Frågor, frågor…

Jag har upptäckt att jag har en död vinkel, inte andligen utan såsom rörande mig i trafiken. Märkligt nog finns den bara till höger.

Med solbrillor, solhatt och oftast kapuschong försedd har det nu hänt mig två gånger att jag knallat ut rakt framför en svängande buss och en gång framför en långtradare. Ju större de är, desto sämre ser jag dem tydligen. Och jag upptäcker dem inte förrän de är ungefär en halvmeter från mig, vilket är en sällsam upplevelse, kan jag tala om. Hittills har de kommit i sakta mak och hunnit stanna. Bara en av dem sa ”tut”, lite försynt så där, för att inte totalchocka den tydligen maximalt disträa människan framför kylaren.

Varför är det så här? Och varför bara till höger? Jag tittar minsan åt båda hållen! Men det är förrädiskt när de kommer svängande så där. Van som man är att faktiskt kunna se trafiken i ögonvrån, får man tydligen programmera om sig när synfältet blir lite mer begränsat.

Och så överlevde vi ju asteroiden som susade förbi vid elvatiden igår kväll. Man undrade halvt om halvt hur det skulle kännas om den verkligen träffade, t ex i havet (inte huvet). Skulle jorden skaka till, skulle man uppleva ett enormt blixtsken, skulle det bli tsunami även i Stockholm, skulle vi alla döden dö direkt av en enorm tryckvåg? Vilka funderinger, om man inte passar sig, kan leda vidare till dystra tankar om de eoner av tid som jorden saknade syre, eller var täckt av svarta moln, eller av is – det fanns en sådan period också.

En biverkning av att äta från kunskapens träd, ibland vet man för mycket. Då är det bättre att köpa en glass i stället och gona sig i solen. Till syvende och sist är det nu som gäller.

Och så undrar jag hur jag ska göra med min filmrättegång när jag nu olyckligtvis har sett en riktig. Min är skitkul, men orealistisk. Bara det att åklagare och försvarsadvokat i verkligheten inte står upp, utan sitter ner och låter torra och nyktra. Kan man göra en grej av just det? Jag måste välja. Fasen, man skulle göra som Lee Child, som sa till mig att han aldrig researchar utan bara hittar på (hans inställning är att han ska ha det kul och bekvämt), eller den engelska deckarförfattare vars namn jag glömt för tillfället som bara researchar i efterhand, för annars förstör man boken med sakliga oväsentligheter. Att som jag vara en utpräglad fantasimänniska med lika utpräglade forskardrag och sanningskrav ÄR en konflikt.

Sedan: När ska jag egentligen städa klart den här våningen? Jag föresätter mig varje dag att i en orgie av snabbhet och effektivt äntligen få det gjort, men så känner jag mig inte alls i form för det och tycker inte jag har tid, och så får jag dåligt samvete. Hur opraktiskt som helst. Åffer gör man på detta viset?

Ingen Treo igår i alla fall, och jag får då och då lust att faktiskt se ljus, inte det andliga utan det helt konkreta dagsljuset, utan brillor. Kan det rent av vara så att irit och blefarit trots allt är på sakta tillbakagång? Man kanske är normal ögonmässigt någon gång bortåt juletid?

Och vad ska jag göra i sommar, den som faktiskt är här nu?

Frågor, frågor!

PS. Och hur ska man kunna bada när det knappt finns något varmvatten? (Gäller det bara oss, eller är halv stan utan varmvatten?) När man nu inte är som den son som en gång i världen föredrog att bada kallt i badkaret. Och dessutom bakade våfflor i ett elektriskt våffeljärn samtidigt. Nej, jag kommer aldrig att glömma det, och jag är ohyggligt glad att han inte har körkort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s