Bildbrandkårsutryckning & pjäsdiskussion på en bänk i Filmstaden.

I förrgår ångade M in här och bad om ursäkt för att han måste gå en kvart tidigare än han sagt, varpå vi klämde in logistiksamtal och fotografering i parken på en timme och en kvart. Vad som vanligen skulle kräva sminkör/ös, fotograf med proffskamera och stativ, kostymör och assistent som kunde stå och hålla en vit skärm för att lätta skuggor, klarade vi av ensamma med min lilla kamera, och fort gick det.

På skoj hade jag köpt en s k sleeve, en låtsastatuering i form av en strumpa som träs på armen. M som redan prövat en sådan på scenen blev direkt kär i den. Visst finns det inom alla män troligen en grabb som vill ha tatueringar och panga med vapen och spränga bilar? (Om min första bok någonsin blir filmad, får de sitt lystmäte, där flyger ett helt berg i luften.)

Vi tog några bilder i soffan och störtade sedan iväg med till parken med en påse full av kläder. M satte sig på kaféet med olika böcker medan jag fotade med amatörkamera, sedan kutade han iväg tio meter för att byta t-shirt, och kom och satte sig igen. Ingen lyfte så mycket som ett ögonbryn åt detta bisarra beteende.

Sedan ut från kaféet, på med nya kläder, fram med fejktatueringarna (inte sleeven).

”Folk måste undra vad vi håller på med”, sa M när vi satt i skymundan och baddade tatueringen på hans arm med en våt wettexduk som det står Krama mig gärna på, jag tror jag fått den av Elisabet. Men ingen brydde sig nu heller.

fejktatuering

Vi hann precis.

(PS: Jag fick ett roligt mail från M där han berättade att när han kom hem på kvällen, upptäckte hans flickvän att tatueringen var självlysande!)

Och idag träffade jag en eminenta skådespelerskan igen , nu på Hötorget där vi hittade en fristad på en bänk inne i Filmstaden för att prata om pjäsen som hon fick igår (lunch på Stortorget) för att läsa och kommentera. Det är enormt givande när någon tar sig an att läsa och tycka saker om det man skrivit, eftersom man inte själv kan se det utifrån. Nu höll jag på att tappa hakan, för ES uppfattade en direkt farlig rollkaraktär som sympatisk, och såg det själv som en komplikation. Rollen är kalkerad, mer eller mindre fritt, på en levande person, och nu hade jag lyckats föra över hens olycksaliga appeal till min pjäs!

”Det är för att du är ateist”, sa ES. ”Det i hens religiösa framtoning som inte berör dig, lockar något inom mig. Jag förstår att rollkaraktären är farlig, men för mig är hen charmig. Och säger något som tröstar.” (Detta är inte ordagrant vad ES sa, men andemeningen stämmer.)

Det gav mig något att tänka på och ta med i planeringen. Nu tror jag att själva spelet motverkar det där, men det är bra att veta.

Tack, eminenta skådespelerska!

Bryn i parken

Blandat.

När man sitter och skriver kan man behöva träningskläder, för det är en oväntat fysisk aktivitet – man behöver röra sig, man svettas, man engagerar sig. Men rent fysiskt i vanlig mening blir det inte många knop.

Men nu flänger jag runt i stan, när jag inte sitter i telefon eller mailar. Kortfilmsflänger, för att använda kvällstidningssvenska. Flängchocken. Idag har jag ägnat en hel del tid åt att åka hit och dit och skaffa rekvisita till några stillbilder vi ska ta i morgon, och lyckliggjort en bokhandlare genom att fråga efter böcker med nakna killar på omslaget (alltså inte porr). Boken som jag trodde hette ”Think like a woman, Act like a man” och ville ha med, heter tydligen egentligen ”Act like a Lady, Think like a man”, eller om det är två olika, men de fanns hur som helst inte på Akademibokhandeln i trakten.

Alltså gled tankarna helt naturligt in på nakna killar istället, och jag kan meddela att det är en stor brist på omslag med stilfullt avklädda män. Vi tittade på hälso- och träningsböcker, och historiska böcker, men icke. ”Det är mest ansikten nu för tiden”, sa bokhandlaren bekymrat. Det fanns en, en vit helnäck kutande man med kysk benföring som log stort mot kameran och mest såg ut som ett amerikanskt välkammat Jehovas Vittne, om ni förstår vad jag menar. Fel stil. Men bokhandlaren nästan tackade mig och uttryckte sin glädje över min ovanliga förfrågan, och jag har en plan B.

Sedan kollade jag ljuset i parken vid tretiden och bortåt kvällen åkte jag till stan för att skaffa fejktatueringar, varpå jag lånade en grå t-shirt av Supergrannen, (vad i hela friden ska detta bli för bilder? undrar ni nu) och försjönk i ett långsamtal med en dame som ska få och hinna läsa ett manus innan hon sticker ner till Medelhavet. Och vid tiotiden traskade jag ner till videobutiken och bytte filmer.

Nu funkar hemmet/ateljén/arbetsplatsen bra: Matbordet har blivit verkstad och telefonhörna med manusbuntar, anteckningsblock, laddare och annat, medan soffa och soffbord hålls fria för besökare.

Men det som jag tänkt mest på hela dagen, är att en liten flicka fyller sex år. Grattis lilla A, som just har börjat skolan.

Bok-, pjäs- och filmverkstad.

Ledig sen eftermiddag?

Den där semestrande personen vet jag inte vart hon tog vägen (kan man konstruera en mening så?), för jag drog ur telefonjacket och skrev tills manuset var klart och vågade inte sluta ens för att gå ut och köpa mat eller ringa en person jag skulle ringa. De mankerande små bitarna (de som fattades, alltså) och bara skulle fyllas i med några få repliker visade sig vara en aning mer komplicerade än jag trott – det var väl därför de fortfarande var kvar – och till råga på allt blev jag inspirerad igen.

När jag var klar gick jag ner och hyrde tre filmer och köpte en glass, och stod nere på S:t Eriksplan och längtade efter mina barn. Att få sitta i lugn och ro med dem någonstans, kanske på ett kafé, och prata. Och ge dem en kram.

Det är ett litet helsicke att inte skriva och det är ett annat litet helsicke ATT skriva, för nya idéer dundrar in hela tiden. Jag kan inte ta en skön och avkopplande promenad i brittsommarsolen utan att få tre nya idéer, oftast gällande det jag redan håller på med, eller hur man kan koppla ihop andra idéer. Jag vet inte om folk som dricker och knarkar för att skapa gör det för att komma igång eller för att bedöva sig till att sluta tänka ett tag, själv varken dricker eller knarkar jag ju, jag får uppfostra mig själv istället med mild men fast hand för att få till en bra rytm. Se så, diska och duscha nu innan du fortsätter, annars tycker du att du förlorat kontrollen totalt! Se där, du köpte faktiskt kronärtskocka och avocado igår, ät nu avocado!

Det går riktigt bra. Jag har slutat sitta uppe till tre på nätterna, och för någon timme sedan (såväl duschad som lunchad) skickade jag bilder på möjliga komedilocations som komplement till manuset. Så, eftersom jag förträngt alla de andra projekten, är det nu bara två kortfilmer och en teaterpjäs som kastar sig över mig. Men inte förrän i nästa vecka. Kontakter för teaterpjäsen ligger nära i tiden, och det gläder mig så enormt, för att presentera sina projekt är ingen enkel sak. Man skriver på intution och passion och en del klart och kallt förnuft, men sedan ska man beskriva det på ett intelligent och heltäckande sätt. Definiera utan att dissekera.

Och just nu kan jag inte göra mycket mer idag, så jag tänker gå en sväng runt sjön eller ner till Rålambshovsparken. Solen skiner, och den lilla gerberan jag planterade nere på gården när den såg för rufsig ut har börjat blomma för tredje gången. Och hungrig är jag, två smörgåsar och en avocado räcker inte hela dagen.

Man vill hylla Rolv Wesenlund.

Därför att han var en komiker i särklass. En norsk krönikör skrev att Wesenlunds förflutna som jazzmusiker var en del av hans framgång, han använde sin musikalitet för att tajma sina skämt, och det tror jag gärna. En annan specialitet han hade var att skruva det speciellt norska sättet att vara och tala på bara en liten, liten bit, så att alla hörde det roliga i det och samtidigt kände igen sig. Han var så utpräglat, ända ner i tårna norsk. Och – som man ofta blir i sådana fall – därigenom igenkännbar för alla. Även svenskar.

Wesenlund hade total koll över sin röst, sin rundnätta framtoning, sin fysionomi, och använde allting med avspänd briljans. Allt såg ut att komma inifrån, och vilken sorts loser han än spelade kunde man inte undgå att känna en sympati för honom, även när som tandläkare tvingade sina åsikter om ”Volvo Sonett” på ett stackars offer i tandläkarstolen, eller när han med stolthet knåpade ihop de mest slippriga komplimanger till damer.

”Man kan si at din bakdel er din fordel!” – hur kan man få en så enkel replik att bli vad en uppvaktande tönt uppfattar som sin mest geniala uppfinning? Och sedan står han och tittar uppgivet in i spegeln och försöker muntra upp sig genom att härma Harry Belafonte – ”Daay oh!” Första gången man såg det var en upplevelse.

Hela Rolv Wesenlund var en upplevelse som man tackar för. Man är innerligt glad för att han lyste upp ens tillvaro genom att bli just komiker, och ingenting annat.

Försenat om att springa på hälen.

Förra hösten skrev jag om det konstiga i att inte alla (som jag) springer på främre trampdynan på foten, utan tydligen landar med dunder och brak på hälarna, vilket lär vara skadligt.

Sedan skickade jag tydligen in en fråga om detta till SvD Marathon-spalten, och nu när jag surfade runt lite planlöst hittade jag plötsligt svaret på nätet.

Jag har letat på bloggen för att se om jag tagit upp detta svar och sedan glömt det, men inte hittat något. Så här kommer fråga+svar (ev för andra gången):

Hur vanligt är det egentligen att löpare sätter i hälen först när de springer, undrar Annika. Malin Ewerlöf Krepp svarar.

FRÅGA:

Hej!

Det här är från en icke-löpare, som ändå kutar omkring väldigt korta sträckor (utan särskilda skor) för skojs skull och för att hålla bentätheten uppe. Men jag råkade lyssna på mannen som förespråkar barfotalöpning på Skavlan, och han sa en för mig märklig sak: att löpare springer fel, för de sträcker ut benet och landar på hälen i steget, och då missar man kroppens förmåga att dämpa stötar och skadar kroppen på sikt.

Landar på hälen? Gör folk det? Det lät konstigt. Jag provsprang lite i lägenheten, och inte sträcker jag ut några ben eller landar på hälen. Jag springer på trampdynorna med böjda ben och hälarna landar bara ytterst lätt på underlaget när foten sträcker ut sig inför nästa steg. Gör inte alla så? Jag har aldrig kommit på idén att springa på något annat sätt. Det gör ont att ens tänka på det. Sätter maratonlöpare verkligen i hälen när de springer?

Jag försökte springa så, men det var stört omöjligt. Det gick inte förrän jag började med att promenera, och sedan långsamt lät det övergå i att springa. Men så fort takten ökade det minsta slog hälen i på ett otäckt vis. Hur har någon alls kommit på idén att springa på det viset? Eller har jag missuppfattat något?

Kära experter, upplys mig!

Med vänlig hälsning,

Annika Bryn

SVAR:

Hej Annika,

även om du inte verkar springa med hälisättning så är det rätt vanligt bland andra motionärer. Det är absolut inget löpsteg att sträva efter eftersom det faktiskt kan slita mer på knäna samt att det är ineffektivt att springa så om man vill springa lite snabbare. När jag tränar mina kunder jobbar vi mycket med att öka styrkan i vaderna så de orkar ligga längre fram på foten och få ett effektivare löpsteg.

Med vänlig hälsning,

Malin

*****

Det här gjorde mig verkligen inte klokare. Fortfarande ingen förklaring till varför folk springer som de gör, när det nu förefaller att inte vara så naturligt, och jag inte. Och ”…öka styrkan i vaderna så de orkar ligga längre fram på foten”? Skulle jag alltså orka springa längre om jag dunsade på hälarna? Och som den lata natur man stundom är, varför har jag i så fall inte gjort det hela tiden då?

Mysteriet tätnar. Tror inte det finns någon lösning på denna gåta. Kan ni inte springa lite spontant och tala om för mig hur ni gör?

Båsfest i gult hus i Eskilstuna.

Igår kväll och natt var det fest i ett väldigt roligt och originellt hus i Eskilstuna. Det är stort, det är gult, det är charmigt, det finns museilappar på väggarna som berättar t ex att i det här rummet var det en gång cembaloverkstad, det finns hisstrumma omvandlad till på bv gästrum och öv tonårsrum, det finns en poetisk djefla man som också orienterar samt själva båsvärdinnan, den skrattande språkpolisen, och många barn. Och ett otroligt kök med såväl Tardis-skafferi samt målad trasmatta på golvet, och ett jättestort vardagsrum där inga gäster sitter eftersom de trivs i köket.

Här några snabbfixade, osorterade, lågupplösta bilder av fotande barn, stickande gäster, fixande av eltrubbel under skosamlingen i källartrappstaket, avnjutande av fantastiska grytor, lådor och dessertskapelser, grubblande över quiz, ostronöppning och bloggtofs-standins (de där som ser ut som antingen stickade slipsar eller skepparkrans) som egentligen är stoppdukar, virkade mensskydd avsedda för folk som behöver dem opå fjärran kontinent.

So – here we go!

IMG_2950
Från vänster en skrattande Annika, baknings- och cateringexperten Örjan, stickande Cecilia N, den skrattande språkpolisen, och med ryggen till (och imponerande hårman) Ninja-Malin.
IMG_2951
Skogsgurra öppnar ostron i köket.
IMG_2952
IMG_2953
Cecilia med stoppduk som hårprydnad, Lotten och Ninja-Malin.
IMG_2954
Från vänster Bergmandotter, Hakke i keps, Dieva i svart-vit t-shirt, Annika, stående Hyttfogden som inte bara konstruerade en helt galen quiz med sin man Skogsgurra t h, utan också excellerar på dragspel, AndersG, en axel tillhörande Orangeluvan, Ninja-Malin och en macka på väg in i Lottens mun.
IMG_2955
Äsch, nu ser ni själva vilka som sitter var.
IMG_2957
Två Bergmanbarn plåtar elfixande Hakke och experten Skogsgurra.
IMG_2960
Alla in i köket: PK i vit skjorta och hans och Pysselitens äldsta dotter rör sig i perfekt synk på varsin sida om bordet, Örjan i bakgrunden.
IMG_2963
Fr v PK (han hade fin fluga till skjortan), Annika, Ninja, stående Orangeluvan i finklänning, Skogsgurra, Hyttis, Pusselitens mörka hästsvans, Dieva med platta, AndersG i skugga.
IMG_2962
Lotten, Olle och minstingen.
Hos Pysseliten får man veta mer och desutom se Tardis-skafferiet.

/Och nu har även Lotten (som käckt åkte och jobbade dagen efter båsfest och midnattsbad) lagt ut ett inlägg med bilder.

Hos Cecilia kan man även se den skickligt målade mattan och resultatet av hennes stickning.

…och klar(t). (Endagssemester på Gotland.)

Det fungerade!

1 G Brissund a bil
Havet! På Gotland!

Kom iväg till planet (fullt av folk i väntsalen på Bromma) och hamnade bredvid en ung trevlig åklagare, som såg lite lätt förvånad ut när jag utbrast: ”Du är åklagare! Vad kul!” tills hon fick veta sammanhanget. Hon arbetar i Solna och åker då och då över till Gotland för att hjälpa till, de har visserligen inte någon hög brottslighet men på sommaren blir det lite mer, och det finns bara två på plats. Så jag passade på att reka lite extra för min film genom att ställa en fråga.

Väl i Visby gällde det alltså att hitta lämplig taxi. Jag började med bil nr ett, där det satt en inte alltför vänsäll karl som ville ha en halv gång till så mycket som jag hört var rimligt. När vi inte kom överens nickade han bakåt: ”Ta nästa!”

Nästa var en hetlevrad man som jag tydligen lyckades kränka på något sätt, och han ville också ha mer pengar och nickade också bakåt: ”Nä, nä. Ta honom.”

Vilket passade mig bra, för ska man sitta och åka bil i två timmar är det inte bara fråga om transport, man vill ha trevligt sällskap också, och där var jag inte riktigt på samma sida som de två första. Det var alltså med stor lättnad jag kunde fråga chaufför nr tre, och han bestämde sig snabbt. ”Vi kör på det!” Och såg dessutom glad och alldeles okränkt ut. Vilket flyt!

Jag kunde inte ha träffat på en trevligare chaufför. Vi körde på norrut och pratade om allt möjligt, och det visade sig att han är en tjugotvåårig pappa. ”Vad!” utbrast den sömniga författaren förtjust (hon tappar lite av självcensuren när hon är väldigt trött), ”här har vi varit på väg i tjugo minuter och du har inte talat om att du har en liten fem månaders baby! Det är ju fantastiskt!” Och han log över hela ansiktet och berättade att deras lilla son hade suttit upp själv för första gången dagen innan.

Så där körde vi vidare och pratade om mystiska ting och hus och hur kul det är att klättra – ja, sådant som väl alla pratar om hela tiden?

3 G Andreas
Tillförordnad privatchaufför och fotograf: Andreas. Här har vi tagit oss ner till Brissund på allt knaggligare vägar. Nederst i bild en mycket trevlig collie, som via små pratsamma gnyenden diskuterade med sin lika trevliga matte om huruvida bilar verkligen skulle vara här? Och hon svarade att visst kan de det.

Vidare norrut mot Lickershamn!

4 G Lickershamn dörr
Ah. Att bara kunna slå upp bildörren mot stranden och fiskeläget så där.

5 G Lickershamn 2 bil
Klint och raukar i bakgrunden!
Under trädet t h satt en tänkare för sig själv.

Vilken luft! ”Vi stannar ett tag!” sa jag, och så gick vi upp till raukarna och de sköna tallarna och utsikten.

6 G A rauk b

Det är något med Gotlandsnaturen som jag tycker om. Det är lite savann över den, det är något med hemkänslan där som sitter i generna, tror jag. Savann och klintar.

Vidare mot Väskinde (jag ville se saker i verkligheten som jag grunnat över på kartan) och så småningom på skumpiga små vägar rakt ut i spenaten. Eller snarare majsfälten.

7 G Majsfält
Det var en tyst här, en tät stämning. Längst bort ser man faktiskt lagårdstaket på gården jag inte köpte. Det här är inte den riktiga vägen dit, och den ligger mycket längre bort än vad den ser ut att göra. Här är det fält och gamla smala tegar och vägar som nästan ingen kör på.

”Stopp! Får!” sa jag.
”Lamm”, rättade Andreas. Det heter lamm på Gotland.

8 G Lamm

Vi tog oss runt Gården på passande avstånd, fortsatte söderut och tittade på Själsö, och sedan tyckte Andreas att jag måste se Galgberget också. (Han har starka guideinstinter). Det var vackert och sorgligt. Tre höga murade pelare mellan vilka det en gång låg bjälkar som man hissade upp folk i och sedan lät dem hänga tills de ruttnade. Allt högt uppe med betagande utsikt över havet. Hur många arma stackare har inte gått in där och sett detta som det sista i livet?

Och när vi slutligen gled in i Visby sa Andreas: ”Vet du? Det tog precis två timmar, på minuten. Vilket flyt!”

Vi skildes verkligen i bästa sämja, och jag bad honom hälsa chefen att han fick bästa betyg. Behöver jag en chaufför på Gotland igen ber jag gärna Andreas.

Nu sken solen i ett Visby, där det så här års är precis lagom mycket folk, och det var dags att hälsa på Ulf i hans Bok&Musikkafé och äta blåbärspaj med vaniljsås och ha ett långprat.

10 G A Ulf H
Ulf Hedberg och jag, bilden tagen av kafémedhjälparen Hanna.

Och sedan gick jag ut igen – bortom Kruttornet längs havet, tillbaka genom Almedalen, förbi badstranden där jag kikade ner i det kalla, klara vattnet och för första gången i år kände verklig lust att bada. (Men gjorde det inte.) Jag traskade på i vad som kändes som timmar, in i gränder jag aldrig sett, ut till villaområden och väderkvarnar. När jag kanske borde ha suttit stilla på en bänk. Är man för trött för att ens orka välja en deckare att läsa, borde man möjligen lugna ner sig en smula. Men det var fint!

11 G Kruttornet bef
Kruttornet, försvarstorn från elvahundratalet, i bakgrunden, och en befäst utkik från 1939 längst fram.

Men skönt lugn sänkte sig när jag kom tillbaka till Ulfs kafé och fick en ljuvlig baguette med mozarella, lufttorkad skinka, tomat, ett stänk olivolja och svartpeppar och färsk basilika, och musikerna dök för det New Orleansjazz-lir de skulle ha i källarvalven någon timme senare. Det skulle jag missa, men jag smög ner i alla fall och lyssnade på dem när de repeterade, och är det något som kan räta ut nerver är det erfarna jazzmusiker som långsamt och lyhört pratar med varann med sina instrument och sångerskans röst och hittar ett språk tillsammans. En sann njutning.

14 G Sax och trumpet
15 G Sk l 3
16 G Sk l 2
Ah….

Sa adjö till Uffe, köpte en glass och strosade uppåt Östercentrum, där flygbussen händelsevis skulle komma två minuter senare, och turligt nog kunde man betala med kort på den. Så jag hängde med tillbaka till flygplatsen någon timme för tidigt. (Mera flyt!)

Dagen kunde ha slutat helt lyckligt i mys och pys med jazzen, men det fanns en sak till kvar att uppleva. När det visade sig för dyrt att hoppa på ett tidigare plan, tog jag en promenad i stället, sniffade på naturen intill flygplatsen, rundade en stor blå hangar och hittade en golfbana.

17 G Golfbana 2

En fd gård med kalkstenshus och gamla äppelträd, och numera golfshop och stor bana där det för dagen var damgolf. Tyst och fint. Planen stör dem inte, sa en golfande dam jag pratade med. Fast de numera även har fallskärmshoppning som utgår härifrån.

Snubblade tillbaka till flygplatsen. Sömnigare än någonsin, men det var skönt att komma ut ur Stockholm och bort.

Ja, så här kan en semester också se ut.