Försenat om att springa på hälen.

Förra hösten skrev jag om det konstiga i att inte alla (som jag) springer på främre trampdynan på foten, utan tydligen landar med dunder och brak på hälarna, vilket lär vara skadligt.

Sedan skickade jag tydligen in en fråga om detta till SvD Marathon-spalten, och nu när jag surfade runt lite planlöst hittade jag plötsligt svaret på nätet.

Jag har letat på bloggen för att se om jag tagit upp detta svar och sedan glömt det, men inte hittat något. Så här kommer fråga+svar (ev för andra gången):

Hur vanligt är det egentligen att löpare sätter i hälen först när de springer, undrar Annika. Malin Ewerlöf Krepp svarar.

FRÅGA:

Hej!

Det här är från en icke-löpare, som ändå kutar omkring väldigt korta sträckor (utan särskilda skor) för skojs skull och för att hålla bentätheten uppe. Men jag råkade lyssna på mannen som förespråkar barfotalöpning på Skavlan, och han sa en för mig märklig sak: att löpare springer fel, för de sträcker ut benet och landar på hälen i steget, och då missar man kroppens förmåga att dämpa stötar och skadar kroppen på sikt.

Landar på hälen? Gör folk det? Det lät konstigt. Jag provsprang lite i lägenheten, och inte sträcker jag ut några ben eller landar på hälen. Jag springer på trampdynorna med böjda ben och hälarna landar bara ytterst lätt på underlaget när foten sträcker ut sig inför nästa steg. Gör inte alla så? Jag har aldrig kommit på idén att springa på något annat sätt. Det gör ont att ens tänka på det. Sätter maratonlöpare verkligen i hälen när de springer?

Jag försökte springa så, men det var stört omöjligt. Det gick inte förrän jag började med att promenera, och sedan långsamt lät det övergå i att springa. Men så fort takten ökade det minsta slog hälen i på ett otäckt vis. Hur har någon alls kommit på idén att springa på det viset? Eller har jag missuppfattat något?

Kära experter, upplys mig!

Med vänlig hälsning,

Annika Bryn

SVAR:

Hej Annika,

även om du inte verkar springa med hälisättning så är det rätt vanligt bland andra motionärer. Det är absolut inget löpsteg att sträva efter eftersom det faktiskt kan slita mer på knäna samt att det är ineffektivt att springa så om man vill springa lite snabbare. När jag tränar mina kunder jobbar vi mycket med att öka styrkan i vaderna så de orkar ligga längre fram på foten och få ett effektivare löpsteg.

Med vänlig hälsning,

Malin

*****

Det här gjorde mig verkligen inte klokare. Fortfarande ingen förklaring till varför folk springer som de gör, när det nu förefaller att inte vara så naturligt, och jag inte. Och ”…öka styrkan i vaderna så de orkar ligga längre fram på foten”? Skulle jag alltså orka springa längre om jag dunsade på hälarna? Och som den lata natur man stundom är, varför har jag i så fall inte gjort det hela tiden då?

Mysteriet tätnar. Tror inte det finns någon lösning på denna gåta. Kan ni inte springa lite spontant och tala om för mig hur ni gör?

Annonser

12 reaktioner till “Försenat om att springa på hälen.”

  1. Jag förstår inte problematiken!

    Att folk springer som de gör beror i de allra flesta fall på att de (liksom jag) är alldeles för otränade i vadmusklerna och därmed springer med en (felaktig) hälisättning.

    Skulle jag alltså orka springa längre om jag dunsade på hälarna? Nej, det är ju precis det Malin skriver; att man orkar längre om man inte sätter i hälarna först.

    Gilla

    1. Men jag har inga tränade vador! Jag har ju aldrig joggat, spelat fotboll eller liknande. Så problematiken kvarstår!

      När man börjar kuta lutar man sig ju automatiskt lite fram, och då är det omöjligt att klampa i med hälen.

      Gilla

  2. Jag sätter i hela fotsulan på en gång när jag någon sällsynt gång springer. Springa (och gå och stå) på tå är mycket ansträngande, och det kan jag bara en kort stund. Jag kanske har ovanligt svaga fötter … eller också är dina ovanligt starka!

    Gilla

  3. Hej! Vad jag har hört så springer alla ”rätt”, dvs på främre trampdynan från början. Titta på små barn som springer. Sedan hände något med många, inte alla helt klart, du och många afrikaner har kvar ”det naturliga steget”. Titta på vilken sprinter som helst på TV, alla i världseliten springer på främre trampdynan.
    Kanske har det med ett avbrott i löpningen, väldämpade skor eller något annat som gör att vissa människor lägger sig till med den mindre lyckade hälisättnkngen. ”Det är som att springa med punktering”, säger min löpcoach. Höften är navet och foten ska vara i kontakt med marken rakt under kroppen för bästa energiförbrukning, att sätta i hälen först bromsar hela steget och kan skada knä-och höftleder -> punka. Fortsätt med ditt steg och var glad för att du har det!

    Gilla

    1. Det var skönt att höra att alla börjar med att springa på främre trampdynan. Ska se på hur barn springer, Men konstigt att nästan alla sedan ändrar steget? Har kanske något att göra med skor, som du antyder? (Avbrott i löpningen kan det väl inte vara, eftersom jag aldrig löpt alls, än mindre haft några avbrott…)

      Det är väl inte för inte som att ”sätta i hälarna” betyder att bromsa, vägra fortsätta.

      Gilla

      1. Man kanske kan få en uppfattning om vad och när det händer genom att studera människor som springer? Intressant i alla fall i en tid som man måste göra funktionella rörelser på gym för att bibehålla fysiken, eftersom vi rör oss för lite i vardagen. ”Glömmer” vi/kroppen kanske hur man ska röra sig rätt? Bästa stället enligt mej är att springa i skogen, över stockar och sten. Där blir rörelserna och stegen naturliga.

        Gilla

      2. Låter som ett bra råd. Orienterare kanske springer effektivare än maratonlöpare?

        Här finns rikt studiematerial – folk kutar som galningar runt sjön. När de inte GÅR med beslutsamt svängande armar, det ser inte klokt ut. Har de ingen humor?

        Gilla

      3. Inte att döma av deras bistra ansiktsuttryck! ”Mutter, mutter, här kommer jag och motionerar!”

        Samma med joggarna. Jag har hört så mycket om den där endorfinkicken som kommer när man springer och gör en lycklig, men inte fasen har jag sett några joggare som ler hänfört. Och så har de på sig någon jäkla grunka på armen som mäter (grunkan alltså) hur de springer, eftersom de sedan länge tappat kontakten med sin egen kropp och inte längre känner på sig någonting.

        Gilla

  4. Hej! Det är länge sedan jag var här inne och så går jag direkt på och kommenterar. Jag har varit joggare och hoppas ständigt att bli det igen.

    För många år sedan gick jag en joggingledarutbildning där en av kursledare var olympisk mästare. Jag fick omdömet att jag hade vårdad stil och perfekt fotisättning. På den tiden var det nämligen korrekt att sätta i yttre sidan av hälen, varpå man rullade över och gjorde avstamp till nästa steg med insidan av framfoten.

    Det var alltså en rullande fotisättning, ingen landning platt på hälen. Sedan dess har det kommit fram andra åsikter om vad som är korrekt eller inte. De gånger jag joggar gör jag som jag alltid gjort och det kommer jag att fortsätta med. Jag är inte ute efter att varesig springa längre eller snabbare. Jag är helt nöjd om jag kommer ut och iväg.

    Gilla

    1. Välkommen tillbaka! Hoppas allt är bra?

      Mår benen bra, så är det väl helt OK att du fortsätter som du alltid har gjort! Men får jag fråga – kändes det naturligt för dig med en gång att följa lärarens råd, eller var det något du fick lära dig?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s