel 1945 Oslo

I skämtanteckningen längst ner, med pappas karakteristiska handstil, står det att papperet bara gäller för Troll – dvs mammas smeknamn. Många kallade henne Troll, antagligen för att hon var rolig och mörkhårig.

På tal om flydda tider hittade jag förresten en bild från 1949 av Audrey Hepburn som sjuttonåring. En söt tjej, men de gjorde om henne rätt ordentligt när hon skulle bli filmstjärna, lyfte fram hennes ansikte. Klippte håret och markerade ögonbryn och ögon, framför allt.

Audrey Hepburn x 2

Audrey Hepburn var en vänlig person. Vänlig, aldrig divig, smart och en ”good sport”.

För övrigt har nu även jag sett ”Searching for Sugarman”, och den var riktigt välgjord och intressant. Först efteråt slår det en att historien egentligen inte räcker för en långfilm, men regissören kom skickligt runt detta, eftersom man engagerar sig i alla intervjuobjekten och deras känslor. En mycket viktig del av historien är att Rodriguez blev en verklig upprorspoet i det strängt segregerade och censurerade Sydafrika, dit omvärlden aldrig trängde in. Via hans musik gjorde många, många ungdomar upptäckten att man inte behövde lyda en diktatorisk överhet, att det finns en annan värld och ett annat sätt att se tillvaron. ”He was the soundtrack of my life”, säger flera i filmen. Han öppnade ett fönster mot poesi och frihet.

Så varför slog inte Rodriguez genom i USA på sjuttiotalet trots att han av många betraktade som bättre än Dylan, och vart tog 25 år royalties från Sydafrika (där han ovetande var en megahit) vägen? Svaret på den första frågan är troligen att han hindrades av en blandning av sin egen brist på go och sisu, ren rasism (hans latinonamn avskräckte tyvärr) och dålig marknadsföring. Dylan hade, sitt bohemrykte till trots, en brinnande ambition och såg till att ta sig fram. Rodriguez, däremot, bor fortfarande kvar i samma enkla lya där han bodde som ung. Och han var så anspråkslös när han till sist kom till Sydafrika och sina jublande och gråtande fans (som trott han var död), att han inte nändes sova i hotellsängen för att han inte ville att städerskan skulle få besvär med att bädda. Han sov på soffan.

Svaret på den andra frågan syns ganska tydligt i filmen. Mannen med det ursprungliga Rodriguezkontraktet, en f d Motownboss, blev aggressiv och undvikande när han fick frågan om vart de tagit vägen och råkade haspla ur sig: ”Vem bryr sig om ett gammalt kontrakt från sjuttiotalet?”. Pengarna från decenniers royalties från Sydafrika hamnade antingen i de sydafrikanska skivbolagens fickor eller i den amerikanske bossens, eller både och.

Det var förstås ljuvligt att se Rodriguez äntligen stå på scenen i Sydafrika 1998 och spela för utsålda hus. Hans döttrar hade varit oroliga för hur han skulle ta succén, overklig som den måste vara för honom efter ett liv med hårt kroppsarbete i stället för den karriär han borde ha haft, men det som hände var att deras pappa till slut blev sig själv, den han egentligen var. En begåvad poet och musiker. Avslappnad och hemma på scenen.

(Pengarna från Sydafrikaturnén? Det mesta gav han bort.)

rodriguez
Äntligen! Rodriguez på scenen igen, och fortfarande i sin krafts dagar.

Men hur slutar historien?

Nedan: Rodriguez i Liverpool i november förra året. Nu 14 år efter Sydafrika är han 70 år och osedvanligt bräcklig, trots de starka armarna. Enligt en brittisk recension förstärktes det intrycket av de två välmenande musiker som ackompanjerade honom och försökte lyfta upp föreställningen till en bullrig, sergerviss nivå, i stället för att lyssna in honom själv, hans röst och suggestiva gitarr. Det var först när de lugnade ner sig och lät honomn vara som han är som det uppstod en magisk stämning.

Och när han sjöng Dylan lät han mer som Dylan än Dylan själv enligt recensenten, som tyckte Dylan lät anskrämlig vid sitt senaste besök.

Rodriguez live at Liverpool 2012
Svag efter alltför mycket hårt arbete – men fortfarande poet.

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

2 reaktioner till “Måndagspytt – dokument från Oslo 1945, Rodriguez (Sugarman-filmen).”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s