Dompap-mysteriet och lite annan norska.

”Han er en orn’tlig dompap!” hörde jag folk säga i Norge i min barndom om människor som bar sig korkat åt, och har sedan dess varit övertygad om att dompap betyder dumskalle. Men, visar det sig, det gör det inte alls! Det betyder domherre. Fågeln, alltså. Som ju inte är speciellt känd för att vara just obegåvad. Och detta fann jag ut först IDAG.

Jag har googlat som en liten ojoj, men inte någonstans hittat minsta hänsyftning till korkat beteende i förbindelse med ordet dompap. Allt jag sett är prydliga direktöversättningar och vackra bilder på domherrar. Så gick alltså folk omkring och kallade varann domherrar när jag var liten? Ingen aning. Det är ett mysterium.

Annars hade jag tänkt att dagens norska ord skulle vara det rara potetgull, potatisguld, som betyder potatischips.

Och så tänkte jag grunna lite över hur många olika möjligheter det finns att uttrycka samma sak på norska. Bestämd form, till exempel. Ska man skriva ”boken” eller ”boka” på vad man kan kalla riksnorska? Går bra vilket som. Man kan välja mellan ”moren” och ”mora” (mamman) också.

När det gäller genitiv, ägande, kan man också välja. ”Min syster” kan man kalla ”min søster” eller ”søstra mi” eller ”søstern min” (vanligast, tror jag). Gäller det någon annans syster och man inte använder pronomen (som hans, hennes) har man tre möjligheter:

Johans søster.
Johan sin søster.
Søstern til Johan.

Det där i mitten – Johan sin søster – bör vara ursprunget till s-formen. Jag hörde det aldrig när jag var barn, men någonstans i tjugoårsåldern började plötsligt gamla kompisar använda det.

”Det är så det heter”, förmanade de.
”Men ni har aldrig sagt så förr!” protesterade jag, som är farmorpurist och anser att bara det är norska som farmor kunde tänkas säga. Jag måste ju hålla i sär svenska och norska, och hon var min rikslikare. Men jag har (kicking and screaming) fått ge mig på punkt efter punkt.

Som alla har märkt finns det en rad likheter mellan engelska och norska, vilket härrör från tusentalet när kung Knut regerade över Norge, Skåne, Danmark och stora delar av England (han betraktade sig med tiden mest som en engelsk kung). Han dog i god tid 1035 innan Vilhelm Erövraren kom från Normandie 1066 och lade beslag på England. Så nu har vi

laughter = latter
window = vindu
gruesome = grusom
howl = hyle

Men engelsmännen lärde sig lustigt nog aldrig att säga ”Knut”. Av okänd anledning kan engelsktalande inte uttala ”kn”. K finns kvar i orden när de skrivs, men hörs inte. Kniv-knife, knä-knee, knut-knot, knåda-knead. Kung Knut fick alltså heta ”Canute”, och i Tidsresenärerna i TV låter det som ”Ke-nut”. Nu när jag tänker på det, kan de ju inte uttala ”vr” heller. De säger write och wreath (krans, av vrida), wrath (vrede), wreck (vrak), utan hörbart v. Men de har kvar th-ljuden i thing och this! Allt är tillfälligheter i språk.

För att återvända till norska – ska man säga ”själv” har man också flera möjligheter:

Selv
Sjøl
Sjæl

(Tjockt l i de två sista.)

Språk är fascinerande, och det är retfullt att inte kunna räkna ut hur språken lät för tjugo tusen år sedan, eller hur neanderthalare talade. Det är omtvistat om de faktiskt kunde det, och i så fall i vilken grad, men jag gissar att de hade ett avancerat språk. Man har försökt rekonstruera tidigare språkformer men kommer väl som längst ungefär fem tusen år tillbaka i tiden. Vilket är fantastiskt, eftersom språk kan ändra sig mycket snabbt, man kan märka det under en normal livstid.

Om man (och nu drar jag iväg!) tänker på hur mycket som hänt kulturellt och språkligt och historiskt mellan 1940-talet och nu, futtiga sjuttio år, inser man hur hisnande lång bronsåldersperioden var bara den, och hur stenåldern även för dem var den avlägsna forntiden. Om man tänker sig att man om två tusen år (år 4013) hittar ungefär hundra föremål från 1200-talet fram till 2000 och ska dra slutsatser om kulturen bara under de 800 åren utifrån dessa hundra fynd, så förstår man hur otroligt svår arkeologin är som vetenskap.

Och där får jag sätta punkt för dagens norska lektion!

Knut silverpenny
Det här är en av de silverpennies som kung Knut lät prägla under sin tid som engelsk kung. På en av dem framställde han sig med krona på huvudet, men här har han hjälm, och han sägs ha infört en mer naturlig och porträttlik bild på mynten.

Annonser

14 reaktioner till “Dompap-mysteriet och lite annan norska.”

  1. Jamen, har du inte läst i Grottbjörnens folk (och de efterföljande delarna) om hur neandertalarna grymtade och gestikulerade för att utbyta information, och hur Ayla, det stackars lilla människobarnet helt själv fick uppfinna hela läkedomskonsten??

    🙂

    Gilla

  2. Rexxie: Hehe! Jag har faktiskt läst någon av Grottbjörnsböckerna – som lär vara en ren rip-off på en svensks böcker, fast han gjorde tvärtom och målade ut neanderthalarna som de verkligt kultiverade och Cro Magnon som blodtörstiga dårar, har jag hört. Och med tanke på hur planeten ser ut nu, så kanske han hade rätt…

    Dompap-etymologin har jag inte rett ut, men det var ju en intressant tanke! (Skojar.)

    Gilla

  3. Jag kollade alla ord i min stora engelska ordbok for några år sedan och kom fram till foljande:

    Words of Scandinavian origin.

    Definitely/ Probably/ Perhaps

    186

    Unattested

    13

    Words from modern Swedish

    4

    Jag fick också fram foljande;

    Placenames.

    All Scandinavian

    527

    Part ( Half ) Scandinavian

    552

    Vad gäller namnet Knut/Canute så har jag märkt att man numera, åtminstone i historiska tv-program, allt oftare uttalar Knut på skandinaviskt vis.

    Gilla

    1. Hej igen, Lilian!

      Tack! Spännande! Men bara 186 säkra/troliga? Jag trodde det var fler. Det är förstås logiskt att det finns många ortsnamn, även om många av dem förvanskats under årens lopp – Althorp till Althrope, t ex.

      Två av de moderna svenska orden måste vara ombudsman och smörgåsbord. Vilka är de andra två?

      Beundransvärt att engelsktalande kommer på hur man säger kn.

      Gilla

  4. Domherre/dompap kommer av det tyska dompfaff som mycket riktigt är det vi också kallar kanik – rödklädda underhuggare i katolska kyrkan. I en Frödingdikt förekommer en kanik, jag fick känslan av att det användes lite som ett nedsättande ord för katolskt prästerskap i största allmänhet.

    Gilla

  5. Ja, just det, ombudsman och smorgåsbord är två av orden. Det tredje är tungsten. Det fjärde kan jag inte komma på just nu for konstigt nog skrev jag inte ner dem, vet inte varfor då jag noterade alla andra ord ordentligt.

    Gilla

    1. Javisst, tungsten! Det kunde jag ju egentligen. Men vad kan det fjärde vara? Något tekniskt? Någon sjöterm…?

      Nej, nu vet jag! Rotabagga! 😉

      Alltså kålrot, som också heter ”Swede” på engelska, vill jag minnas.

      Gilla

      1. Fast vad räknar ni som ”modern swedish” då?

        Angstrom, gravlax, halogen, lingon(berry) och moped är väl några andra som är hyfsat moderna.

        Sedan kan man ju diskutera ord som t.ex mink som enligt wikipedia är av norskt ursprung, medan Oxford Dictionary anser att det är av svenskt ursprung.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s