Supergrannen, twitter och Carolyn Cassady.

Supergrannen, som förekommer anonymt men flitigt i denna blogg, har fyllt jämna år och gratuleras härmed å det varmaste. Hurra för Supergrannen!

Måns skådespelare blev rätt häpen när jag upptäckte att vi saknade en sladd, försvann ut i farstun och ringde på hos Supergrannen och återvände trettio sekunder senare med lämplig sladd. Kan man bara ringa på hos grannen så där? Ja, med Supergrannen kan man det – och man kan förstås också ringa på med nybakat bröd och annat kul.

Jag var inne hos honom för en stund sedan, och han visade mig lyckligt sin senaste stilriktiga gadget; en sorts musikboxhistoria från Bang Olufsen som ser nästan ut som en gammal radiotelegrafilåda och styrs med telefonen. Bredvid den på hyllan stod en kubformad silveraskkopp (Supergrannen röker inte) med en sorts tippbart blad för aska, formgiven av en designer som jag aldrig hört talas om. Detta faktum nästan däckade min granne – det är ju helt omöjligt, som att aldrig ha hört talas om purjolök.

Egentligen var jag där för att piffla in en avatar på mitt alldeles nyöppnade twitterkonto. Denna dator kan nämligen inte handskas med twitter, förutom att öppna ett konto och se vilka som följer och twittrar till en. Följaktligen har jag nu en stycken follower, min helt underbara läsare Nisse med de roliga historierna, men kan inte retweeta honom eller twittra själv. Vilket betyder att nu har jag ännu en anledning att (äntligen) masa mig iväg och köpa en ny dator. Jag kan ju inte våldgästa Supergrannen varje gång jag will twittra något genialt. Eller ens något mindre genialt.

Carolyn Cassady har just avlidit vid 90 år ålder.

Bilder nedan:
Neal Cassady och författaren Jack Kerouac; Neal och Carolyn.
Neal+Cassady+&+Jack+Kerouac+..Neal-Carolyn
Bild 1: Foto Carolyn Cassady. Bild 2: Foto troligen Jack Kerouac.
Både Neal och Jack dog i fyrtioårsåldern.

Hon hade Neal Cassady, järnvägsarbetare, sociopat och hela gruppens emotionella motor, som make och far till sina barn och Jack Kerouac (On the Road) som vän och älskare, och en annan vän var poeten Allen Ginsberg. Jag skrev om henne och dem här på bloggen (filmblogginlägg, scrolla!) före jul förra året, när jag just sett filmen gjord efter Kerouacs bok och och inte alls var nöjd. Nu visste jag att Carolyn i sin egen bok hade avlivat myten om The Beat Generation ganska rejält, så jag letade upp henne på nätet och mailade. Hon bodde då i England. Jag fick det här svaret (Walter är filmens regissör):


Carolyn Cassady 16 december 2012 10:41
Till: Annika Bryn

Dear Annika–

I don’t know where you are coming from—on the planet, that is, so I don’t know our time difference, but I guess you’ll get this eventually.

I do so appreciate hearing people’s reactions to these productions about my life and that of my friends of the past. You seem to have exceptional insights, so I’m sure your books are great—tho I never read about crime (“like begets like” they say). I got to know Walter very well. I know he cared a lot and did intensive research. He visited me many times here in England and also when I was in the US. I think some of the problem may be from the generation gap. Altho he lives in Brazil, he has a home and studio in Paris, and he studied in California, and he is a lovely man and very bright. Still….

I was also disappointed in the film and thought the casting all wrong. But finding anyone at all like Neal is not likely. I disliked Garrett Hedlund from our first meeting. He is utterly self-absorbed. When we first met at the wrap party, he began instantly telling me about his childhood in Minnesota and when here he had no interest in my archives, photos, paintings. He sat down and for four hours read to me from his diary!! Yawn!!

Anyway, thank you for your interest, and I would welcome any questions.

Blessings and happy holidays…

Carolyn

Jag svarade glatt med ett långt mail om filmen. Nu såg hon lite illa och fick inte helt och hållet någon reda i det, och en del byggde också på saker jag läst i olika intervjuer som kanske inte längre kändes aktuella för henne – ingenting försvinner ju på Internet. Efter ett par läsningar svarade hon.

Carolyn Cassady 22 december 2012 13:45
Till: Annika Bryn

I answred your letter only partially—sorry. Here I am again and read more.

Yes, I was disappointed in Walter’s film, too. He had consulted me about actors, but from his photos I couldn’t see any H’wood male as remotely resembling Neal—nor Jack. The ones I liked were now too old. In the end I regretted his choices, as I said. Now the whole world will think Neal was this sloth. Pity. Walter had done tons of research and visited me many times. As I said, a generation gap as well and locations. He lives in Rio and Paris, but he went to UCLA film school. Alas. He should have come to London for his training. As I said, I’ve not heard from him since, and I’m sure he knows I don’t like the film. I can’t think of a director who could do as well as I expected him to. He has made many brilliant films. What a shame, but then, Neal was so unusual, it would be a challenge for anyone.

I don’t know why you think I said Neal never went to the door naked. Indeed he did—which you will learn if you read my book. But remember, as I often forget, Walter was adapting a novel, a work of fiction, not a documentary. Hmm. I thought in the film he shows Allen cozying up to a guy (I forget which. I hope it was Neal, with whom he was in love.)

Don’t think I get your reference to Neal’s not kissing on lips. Women keeping their faces private. No. We wanted him to kiss on the lips.

Yes, people are my special interest. No two alike. But after becoming involved with past lives and karma, they have become even more fascinating, only I wish we still had psychics who can read the Akashic records. Here in Britain all such is shut down and Ouija boards are illegal. (I have two, but they won’t work here, ha, even those teachers obey the earthly laws.) I love the film with Barbara Streisand called “On a Clear Day You Cam See Forever.” By Alan Lerner, who read about Bridey Murphy and got intrigued with reincarnation. He did it just right, too. All the facts, but he made it so entertaining, it doesn’t offend anyone.

Ah, I must go check on my gardeners in the rain. Ask or discuss anything you like.

Kind regards,
Carolyn

Så mailet slutade med hennes intresse för reinkarnation. Jag skrev igen, men så läste jag att hon fått ont i benet, och det blev inte mer kontakt. Men det var roligt att samtala med någon som haft den sällsamma upplevelsen att se sitt liv och sina vänner och älskare förvandlas till något helt annat än de var, först i en bok som blev en (missförstådd) knallsuccé, sedan i det offentliga rummet för årtionden framåt, och till långt efter att alla de andra var döda.

Karatespark, film och Dude who took my homepage?

Förmodligen har jag nu slagit rekord i konstiga sätt att vakna. Drömma mardröm och sätta sig raklång och flämtande upp i sängen, som på film? Nä! (Ha, händer det i verkligheten? Ja, mig, en enda gång i livet). I fel säng? Pah!

Det var så att jag just hade läst om hur män sover när de sover, medan kvinnor jobbar vidare i sömnen, kämpar med livets utmaningar och gnisslar tänder så att de behöver bettskena. Här ska slappnas av! tänkte jag alltså, tappade upp ett varmt skönt bad, placerade mig i min opatenterade ”kommer-inte-att-drunkna-även-om-jag-somnar”-position, spände av alla muskler och beredde mig på att dåsa in i lugn och fin sömn.

Det var väldigt skönt. Och det gick som tänkt. Jag domnade sakta bort, utan att gnissla tänder. Aah… Tills jag plötsligt vaknade av att jag gjorde en karatespark rakt upp i luften, liggande i badvatten upp till halsen. Jätteplask!

Gissa om det kom överraskande. Och jaha, så var det med den avspänningen. Men jag drömde inte att jag slogs med onda fiender, jag trodde bara att jag dansade omkring som jag brukar i vardagsrummet, och de där kickarna hör till. Men inte ens karatesparken fick mig att sjunka under ytan, vill jag påpeka.

Och testfilmandet, som ju inte var avsett att leda till en riktig film?
ljuset 1måns y

Jo, vi körde scen efter scen till denna stumma sekvens tre dagar i rad, knappt två timmar varje gång. Det vi skulle pröva var alltså kameran (kan man göra dogma-dogma med den?), Måns, mig och samarbetet. Den som klarade sig absolut bäst var Måns själv, som har timing och kan blanda allvar och humor väldigt snabbt – tuff ena sekunden, fånig nästa, eftertänksam den tredje, vilket är precis så mina manus är skrivna – och har självironi, vilket är helt ovärderligt. Han har mängder av erfarenhet från teaterscenen, och är det något säger han ifrån, men utan att bli det minsta sur hur trött han än är. Ett proffs. Dessutom är han trevlig.

Samarbetet var det inget fel på, det gick väldigt smidigt. Kameran däremot fick den här gången inte godkänt, delvis därför att regissören/fotografen (jag) inte använde tillräckligt många och starka lampor. Ska man göra dogma med den får man allt langa på väldigt mycket ljus, då är det bättre att skaffa något proffsigare. Den här är den sista utvägen och kan bara användas om storyn är enormt stark och lite dokumentärartad. (Vad sägs om någon som apterar en bomb i ett hus och springer in i hissen för att åka ner – och så stannar hissen?)

Och jag själv? Ja, nu har jag suttit och tittat genom scenerna (23 minuter, varav en tiondel eller så kan klippas ihop till den där sekvensen om jag gör det) ett antal gånger – jag fick fart på den egentligen avlidna tjock-TV:n till slut och kunde se dem där, vilket inte precis höjde bildkvalitén – och våndats över vartenda litet fel jag gjort. Perfektionist som man är. Sänk kameran! har jag muttrat åt TV:n när Måns fått för mycket luft över huvudet, och vad är det där för en sladd som skymtar till vänster? Haha, det där var kul, har jag i ärlighetens namn också tänkt, och vilket bra ansiktsuttryck han har där.

Men jag kommer inte att göra en sådan här turbo-kamikaze-grej igen. Nästa gång måste det finnas en riktig, nyanserad historia och rejält med tid, så att man hinner njuta av det hela och prata genom allting ordentligt. Men det var otroligt bra att göra det just nu.

Måns och jag fick förresten kontakt via Baker Karim, en av tre filmande bröder (Alexander Karim är hans bror). Lisa Werlinder som var här som hastigast före sommaren tipsade mig om Bakers ”Black List”, en blivande lista över svarta kulturarbetare i Sverige, som de (och jag) tycker behövs eftersom det fortfarande finns en del snedfördelning och stereotypande av roller. Jag ringde och mailade honom, han sände ut the word, och Måns var en av dem som kontaktade mig.

I förrgår råkade jag förresten stöta på Baker (första gången vi sågs) och frågade hur det går med listan. Jo, för all del, men alla vill inte vara med eftersom det finns en säkerhetsaspekt, svarade han, och det stämmer förstås. Vi får se hur det går.

Sedan – vart i hela friden har min hemsida tagit vägen?
for sale

För ett tag sedan märkte jag att den var borta. Puts väck. Servern kan inte hittas, stod det. Sedan stod det att adressen var ”not valid”. Sedan dök ovanstående annons upp hos något som kallar sig huge domains – ”annikabryn.com is for sale!”, den har ”high brandability”, står det. Och kostar alltså bara $1,795, som hittat.

Ringde mitt webbhotell. Wtf? Jo, sidan har gått ut och registrerats av någon i Denver, sa rösten i telefonen nöjt, som om det skulle räcka som förklaring. Men jag har ju betalat? sa jag. Jaha ja, det har du, teknikerna får titta på det, sa rösten. Och där har saken legat under helgen.

Men hur i hela friden fick huge domains tag i mitt domännamn? Det är ju inte precis Brad Pitts. Har Crystone sålt det till dem? Varför skulle någon som inte heter Annika Bryn vilja ha den (och är det någon som ska sälja domännamnet är det väl jag)? Det finns några till som heter så i USA, men inte är de många. Jag mailade huge domains också, men har inte fått svar.

Och var är allt materialet jag hade på sidan?

Gåtor, gåtor.

Nio minuter film på knappt två timmar.

måns clausen
Han har förekommit som skådespelaren ”M” i denna blogg, men han heter Måns Clausen.

Någon frågade Ingmar Bergman vilket drag han uppskattade mest hos sig själv, och han svarade varken ”bildsinne” eller ”filmgeni” eller ens ”förförartalanger”, utan ”energin”. Och utan alla jämförelser i övrigt – man förstår honom. Utan energin händer ingenting. Och den behövdes idag.

Måns Clausen och jag måste filma en sammanhängande sekvens för att testa mig, Måns och en kamera och hur vi jobbar ihop, så jag skrev ihop en rolig historia – inte en riktig kortfilm, men en kul minigrej med början, mitt och slut – satte ljus med vanliga lampor (det finns ingen riktig dogmafilm, man måste fuska, annars står man där med någon filmad i motljus vars ansikte man inte ser, och det är bara irriterande), bytte tavlor som det kunde blänka i mot sådana som det inte kunde blänka i, städade, rensade matbordet, arrangerade låtsasdisk i köket, satte upp bilder printade hos Supergrannen. Film-Måns skulle laga fiskgratäng så jag öppnade paketet i förväg, han skulle duka så jag lade rätt tallrikar överst och rätt bestick i ett särskilt fack. Allt är fusk!

Vi skulle börja klockan ett, och innan dess måste jag 1/redigera det sista på ett långfilmsmanus som skulle iväg, det var flera scener jag inte var helt nöjd med, 2/ skaffa en stor vas och stora blommor. Redigerade med ett öga på klockan – klar halv tolv – bytte om, sprang iväg till Myrorna.

Ingen vas i sikte. Hittade en stor, ful glastillbringare. Tog den. Då funkade inte kassadatorn. Tvenne damer provade, tryckte på knappar, drog i sladdar. Ingen resultat.

– Här! sa jag. Jag har ingen växel, jag måste gå, ta det här, kommer tillbaka och hämtar mellanskillnaden, litar på er!

– Uhuh? sa damerna och tog sedeln.

Sprang vidare ner till Ica och köpte stora blommor. Tvekade mellan solrosor och stora vita. Tog de vita, det visade sig vara rätt.

Ångade tillbaka. Hade inte ätit. Åt något. Satte mig på gården i fem minuter tills Måns kom, glad och pigg och jobb-beredd.

Det blev otroligt intensivt och koncentrerat, och otroligt roligt. Vi filmade på gården, i farstun, i hissen, i hallen, i köket, i badrummet, i vardagsrummet, och vi skrattade mellan nästan varje scen. Det visade sig att inte är något som helst fel på Måns’ energi eller proffsighet eller goda humör, och han kan ta om hur många gånger som helst.

– Jag tror jag speglades i spegeln och glaset när jag filmade in i hissen utifrån, vi tar om för säkerhets skull! Om du först står mot väggen där inne så jag ser dig, sedan trycker på knappen och lutar dig tillbaka igen, så jag får med ditt ansikte…

– Hör du mig genom ytterdörren när jag ropar action? Fint, räkna till tre efter det och kom in.

Måns störtar in i lägenheten, rafsar fram fiskgratängen, sätter in den i ugnen, störtar vidare för att duscha och fixa badrummet och byta kläder och se häftig ut – och mitt i alltsammans fylls plötsligt luften av doften av snart färdig fiskgratäng.

– Men jäklar, vi skulle ju inte laga den på riktigt! Vi stängde inte av spisen!

Varpå badkarsfronten lossnar med ett brak. Och vi skrattar.

Men det fixade sig. Och det visade sig att jag är bättre på steadycam utan steady än jag trodde, dvs filma med handhållen kamera utan stötdämpare, så vi kunde ta flera scener som jag tänkt dela upp, i ett svep.

Klockan tre var vi rätt slut. Acting and directing under fire. Skådespelaren ni ser på bilden ovan, en bild tagen av en trött regissör som inte orkade tänka ”flytta honom från motljuset”, är något matt.

Det blev lunch för mig klockan fyra. Fiskgratäng.

Sedan tittade jag genom tagningarna och hittade alla felen jag gjort.

Och imorgon klockan tio kör vi igen. Tre timmar den här gången.

Skrivare, shopping och Hannah Arendt.

Serie
Ibland känns det lite så här.

Gick in till Supergrannen för att skriva ut en stor binge papper (alla skrivare får fnatt i min lägenhet, löper amok och käkar papper och liksom viner) samt kika på basilika han fick av mig för att äta, men nu planterat, och lyssna på blues.

Men den här gången gick det inte enligt programmet. Skrivaren ville inte. Den sa liksom ”hmm…”, och sedan hände inget. Där stod vi, Supergrannen och jag, och tittade dumt. Jag gick ut till och med ut i hallen, för det kanske var mina vibbar, men inte hjälpte det.

Sedan fick den plötsligt ett totalt sammanbrott, kastade sig fram och tillbaka och slet sönder papper, och när vi liksom rusade till SKREK den. Jag lovar! Jag hoppade högt. En bleknande granne räddade vad som räddas kunde, stängde av och donade och liksom klappade på den, för den kanske behövde kärlek av husse? Så slog vi bävande på strömmen igen, och skrivaren grunnade ett tag under tystnad.

”Bevakad tekittel kokar aldrig”, sa jag. ”Säkert samma med skrivare. Vi pratar om något annat! Vad tycker du om 5:2-metoden?” (Supergrannen är ju läkare.)

”Äsch, så jäkla fånigt…” började Supergrannen, varvid skrivaren genast körde igång och snällt skrev ut 146 sidor. Och så kollade vi basilikan, persiljan och allt annat som växer på Supergrannens brandbalkong.

OCH IDAG var jag så illa tvungen att ge mig ut i det lilla helsicke som kallas shopping för att köpa de tortyrinstrument som kallas kläder. Först gick jag in på PUB och tittade på skor, för de jag har (räddade från att kastas när alla andra disintegrerat på mina fötter) är nu direkt trasiga. De är så hemska att man inte ens kan gå ut och köpa skor med dem på. Vildsint och stönande provade jag den ena klämmande dojan efter den andra, är väl inne på tredje året skoprovning. Ett tag var det enda som kändes bra UGG-boots, de kostade två tusen och tål inte vatten. Men så hittade jag till sist några sorts Vagabondtyghistorier som klämde lite mindre, och tog dem i ett anfall av desperation.

Ah! Jag hade handlat något! Äntligen! Uppmuntrad fortsatte jag in i andra affärer och ryckte till mig tröjor utan att prova, dansade en sväng för expediterna på Dressman (stackarna) och blev nu så i gasen att jag köpte en biobiljett till Mitt liv med Liberace inne på Filmstaden. Valde av någon anledning handikappautomaten och fick knäa för att leta efter var attan man petar in kortet. Men nu blir det av att gå på bio också, jag som annars hyr filmer en masse!

Och där vill jag passa på att varmt, VARMT rekommendera tyska regissören Margarethe von Trottas Hannah Arendt, som vi kan se tack vare Folkets Bio. Det är en smart, smart gjord film om filosofen Hannah Arendts repportering till tidskriften The New Yorker från rättegången mot krigsförbrytaren Eichmann i Israel 1961, och Barbara Sukowa som jag inte sett sedan hon spelade i Fassbinders filmer gör en enastående insats.

Hannah Arendteichmann

Arendt (1906-1975), judinna född i Tyskland men bosatt i New York med sin man efter att de flytt Hitler-Tyskland, var författare (till bl a “The Origins of Totalitarianism”) och föreläsare vid en rad universitet och den som myntade begreppet ”ondskans banalitet” efter att ha sett den personligen helt obetydliga Eichmann. Hon kallade sig hellre ”politisk teoretiker” än filosof.

Hennes rapportering från rättegången, som skedde efter att Eichmann kidnappats av israeliska Mossad i Sydamerika dit han flytt med hjälp av Vatikanen, orsakade en storm av protester och ledde till att hon förlorade livslånga vänskaper. Dels därför att man förväxlade hennes analys av hur denna byråkrat fungerade med ett försvar av honom, dels fann det outhärdligt att hon ansåg att en del av de judiska ledarna i Europa (som tvingades under dödshot att hjälpa nazisterna med organisering av ghetton och transporter mot koncentrationslägren) kunde ha gjort mer för att varna, skapa oro, ljuga, vägra samarbeta.

Trotta och Sukowa skildrar helt lysande hur många hade åsikter trots att de inte läst vad Arendt faktiskt skrivit, och när de hörde henne inte klarade av att förstå det hon faktiskt sa, trots hennes strålande och glasklara argumentering. Det gick helt enkelt inte in, utan hon fick höra att hon anklagade offren för mördarnas brott.

Det där rörde vid en nerv hos mig, eftersom det så ofta gör mig förtvivlad att folk så lättvindigt abdikerar från sin förmåga att tänka och istället bygger resonemang på slogans, talesätt, färdigstöpta kategorier, utan att någonsin ifrågasätta dem och analysera dem. Det där har jag varit inne på ett antal gånger i denna blogg, och jag lämnade Humanisterna (humanist är jag givetvis fortfarande) därför att de har ett så tätt samarbete med just uppåt väggarna röriga filosofer som är fullt kapabla att neka till att himlen är blå därför att de vägrar att titta åt det hållet. Och när det gäller viktiga ting, är definitioner viktiga. Ibland tycker jag hela Kultur-Sverige är en samling fegisar som inte vågar resonera, därför att de inte litar på sin egen etiska grund och är rädda för var de kan hamna, eller för att de inte vågar röra sig ur mittfåran för dagen.

Se filmen! Den har också inklipp av den verkliga rättegången som visar oss den Eichmann Arendt såg. Intelligent drag av regissören.

Barn, bildning, bilder och brunnslock.

U och P Furusundsg 8

Gossen till vänster på lilla bilden ovan är glad som en speleman och gossen till höger, som tycks studera sina tår med eftertänksam min, börjar också skratta stort några minuter senare. Ni ser hur små de är – jag fick lägga små filtar under dem.

Det var då (dvs på sätt och vis i förrförra veckan), men nu har det gått rätt bra många år och gossarna har födelsedag idag. Grattis från mamma, som varje år den här dagen får en varm känsla i magen.

Pojken till höger är frilansjournalist och den till vänster nuvarande barnafadern, två barn på det tredje. Och i söndags kom lilla barnbarnet A, som fyllde sex år förra måndagen, hit med sin pappa för andra gången i sitt liv för att få presenter och glass och leka och kramas lite. Det första hon gjorde var att springa runt och kolla att allt var precis som förra gången, och det var det, så nu kände hon sig både lugnare och tryggare och friare.

Hon lekte och nynnade lite för sig själv medan hennes pappa och farmor pratade, sedan satt hon i knäet, eller mellan oss i soffan och höll bådas händer, eller drog med mig i kittelleken där sängen i sovrummet och soffan var platserna där man inte får kittla henne. Det är elva meter mellan dem och hon for som en liten raket fram och tillbaka, skrattande, med mig efter.

Hennes liksom sin far turbopratande pappa berättade om släktforskning, och gick sedan från bokhylla till bokhylla och dammsög varje titel med blicken och reconnectade med böckerna han vuxit upp med.

”Varför står den ena Lyn Gordon (norska Blixt Gordon) i den här hyllan och den andra i den andra?” ville han veta. ”Förresten, din norska kompis som du lånade dem av slängde hela sin hylla med gamla sådana här böcker, och då bestämde du dig för att behålla de här.”

”Hur kunde de slänga dem?” sa jag upprört. ”De hade ingen pietet!”

”Pietet?” ekade en liten sexårig röst bredvid mig. ”Vad är pietet?”

Wow! Jag tittade ner i ett litet nyfiket ansikte, så likt två andra små nyfikna ansikten för länge sedan (alltså i förrförra veckan) och försökte berätta.

”Grekiska sagor!” utbrast sonen, nu vid bokhyllan intill skrivbordet, där han hittade nämnda bok. ”Jag kommer ihåg att du läste dem för oss, jag minns bilderna. Du läste Iliaden också!”

”Sjung, oh gudinna…” började jag, och sonen föll in och vi deklamerade i kör: ”Sjung, oh gudinna, om vreden som brann hos peliden Akilles…”, medan den lilla sexåringen lyssnade med stora ögon. Det är inledningsraden till det antika grekiska eposet Iliaden, som tillskrevs Homeros, diktat eller i alla fall framfört ungefär 600-700 år f Kr, men byggt på gamla muntliga berättelser om krig mellan små statsstater runt Egeiska havet. (Jodå, både sonen och jag hade glömt fortsättningen.)

Och så försökte jag berätta för lilla A om grekiska gudavärlden (Vilka var Zeus och Heras barn? ville hon veta och fick höra en del om Pallas Athena och templet på Akropolis, Afrodite och Hefaistos) och om hur man deklamerade historierna på vers för att det är lättare att komma ihåg om man inte har böcker att läsa i. Men var börjar man förklara mytologi och (versmåttet) hexameter och tidsrymder och antika Grekland för ett litet barn vars referensramar man ännu inte har koll på?

”Jag har glömt hur man förklarar saker för sexåringar!” sa jag missmodigt.

Då tröstade sexåringen, som satt i mitt knä: ”Jag förstår.”

Och så sa sonen, vilket var musik i ett modershjärta: ”Jag märkte att när den antika grekiska historien och mytologin är välbekanta för en, förstår man en väldig massa annat också, för hela klabbet [i europeisk kultur] bygger på dem.”

A och A

Igår var det en sådan där dag när tiden tycks sträcka ut sig. Jag gick till Coop på Tomtebogatan och köpte lite matsäck för eftermiddagens id och fortsatte bort till tatuerarstudion Carneval som jag fått korn på via en tatuerad ung man just på Coop (kontakter, kontakter!), en varm och välkomnande tatuerarstudio med trevliga killar. Nu gick jag runt och tog bilder, tittade och funderade och pratade. Det tog en stund.

Tatuerarstudio CarnevalTatuerare
Imponerande väggmålning av Håkan. Killen på högra bilden heter Dodde, jag hoppas jag stavar rätt.

Fortsatte till videobutiken med två filmer och stannade där ett bra tag, eftersom expediten A och jag brukar prata om filmer. Fortsatte med T-banan till Hötorget och traskade hela vägen bort till Vattugatan, som ju inte alls ligger i närheten av Hötorget, för att titta in på Camrent och prata med Micke och bonda med en kamera jag ev kommer att använda. Det tog rätt lång tid, för dels hade jag massor av frågor, dels skulle jag ju känna efter om vi kan bli kompisar, kameran och jag.

Sedan upp på Drottninggatan igen i strålande solsken (hade missat att ta på solhatt för att skydda ögonen, det gör jag inte om) och stötte på Obamabesökförorsakade trafikhinder. Inga SUV skulle kunna fara nerför gatan och svänga mot Grand Hotel idag. Jag knatade vidare, kollade i butiker olika bildkort som kunde tänkas behövas, och tog mig genom hela Kungsträdgården till det avspärrade området runt hotellet, där poliser vimlade lite lojt, säkerhetsfolk i svarta kostymer skymtade, och världspressen dokumenterade hur brunnslock svetsades igen.

Trafikhinder Drottninggatansvetsa brunnslock

You guessed it – jag stannade även här ett bra tag. Mest fascinerad blev jag av de hundar som patrullerade området med sina tränare. Jag har aldrig sett så uppmärksamma hundar. De hade blicken nästan oavvänt på tränarnas ansikten så fort de inte sniffade på omgivningen. När tränaren beordrade dem att ligga ner lade de sig, och rörde sig inte ur fläcken även om han gick iväg för att prata med andra poliser. Det ryckte lite i en av hundarna av lust att följa efter, men den låg kvar. Jag undrar om man och hund sover i samma rum, för det såg ut som om hundarna inte skulle stå ut utan sin tränare alldeles i närheten.

Gick uppför Hamngatan, åt en glass, tittade in på NK och åkte hem. Och såg att allt detta hade tagit två timmar och en kvart. Ju mer man har att göra, desto mer tid får man, uppenbarligen.