Desmond Tutu: Kamp mot homofobi lika viktig som kamp mot apartheid. /Uppdaterat: Torka aldrig tårar…

Desmund Tutu, 81, sydafrikansk ärkebiskop och en av de sannast kristna personerna i världen, om man anser att Jesus förespråkade hjärta snarare än rigida lagar, säger (igen, saken var uppe 2007 också) att han hellre skulle hamna på det andra stället än i himlen, än dela den med homofober.

Det sorgliga är att de snörpiga typer han talar om (se kommentarerna) inte ens förstår vad han menar.

desmond-tutu

UPPDATERAT.
Nu har den kommit på dvd, så nu har även jag sent omsider sett förra årets TV-succé Torka aldrig tårar utan handskar efter Jonas Gardells bok om när aids kom till gayvärlden i Stockholm på åttiotalet. Och jag måste rekommendera den. Den börjar knökigt med en ström av klichéartade symboler – när den fjärde personen andades på en ruta och skrev sitt namn sjönk mitt mod – men den tar sig, och den tar sig ordentligt.

Bara det att den alls är gjord är strålande i sig, men regissören Simon Kaijser gör också ett väldigt bra jobb så fort han lämnar filmsymbolerna och skildrar verkligheten, vilket han gör enkelt och okonstlat och absolut hjärtslitande.

Samtliga skådespelare är fantastiska – Adam Lundgren som Benjamin (ögonen), Adam Pålsson som Rasmus, Björn Kjellman som Benjamin i nutid, Simon J. Berger som den oövervinnerliga vännen Paul, Emil Almén som Seppo (blicken!), Michael Jonsson som hans mustaschprydda pojkvän Lars-Åke (födelsedagsfesten), Christoffer Svensson som teatereleven Bengt, Kristoffer Berglund som Reine, Annika Olsson som Rasmus’ mamma, Stefan Sauk överraskande känslig som hans pappa, Marie Richardson och Gerhard Hoberstorfer som Benjamins rigida Jehovas Vittnen-föräldrar som glömmer sin första plikt och vad deras djupaste känslor säger, och överger sitt barn.

Stockholm var ingalunda så provinsiellt för trettio år sedan som filmen påstår, men bögvärlden var fortfarande till stor del underjordisk, även om den var på väg ut mycket tidigare, t ex på den teaterverkstad i Vasastan där jag var mycket på sjuttiotalet. Folk hade börjat åka utomlands mer regelmässigt tio år tidigare, till USA och Karibien och Sydamerika och Asien, tog hem idéer, erfarenheter och influenser. Det fanns inga homofientliga bland mina kompisar, i mina olika gäng. Men officiellt och för de flesta var bögmötesplatserna – bögringen på Centralen, parkerna, Klara Norra Kyrkogata, klubbarna – demoniserade och ansågs skumma, otäcka och farliga. Nu visar filmen upp alltsammans i stats-TV utan åthävor, hänger kvar i scenerna utan onödiga undertexter och påklistrad dramatik, och avdemoniserar det ganska snabbt. Den är en sorts slutpunkt i en enorm utveckling under dessa decennier.

Jaha, det var inte konstigare än så? Det är ju bara Paul, som vi känner, som försvinner mot Stadshuset med nattens fångst, och det är ju Rasmus, som vi har följt och också känner, som ligger med en kille för första gången – ligger med någon alls för första gången.

Och det var så illa med kontakten med omvärlden? De oförstående familjerna som ibland svek helt och hållet, det övriga samhället, och så den ohyggliga sjukdomen. Möjligen var kanske inte sex i bilar med främmande gubbar och atmosfären på bastuklubbarna alltid fullt så idylliska och problemfria som det skildras här, men det finns en stark poäng i att visa det vackra i själva sexualiteten, inte smussla undan den utan lyfta fram den.

Tyvärr finns fortfarande det massiva gaymotståndet i så många länder, med hån, hat, förbud, straff, ibland dödsstraff, och i så många sammanhang även här. Man talar inte om att man är bög eller lesbisk i första taget, inte på arbetsplatsen, i fotbollslaget, absolut inte på nätet. I USA har republikanska partiet äntligen fattat att de kämpar en förlorad kamp mot lika rättigheter för LGBT-personer och politiker efter politiker börjar backa, de har inte ungdomen med sig. Samtidigt läste jag senast igår att en amerikansk domstol ska pröva om man får utesluta homosexuella från att sitta i en jury. (Hur i hela friden har någon ens kommit på tanken?)

I och med att filmen är så återhållsam, så öppen och så saklig, dröjer den kvar. Missade ni den på TV – se den.

Torka aldrig tårar utan handskar

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s