För 3 700 år sedan fanns det ingen skärtorsdag. Långläsning!

För då var det bronsålder, i alla fall i Sverige. Direkt efter stenåldern och före järnåldern.

I måndags fick jag en första trevlig långpromenad i vårsolen (kallar vi den bestämt) tack vare bronsåldersexperten Inga Ullén på Historiska Museet, för hon ville träffas redan 9:30 på morgonen.

Inga Ullén

Fick ta en taxi, för accesskortet var tomt och jag vaknade för sent och fick ingen frukost och allmänna färdmedel krävde två byten, och ingen bil har jag som kostar till vardags och det var för ett jobb. Men taxi nio på morgonen i staden tar tid, så jag hade ett långt roligt samtal med en albansk chaufför och berättade entusiastiskt om hur Östersjön nådde 26 meter högre än nu under bronsåldern, och tänk vad roligt att Ötzl tinade fram när alpisarna smälter, och han hade (till min stora förtjusning) inte hört om femtusenåriga Ötzl som legat infrusen sedan han mördades, så då fick jag berätta om honom också. –Du måste ta med fru och barn och gå på Historiska Museet! utbrast jag. Barnen är tio och tolv? Perfekt ålder!

Sedan virrade jag runt hela museet och hittade inte peronalingången därför att jag plötsligt trodde att Linnégatan var Storgatan. Så vänliga Inga mötte till sist en grätten och hungrig, men gravt kunskapstörstande, tok i solglasögon. Varpå jag i två och en halv timme lade rabarber på hennes tid innan det slog mig att hon kanske hade andra möten också, och hon var en guldgruva av information och debattberedskap och erfarenhet. Snäll och smart och generös. Jag var i sjunde himlen.

Nyligen möttes påvarna, den nya och den gamla, vilket förstås kallades historiskt eftersom den ena vanligen är död innan den andra tillträder. Men i själva verket var det inget historiskt möte alls, det var bara två gamla män som träffades, eftersom hela överbyggnaden av påveämbete, kyrka och lära bara finns i våra huvuden.

En mycket stor del av mänsklig kultur finns endast i våra huvuden. Det är sagor, skämt, berättelser, lek, tro och otro, tabun, minnen, gräl och motsättningar, tidsandor, och det allra mesta fömedlas via ord och känslor. För tiden innan det skrivna ordet dyker upp har alltså arkeologer och historiker nästan ingenting att gå efter för att fånga till exempel bronsåldersmänniskors värld som de själva upplevde den.

Allt man har är hittade föremål i gravar, spår av bosättningar, lager av artefakter och enstaka fynd. Och det är dessutom bara vad man lyckats hitta, inte alltid nödvändigtvis det mest representativa för eran. Det är det som gör att tolkningarna alltid måste balanseras mellan vad som är troligt med tanke på miljön och klimatet och på människans natur i största allmänhet, vad man kan gissa sig till och vad man frestas att tolka in utifrån sin egen tid. Rena detektivarbetet, men utan den stora lösningen. Egentligen nästan omöjligt. Helt ljuvligt för mig, som i lika delar älskar research och respekterar fynd och vetenskap å ena sidan och att leva mig in i situationer å den andra.

bronsålder

Ovan exempel. De tunna bronsrören (ca 12 långa) vet man omslöt de lösa ullgarstrådarna i en bronsålderkjol, en snörkjol. Var det för att de blänkte vackert i solen, eller för att de rasslade musikaliskt när man promenerade eller dansade, eller både och? Där kan man gissa. Betydde de också något symboliskt, och i så fall vad? Ingen vet.

Så har vi konerna nedanför, de med spetsar som slutar i en sorts knapp eller i alla fall liten knopp. De är mer mystiska. De har hakar (märkligt nog riktade framåt) och satt i kläder eller bälten, och min första reaktion var:

– Omöjligt! Spröten är livsfarliga för barn. Ingen (särskilt inte kvinnor) kan gå runt med de där stickande ut till vardags. Ett barn kommer rusande och vill bli taget i famn, och spetsen tränger in i ögat och i hjärnan? Går inte! (Och hur mjölkar man en get utan att skada djuret?)
– Men de satt i kläderna, sa Inga obevekligt.
– Kan det ha suttit något på de där spröten eller knapparna? försökte jag, fortfarande med barnen i åtanke och i behov av något som bolstrade för dem. Träskivor? Ullnystan?
– Möjligt, sa Inga. Kanske någon sorts prydnader.

Men även om det satt något på spröten, har jag svårt att tänka mig de föremålen på ett bälte annat än i högtidliga sammanhang. Om det fanns sådana. Inte ens det vet vi egentligen.

Det finns hur många gåtor som helst. Hattmännen nedan, till exempel, bronsfiguriner hittade på två olika håll och genast tolkade som gudar enligt myter vi känner från andra håll. Jag framförde min teori att när arkeologin fick mer vetenskaplig status på artonhundratalet, var det fortfarande en religiös och ofri tid och arkeologer tog allt de hittade högtidligt och seriöst och romantiskt, vilket är anledningen till att allting handlar om riter, processioner och gudar. Vad de hade en tendens att glömma var människors behov av lek och skoj och påhitt, vilket måste ha varit lika stort då som nu. Inga höll delvis med (men givetvis försiktigare, hon är ju inte en frejdig amatör som jag som kan kasta hypoteser runt mig hur som helst), hon försöker också i någon mån tona ner rit-tänkandet.

– Men det ser faktiskt ut som processioner på hällristningarna, påminde hon. Det ser ut som om de går på led.
– Kan det inte bara vara deras sätt att avbilda många personer? protesterade jag. Som på antika egyptiska målningar, där de inte var bra på perspektiv och en face?

Så vilka är hattmännen?
bronsålder hattmännen

De saknar armar men det finns hål för dem, så de kan ha haft rörliga armar. Och de har vad som ser ut som hattar, de enda bronsåldershattar man sett, och någon sorts ”badbyxor”. Och, vad som är mest konstigt, under fotsulorna sitter piggar, vilket var det första som väckte min uppmärksamhet. Man kunde sticka ner dem i någonting!

I vad? I marken? På taket? På en modell av en vagn? Var de leksaker? Hade alla hattar av organiskt material som försvann och som var för triviala för att hamna i gravar eller avbildas annars? Your guess is as good as mine.

Kvinnorna nedan är ett annat mysterium. Varför håller de händerna så där, är armarna menade som handtag eller fästen för snören? Vad hade man dem till?

bronsålder kvinnor

Något av det mest spännande som Inga visade var vapnen – svärd och yxor – som inte gick att slåss med! Vi ser dem på hällristningarna också. De ser farliga ut, men de är i själva verket tunna avbildningar av riktiga vapen.

– Det verkar som om ingen slogs på riktigt under den här tiden, sa Inga. Man ser ingen som faktiskt träffar någon med vapen på hällristningarna, eller avhuggna huvuden eller liggande kroppar.

Bronsålderfolket här uppe tyckte vapnen var fina och roliga att svänga i luften, men de hade rydligen inga riktiga begrepp om vad de skulle användas till (eller gillade inte det krigiska konceptet). Så de göt sina tunna repliker och lekte med. Man kommer att tänka på vissa indianstammar i USA, där karlarna fick slåss ibland för nöjes skull (efter att kvinnorna gett sitt tillstånd), men inte döda någon, och om någon dog, slutade man omedelbart. En sorts sport, alltså.

Vilket inte betyder att det inte fanns dolkar (dolkar hittas i kvinnogravar) och yxor och redskap som man kunde hugga träd och utföra annat arbete med, och givetvis slogs folk och det förekom mord. Däremot, vad man kan se, inte människooffer i Sverige.

En annan spännande sak är vad som verkar vara ett samband mellan kvinnor, hästar och solen. Sambandet mellan flickor och hästar finns ju kvar, kan man säga. Hur det såg ut för bronsåldersfolket är höljt i dunkel, men det tycks ha funnits.

Vrider kvinnorna årets solhjul, eller sitter de runt ett bord, eller är det ett hål i marken med träd eller prydnader runt? Ingen vet.

bronsålder kvinnor hästar

Sedan snodde jag en banan från museet och gick ut i solen och hittade ett fint kafé i ett sjuttonhundratalshus på baksidan, med en hemslöjds- och lås- och elbutik intill, och där stod en trevlig kvinna som ville hitta en bra skytteklubb och veta hur man skriver kriminalromaner. Och hon bjöd på choklad. Och jag hade verkligen flyt, för runtomkring museet hittade jag precis sådant jag sökte efter.

Spankulerade vidare ner mot Kungliga biblioteket medan jag åt en riktigt djupfryst glass, klev in till receptionen och lovade att inte gå vidare och förstöra inventarierna, jag ville bara ställa frågor. KB ingår nämligen i min research. Och mannen i receptionen är gift med en fotograf och förstod filmfrågor och kom med en rolig idé dessutom. och när jag tittade ut från huvudingången såg jag även där exakt vad jag behövde hitta för min research.

Tog i allt 34 bilder och gick hem och latade mig.

PS. Kammen med ett häst- och ett människohuvud som jag skrev om tisigare, är från stenåldern, inte bronsåldern. Attans.

Annonser

4 reaktioner till “För 3 700 år sedan fanns det ingen skärtorsdag. Långläsning!”

  1. Intressant. Historiska museet vistades jag en del på när jag pluggade. Hade som extrajobb att guida 4:e-klassare runt nån del i utställningen.

    Väldigt fin hällristning du har med på bild.

    Gilla

    1. Hoppas barn guidas runt i lika stor utsträckning idag!

      Visst är hällristningar fina. Om man ändå kunde resa i tiden och ställa alla de där frågorna man har…

      Gilla

  2. Nu har jag läst ifatt lite här, och ser att du har en del på gång. Det låter spännande! Hoppas att det blir verklighet inom överskådlig framtid. Själv tänker jag bara sitta passivt och titta på medan mina sånger ska sjungas på två planerade konserter och en cd-skiva. Eller, passiv och passiv… jag tänker klappa händer så det svider och kränga skivor så gott det går i nedladdningsvärlden.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s