In disguise

Under asfalten finns en strand.
hund och boll

Och bakom gardinen finns en sol.
blå gardin

Vill jag minnas.

Här sitter jag och kommer inte i säng därför att det är så vansinnigt tråkigt att borsta tänderna. Att lägga sig utan att borsta tänderna är en möjlighet som inte ens dyker upp i den brynska hjärnan.

Och ju längre man sitter uppe desto fler gånger hinner man bli hungrig och ta en munsbit av något slag (just nu har jag scones i ugnen), och då måste man ju borsta tänderna ännu mera. Det finns en oskuld – eller om man ska kalla det vanlig simpel fyrkantighet? – i en som faktiskt förvånar en själv ibland. Se där en brist på improvisationsförmåga som säkert är orsaken till att man inte skidar till Sydpolen, åker rymdraket eller upptäcker en spännande paradisö! Jag har inte ens upptäckt Kanarieöarna.

Nybakade scones med jordgubbssylt luktar i alla fall gott och är klart lugnande och sömnbefrämjande, och utifrån luktar det rök från valborgeldar i närheten.

OK, en sista surfrunda bara, så…

Trivsamma platser.

Nu när våren är på väg och solen skiner och blommorna slår ut, måste man ju ordna en trevlig sittplats på trädäcket ute!

Trädäck

Så gott det går.

asfaltsgård3

Man får en enorm lust att designa den där asfaltsgården åt dem. Dela upp den i flera rum med trälådor med blommor och buskar emellan, lekplats för barnen, ett par mindre träd i andra lådor. Det fungerar, det hade vi på vår gård utan direktkontakt med mark och matjord innan postmodernistformgivaren slog till.

Men trädäcket kanske i alla fall är en bra start? Eller de kanske gillar den fria vidden och den råa asfaltskänslan?

Själv har jag suttit i den mysiga lilla trädgården igen, invirad i en tjock filt och bjuden på vaniljbullar och varm dryck av värdinnan, lyssnade på intressanta historier men höll på att frysa ihjäl i solen medan fåglarna sjöng och blåsipporna prunkade, nu är de så stora att t o m jag ser dem. Traskade hemåt runt sjön med ett enda mål i sikte: Att bli varm! Det tog flera timmar med poncho och het choklad att bli människa igen.

Peppar, peppar, ta i trä – förkylningar har en tendens numera att aldrig bryta ut. Man känner sig hängig och en aning febrig, men om man låter bli dumheter som att gå ut och illfrysa, brukar det gå över. I största allmänhet har jag ju den där stadiga tron på att bara man försöker ordna så att man är något så när lycklig och gör i alla fall någorlunda det man kom till jorden för att göra, dämpas ens olika krämpor. Det är ingen jättehållbar teori precis, men på ett ungefär?

Mexikansk-judiska poeten Gloria Gervitz i Stockholm

Uppdaterat. Nu är Gervitz på bokmässa i Abu Dhabi:
Swedish Poetry Days in the UAE
With Magnus William-Olsson, Hanna Nordenhök, Johan Nordbeck, Jenny Tunedal and Jasim Mohamed, featuring the Mexican poet Gloria Gervitz
Discussion Sofa

I måndags var jag på Författarhuset och lyssnade till en av de mest karismatiska poeter jag sett – Gloria Gervitz.

SFF  Gloria GervitzGloria Gervitz

Hon är en tvärhand hög, men har en star quality och en röst som vilken skådespelerska som helst kunde avundas henne. Hon talar roligt, sakligt och engagerat om sitt livsverk, diktcykeln Migraciones, som hon arbetat på i 37 år, medan hon samtidigt också skrivit annat.

–Äntligen skriver du något nytt! säger mina vänner när jag börjat på en ny dikt. Men så visar det sig att den i alla fall hör hemma i Migraciones, fast det inte var tanken. Jag fick en stark känsla från början att hela diktsviten skulle ha nio avdelningar, och nu har den åtta – vad händer när nummer nio är klar? Jag kanske dör då?

Gervitz’ familj kom till Mexico från Europa på tjugotalet för att undvika antisemitiska trakasserier. De som stannade, mördades av nazismen. Mexico var öppet och gästfritt då. De hade tänkt sig att fortsätta till USA, men det blev inte på det viset.

Migraciones handlar om kvinnor, kvinnors känslor och kommunikation med varann men framför allt med sig själva, inklusive Gervitz’ samtal med sig själv, deras förflyttningar i tid och rum och sinne, deras sexualitet (inte minst egensexualitet) och deras liv. Det är en stark och intrikat och associationsrik dikt som vill ge röst åt de kvinnor som inte fick tid och möjlighet att göra sin egen röst hörd och leva de liv de kanske velat, mer dynamisk kanske i original än i den svenska översättningen, såvitt jag nu kan bedöma vid en hastig koll och med min rassliga spanska. Att höra Gervitz läsa var en upplevelse, men svenska presentationen av hennes dikt, en uppläst essä, var tyvärr något kryptisk och torr och inte så lite pretentiös.

Ärlig är hon också. Hon har t ex ett citat från den grekiska poeten Seferis som inledning till en av avdelningarnba – något i stil med att ”Hur man än berör sina minnen, gör det ont”.

–Det håller jag inte alls med om nu. Alla minnen gör inte ont att röra vid! Men förresten, det gör ju ont att minnas dem ändå, eftersom något gått förlorat – ja, Seferis har rätt i alla fall.

Hon är översatt till engelska, svenska, och – av alla språk för en judisk författare som skriver om kvinnor – arabiska. Hon är populär i Arabemiraten och inbjuden dit nu, och när hon undrade hur det skulle fungera fick hon svaret av sin översättare: ”Lyrik är en bro mellan folken!”

Inspirerad promenerade jag hela vägen hem (gör ofta det från Författarförbundet på Drottninggatan), rörde själv vid minnen när jag passerade den port på Vegagatan 13 där jag bodde med min mamma när jag var i tolvårsåldern och tittade sedan tvärs över byggplatsen Odenplan mot det hus där hon bodde med sin mamma när hon var baby. Den är förunderlig och obegriplig, tiden.

Sedan gick jag hem och lagade kyckling med rosmarin, lök och bladpersilja.

Kyckling med rosmarin

Plan på hög höjd. Fågel på lägre.

Varje dag flyger plan på hög höjd över Stockholm, och allt man ser av dem är de två vita strimmorna som efter ett tag blir en linje av bomullstussar.

Så också igår, planen flög över den soliga Stockholmsidyllen, och jag passade på att pröva hur bra min lilla kamera kan zooma in. Så här ser planet ut.

Plan hög höjd
Den stora bilden är inzoomningen, den lilla en förstoring av den. IRL såg man bara en svart prick på himlen.

Vid fyratiden i natt var jag uppe igen, och fågeln utanför var i full gång med sina drillar. De hörs verkligen. Jag stod och lyssnade en lång stund, och ibland låter det fantastiskt, ibland inte riktigt klokt. Fantasin är det inget fel på, den växlar mellan höga drillar, dämpade pip och ett gosigt kvitter. Fågeln sitter troligen på TV-masten på huset snett emot, men det var för mörkt för att jag skulle kunna se den.

Tjugo sekunder av mod och en kolonilott i Stockholm.

Ibland kan man lära sig något av den enklaste underhållningsfilm. I en jag såg för ett tag sedan sa en pappa till sin son: ”Det gäller att uppbåda de där tjugo sekunderna av mod.” Det mod som behövs för att göra det rätta, det man bör göra, men inte riktigt törs. De tjugo sekunderna av mod som ibland är det enda som behövs för att kanske ändra hela riktningen på sitt liv.

Samtalet man inte vågar ringa. Eller det där dokumentet man drar sig för att öppna därför att man, hur gammal och erfaren man än är, fortfarande har writer’s block. Och så överrumplar man till sist sig själv och ringer ändå, till sin smala lycka, eller öppnar filen och allt går bra.

Och så skriver man på tills man märker att man börjar bli osäker, ändrar och stryker, och då är det dags att gå ut i solen och falla in i strömmen av folk som promenerar runt sjön, och titta in hos Agneta som har både kaffe och sockerkaka, och där sitter man hos sin gästfria värdinna och pratar alldeles för mycket och länge eftersom det är så mysigt.

Kolonilott
En oas med sol och vacker utsikt, yrvakna flugor och pigga blåmesar.

För första gången i år hör jag sothönsens metalliska klickljud, det låter som två skruvmejslar som vänslas, men bävern ser man fortfarande bara spåren av.

Bäver träd

Och nu är man tillbaka vid datorn och solen trycker mot fönstren, och det är riktigt varmt här inne.

Tjära kära båten Båten.

Om en vecka går båtarna vid marinan i sjön. Det är tight i år, den allra sista isen ligger kvar och guppar på den kalla sidan av sjön, i Kungsholmens skugga.

Man går förbi och hör musik från transistorer där inifrån medan folk bökar med sina kära flytetyg under plastpresenningarna och man håller andan lite när det luktar kemikalier från vad det nu är de bestryker båtbottnarna med – men så gör man en amerikansk double take och stannar mitt i steget när en annan och mycket trevligare doft kommer seglande: Den av tjära!

tjära båten BåtenTjära båten

Det är två killar som tjärar undersidan av sin öppna träbåt. Tjära är inte en kemikalie, säger en av dem. Vad båten heter? Ingenting. Eller bara ”Båten”.

Det är en otrolig vårlördag. Jag ser bävergnagda träd (har bävern inget omdöme? Försöker den fälla fullvuxna träd?), en fluga, något som ser ut som en mink som kilar längs stranden på andra sidan kanalen, blommor i Francos trädgård men ingen Franco, hela fem solbadare varav tre på bryggan, viggar och änder förstås. En vänlig kolonistugeägare öppnar grinden och ber mig komma in, hon krattar lyckligt löv klädd i blus och det är på henne jag ser flugan, och hon visar mig krokus och snödroppe och pyttesmå blåklockor blåsippor och har faktiskt sett bävern live, och nu ser hon dessutom en humla som knatar runt på marken. Vi blir stående länge och prata om allt från homeopatisk medicin till joggare, och hon tycker jag ska åka till Hawaii. Och Las Vegas.

Vårblommor
Vår!