Zachs sång.

(Länk när klippet försvinner från bloggen.)

Zach Sobiech skrev en underbart fin sång som heter ”Clouds” och la ut den på nätet i december. Han var sjutton år och hade haft en sorts skelettcancer sedan 2009, och nu visste han att han bara hade månader kvar att leva. Videon ovan är en version som spelades in till playback som en present till honom av den grupp som också gjorde en dokumentär om honom.

Se den!

Den visar en helt underbar pojke som bestämde sig för att avstå från de sista operationerna som skulle göra honom handikappad. Han ville vara hemma med sin älskade familj och sin flickvän, göra så många roliga saker som möjligt, och inte ha ont. Han var rädd, men han sa: ”Jag vet ju inte vad som kommer att hända, men antingen kan jag bli ifrån mig av skräck, eller också kan jag göra så mycket kul som möjligt och sedan helt enkelt lägga mig ner och somna.” Han var förtjust i en viss sorts Nissan, och han hade velat gifta sig och få fyra barn, och han ville inte för allt i världen lämna alla dem han älskade.

Flickvännen hade ett samtal med sin mamma innan hon började dejta Zach, som hon ju visste att hon inte skulle få behålla. Mammans fråga var: ”Hade du blivit ihop med honom även om han inte varit sjuk? Då så, då ska du vara tillsammans med honom.” Man får träffa hans ovanligt lugna och trevliga familj, han hade två bröder och en syster som var hans allra bästa vän, och som han skrev en sång till.

Tredje maj i år, när Zach fyllde 18, lades dokumentären (22 minuter) ut på youtube. I måndags avled han.

Igår såg jag de här klippen och det var omöjligt att inte gråta som ett barn, ledsen och sorgsen över orättvisan i att han inte fick leva, men när jag sett dem upptäckte jag att jag gick runt och gnolade på ”Clouds”… därför att den helt enkelt är så bra. Och det var väl det som var meningen.

PS
Det enda jag tycker riktigt illa om i den första videon är flickan som håller en ritad klocka vars visare går väldigt fort, medan man hör Zach önska i sin sång att han hade lite mera tid.

Dels är det okänsligt, men framför allt är det ju faktiskt så att inte alla sekunder i livet är lika korta. Många sekunder, minuter och timmar är väldigt, och härligt, långa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s