Frukostprat: Tabbar, komediskrivande, vår, människans gryning.

Mina händer tål inte diskhandskar så bra, så jag har kommit på att man kan ha fingervantar inuti dem. Alltså klev jag upp i morse (nu är det klockan sju som gäller), bestämde mig för att diska innan jag var vaken nog att fatta hur tråkigt det är, tog på mig fingervantarna – och körde ena handen under kallvattenkranen. Utan gummihandskar! Tja, en blöt vante och ett gapskratt är ju också ett kul sätt att vakna.

Igår var för en gångs skull en Treofri dag, och jag skrev klar en sekvens i filmkomedin, som för övrigt tar mycket längre tid att skriva än jag trodde den skulle ta. Jag är gravt otålig. Som klipska läsare fattat är det här en otroligt bildad film, den kräver ju att jag gör studiebesök både på Historiska museet och Kungliga biblioteket, och nu skrev jag scener som utspelas på Arkeologiska institutionen (eller Institutionen för antikstudier och arkeologi, minns inte på studs vad den egentligen heter). Så nu måste jag dit också. Jag hoppas rummen jag behöver finns där. Det gör de nog. När jag skrev Brottsplats Rosenbad fantiserade jag ihop ett inre privat rum innanför justitieministerns rum, och det finns faktiskt ett sådant, så det går nog bra nu med.

Grejen är att man bör vara på tämligen bra humör själv när man skriver roliga saker, eller i alla fall mottaglig. Man får alltså knåda sig dithän. Det finns en massa pusslande med manusskrivning som man kan ägna sig åt även om man är sur som ättika, men i princip är det ju bäst om man är i rätt stämning. Det är då man kommer på de där små extrasakerna. På institutionen har jag till exempel en ganska barsk kvinna – hon är arg genom nästan hela filmen – och här skulle hon trava rakt in i en vägg när hon ska ut genom en dörr. Men när jag såg scenen framför mig sa hon plötsligt, ilsket: ”Jaha, här behövs man tydligen inte. TJINGELING!” och så – pang.

Var tusan kom ”tjingeling” ifrån, i stället för ”hej då”? Jättefånigt! Låter som en fyrtiotalsfilm. Men jag började fnissa för mig själv. Och om jag skrattar när jag skriver, finns det i alla fall en chans att åskådare med samma knäppa humor också tycker det är kul.

Var också ute och spanade beslutsamt efter våren nere vid Karlberg. Jag hittade en, säger EN tussilago, ca två centimeter hög, nere vid vattnet. Och några snödroppar. Skylten vid Karl XII:s ek är fortfarande felstavad. Men nere vid Pampas Marina finns en annan rolig skylt. Där vid Sjökrogen hänger en stor sten i ett snöre, och på väggen bakom den sitter ett anslag där det står ungefär:

VÄDERSTEN.
Stenen hänger stilla. Vindstilla.
Stenen vajar fram och tillbaka. Blåst.
Stenen kastar skugga. Solen skiner.
Stenen kastar ingen skugga. Molnigt.
Det är vitt på marken under stenen. Snö.
Stenen är våt. Det regnar.
Stenen syns inte. Dimma.
Stenen hoppar upp och ner. Jordbävning.
Stenen är borta. Tornado.

Klafsade fnittrande genom leran därifrån.

Såg också ett intressant program. Det (i tvåan) handlade om människans ursprung, om det har man ju läst mycket men det finns alltid mer, och nu koncentrerade sig programledaren, doktor i någonting, på vad våra nutida kroppar är speciellt utvecklade genom evolutionen för att göra. Och det är framför allt att springa. Inte snabbt, men långt. (Jag fick en ny syn på joggarna som retar mig så mycket.) Vi har en speciell torso som kan vrida sig fram och tillbaka för att balansera den springande kroppen, och ett särskilt ligament som hindrar huvudet från att falla framåt när vi springer. Intressant. Och vi förlorade vår päls för att effektivare kunna svettas, vilket gör att vi kan springa under längre tid än de flesta (eller alla) andra djur. Vi kan alltså spåra och springa i fatt byten, precis som man fortfarande gör, eller i alla fall tills helt nyligen gjorde, i Kalahariöknen i södra Afrika.

Sedan är det armarna, som är mycklet rörliga som ett minne av vår tid som klättrande apor, och händerna, som utvecklats vidare med ökad greppförmåga och en förstorad tumme. Vi kan hålla i saker mycket fastare än en schimpans och tillverka stadiga redskap. När vi tillverkar en stenyxa visar elektroder att vi använder lillfingret för att applicera tryck, men när vi sedan skär kött med stenredskapet, är det tummen som jobbar. Vårt sätt att använda redskap under lång tid har alltså fått våra tummar att växa. Jag kom att tänka på ett annat arkeologiprogram som visade redskap funna i England, tillverkade av människor där för niohundra tusen år sedan. Före flera istider. Före neanderthalarna. Tanken svindlar.

Intressant! Och samtidigt nedslående, när man ser sig runt i världen och ser hur vi har missbrukat vår redskapsskicklighet.

Men jag undrar fortfarande: Hur överlevde våra anmödrar och förfäder – och de andra arterna av tidiga människor – så länge på savannen, oskyddade? Hur bra vi än springer, springer vi inte fort, vi måste ha utgjort vandrande skafferier för samtliga rovdjur. Enda förklaringen jag kan komma på i hastigheten är att vi smakar just – apa.

Och så såg jag Jon Stewart.