Lufs och teater: Klockan tio började föreställningen. I morse.

Det finns ännu en anledning till att jobbkollektiv skulle tveka att ha mig i lokalerna, förutom att jag lufsar runt i skrivpaltor: Jag spelar teater vid datorn.

Idag skulle jag dra igenom hela pjäsen (ensam vid skrivbordet, alltså) från A till Ö utan att ändra eller slarva över svaga partier. Jag har förstås gått genom den massor av gånger, men hela tiden hejdat mig för att fixa här och där och hoppat över ställen.

Beslöt mig för att föreställningen skulle börja klockan nio. Klockan nio hade jag inte samlat tillräckligt mod, så det blev tio. Då körde jag. Det är en intressant upplevelse att kliva i och ur fem olika roller, tre kvinnor och två män, med olika agendor och i olika sinnesstämningar och olika åldrar. Jag gick ju inte in för att faktiskt spela, men det blev så ändå på sätt och vis och såg förmodligen rätt roligt ut. Tjugofemårig grabb med oskuldsfullt ansikte ena stunden, bitter 65-årig karl nästa. Hela kroppsspråket ändrade sig där jag satt på min stol.

Samtidigt malde hjärnan pÃ¥: Kan jag använda den här sortens sprÃ¥k? Hur mycket borde man förenkla, i vilken grad kan jag glida mellan olika sätt att uttrycka sig? Kan jag använda ord som ”letargi”? (Ja! Sammanhanget fÃ¥r antyda vad det betyder, för den som inte vet.)

När min skÃ¥despelerskegäst var här och läste ett tal ur ena filmen, skulle hon säga att nÃ¥got var ”höljt i dunkel”. För henne var det inte ett naturligt sätt tala. Och det är väl ingenting man använder nere i Ica-kön direkt, utom med en biton av ironi. Men förmodligen behÃ¥ller jag det ändÃ¥ – dels är det ett tal, dels är en av poängerna med mitt manusskrivande just att inte skriva precis det man väntar sig. Och min filosofi är att man man stöter pÃ¥ en replik som lÃ¥ter en smula avig, ska man säga den med fullt allvar och njuta av varje stavelse, inte raska över den sÃ¥ fort det gÃ¥r. Ungefär som när vi skulle klippa kortfilmen för hundra Ã¥r sedan och det fattades en del rutor (för att jag som regissör inte sett till att de filmades). Min utbildade klippare försökte fÃ¥ ihop det sömlöst i alla fall. Det blev inte snyggt. ”Gör tvärtom!” sa jag. ”LÃ¥t det bli ett orent klipp.” Jag vet inte om det stämmer, men jag vill minnas att jag klippte om själv när hon hade gÃ¥tt, och det blev bra.

För övrigt börjar jag bli sÃ¥ vansinnigt frustrerad av att sitta här med alla dessa manus, som blir helt klara ett efter ett, och sÃ¥ är det det (helt naturligt) en sÃ¥dan process att försöka fÃ¥ filmerna inspelade och pjäserna uppförda, att jag är pÃ¥ vippen att spela in en lÃ¥ngfilm i en hiss med nÃ¥gon billig kamera (och bra mikrofon). Filmkunniga som läser detta fnyser dÃ¥ och säger: ”Det har redan gjorts, och det funkar aldrig! Man fÃ¥r inte igÃ¥ng nÃ¥gon riktig konflikt i en hiss.” Fan vet. Jag har god lust att försöka. Och startar jag ett filmbolag, fÃ¥r det väl heta ”Uppströms” eller ”Against the tide”, eller liknande. ”Up the creek with half a paddle”. Men jag vill ju jobba med ett filmbolag som redan finns.

Men framför allt vill jag sätta skådespelare i roller man inte väntar sig att se dem i, och ge dem hejdundrande repliker och situationer.

(San Fransisco-boken? Den ligger för läsning på ett förlag, som jag kanske har talat om.)

Senare: Jo, just det, ja. Jag hade ingen aning om hur lång pjäsen är, men när jag var färdig hade det gått exakt 1,5 timmar. På minuten. En riktig uppsättning tar förmodligen lite längre tid.