Lufs och teater: Klockan tio började föreställningen. I morse.

Det finns ännu en anledning till att jobbkollektiv skulle tveka att ha mig i lokalerna, förutom att jag lufsar runt i skrivpaltor: Jag spelar teater vid datorn.

Idag skulle jag dra igenom hela pjäsen (ensam vid skrivbordet, alltså) från A till Ö utan att ändra eller slarva över svaga partier. Jag har förstås gått genom den massor av gånger, men hela tiden hejdat mig för att fixa här och där och hoppat över ställen.

Beslöt mig för att föreställningen skulle börja klockan nio. Klockan nio hade jag inte samlat tillräckligt mod, så det blev tio. Då körde jag. Det är en intressant upplevelse att kliva i och ur fem olika roller, tre kvinnor och två män, med olika agendor och i olika sinnesstämningar och olika åldrar. Jag gick ju inte in för att faktiskt spela, men det blev så ändå på sätt och vis och såg förmodligen rätt roligt ut. Tjugofemårig grabb med oskuldsfullt ansikte ena stunden, bitter 65-årig karl nästa. Hela kroppsspråket ändrade sig där jag satt på min stol.

Samtidigt malde hjärnan på: Kan jag använda den här sortens språk? Hur mycket borde man förenkla, i vilken grad kan jag glida mellan olika sätt att uttrycka sig? Kan jag använda ord som ”letargi”? (Ja! Sammanhanget får antyda vad det betyder, för den som inte vet.)

När min skådespelerskegäst var här och läste ett tal ur ena filmen, skulle hon säga att något var ”höljt i dunkel”. För henne var det inte ett naturligt sätt tala. Och det är väl ingenting man använder nere i Ica-kön direkt, utom med en biton av ironi. Men förmodligen behåller jag det ändå – dels är det ett tal, dels är en av poängerna med mitt manusskrivande just att inte skriva precis det man väntar sig. Och min filosofi är att man man stöter på en replik som låter en smula avig, ska man säga den med fullt allvar och njuta av varje stavelse, inte raska över den så fort det går. Ungefär som när vi skulle klippa kortfilmen för hundra år sedan och det fattades en del rutor (för att jag som regissör inte sett till att de filmades). Min utbildade klippare försökte få ihop det sömlöst i alla fall. Det blev inte snyggt. ”Gör tvärtom!” sa jag. ”Låt det bli ett orent klipp.” Jag vet inte om det stämmer, men jag vill minnas att jag klippte om själv när hon hade gått, och det blev bra.

För övrigt börjar jag bli så vansinnigt frustrerad av att sitta här med alla dessa manus, som blir helt klara ett efter ett, och så är det det (helt naturligt) en sådan process att försöka få filmerna inspelade och pjäserna uppförda, att jag är på vippen att spela in en långfilm i en hiss med någon billig kamera (och bra mikrofon). Filmkunniga som läser detta fnyser då och säger: ”Det har redan gjorts, och det funkar aldrig! Man får inte igång någon riktig konflikt i en hiss.” Fan vet. Jag har god lust att försöka. Och startar jag ett filmbolag, får det väl heta ”Uppströms” eller ”Against the tide”, eller liknande. ”Up the creek with half a paddle”. Men jag vill ju jobba med ett filmbolag som redan finns.

Men framför allt vill jag sätta skådespelare i roller man inte väntar sig att se dem i, och ge dem hejdundrande repliker och situationer.

(San Fransisco-boken? Den ligger för läsning på ett förlag, som jag kanske har talat om.)

Senare: Jo, just det, ja. Jag hade ingen aning om hur lång pjäsen är, men när jag var färdig hade det gått exakt 1,5 timmar. På minuten. En riktig uppsättning tar förmodligen lite längre tid.

Annonser

Fyra år sedan Michael Jackson dog.

För ett par timmar sedan var det fyra år sedan Michael Jackson dog.

En av hans vackraste sånger är Speechless.

Och här är en sång som jag hörde för första gången alldeles nyss – This is for All the Lost Children.

Lyssna gärna på dem. I allt brus runt honom och alla konstiga nyinspelningar och snart hologramföreställning i Las Vegas riskerar man att glömma hur bra, och vem, han faktiskt var.

De ger sig inte, fåglarna och basilikan.

Inte en enda fågelunge finns det här i år, tänkte jag dystert när jag gick sjön runt igår. När jag flyttade hit fanns det dussintals andmammor med sex-åtta ungar varje år, så icke nu. Svanboet och det där tofspippiboet verkar folk helt sonika ha tagit bort. Vad ska det vara bra för? Inte en enda fågelunge!

Just som jag tänkt det, kom det en simmande. En liten liten andunge med sin mamma, enda kvarvarande av kullen och av storleken (småleken) att döma kanske t o m från en kull nummer två. Och lite senare kom ett tofspippipar (vad heter de nu igen? jag skrev ju om dem förra året!) med två randiga, pipande barn. Och längst bort vid Karlbergs slotts kolonilotter fanns ännu en andmamma med tre ungar.

andungar
Två av dem dricker vatten.

Det lustiga – om det nu var lustigt – var att den lilla andfamiljen på stranden var omgiven av fyra eller fem andhannar som bildade en cirkel kring mor och barn. Andra änder som dök upp i närheten kvackades bort. Saken är att om denna hona betraktas som partner av flera hannar, kunde hon mycket väl ha drunknat när alla försökte para sig med henne samtidigt. Men nu när hon uppenbarligen överlevt och lugnt vaggade ner till vattnet för att dricka hon också, är tydligen inte parning aktuell längre och hon har bara extra beskydd. I alla fall var det så det såg ut. Märklig situation, eftersom det fanns flera honor som verkade simma omkring som singlar. Kanske har de haft ungar som inte finns kvar?

Och så var det basilikan. Jag köpte den i en sådan där liten kruka i matbutiken och nu har den börjat blomma. ”Blomma?” sa Supergrannen. ”Basilikia torkar ju ut direkt!”

Men blommar gör den.

basilika

Den har vuxit som en tonårsräkel och vill ha vatten flera gånger om dagen – dvs, jag tar ut svarta plastgrunkan ur vita krukan, spolar genom jorden och sätter tillbaka den igen. Annars samlas vatten i ytterkrukan och dränker rötterna. Och när solen trycker som hetast mot fönstret får den komma in i rummet.

Konstig pennhållning.

Igår stötte jag på en bild där en journalist (måste det väl ha varit) intervjuade en skådespelare. Det var en väldigt bra bild på skådespelaren, men en annan sak som fascinerade mig var journalistens sätt att hålla i pennan när han skrev.

pennhållning

Det ser otroligt konstigt ut. Försåvida han inte har problem med handen och ändå lärt sig hålla pennan på ett fungerande sätt, vilket ju i så fall är att applådera – hur bär han sig åt? Och varför har ingen lärt honom redan från början?

När jag började skolan var det första vi lärde oss hur man håller i en penna. Vi hade en lärare som gick runt och kollade varenda en. Man skulle kunna styra pennan lätt och inte spänna muskler i onödan.

Nu håller jag pennan som i bilden nedan, fast i höger hand, vilket på sajten där jag hittade den kallas ”the basic tripod grip”. Sajten handlar egentligen om hur man tecknar och fler instruktiva bilder finns här.

tripodgrip_up

Nu blev jag intrigerad, som det heter på engelska. Hur håller folk pennor egentligen? Jag gav mig ut på jakt, och det visar sig att intresset för detta ämne är stort. Folk diskuterar på fora och försvarar hett den egna metoden. Jag hade ingen aning om att det fanns så många konstiga varianter av pennhållning. Det fungerar uppenbarligen alldeles utmärkt, det blir skönskrift och vackra teckningar hur som haver, men det måste ibland vara väldigt jobbigt.

Och nu har jag provat allihop. Inget av de här sätten är, såvitt jag kan förstå, vilsamt eller bekvämt.

wrong 2-hold-pen-1
Spända fingrar.

 wrongpen01
Musklerna i handen blir ömma.

wrong 3
Smärtsamt för handleden.

kniv 2 how_i_hold_my_pen_pencil_fork_by_akricu-d477hqq
Handen släpar mot teckningen hon gör.

knivgreppet
Handen trycks mot underlaget.

Den vanligaste besvärligheten med greppen ovan är att en stor del av handen trycks mot papperet. Med tripod-greppet blir det (oftast) större avstånd mellan pennspetsen och den del av handen som stöder mot bordet, och det är klart mer avspänt.

Så jag hukar mig, beredd på arga protester från alla som gillar sitt aviga sätt att hålla en penna, och föreslår ändå i all ödmjukhet ett litet test av omgruppering av fingrar!

Amerikansk-judiska satirikern Jon Stewart besöker egyptisk kollegas show i Kairo.

jon_stewart_bassem_youssef
Jon Stewart t v, Bassem Youssef (på väg till åklagaren i Kairo i mars) t h.

Det här är lite fantastiskt, och ni kan se showen här. Se gärna hela (20 minuter) och låt er inte avskräckas av den något burdusa inledningen, där Jon Stewart (en demokrat i alla avseenden) förs in med svart huva över ansiktet och när den väl tagits bort ägnar massor av minuter åt att om och om igen säga Chokran! (tack!) och de andra tre meningarna han kan på arabiska.

Satirikern Bassem Youssef har kalkerat sin egyptiska show på Stewarts amerikanska, och han gisslar skoninglös islamisterna och presidenten. Han stöds varmt av Stewart vars show han besökt två gånger, är otroligt populär hos de flesta egyptier utom denna styrande klick, och blev så sent som i mars inkallad till polisförhör och hotad med fängelse för att ha förolämpat islam. En storm av protester friade honom.

Man kan beundra att Stewart alls vågade sig dit, för det hör till saken att antisemitismen i arabvärlden är monstruös och han är mycket öppet och mycket starkt judisk. Här handlar det inte om att säga att judar är lite snåla, här handlar det i värsta naziststil om att de har horn och svans, konspirerar för att ta över världen och dödar småbarn för att blanda deras blod i påskbrödet. (Samma sak sas om muslimer av en kvinna i ett ytterstahögern-parti i Sverige för ett antal år sedan.) Ett mycket stort antal muslimer, särskilt i islamska länder, tror verkligen på detta, även en icke föraktlig och rätt högljudd grupp i Sverige, i tillägg till våra alldeles inhemska antisemiter. Stewart och Youssef gör alltså inte bara en insats för yttrandefrihet och demokrati, de möts också tvärs genom ett område fyllt av hätska fördomar.

Herrarna utbytte kramar och artigheter, Stewart hade odlat ett litet skägg för att Muslimska Brödraskapet skulle gilla honom (sa han) och passade på att med en blandning av skämt och allvar stödja friheten att yttra sig, att vara just satirisk. ”Det kanske är att förolämpa, men satir har aldrig kört med motorcyklar in i en folkmassa eller sprutat tårgas, det är bara ORD. Just talk.” Publiken jublade. Internet har fört yttervärlden in till arabvärlden, de känner till Stewart.

Den amerikanska motsvarigheten till islamister är förstås den kristna ultrahögern. Den har sin röst hos Fox News (ofta kallat Faux News, falska nyheter), som driver en hysteriskt aggressiv ”nyhets”-förmedling, präglad av just konspirationsteorier och all grumlig inskränkthet man kan tänka sig. Alla politisk-religiösa extremister är egendomligt lika. Fox nämns här, och Stewart säger att det han ser hos dem är skräck, fear. De drivs av skräck, men man vet aldrig när den är äkta och när den bara är cynisk och manipulativ. (Vad de är rädda för? Kvinnor, homosexuella, svarta, judar, muslimer, ateister, demokrati, sex, abort, preventivmedel, fattiga, FN, välfärd…)

Bassem with Jon in NYC
Bassem Youssef besöker Stewarts show i New York och plåtar vördnadsfullt stolen där Catherine Zeta-Jones suttit.

Ovan hade de lite kul. Det hade de i Kairo också, där Jon Stewart uttalade sin vördnad för den uråldriga egyptiska kulturen men undrade varför de inte uppfunnit trafikljus än. ”Körstilen här verkar vara att försöka kravla ÖVER bilen framför!” klagade han. Youssef svarade att det var deras första försvarslinje – ingen kan ockupera Kairo, för gatorna är redan ockuperade. Och lade till: ”Att ta sig över gatan här är en sport. I vissa områden en extremsport.”

Men ibland krävs det stort mod att göra politisk satir, dvs den sort som verkligen går åt tunga makthavare, och inte bara försöka framhäva sig själv genom att förlöjliga vanliga människor för att de inte är hippa nog. Det är otroligt vad verklig satir kan åstadkomma – när den är som bäst är den en inspiration, ett fönster mot frihet, och håller kunskapen om nyktert och kritiskt tänkande levande.

Mera norska – kufiskt, logiskt och underbart!

måpeMåpe!
Som inte betyder ”att vara våpig”.

Låt mig igen förklara min varma kärlek till det ljuvliga norska ordet bøttekott, som betyder en skrubb för hinkar, städskrubb. Men det finns fler, och det gäller att inte missförstå dem!

”Du er slem!” betyder inte att du är ett slime, utan att du är elak. ”Hva lurer du på?” betyder inte att du försöker luras, utan att du ser ut att fundera på något. Huske betyder förvirrande nog dels gunga, dels komma ihåg. (”Husker du når vi husket?”) Stanse betyder att sluta gå eller springa.

Fler gulliga ord som kan missförstås:

BLA – bläddra. Om någon ger dig en tidning och säger: ”Bare byn (begynn) å bla!” betyder det ”Börja bara bläddra!”.

MUGG – mögel. Fråga alltså inte efter en snygg grön mugg. MUGGSOPP PÅ ROSINER är inte en mugg soppa på rosor, utan mögelsvamp på russin.

STOFF(-ER) – kemiska ämnen, tyger, eller knark. ”Bruke stoffer”, knarka.

SKRITT – steg, eller gren, skrev.

PØNSKE – fundera, tänka ut

DYRKE – odla. Om någon säger ”Jeg dyrker persille og salat”, betyder det alltså inte att personen i fråga faller på knä framför grönsaker, utan att hon odlar dem. (Vårt dyrka heter tilbede.)

EDDERKOPP – spindel. Inte lättgissat.

SLURVE – slarva.

SØREN! – antingen pojknamnet, eller ”attan också!”. (Uttalas sø’ern, där ern är en egen stavelse.)

SKJÆRE – skära, men också skata.

MÅPE – gapa av förvåning. (Där kom den!)

PLYSTRE – vissla.

FJØL – skärbräda.

FJES – ansikte. Icke att förblanda med FJØS, som ju betyder lagård.

BIKKJE – vardagsord för hund. (Tje-ljud i mitten.)

KJEDELIG – tråkig.

RUTEBIL – buss som går enligt tidtabell med olika hållplatser.

SØPPELKASSE – papperskorg, soptunna.

Ett ord som jag såg nyligen i en pratbubbla serien Nemi var ”schlappa”. Det tog ett par sekunder innan jag fattade att det egentligen var två ord, ”slapp av (slappna av)”, dvs ”det är lugnt!”.

En kul grej med norskan är att sl för det mesta uttalas som shl, alltså sh som i ”shit”. Man säger Oshlo, shlange (slange, orm), shlør (slør, slöja), shlik (slik, sådan), shlutt (slut).

Og nå må jeg ut og gå en tur og kjøpe is. Håper det ikke regner. Ha det godt, og ta det med ro!