Lufs och teater: Klockan tio började föreställningen. I morse.

Det finns ännu en anledning till att jobbkollektiv skulle tveka att ha mig i lokalerna, förutom att jag lufsar runt i skrivpaltor: Jag spelar teater vid datorn.

Idag skulle jag dra igenom hela pjäsen (ensam vid skrivbordet, alltså) från A till Ö utan att ändra eller slarva över svaga partier. Jag har förstås gått genom den massor av gånger, men hela tiden hejdat mig för att fixa här och där och hoppat över ställen.

Beslöt mig för att föreställningen skulle börja klockan nio. Klockan nio hade jag inte samlat tillräckligt mod, så det blev tio. Då körde jag. Det är en intressant upplevelse att kliva i och ur fem olika roller, tre kvinnor och två män, med olika agendor och i olika sinnesstämningar och olika åldrar. Jag gick ju inte in för att faktiskt spela, men det blev så ändå på sätt och vis och såg förmodligen rätt roligt ut. Tjugofemårig grabb med oskuldsfullt ansikte ena stunden, bitter 65-årig karl nästa. Hela kroppsspråket ändrade sig där jag satt på min stol.

Samtidigt malde hjärnan på: Kan jag använda den här sortens språk? Hur mycket borde man förenkla, i vilken grad kan jag glida mellan olika sätt att uttrycka sig? Kan jag använda ord som ”letargi”? (Ja! Sammanhanget får antyda vad det betyder, för den som inte vet.)

När min skådespelerskegäst var här och läste ett tal ur ena filmen, skulle hon säga att något var ”höljt i dunkel”. För henne var det inte ett naturligt sätt tala. Och det är väl ingenting man använder nere i Ica-kön direkt, utom med en biton av ironi. Men förmodligen behåller jag det ändå – dels är det ett tal, dels är en av poängerna med mitt manusskrivande just att inte skriva precis det man väntar sig. Och min filosofi är att man man stöter på en replik som låter en smula avig, ska man säga den med fullt allvar och njuta av varje stavelse, inte raska över den så fort det går. Ungefär som när vi skulle klippa kortfilmen för hundra år sedan och det fattades en del rutor (för att jag som regissör inte sett till att de filmades). Min utbildade klippare försökte få ihop det sömlöst i alla fall. Det blev inte snyggt. ”Gör tvärtom!” sa jag. ”Låt det bli ett orent klipp.” Jag vet inte om det stämmer, men jag vill minnas att jag klippte om själv när hon hade gått, och det blev bra.

För övrigt börjar jag bli så vansinnigt frustrerad av att sitta här med alla dessa manus, som blir helt klara ett efter ett, och så är det det (helt naturligt) en sådan process att försöka få filmerna inspelade och pjäserna uppförda, att jag är på vippen att spela in en långfilm i en hiss med någon billig kamera (och bra mikrofon). Filmkunniga som läser detta fnyser då och säger: ”Det har redan gjorts, och det funkar aldrig! Man får inte igång någon riktig konflikt i en hiss.” Fan vet. Jag har god lust att försöka. Och startar jag ett filmbolag, får det väl heta ”Uppströms” eller ”Against the tide”, eller liknande. ”Up the creek with half a paddle”. Men jag vill ju jobba med ett filmbolag som redan finns.

Men framför allt vill jag sätta skådespelare i roller man inte väntar sig att se dem i, och ge dem hejdundrande repliker och situationer.

(San Fransisco-boken? Den ligger för läsning på ett förlag, som jag kanske har talat om.)

Senare: Jo, just det, ja. Jag hade ingen aning om hur lång pjäsen är, men när jag var färdig hade det gått exakt 1,5 timmar. På minuten. En riktig uppsättning tar förmodligen lite längre tid.

Fyra år sedan Michael Jackson dog.

För ett par timmar sedan var det fyra år sedan Michael Jackson dog.

En av hans vackraste sånger är Speechless.

Och här är en sång som jag hörde för första gången alldeles nyss – This is for All the Lost Children.

Lyssna gärna på dem. I allt brus runt honom och alla konstiga nyinspelningar och snart hologramföreställning i Las Vegas riskerar man att glömma hur bra, och vem, han faktiskt var.

De ger sig inte, fåglarna och basilikan.

Inte en enda fågelunge finns det här i år, tänkte jag dystert när jag gick sjön runt igår. När jag flyttade hit fanns det dussintals andmammor med sex-åtta ungar varje år, så icke nu. Svanboet och det där tofspippiboet verkar folk helt sonika ha tagit bort. Vad ska det vara bra för? Inte en enda fågelunge!

Just som jag tänkt det, kom det en simmande. En liten liten andunge med sin mamma, enda kvarvarande av kullen och av storleken (småleken) att döma kanske t o m från en kull nummer två. Och lite senare kom ett tofspippipar (vad heter de nu igen? jag skrev ju om dem förra året!) med två randiga, pipande barn. Och längst bort vid Karlbergs slotts kolonilotter fanns ännu en andmamma med tre ungar.

andungar
Två av dem dricker vatten.

Det lustiga – om det nu var lustigt – var att den lilla andfamiljen på stranden var omgiven av fyra eller fem andhannar som bildade en cirkel kring mor och barn. Andra änder som dök upp i närheten kvackades bort. Saken är att om denna hona betraktas som partner av flera hannar, kunde hon mycket väl ha drunknat när alla försökte para sig med henne samtidigt. Men nu när hon uppenbarligen överlevt och lugnt vaggade ner till vattnet för att dricka hon också, är tydligen inte parning aktuell längre och hon har bara extra beskydd. I alla fall var det så det såg ut. Märklig situation, eftersom det fanns flera honor som verkade simma omkring som singlar. Kanske har de haft ungar som inte finns kvar?

Och så var det basilikan. Jag köpte den i en sådan där liten kruka i matbutiken och nu har den börjat blomma. ”Blomma?” sa Supergrannen. ”Basilikia torkar ju ut direkt!”

Men blommar gör den.

basilika

Den har vuxit som en tonårsräkel och vill ha vatten flera gånger om dagen – dvs, jag tar ut svarta plastgrunkan ur vita krukan, spolar genom jorden och sätter tillbaka den igen. Annars samlas vatten i ytterkrukan och dränker rötterna. Och när solen trycker som hetast mot fönstret får den komma in i rummet.

Konstig pennhållning.

Igår stötte jag på en bild där en journalist (måste det väl ha varit) intervjuade en skådespelare. Det var en väldigt bra bild på skådespelaren, men en annan sak som fascinerade mig var journalistens sätt att hålla i pennan när han skrev.

pennhållning

Det ser otroligt konstigt ut. Försåvida han inte har problem med handen och ändå lärt sig hålla pennan på ett fungerande sätt, vilket ju i så fall är att applådera – hur bär han sig åt? Och varför har ingen lärt honom redan från början?

När jag började skolan var det första vi lärde oss hur man håller i en penna. Vi hade en lärare som gick runt och kollade varenda en. Man skulle kunna styra pennan lätt och inte spänna muskler i onödan.

Nu håller jag pennan som i bilden nedan, fast i höger hand, vilket på sajten där jag hittade den kallas ”the basic tripod grip”. Sajten handlar egentligen om hur man tecknar och fler instruktiva bilder finns här.

tripodgrip_up

Nu blev jag intrigerad, som det heter på engelska. Hur håller folk pennor egentligen? Jag gav mig ut på jakt, och det visar sig att intresset för detta ämne är stort. Folk diskuterar på fora och försvarar hett den egna metoden. Jag hade ingen aning om att det fanns så många konstiga varianter av pennhållning. Det fungerar uppenbarligen alldeles utmärkt, det blir skönskrift och vackra teckningar hur som haver, men det måste ibland vara väldigt jobbigt.

Och nu har jag provat allihop. Inget av de här sätten är, såvitt jag kan förstå, vilsamt eller bekvämt.

wrong 2-hold-pen-1
Spända fingrar.

 wrongpen01
Musklerna i handen blir ömma.

wrong 3
Smärtsamt för handleden.

kniv 2 how_i_hold_my_pen_pencil_fork_by_akricu-d477hqq
Handen släpar mot teckningen hon gör.

knivgreppet
Handen trycks mot underlaget.

Den vanligaste besvärligheten med greppen ovan är att en stor del av handen trycks mot papperet. Med tripod-greppet blir det (oftast) större avstånd mellan pennspetsen och den del av handen som stöder mot bordet, och det är klart mer avspänt.

Så jag hukar mig, beredd på arga protester från alla som gillar sitt aviga sätt att hålla en penna, och föreslår ändå i all ödmjukhet ett litet test av omgruppering av fingrar!

Amerikansk-judiska satirikern Jon Stewart besöker egyptisk kollegas show i Kairo.

jon_stewart_bassem_youssef
Jon Stewart t v, Bassem Youssef (på väg till åklagaren i Kairo i mars) t h.

Det här är lite fantastiskt, och ni kan se showen här. Se gärna hela (20 minuter) och låt er inte avskräckas av den något burdusa inledningen, där Jon Stewart (en demokrat i alla avseenden) förs in med svart huva över ansiktet och när den väl tagits bort ägnar massor av minuter åt att om och om igen säga Chokran! (tack!) och de andra tre meningarna han kan på arabiska.

Satirikern Bassem Youssef har kalkerat sin egyptiska show på Stewarts amerikanska, och han gisslar skoninglös islamisterna och presidenten. Han stöds varmt av Stewart vars show han besökt två gånger, är otroligt populär hos de flesta egyptier utom denna styrande klick, och blev så sent som i mars inkallad till polisförhör och hotad med fängelse för att ha förolämpat islam. En storm av protester friade honom.

Man kan beundra att Stewart alls vågade sig dit, för det hör till saken att antisemitismen i arabvärlden är monstruös och han är mycket öppet och mycket starkt judisk. Här handlar det inte om att säga att judar är lite snåla, här handlar det i värsta naziststil om att de har horn och svans, konspirerar för att ta över världen och dödar småbarn för att blanda deras blod i påskbrödet. (Samma sak sas om muslimer av en kvinna i ett ytterstahögern-parti i Sverige för ett antal år sedan.) Ett mycket stort antal muslimer, särskilt i islamska länder, tror verkligen på detta, även en icke föraktlig och rätt högljudd grupp i Sverige, i tillägg till våra alldeles inhemska antisemiter. Stewart och Youssef gör alltså inte bara en insats för yttrandefrihet och demokrati, de möts också tvärs genom ett område fyllt av hätska fördomar.

Herrarna utbytte kramar och artigheter, Stewart hade odlat ett litet skägg för att Muslimska Brödraskapet skulle gilla honom (sa han) och passade på att med en blandning av skämt och allvar stödja friheten att yttra sig, att vara just satirisk. ”Det kanske är att förolämpa, men satir har aldrig kört med motorcyklar in i en folkmassa eller sprutat tårgas, det är bara ORD. Just talk.” Publiken jublade. Internet har fört yttervärlden in till arabvärlden, de känner till Stewart.

Den amerikanska motsvarigheten till islamister är förstås den kristna ultrahögern. Den har sin röst hos Fox News (ofta kallat Faux News, falska nyheter), som driver en hysteriskt aggressiv ”nyhets”-förmedling, präglad av just konspirationsteorier och all grumlig inskränkthet man kan tänka sig. Alla politisk-religiösa extremister är egendomligt lika. Fox nämns här, och Stewart säger att det han ser hos dem är skräck, fear. De drivs av skräck, men man vet aldrig när den är äkta och när den bara är cynisk och manipulativ. (Vad de är rädda för? Kvinnor, homosexuella, svarta, judar, muslimer, ateister, demokrati, sex, abort, preventivmedel, fattiga, FN, välfärd…)

Bassem with Jon in NYC
Bassem Youssef besöker Stewarts show i New York och plåtar vördnadsfullt stolen där Catherine Zeta-Jones suttit.

Ovan hade de lite kul. Det hade de i Kairo också, där Jon Stewart uttalade sin vördnad för den uråldriga egyptiska kulturen men undrade varför de inte uppfunnit trafikljus än. ”Körstilen här verkar vara att försöka kravla ÖVER bilen framför!” klagade han. Youssef svarade att det var deras första försvarslinje – ingen kan ockupera Kairo, för gatorna är redan ockuperade. Och lade till: ”Att ta sig över gatan här är en sport. I vissa områden en extremsport.”

Men ibland krävs det stort mod att göra politisk satir, dvs den sort som verkligen går åt tunga makthavare, och inte bara försöka framhäva sig själv genom att förlöjliga vanliga människor för att de inte är hippa nog. Det är otroligt vad verklig satir kan åstadkomma – när den är som bäst är den en inspiration, ett fönster mot frihet, och håller kunskapen om nyktert och kritiskt tänkande levande.

Mera norska – kufiskt, logiskt och underbart!

måpeMåpe!
Som inte betyder ”att vara våpig”.

Låt mig igen förklara min varma kärlek till det ljuvliga norska ordet bøttekott, som betyder en skrubb för hinkar, städskrubb. Men det finns fler, och det gäller att inte missförstå dem!

”Du er slem!” betyder inte att du är ett slime, utan att du är elak. ”Hva lurer du på?” betyder inte att du försöker luras, utan att du ser ut att fundera på något. Huske betyder förvirrande nog dels gunga, dels komma ihåg. (”Husker du når vi husket?”) Stanse betyder att sluta gå eller springa.

Fler gulliga ord som kan missförstås:

BLA – bläddra. Om någon ger dig en tidning och säger: ”Bare byn (begynn) å bla!” betyder det ”Börja bara bläddra!”.

MUGG – mögel. Fråga alltså inte efter en snygg grön mugg. MUGGSOPP PÅ ROSINER är inte en mugg soppa på rosor, utan mögelsvamp på russin.

STOFF(-ER) – kemiska ämnen, tyger, eller knark. ”Bruke stoffer”, knarka.

SKRITT – steg, eller gren, skrev.

PØNSKE – fundera, tänka ut

DYRKE – odla. Om någon säger ”Jeg dyrker persille og salat”, betyder det alltså inte att personen i fråga faller på knä framför grönsaker, utan att hon odlar dem. (Vårt dyrka heter tilbede.)

EDDERKOPP – spindel. Inte lättgissat.

SLURVE – slarva.

SØREN! – antingen pojknamnet, eller ”attan också!”. (Uttalas sø’ern, där ern är en egen stavelse.)

SKJÆRE – skära, men också skata.

MÅPE – gapa av förvåning. (Där kom den!)

PLYSTRE – vissla.

FJØL – skärbräda.

FJES – ansikte. Icke att förblanda med FJØS, som ju betyder lagård.

BIKKJE – vardagsord för hund. (Tje-ljud i mitten.)

KJEDELIG – tråkig.

RUTEBIL – buss som går enligt tidtabell med olika hållplatser.

SØPPELKASSE – papperskorg, soptunna.

Ett ord som jag såg nyligen i en pratbubbla serien Nemi var ”schlappa”. Det tog ett par sekunder innan jag fattade att det egentligen var två ord, ”slapp av (slappna av)”, dvs ”det är lugnt!”.

En kul grej med norskan är att sl för det mesta uttalas som shl, alltså sh som i ”shit”. Man säger Oshlo, shlange (slange, orm), shlør (slør, slöja), shlik (slik, sådan), shlutt (slut).

Og nå må jeg ut og gå en tur og kjøpe is. Håper det ikke regner. Ha det godt, og ta det med ro!

Ibland fridfullt jobb, ibland jättejobbigt jobb / filmkomedi.

I lördags var det rätt fint. Det föll sig så att jag satt och skrev i lugn och ro på mitt håll, och borta i Bergslagen satt geniet Chris Alvner och färg-lade ett bokomslag (tror jag det var), och då och då mailade vi varann om det ena och det andra. Det var som att ha ett fikarum, fast nästan bättre, för när man behövde en paus kunde man kika i mailen om den andra paussugna personen hade sagt något, men man var inte frestad att hänga i köket hela tiden i stället för att jobba.

Ibland har jag funderat på att hyra in mig hos något arbetskollektiv i närheten, journalister och designers och så, men dels kan jag inte lufsa runt där klädd i sweatpants med en trasig tröja knuten kring magen (de andra har förmodligen då och då poshiga besökare), dels är det det där med fikarummets lockelse. Det är inte de andra jag oroar mig för, den ungdom av idag som jobbar, jobbar som attan, utan mig själv som skulle sitta sällskapssjuk och dyster i fikarummet och längta efter att någon skulle komma och prata med mig, och äta för mycket drömtårta. När de andra någon gång tittar in äter säkert bara youghurt och ett äpple och sms:ar med folk som inte sitter bredvid. Fast sedan går de förstås till Mellqvists och pratar!

Men grejen är nog mest att det jag gör och jag själv och min lya hör ihop. Jag har en känsla av att åtminstone min ena son funkar på samma sätt. Vi – eller i alla fall jag – gillar inte arbetsplatser med neonrör, avskilda från resten av livet. Nu har jag förstås både pluggat och arbetat på ställen med och utan neonrör och i och för sig tyckt om att gå dit och träffa arbetskamrater eller studiekompisar, jobba (och fika och prata), så kanske det bara beror på vad saken gäller och det är just skrivande som helst måste ske här?

Igår arbetade jag med bilder. Det är ett litet nätt urval på 47 foton som alla skulle formateras till 18×24 och 300 pix per inch, och få mer kontrast och ibland rättas till, och handen värkte och det tog bara aldrig slut och jag höll på att skrika av frustration. Människan är inte gjord för repetativt tråkarbete, vi är gjorda för att springa över ängar, hitta på nya saker, resa på upptäcksfärd! Jag fick dela upp det på flera sessioner, de sista tio tog jag för någon timme sedan. Sedan ska jag välja ur urvalet.

Jag jobbar helt på spekulation, ingen avlönar mig eller har sagt ja till något som helst, men jag researchar och gör ett så färdigt draft som det bara går, och det fungerar eftersom jag älskar förberedelser. Jag gillar att kasta loss och driva bort i min filmstory, men sedan vill jag veta att man faktiskt kan gestalta den i praktiken och på ett sä enkelt sätt som möjligt, och varför inte kolla det med en gång? Det finurliga med att göra det själv och ensam är att jag bara kan åka iväg och prata och plåta snabbt och effektivt och samla ihop ett grundmaterial utan diskussioner.

Det finns pjäser och filmer och manus med mörkare inriktning här, men en filmkomedi vill jag verkligen göra. En ung (men djävulskt yrkeserfaren) skådespelerska med upptäckarglädje var här för ett litet tag sedan och provläste en huvudroll, väl medveten om att allting bara är på spec-script-stadiet. Hon har fyra agenter, men istället för att säga: ”Ring min agent!” sa hon: ”Visst. Jag kommer. Vilken adress är det?” Hon vet förstås att jag är författare, men ändå. Hon hade inte fått läsa manus, ändå satte hon ett litet tal hon fick efter tre-fyra försök, och jag kunde säga: ”Perfekt.”

Såg den långa dokumentären om Woody Allen igår – en man vars tafsande på småbarn gör att jag tycker hjärtligt illa om honom, men man kan lära av hans filmerfarenheter. Det viktiga med filmregi, och det visste jag ju innan, är inte att regissera utan att rollbesätta. Nu kunde han i mitt tycke säga lite fler trevliga saker till sina skådespelare som behöver få lite positiv feedback, men han pratar helst inte med dem alls, det han gör är att försöka välja rätt person och sedan släpper han den i princip fri att agera som den vill och välja andra ord än manusets, om det känns så.

Om det sedan inte fungerar, får de helt sonika sparken och han ersätter dem. Han gillar inte omtagningar och repetitioner, han vill hem och titta på basket i TV. Herregud, det är ändå bara film, anser han. (Och han skickar inte manus till agenter, han skickar dem till skådespelarna direkt. Men så har han ju varit i branschen sedan han var baby, eller i alla fall sexton-sjutton år.)

Om den här filmen genomförs kommer jag att ha repetitioner med de yngre skådespelarna, eftersom mina idéer om relikföring går stick i stäv mot vad som just nu är normen. Repliker (även de enklaste!) har en musikalitet som för närvarande ingen tar vara på eller ens funderar över. (De äldre kan redan.)

Tänk på en filmklassiker som Casablanca, som när den gjordes bara var en dussinfilm bland andra, ingen försökte göra ett mästerverk. Men författarna kunde jobbet. Därför fick Humphrey Bogart sitta dyster vid sin whisky i sin tomma bar och säga om Ingrid Bergman, som plötsligt dykt upp i hans liv där han gömt sig i Nordafrika: ”Of all the gin joints in all the cities in all the world, she walks into mine.” Eller när han pratar med stadens polischef (ej ordagrant):

”Why did you come to Casablanca?”
”I came for the water.”
”But Casablanca is not by the sea?”
”I was misinformed.”

Det, ni.

dooley wilson humphrey bogart
Han säger INTE: Asså va fan…
(Pianisten Dooley Wilson, vars röst vi hör i As Times go By, och Bogie i Casablanca.)

Norsk odlad lax inte bra för barn och gravida, begränsade mängder rekommenderas nu.

Enligt nya norska kostråd från igår ska barn och gravida bara äta norsk odlad lax någon gång i veckan, eftersom den innehåller för höga halter av miljögifter. Myndigheterna har legat på uppgifterna om dessa halter sedan 2006, men först nu informerar de faktiskt allmänheten och ger råd i enlighet med dem. (Dock bara i Norge. I andra länder gäller ”lokala föreskrifter”.)

I en artikel läste jag att gifterna främst, eller delvis, kommer från fodret man ger laxen, och att industrin vägrar ändra på detta. I en annan att norsk odlad lax nu är på väg att konkurrera ut inhemsk vild lax i Ryssland.

Det här visar, återigen, vilken begränsad förmåga ickereglerad eller för lite reglerad kapitalism har att sätta samhällsnyttan före den egna vinsten. Tanken är att om marknaden är fri sätter alla människor alla klutar till för att fixa för sig själva, och deras olika strävanden kommer på något sätt att balansera varandra så att harmoni och samhällsnytta uppstår.

Men har man väl fått ett system där företag helt bygger på vinst och ska konkurrera med andra företag med samma agenda, kommer de oundvikligen att sätta den egna vinsten före hänsyn till människor och miljö – ÄVEN när ägare och aktieinnehavare själva drabbas rent fysiskt av följderna. Och de kommer att göra allt för att hindra människor från att välja andra alternativ, dvs sätta balansen ur spel.

kronprinspar och odlad lax
Norska kronprinsparet gör reklam för norsk lax och skaldjur i Indonesien.

Men om födoämne efter födoämne blir omöjligt att äta, vad gör vi då med våra pengar? Finns det, just nu, någon helt oförgiftad mat kvar i världen? Det är tveksamt. Vi har fått stryka den ena insjöfisken efter den andra, och strömmingen har halter av bl a PBC och dioxiner. Vete innehåller kadmium från rötslam och bör bara ger i begränsade mängder till framför allt barn (enligt mig helst inga mängder alls, men ungarna kan ju inte svälta ihjäl).

Eftersom vi måste äta mat och andas luft, är miljöfrågor bra mycket viktigare än mycket annat. Låt oss alla bli aktiva miljömuppar med nolltolerans som yttersta mål.

Och hur har arkeologerna det?

Vill man ju ta reda på. (För sin film). Till den ändan mailade jag alltså för ett tag institutionen för detta ämne vid universitetet, och prefekten skickade runt det och undrade om någon ville prata med en författare som gjorde ”research” (ja, hon satte citattecken kring ordet).

Endast en svarade, men ett lejon. Behöver arkeologerna någon som gör bra PR för dem och kan ta en besökare och få den att känna sig kramad, ompysslad och intressant, är det doktoranden Ingrid Berg de ska ta. Hon svarade bums fillibabba från Aten, som hon just skulle åka hem från, och vi bokade tid.

Tyvärr var detta en av mina allra virrigaste dagar. Jag hade hört att jag skulle åka till Universitetet och sedan gå till vänster, och sett på Google att byggnaden var av rött tegel. Till vänster om T-banestationen vid campusen ute i Frescati ligger mycket riktigt en röd tegelbyggnad. Där vimsade jag runt ett tag på jakt efter en arkeologiinstitution som inte fanns, tills en snäll person pekade åt rätt håll – under motorvägen, över tågbron.

Så dit gick jag. Nu var jag ute i lummiga naturen. Frid, blommor och fågelsång. På andra sidan bron över Roslagsbanan låg flera tegelbyggnader och stod en stor skylt. Just denna institutions namn saknade pil. Jag knallade runt ett tag på måfå, hittade en låst dörr, och någon innanför ett fönster knackade på sin ruta och höll leende upp en redan färdig pappskylt med anvisning om hur man skulle trycka på knappen för att komma in. Tydligen inte första gången hon sett folk stå och vimsa vid denna port.

Det var botaniska institutionen. Korridorer, korridorer. En blyg flicka på en bänk hade aldrig hört talas om arkeologerna. Jag fnattade runt hela huset, hamnade hos flickan igen, och sa: ”Var ÄR arkeologerna? Förlåt, men nu tänker jag svära. FUCK! Nu har jag svurit färdigt. Ursäkta.”

Sedan hittade jag huset! Längst bort, indraget. Där var det. Och där var Ingrid Berg som fått vänta i tjugo minuter, men log och lyssnade med varm förståelse till min klagan på bristande skyltning. (I själva verket finns det en liten skylt som jag passerade, men inte såg.)

Så hur har en arkeologidoktorand det? Så här.
skrivbord

TRÅNGT. Ett litet skrivbord och några bokhyllor. Här sitter hon och skriver sin doktorsavhandling om (ungefär) hur forskares egen samtid och kultur och andra faktorer påverkar hur fynd tolkas. Oerhört spännande och intressant och inte minst nödvändigt, eftersom man dagligen ser hur forskares egna privata föreställningar och företeelser i den egna kulturen, företeelser vi är så vana vid att de verkar självklara, fast de ingalunda är det och möjligen inte var det under den tid man studerar, influerar hur man rekonstruerar en period utifrån fynd. Så vi hade en del att tala om som inte alls handlade om film, utan om hennes forskning.

glasväggar
Ingrid i sitt pyttelilla kontor. Bakom glasdörren t v två kollegors skrivbord, inklämda på en golvyta flera kvadratcentimeter större än ett vanligt badrum.

Ingrid och hennes kollega Elin delar på denna lilla korridorsnutt innanför den riktiga korridoren, och de har roliga klipp på väggarna och en hylla där de samlar alla de mest tacky souvernirerna man kan hitta på de platser de varit. Ett norskt grällt målat litet vikingaskepp värmde mitt hjärta, liksom ett illskärt gotländskt lamm.

Elin studerar maskuliniteter, och bakom henne hänger en amerikansk värvningsaffisch med texten: ”Gee! I wish I were a man, I’d join the Navy!” och glad och gullig tjej i sjömanskläder.

us navy
Jag trodde de två späda boxande ungdomarna från antika Thera (Santorini) på färgkortet var flickor i elvaårsåldern, men de lär vara pojkar.

Jag kollade in konferensrum, studierum, lunchrummen, labbet och muggen. Jag fick höra intressanta och oväntade saker om institutionens skogrika omgivningar. Och jag fick veta att ordet ”arkeologgroupie”, som jag trodde att jag uppfunnit för denna film, faktiskt finns.

Slutligen sa Ingrid att min filmarkeolog med all sannolikhet måste ha ätit lunch nere på närbelägna Bergianska många gånger, så dit gick vi.

bergianska

Stort och luftigt och gammalt och rufft, en lokal som säkert får Hustoppenarkitekterna att gråta av förtjusning eftersom den är så industriell. Jag gillar den också.

Ni ser en vått grus vid min tomma stol? I min film gör en flicka en svepande gest och välter kaffe i knät på en närbelägen arkeolog. Nu gjorde jag en svepande gest och välte en halv flaska lättöl ner på mina egna synnerligen närbelägna vita linnebyxor. (Det får väl finnas måtta på inlevelsen!)

Men dessa otroliga brallor som jag köpte för Thailandsresan för sex år sedan (SEX???) vägrar inte bara att slitas alls någonstans, nu syns inte minsta fläck på dem av allt detta öl som landade på hela låret. De luktar inte ens öl. De blir aldrig smutsiga, jag glömmer nästan att tvätta dem. Vad i all världen är de gjorda av? (Och varför köpte jag inte fler? OK, de var lite dyra.)

Tackade Ingrid och vacklade hemåt, stannade till vid ett fält med kolonilotter och bjöds in av en vänlig kvinna som just kom. Traskade vidare och tog en mängd bilder av blå husen också där jag pluggade själv en gång, av breda korridorer och annat viktigt.

Och nu lägger jag ut det här och kollar sedan hur mycket av det jag redan bloggat om. Jag vet aldrig vad jag bara tänkt göra i bloggväg, och vad jag redan gjort. Tyvärr tror jag inte ni har riktigt lika dåligt minne. ”Det där har du redan skrivit om!” antyds det stundom diskret när jag berättar en historia för fjärde gången. Det enda jag kan ursäkta mig med är att hela min familj tenderar att vara likadan även IRL (och det har jag också berättat förr!)

Senare: Nehej, det verkar som om jag bara mailat denna spännande research till någon.