Ballong landar vid Karlbergs slott.

Här kommer några av mina bilder från den rätt oväntade landningen i torsdags – fast det har hänt förr, vet jag nu.

Titta på personerna i korgen på den första, rejält inzoomade bilden, tagen på några hundra meters avstånd nerifrån på marken. De står i små fack för att inte trilla över varandra om det skulle skaka till av någon anledning. Här har de just lämnat Birkastan, driver långsamt med brisen och börjar sjunka neråt sjön framför Karlbergs slott. De njuter av utsikten (Stockholm i solnedgång!), pratar med varann och fotograferar.

Och sedan skjutsar de över vattenytan, landar, och de flesta sitter kvar som ballast medan andra (inklusive åskådare) knuffar iväg ekipaget till den stora planen framför slottet, hjälpta av ballongen som får en dos varmluft då och då.

1.Ballonglandning Karlberg 1
2.Ballonglandn. Karlberg 2

3.Ballonglandning Karlberg 5

Piloten i mitten pekar med hela handen. Mot slottet! Han får lugna en säkerhetsvakt först.

4.Ballonglandning Karlberg 6
5.Ballonglandning Karlberg 8
6.Ballonglandning Karlberg 10
7.Ballonglandning Karlberg 11
Emma, Daniel Karlberg 2013
Syskonen Daniel och Emma t h var passagerare i ballongen. Man kan se dem på första bilden.

Desmond Tutu: Kamp mot homofobi lika viktig som kamp mot apartheid. /Uppdaterat: Torka aldrig tårar…

Desmund Tutu, 81, sydafrikansk ärkebiskop och en av de sannast kristna personerna i världen, om man anser att Jesus förespråkade hjärta snarare än rigida lagar, säger (igen, saken var uppe 2007 också) att han hellre skulle hamna på det andra stället än i himlen, än dela den med homofober.

Det sorgliga är att de snörpiga typer han talar om (se kommentarerna) inte ens förstår vad han menar.

desmond-tutu

UPPDATERAT.
Nu har den kommit på dvd, så nu har även jag sent omsider sett förra årets TV-succé Torka aldrig tårar utan handskar efter Jonas Gardells bok om när aids kom till gayvärlden i Stockholm på åttiotalet. Och jag måste rekommendera den. Den börjar knökigt med en ström av klichéartade symboler – när den fjärde personen andades på en ruta och skrev sitt namn sjönk mitt mod – men den tar sig, och den tar sig ordentligt.

Bara det att den alls är gjord är strålande i sig, men regissören Simon Kaijser gör också ett väldigt bra jobb så fort han lämnar filmsymbolerna och skildrar verkligheten, vilket han gör enkelt och okonstlat och absolut hjärtslitande.

Samtliga skådespelare är fantastiska – Adam Lundgren som Benjamin (ögonen), Adam Pålsson som Rasmus, Björn Kjellman som Benjamin i nutid, Simon J. Berger som den oövervinnerliga vännen Paul, Emil Almén som Seppo (blicken!), Michael Jonsson som hans mustaschprydda pojkvän Lars-Åke (födelsedagsfesten), Christoffer Svensson som teatereleven Bengt, Kristoffer Berglund som Reine, Annika Olsson som Rasmus’ mamma, Stefan Sauk överraskande känslig som hans pappa, Marie Richardson och Gerhard Hoberstorfer som Benjamins rigida Jehovas Vittnen-föräldrar som glömmer sin första plikt och vad deras djupaste känslor säger, och överger sitt barn.

Stockholm var ingalunda så provinsiellt för trettio år sedan som filmen påstår, men bögvärlden var fortfarande till stor del underjordisk, även om den var på väg ut mycket tidigare, t ex på den teaterverkstad i Vasastan där jag var mycket på sjuttiotalet. Folk hade börjat åka utomlands mer regelmässigt tio år tidigare, till USA och Karibien och Sydamerika och Asien, tog hem idéer, erfarenheter och influenser. Det fanns inga homofientliga bland mina kompisar, i mina olika gäng. Men officiellt och för de flesta var bögmötesplatserna – bögringen på Centralen, parkerna, Klara Norra Kyrkogata, klubbarna – demoniserade och ansågs skumma, otäcka och farliga. Nu visar filmen upp alltsammans i stats-TV utan åthävor, hänger kvar i scenerna utan onödiga undertexter och påklistrad dramatik, och avdemoniserar det ganska snabbt. Den är en sorts slutpunkt i en enorm utveckling under dessa decennier.

Jaha, det var inte konstigare än så? Det är ju bara Paul, som vi känner, som försvinner mot Stadshuset med nattens fångst, och det är ju Rasmus, som vi har följt och också känner, som ligger med en kille för första gången – ligger med någon alls för första gången.

Och det var så illa med kontakten med omvärlden? De oförstående familjerna som ibland svek helt och hållet, det övriga samhället, och så den ohyggliga sjukdomen. Möjligen var kanske inte sex i bilar med främmande gubbar och atmosfären på bastuklubbarna alltid fullt så idylliska och problemfria som det skildras här, men det finns en stark poäng i att visa det vackra i själva sexualiteten, inte smussla undan den utan lyfta fram den.

Tyvärr finns fortfarande det massiva gaymotståndet i så många länder, med hån, hat, förbud, straff, ibland dödsstraff, och i så många sammanhang även här. Man talar inte om att man är bög eller lesbisk i första taget, inte på arbetsplatsen, i fotbollslaget, absolut inte på nätet. I USA har republikanska partiet äntligen fattat att de kämpar en förlorad kamp mot lika rättigheter för LGBT-personer och politiker efter politiker börjar backa, de har inte ungdomen med sig. Samtidigt läste jag senast igår att en amerikansk domstol ska pröva om man får utesluta homosexuella från att sitta i en jury. (Hur i hela friden har någon ens kommit på tanken?)

I och med att filmen är så återhållsam, så öppen och så saklig, dröjer den kvar. Missade ni den på TV – se den.

Torka aldrig tårar utan handskar

Konstigt väder.

Det är riktigt konstigt väder i Stockholm idag. Varm och klibbig luft, man vaknar med en känsla av att ha sovit i sockerlag och vill helst krypa ur skinnet och bli ett nytt jag. Eller åtminstone stå i en sval dusch resten av dagen.

Så kommer det en enorm, liksom torr åskskräll som låter som om halva stan (byggd av plåt, att döma av ljudet) flugit i luften. Man tittar ut genom fönstret, men ser inga åskmoln. Ljus himmel med vanliga moln, inget regn.

Märkligt. Och när ska man våga gå ner till vattnet, som man tänkt sig lite senare?

Bröd och skådespel.

Ikväll har jag jagat en luftballong (finns det någon annan sort?) som kom svepande i sena kvällssolen. En stor blå en nosade praktiskt taget på taket mittemot, och jag slet åt mig kameran och sprang ut för att se hur lågt ner den egentligen befann sig.

Den försvann lojt bortåt Solna till, men det kom fler, och en av dem verkade inte kunna hålla höjden. Från bron mot Karlberg zoomade jag in på passagerarna i korgen just innan ballongen sänkte sig ner mot kanalen och slottet, det såg lite oroande ut. Den nästan sniffade på vattnet, fick alla kvardröjande picknickggäng på gräsmattan och turister att hala fram telefonerna för att plåta, och gled i godan ro bort till en pytteliten platt plätt intill ett plank, där piloten graciöst landade korgen. Den såg lite malplacerad ut.

Passagerarna hängde lugnt över relingen och kollade in slott och båtar medan de seglade fram över vattenytan. Själv hoppades jag de inte skulle hamna i plurret, så att man måste ut och lokalisera dem under en kapsejsad jättestor röd ballong, men det var ingen fara. Piloten (som sa att han inte fick fortsätta för Bromma flygplats, han höll på att pga ostyrbara svaga vindar trassla in sig på deras flygkorridorer) satte mycket snyggt ner sitt luftfartyg så där en halvmeter från vattnet, varpå en säkerhetsvakt dök upp och sa att här får man inte landa luftballonger, men de hade ju inte mycket val.

Sedan släpade de upp korgen till den stor grusplanen framför slottet, där det tog lite tid att få ner den verkligen väldigt stora ballongen, killar ur passagerargänget halade och drog i svarta rep. Alla verkade riktigt upplivade och mycket nöjda med äventyret. De hade startat borta på Gärdet, fick jag höra.

Fint skådespel. På tal om det har jag nu ringt en skådespelare i Grekland och en i Östergötland, där nådde jag bara en telefonsvarare, svårt att låta sansad, intressant och inspirerad i sådana.

Bröd? Tja, jag ska laga en sen kycklingsupé snart.

Gårdag i sol.

Undrar just varför en helikopter svepte över Stockholm klockan 5.27 i morse? När jag satt här. Den dundrade rakt över hustaken.

Nå, det jag egentligen skulle berätta var att jag träffade minsta barnbarnspojken igår (han som blir mellanbarn om några månader). Jag satte i telefonjacket, pappan ringde, de var i Observatorielunden och ville jag komma?

Visst ville jag komma! Eftersom jag missade lillgrabbens födelsedag (han var på en båt i skärgården) ångade jag också iväg och köpte en present, turligt nog har jag nämligen en cigarrbutik i environgerna, och den butiken säljer förutom cigarrer även leksaksbilar. Don’t ask me why. Jag valde en knallröd lastbil på stående fot, och innehavaren som inte för presentkartonger slog in den i två papperspåsar med guldband omkring. Snyggare presenter har man sett, men nu var det i alla fall ett paket att öppna.

Hittade far och son på McDonalds. Och lillgrabben kände igen mig, och för första gången fick jag ett leende (och sedan flera), ett mycket charmigt leende som lovar gott för hans charmörmöjligheter längre fram i livet. Han har ändrat utseende lite sedan jag såg honom senast (halva håret är nu dessutom lockigt som pappas, medan halva är rakt som mammas, det är otroligt rättvist där), och det var trevligt att få lite närmare kontakt och vara lite på tu man hand.

Varmt var det, och lillgrabben pillade bort hjulen på lastbilen och jag pillade dit dem, och han pillade bort dem igen på skoj och flinade, och så gick vi ut till det som en gång var en idyllisk plaskdamm för små barn men nu är en ”spegel” som ingen kan bada i eftersom staden inte håller vattnet rent, så nu håller måsar till där och stenläggningen intill är täckt av fågelskitar. Där sjösatte vi båten med fjärrstyrning lillgrabben fått av sin morfar. Den for iväg som en raket och dunsade i överallt som vore den drucken, pang! i alla stenväggar, och sedan blev den full av vatten och ville inte längre.

Så vi köpte glass och gick till fina lekparken vid de (återuppbyggda) röda sjuttonhundratalsstugorna i stället och prövade varenda leksak som fanns. De ser verkligen helt annorlunda ut än på lillkillens pappas tid, och de är lite farligare. Och min son berättade för mig att när han var ute i en annan park för ett tag sedan och började prata med en annan pappa, fick han höra efter en stund: ”Vet du vad? Du är den enda vuxna som någonsin talat med mig här. Jag kommer hit hela tiden, men inte en enda människa pratar med mig, eftersom jag är invandrare.”

Vilket påminde mig om den desperata iranier som kom fram till mig i en (tredje) park för ett tag sedan, låtsades fråga om något och sedan utbrast: ”Jag får inget tillfälle att öva min vardagssvenska! Ingen av mina svenska studiekompisar vill umgås med mig! Vill du prata med mig?” och tappade hakan när jag svarade: ”Visst. Vad vill du prata om?”

Nu funkade inte det så bra eftersom han började pilla på mina händer efter en stund och ville följa med mig hem, men det är utan tvekan så att det finns en vardagsdistansering mot invandrare, en distansering som kanske bottnar mer i ursprungssvenskars rädsla för att det ska bli ”konstigt” än i direkt rasism.

Det finns två slags föräldrar, sa sonen. De som följer med sina barn till alla lekredskap i parken (som han själv gör och som jag gjorde, man är ju där för att umgås med sina små barn och se till att inget händer) och de som slår sig ner och pratar med andra föräldrar utan att hålla uppsikt över ungarna, fikar eller helt enkelt somnar. Och inte märker när olyckor händer, ibland med tragisk följd. Vi fick en illustration till det när en liten pojke (kanske tre år) föll i en rutschkana och slog sig och började gallskrika, och hans mamma som stod med ryggen till femton meter längre bort och pratade med en väninna inte märkte någonting. Hade han istället blivit hängande i halsen i en klätterställning, hade hon aldrig hunnit rädda honom.

När glassarna var uppätna och allting lekt med och vi till slut gick ner i tunnelbanan, sa barnbarnet (som helst ville stanna kvar) försynt till sin pappa: ”Kan vi inte ta med din mamma hem?”.

Det måste vara den bästa komplimang jag fått sedan hans syster var här och sa att hon ville komma tillbaka. Att åka med gick nu inte, men gissa vilken farmor som klev på tåget buren av ett litet rosa moln.

PS. Vi var här.

PS II: Det slår mig att svenskar överhuvudtaget inte gärna pratar med främlingar. Det är fullt möjligt att vara en ensam ursprungssvensk förälder, om jag får kalla det så, och sitta mol allena i två timmar på en lekplats med sina ungar och inte prata med en kotte, trots att det är många andra där.

Bostonbombaren – förmänskligad eller glorifierad?

DT RS

Som ni har sett har magasinet Rolling Stone placerat en bild av den överlevande unga Bostonbombaren Dzhokhar Tsarnaev, 19, (hans äldre bror, den troliga initiativtagaren, dog när polisen hann ifatt dem) på omslaget. De ville skriva en artikel om hur en till synes vanlig kille med vänner kunde bli terrorist, och enligt omslaget handlar det bland annat om att hans familj svek honom.

Det här har väckt en storm av känslor. Var det hänsynslöst mot offren? Flera försäljningsställen tycker det, och bojkottar numret. Var det istället något nödvändigt, nämnligen att visa att en terrorist kan se ut som, och i huvudsak vara, vem som helst? Till exempel någon i den egna omgivningen? Eller var det att glorifiera Tsarnaev genom att behandla honom som en rockstjärna?

Problemet från demoniseringssynpunkt är nämligen att pojken ser bra ut. Både män och kvinnor tycker han är tilldragande. När gaysajten Queerty skrev om honom fördömde förstås kommentatorerna honom och hans dåd, men några kunde inte låta bli att skriva: He’s attractive.

Min åsikt är att det är bra att visa och skriva om terroristen som person, som människa. Däremot förfelar omslaget det syftet, eftersom han sitter där och ser filmstjärnelik ut bland andra rubriker om andra artiklar och med loggan snyggt placerad in i bilden. Han är medvetet layoutad för att skapa ett attraktivt omslag. Tanken går inte till en collegestudent som var rolig och populär men sedan utförde en förödande terroristattack, utan till dokusåpor och en starlet som just rott hem en roll i någonting. man väntar sig paparazzibilder och röda mattan och kändisskvaller.

Polisfotografen Sean Murphy, som var med när Tsarnaev till sist fångade efter att ha gömt sig i en båt i en trädgård, ville motverka den effekten och lämnade sina relistiska bilder från tillslaget till the Boston Magazine. Ni kan se den artikeln och hans andra bilder från infångandet, med en blodig yngling och insatspoliser rustade till tänderna, här.

DT DM3b
En scen ur CSI? undrade en kommentator.

Reaktionen blev blandad. Många, inklusive jag själv, undrar: Blir inte resultatet motsatsen till vad fotografen avsåg? Bilderna är som tagna ur en polisfilm, och strålkastarna förhöjer det intrycket. Tsarnaev släpar sig upp ur den genomskjutna båten, drar upp tröjan för att visa att han inte har något dolt vapen, och kollapsar över relingen. Han är blodig och en prickskytt har sin laser riktad rakt mot hans panna. Och han ser bra ut.

Vi har sett för mycket dramatik på film och TV och i dataspel för att riktigt kunna tränga genom hur det programmerat oss. Häftiga bilder. Snygg kille. Sexigt med tröjan där. Nästan lite Jesus när han står med handen höjd och har laserstrålen i pannan, blir liksom lite mer och högtidligare än vanlig action. Undrar vad historien bakom är, var är filmtiteln på det här DVD-omslaget? Snyggt regisserat och spelat.

Jag tycker Rolling Stone skulle ha gett fan i sitt omslag och enbart visat bilden inuti tidningen, och att hela denna episod bör ge en tankeställare åt underhållningsindustrin och åt oss själva. När man inför sådana här bilder inte kan se den bistra verkligheten genom det Hollywoodfluff man indoktrinerats med, har det gått för långt. Och vi bör se upp med vår tendens att inte vilja skilja dragning till karismatiska men farliga personer, som Tsarnaev (han får kärleksbrev), och för den delen Sarah Palin, från vad vi verkligen anser om saker och ting.

DT BM