Dagens.

I nästan sommarvärme klädde jag ut mig till författare och gick till Filmhuset för att lyssna på Gabriela Pichler, som regisserade Äta, sova, dö. Träffen arrangerades av WIFT, Women in Film and Television.

Gabriela Pichler Filmhuset

Gabriela (t h) intervjuad på Bio Victor av skådespelerskan Lisa Werlinder.
När samtalet kom in på män i branschen välte plötsligt skylten, och en dyster röst sa från salens mörker: ”Det är Harry Schein”. (Harry Schein var en Filminstitutchef som inte var helt känd för att stötta kvinnliga filmare.)

En sak som roade mig var när Gabriela och Lisa började tala om att ”all film är politisk”, dvs filmaren har om inte annat ett förhållningssätt till det hon berättar, och det förhållningssättet är aldrig helt neutralt. ”Barn borde få lära sig från tidig ålder att titta på film och reklam och se vad den egentligen säger”, sa Gabriela, och jag log, för det var ju det vi satt och pratade om på sjuttiotalet, det var så jag satt och tittade på och kommenterade TV-program med mina barn, och nu ploppar det upp igen som nya, radikala tankar.

Efteråt lunch och prat.

Annonser

Vernissage på dagis, tingsrätten.

Jag var på vernissage igår.
IMG_2665
En rutig mamma, en mörklockig pappa, en ljuslockig son och konstnären själv med mingeldrink i handen. (Fruktjuice, förstås.)

IMG_2667
Prat med farmor.
med A
Saken på klänningen är en fin lemur. Konstnären är, som man ser, inte så väldigt förtjust i att bli plåtad. Men hon visade entusiastiskt farmor runt på dagis och klättrade på allt som gick att klättra på, precis som hennes pappa och farmor gjort före henne. När hon skulle ner räckte hon farmor handen, fast hon faktiskt kan ta sig ner själv. Och farmor blev glad. Precis som när hon (farmor,alltså) jagade lillebror och ropade ”buuu!” och han skrattade.

Idag besökte jag mitt livs första svenska rättegång på Rådhuset i Stockholm. Det var inte som i USA eller England. Jag hade valt ett mål som gällde grov stöld, rättssalen var liten och låg högst upp, en miljon trappor, men näst överst stod en fräsch och rar Karolina Lassbo och väntade på mig. Hon jobbar här och visste att jag skulle komma, så nu passade hon på att säga hej och lotsa mig till rätt dörr.

Rättegången tog kanske trettiofem minuter. Tonen var lågmäld, ingen var upprörd, ingen sa (lyckligtvis) åt målsägaren att han var en dumskalle som drack massor av vin och sedan bjöd hem en okänd person för att han verkade trevlig, och sedan vaknade på morgonen utan vare sig dator, mobil, klocka eller vän. Vilket han mycket väl kunde ha fått höra i t ex Storbritannien.

Ingen var heller (lika lyckligtvis) sarkastisk mot svaranden som inte mindes någonting för han gick på sprit och tabletter på recept från psykiater, han märkte bara plötsligt att han var hemma med en vilt främmande dator och mobil, oklart vart klockan tog vägen. Och eftersom han inte vågade lämna tillbaka grejorna till polisen, sålde han dem till en okänd person någonstans. (Tänk er Judy i ”Judys domstol” reagera på de uppgifterna.)

Han hade bara begått ringa brott tidigare, och försvar och åklagare var överens om påföljden: Borde bli skyddstillsyn med vårdmöjligheter. Dom föll inte idag, men hela förhandlingen gav en känsla av att det egentligen inte hänt något särskilt. Jag menar alltså inte att någon borde vara bister och sarkastisk – tvärtom, lugn och besinning och opartiskhet bör råda och jag anser att domare Judys fördomar och elakheter gör henne olämplig för sitt värv – men man fick inget intryck av ett brott begåtts över huvudtaget. Saken processades bara genom.

Åklagare och försvarare yttrade sig, målsägande och svarande hördes och filmades med en liten kamera placerad hos domaren, värdet på det stulna diskuterades. ”X fick ett bra pris på datorn han lyckades sälja, mer är den inte värd”, sa försvararen i en ton som störde mig, därför att den trivialiserade alltsammans. Jag förstår vad han menade, men det var inget bra sätt att meddela sin åsikt på. Att sälja stöldgods är ingen lustifikation.

Så skrev försvarsadvokaten en räkning, och det var slut.

tingsrätten 1tingsrätten 2IMG_2673
Rådhuskaféet inne på den överbyggda innergården.

Invaderad gav upp territorium.

Sitter här och känner mig (och ser förmodligen ut) som ett utskitet äppelmos, enligt KG’s tidlösa terminologi. (Nu fastnade m-tangenten igen! och nu hoppade den upp!)

Det var så att jag vacklade upp tjugo i sju efter att ha sovit i hela fyra timmar, slog upp fönstret på vid gavel, blundade eftersom solen sken på husväggen mittemot och kastade tillbaka ljus som kändes som en filmstrålkastare, fortsatte ut i lägenheten för att besöka badrummet och fixa en huvudvärkstablett. På vägen bände jag försiktigt upp högra ögat som haft ett par dåliga dagar.

Vacklade halvblundande tillbaka in i sovrummet för att sussa vidare – dagen blir förstörd om man inte gör det – och hörde till min fasa ett välbekant surrande. Ett bi! En mini-dron! De patrullerar husfasaden så här års och vill bara hitta ett mysigt ställe att sätta bo på, men de vill INTE dela det med en redan boende som bara stökar till det. Jag måste få ut det – men jag kunde ju inte se! Se där (no pun intended) ännu ett problem för blinda som vi seende inte skänker en tanke – hur får de ut bin ur sovrummet när de inte kan se dem?

Det var bara att retirera. Fick inte ens med mig en filt. Stängde dörren till sovrummet, drog ner en mössa i pannan (det är ljust i vardagsrummet också), virade in mig i ponchon och hade en tröja som täcke och försökte somna om på soffan.

Inte f*n gick det. Dels tyckte jag att jag hörde hur biet hade kallat in trettiofem väninnor som nu alla letade boplatser i mitt sovrum, dels hade adrenalinet väckt hjärnvindlingar som började jobba för högtryck och spotta idéer. Igår kom jag nämligen på hur jag skulle kunna promota min film och nu slängde skallen fram det ena briljanta scenariot efter det andra, med bilder och speaker och allt. Själv försökte jag slappna av och tänka på ingenting. Omöjligt. Vissa delar av skallen hänger inte riktigt ihop med resten av en, de är som en extern hårddisk.

Till slut gav jag upp, tassade fram till sovrumsdörren och sköt upp den med stor misstänksamhet. Tystnad innanför, plus strålkastarljus. Försökte se var jag satte fötterna, kanske hade biet svimmat och låg på golvet? Jag blev stucken av en skrämd humla för fyra-fem år sedan och högerarmen är fortfarande svullen, vill inte ha fler sådana erfarenheter. Skakade diskret på gardiner och dylikt. Fortfarande tystnad.

Vågade inte krypa ner i sängen igen. Tänk om biet ligger under täcket och sussar?

Uhh…Så nu sitter jag här och hänger. Och nu fastnade m-tangenten igen.

Dagbok på nätet, 2.

Detta inlägg publicerades egentligen i morse.

gerbera
Gerberan är inne på tredje varvet.

Dagens norska ord:

VISKELÆR suddgummi.

KOSEDYR husdjur, eg. ”djur att sitta och gosa och trivas med”.

FLOM översvämning, tyvärr ytterst aktuellt i Norge just nu.

Och ”ungdomar”, dvs killar, fortsätter att göra livet surt och skrämmande för vanliga människor i sina bostadsområden, bränner bilar och kastar sten, tycker själva att de är häftiga och läser sedan nyfiket i tidningen och hör på TV om varför de gör det. Och deras föräldrar och släktingar (som ju inte bränner bilar) blir skrivna på näsan hur värdelösa de säkert upplever sig vara och hur hopplösa deras liv är och att de är ”den andre” för alla som heter t ex Andersson. Och en brandman skriver ett öppet brev om att han med fara för sitt liv skulle rädda slynglarnas föräldrar och syskon och slynglarna själva om det behövdes, så varför kastar de sten på honom?

För att de är idioter, är svaret – de är antingen ledartyper som vill slåss och ”kanalisera sin ilska” (vad är det för fel på att boxa soffkuddar?), eller svaga typer som hänger på. En del mediamänniskors sätt att beskriva folk i Husby och liknande områden – som f ö i Daily Mail kallas ”nerslitna och fattiga”, dvs som gammaldags engelsk slum – liknar det jag minns gjorde amerikanska indianer häpna på sjuttiotalet. De var bilmekar och studenter och hemmafruar och arbetslösa, men de ”vita” de mötte väntade sig att se Den Ädla Vilden, en drömd Superindian som skulle stå med filt runt sig och säga ”ugh” och ha specialkontakt med naturen och världsalltet, och blev besvikna över att träffa helt ordinära människor som betalade räkningar och petade sig i näsan.

Och här ligger man en kväll på soffan inlindad i en filt och halvsover och ser Stephen Frys helt underbara program om sin hjälte Richard Wagner, underbart därför att han är så neddämpad och så barnsligt förtjust. Wagners barnbarn blir sur på hans frågor och lämnar intervjun, men inte gör det Fry något – han har ju fått röra vid Wagners alldeles äkta kött och blod! Medan jag vill gå tillbaka i tiden och rädda folk, vill Fry gå tillbaka i tiden och träffa Wagner och säga åt honom att inte smutsa ner sin gudabenådade talang med småaktig, ful antisemitism, och så lyssnar han hänfört till ”Brynhildes krigsrop” som jag inte kan låta bli att flina åt.

Alla som kommer in i min sfär just nu löper risken att bli utsatta för komedi, precis som när jag skrev standup-manus. Jag tittar in hos Agneta och blir bjuden på vin och vi pratar om allt möjligt, men givetvis måste jag pröva min feta lilla stretchare och ett roligt filmnamn på henne, och hennes skratt är som musik i mina öron. Och jag skickar ett manusutdrag till Gitta och vet ju inte om hon verkligen fnissar, men hon säger i alla fall att hon gör det. Det finns ungefär fem totalt olika filmer som jag verkligen, verkligen skulle vilja göra, några djupt allvarliga även om det förmodligen finns någon sorts ömsint och ibland bitter humor även i dem, och så den här snälla, varma, lätt knäppa komedin. Har jag fått ett gäng människor att skratta tillsammans med mig skulle det göra mig väldigt lycklig och glad.

För övrigt får jag mitt straff för att jag ständigt har telefonjacket urdraget och saknar fungerande mobil – när jag sätter i sladden och börjar ringa, svarar nästan ingen annan heller! Antingen är det upptaget eller också kopplas en jäkla röstbrevlåda in. Det blir till att skicka runt en binge email igen. En som jag FÅR tag i gör mig uppmärksam på att det finns ett rejält kardinalfel faktamässigt i mitt manus, jag visste i och för sig om det men försökte förtränga det. Jag blev så nedslagen att det tog ända till kvällen därpå innan jag kunde förmå mig att fixa det.

Och igår morse dök det plötsligt upp en standup-avsnitt i skallen, jag som inte alls håller på med det nu. Lyckligtvis råkade det ligga papper och penna vid datorn. Tyvärr blir det man klottrar ner i skaparrus nästan oläsliga kråkfötter. Kom ihåg det, barn – de papper ni hittar efter mamsen där bokstäverna går i vågor skrevs inte i anfall av intressant självförstörande konstnärlighet och under inflytande av absint och rödvin, utan i ren lycka och på nästan löjligt nykter kaluv. Oromantiskt, men sant. Precis som med indianerna.

Nu ska jag tvätta håret och planera in att gå till Stockholms Tingsrätt en dag. (Hundratals amerikanska rättegångar har man sett, men hur många svenska? Nej, just det.) Och till universitetet. Ringde en institution där igår och folk där hörde till dem som faktiskt svarade. Olyckligtvis, eftersom den akademiska, vetenskapliga världen och filmvärlden med ett prilligt komedimanus krockade i mitt huvud och jag totalt misslyckades med att hitta tonen och kommunicera vad jag egentligen ville. Det blev till att skriva email efteråt och förklara sig.

Dags för kaffe.

Musikklotter
Oförståeligt klotter: På papperet på skrivbordet fann jag den här musiksnutten som jag tydligen hittade på och försökte skriva ner någon gång för flera år sedan. Hur i hela friden dechiffrerar man det?

Bloggen strular.

Försåvitt bloggen inte bara strular på min dator, utan för er alla, beklagar jag verkligen! I två dagar nu har jag haft svårt att komma in på den alls, och de två bilder jag lade in i föregående inlägg syns inte för mina ögon. (Kan ni se dem? En liten gullig gerbera och obegripligt musikklotter?)

Hoppas nu ni kan läsa denna ursäkt…

Zachs sång.

(Länk när klippet försvinner från bloggen.)

Zach Sobiech skrev en underbart fin sång som heter ”Clouds” och la ut den på nätet i december. Han var sjutton år och hade haft en sorts skelettcancer sedan 2009, och nu visste han att han bara hade månader kvar att leva. Videon ovan är en version som spelades in till playback som en present till honom av den grupp som också gjorde en dokumentär om honom.

Se den!

Den visar en helt underbar pojke som bestämde sig för att avstå från de sista operationerna som skulle göra honom handikappad. Han ville vara hemma med sin älskade familj och sin flickvän, göra så många roliga saker som möjligt, och inte ha ont. Han var rädd, men han sa: ”Jag vet ju inte vad som kommer att hända, men antingen kan jag bli ifrån mig av skräck, eller också kan jag göra så mycket kul som möjligt och sedan helt enkelt lägga mig ner och somna.” Han var förtjust i en viss sorts Nissan, och han hade velat gifta sig och få fyra barn, och han ville inte för allt i världen lämna alla dem han älskade.

Flickvännen hade ett samtal med sin mamma innan hon började dejta Zach, som hon ju visste att hon inte skulle få behålla. Mammans fråga var: ”Hade du blivit ihop med honom även om han inte varit sjuk? Då så, då ska du vara tillsammans med honom.” Man får träffa hans ovanligt lugna och trevliga familj, han hade två bröder och en syster som var hans allra bästa vän, och som han skrev en sång till.

Tredje maj i år, när Zach fyllde 18, lades dokumentären (22 minuter) ut på youtube. I måndags avled han.

Igår såg jag de här klippen och det var omöjligt att inte gråta som ett barn, ledsen och sorgsen över orättvisan i att han inte fick leva, men när jag sett dem upptäckte jag att jag gick runt och gnolade på ”Clouds”… därför att den helt enkelt är så bra. Och det var väl det som var meningen.

PS
Det enda jag tycker riktigt illa om i den första videon är flickan som håller en ritad klocka vars visare går väldigt fort, medan man hör Zach önska i sin sång att han hade lite mera tid.

Dels är det okänsligt, men framför allt är det ju faktiskt så att inte alla sekunder i livet är lika korta. Många sekunder, minuter och timmar är väldigt, och härligt, långa.