Och hur har arkeologerna det?

Vill man ju ta reda på. (För sin film). Till den ändan mailade jag alltså för ett tag institutionen för detta ämne vid universitetet, och prefekten skickade runt det och undrade om någon ville prata med en författare som gjorde ”research” (ja, hon satte citattecken kring ordet).

Endast en svarade, men ett lejon. Behöver arkeologerna någon som gör bra PR för dem och kan ta en besökare och få den att känna sig kramad, ompysslad och intressant, är det doktoranden Ingrid Berg de ska ta. Hon svarade bums fillibabba från Aten, som hon just skulle åka hem från, och vi bokade tid.

Tyvärr var detta en av mina allra virrigaste dagar. Jag hade hört att jag skulle åka till Universitetet och sedan gå till vänster, och sett på Google att byggnaden var av rött tegel. Till vänster om T-banestationen vid campusen ute i Frescati ligger mycket riktigt en röd tegelbyggnad. Där vimsade jag runt ett tag på jakt efter en arkeologiinstitution som inte fanns, tills en snäll person pekade åt rätt håll – under motorvägen, över tågbron.

Så dit gick jag. Nu var jag ute i lummiga naturen. Frid, blommor och fågelsång. På andra sidan bron över Roslagsbanan låg flera tegelbyggnader och stod en stor skylt. Just denna institutions namn saknade pil. Jag knallade runt ett tag på måfå, hittade en låst dörr, och någon innanför ett fönster knackade på sin ruta och höll leende upp en redan färdig pappskylt med anvisning om hur man skulle trycka på knappen för att komma in. Tydligen inte första gången hon sett folk stå och vimsa vid denna port.

Det var botaniska institutionen. Korridorer, korridorer. En blyg flicka på en bänk hade aldrig hört talas om arkeologerna. Jag fnattade runt hela huset, hamnade hos flickan igen, och sa: ”Var ÄR arkeologerna? Förlåt, men nu tänker jag svära. FUCK! Nu har jag svurit färdigt. Ursäkta.”

Sedan hittade jag huset! Längst bort, indraget. Där var det. Och där var Ingrid Berg som fått vänta i tjugo minuter, men log och lyssnade med varm förståelse till min klagan på bristande skyltning. (I själva verket finns det en liten skylt som jag passerade, men inte såg.)

Så hur har en arkeologidoktorand det? Så här.
skrivbord

TRÅNGT. Ett litet skrivbord och några bokhyllor. Här sitter hon och skriver sin doktorsavhandling om (ungefär) hur forskares egen samtid och kultur och andra faktorer påverkar hur fynd tolkas. Oerhört spännande och intressant och inte minst nödvändigt, eftersom man dagligen ser hur forskares egna privata föreställningar och företeelser i den egna kulturen, företeelser vi är så vana vid att de verkar självklara, fast de ingalunda är det och möjligen inte var det under den tid man studerar, influerar hur man rekonstruerar en period utifrån fynd. Så vi hade en del att tala om som inte alls handlade om film, utan om hennes forskning.

glasväggar
Ingrid i sitt pyttelilla kontor. Bakom glasdörren t v två kollegors skrivbord, inklämda på en golvyta flera kvadratcentimeter större än ett vanligt badrum.

Ingrid och hennes kollega Elin delar på denna lilla korridorsnutt innanför den riktiga korridoren, och de har roliga klipp på väggarna och en hylla där de samlar alla de mest tacky souvernirerna man kan hitta på de platser de varit. Ett norskt grällt målat litet vikingaskepp värmde mitt hjärta, liksom ett illskärt gotländskt lamm.

Elin studerar maskuliniteter, och bakom henne hänger en amerikansk värvningsaffisch med texten: ”Gee! I wish I were a man, I’d join the Navy!” och glad och gullig tjej i sjömanskläder.

us navy
Jag trodde de två späda boxande ungdomarna från antika Thera (Santorini) på färgkortet var flickor i elvaårsåldern, men de lär vara pojkar.

Jag kollade in konferensrum, studierum, lunchrummen, labbet och muggen. Jag fick höra intressanta och oväntade saker om institutionens skogrika omgivningar. Och jag fick veta att ordet ”arkeologgroupie”, som jag trodde att jag uppfunnit för denna film, faktiskt finns.

Slutligen sa Ingrid att min filmarkeolog med all sannolikhet måste ha ätit lunch nere på närbelägna Bergianska många gånger, så dit gick vi.

bergianska

Stort och luftigt och gammalt och rufft, en lokal som säkert får Hustoppenarkitekterna att gråta av förtjusning eftersom den är så industriell. Jag gillar den också.

Ni ser en vått grus vid min tomma stol? I min film gör en flicka en svepande gest och välter kaffe i knät på en närbelägen arkeolog. Nu gjorde jag en svepande gest och välte en halv flaska lättöl ner på mina egna synnerligen närbelägna vita linnebyxor. (Det får väl finnas måtta på inlevelsen!)

Men dessa otroliga brallor som jag köpte för Thailandsresan för sex år sedan (SEX???) vägrar inte bara att slitas alls någonstans, nu syns inte minsta fläck på dem av allt detta öl som landade på hela låret. De luktar inte ens öl. De blir aldrig smutsiga, jag glömmer nästan att tvätta dem. Vad i all världen är de gjorda av? (Och varför köpte jag inte fler? OK, de var lite dyra.)

Tackade Ingrid och vacklade hemåt, stannade till vid ett fält med kolonilotter och bjöds in av en vänlig kvinna som just kom. Traskade vidare och tog en mängd bilder av blå husen också där jag pluggade själv en gång, av breda korridorer och annat viktigt.

Och nu lägger jag ut det här och kollar sedan hur mycket av det jag redan bloggat om. Jag vet aldrig vad jag bara tänkt göra i bloggväg, och vad jag redan gjort. Tyvärr tror jag inte ni har riktigt lika dåligt minne. ”Det där har du redan skrivit om!” antyds det stundom diskret när jag berättar en historia för fjärde gången. Det enda jag kan ursäkta mig med är att hela min familj tenderar att vara likadan även IRL (och det har jag också berättat förr!)

Senare: Nehej, det verkar som om jag bara mailat denna spännande research till någon.

Annonser

2 reaktioner till “Och hur har arkeologerna det?”

  1. Du är en baddare på att skriva så man känner att man nästan har varit med och irrat ute vid Frescati, kikat på intressanta arbetsplatser (om än små), träffat en trevlig arkeologidoktorand, spillt öl över brallorna etc. Tack!

    Var rädd om de där brallorna säger jag bara – de verkar unika!

    Gilla

    1. Det är de! Jag krymper garanterat inte på somrarna, men då blir dessa magiska brallor större så att jag kan knäppa knappen i linningen. (Oftast, i alla fall!)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s