Johan Ehrenberg har skrivit en artikel.

Män förmår inte göra världen bättre.

Nattsvart, och det är inte mycket man kan säga emot. Ja, vi känner alla fina män. Vi älskar våra söner, vi älskar våra män. Ja, det finns hemska kvinnor OCKSÅ. Men det är inte riktigt det det handlar om.

Jag läser just nu Herodotos´ historia.

Han var grek, levde på fyrahundratalet f Kr och anses vara den första (som man känner till) som försökte berätta om händelser och folk från olika synvinklar och ta med motstridande uppgifter.

Och det handlar om krig, krig och krig. Strider mellan grupper av män och kontroll över kvinnor ÄR historien. (Redan hos Herodotos kan man f ö läsa mäns åsikt att kvinnor inte kan rövas bort – en vanlig händelse mellan de små folkgrupperna – om de inte vill själva.) Och vi har alla, på ett eller annat vis, sett detta omättliga kontrollbehov på nära håll.

Historien handlar om mäns makt och förskjutningarna i deras positioner. Varför är det så? Varför den häpnadsväckande aggressiviteten?

Det kan inte vara mäns och kvinnors naturliga förhållanden. Så hur började det? Och vad gör vi åt det?

Hur agera som vit vän/maka/make till svart person?

Kägelbanan på Mosebacke i måndags kväll.
Tryck Kägelbanan
Från vänster Stefan, gift sedan 28 år med Josette längst till höger, Joanna, gift med kulturskribenten Oivvo Polite (båda paren har afrosvenska barn), och Lotta, gift med Alle som står bredvid.
Stefan och Joanna gömmer diskret vinglas bakom ryggen.

– Jag vill försvara henne när hon blir angripen eller snäsigt bemött på grund av sin hudfärg, sa Lotta om sin fru Alle. Jag är från arbetarklassen och kan bli rätt explosiv, medan hon helst ser att jag inte ställer till en scen.

– Ja, min strategi har alltid varit att ligga lågt och inte synas, sa Alle. Jag blir rädd för rasistiska aggressioner, rädd för att det ska trappas upp till våld, till exempel. Men egentligen blir jag ju glad när hon ingriper. Vi behöver vita vänner och partners som står upp för oss.

Det var den ideella föreningen för svarta kulturarbetare i Sverige, tryck, som hade ett samtal på Kägelbanan om hur vita partners, vänner och allierade navigerar i det vita havet.

På scenen satt Lotta Leon Vilde Wahl som är verksamhetsansvarig för kulturföreningen Hallongrottans vänner, Joanna Rubin Dranger som är serieskapare, barnbokskonstnär och illustratör samt professor i illustration på Konstfack i Stockholm, och Stefan Karsberg som är uppdragsledare på Riksteatern. Moderator var Alle Eriksson, som arbetar tillsammans med sin fru Lotta.

Dynamisk konferanciär för kvällen var trycks ordförande, Josette Bushell Mingo, prisbelönad skådespelerska och kraftcentrum som startade ”push” i England med samma mål som tryck nu i Sverige, att visa upp och bereda plats för svarta kulturarbetare och styra samhället bort från klichéartade idéer om vad svarta kan göra. Gamla föreställningar dröjer sig ju kvar, och det är lättare för en svart skådespelare att få roll som förortsgangster eller musicalartist än till exempel i en Tjechovpjäs, eller för svarta dansöser att få dansa i West Side Story än i Svansjön. I en artikel har hon sagt ungefär att det inte handlar om ras i sig, utan att helt enkelt undanröja hindren för att rätt människa ska kunna hamna på rätt plats, utvecklas och bidra till helheten.

Stefan berättade om en kvardröjande seghet när det gäller rollbesättning, han kan bli skakad av hur konservativt även unga regissörer rollbesätter pjäser. Det slår dem inte att de kan be mörkhyade skådespelare som de känner att spela roller i pjäser där färgen inte ens på papperet spelar någon som helst roll. I deras huvuden finns fortfarande en uppdelning som de kanske egentligen inte tror på, men inte är medvetna om förrän någon påpekar det.

Precis som när det gäller synen på kvinnor, ser jag till min sorg att unga som betraktar sig som progressiva idag kan vara mer fördomsfulla än vi var på sextio- och sjuttiotalen, eller faktiskt än vad jag själv var som barn. Hur är det möjligt? Efteråt sa Stefan till mig att det händer att folk frågar om hans barn med Josette är bra på att dansa, enbart baserat på hennes hudfärg. Man tappar hakan.

Joanna pratade om hur sammansvetsad kulturopinionen är i Sverige, hur svårt det är ett ”vända en våg”, men hur det kan slå om ett decennium senare utan mellanliggande debatt. Hon har själv judisk bakgrund och berättade om när ”alla” i Kultur-Sverige tidigare försvarade Lars Hillersbergs grovt antisemitiska teckningar (”de är bara satir, han menar inte sååå”) för att tio år senare plötsligt inse motsatsen. (Tyvärr är jag inte så säker på att alla insett det än.) Så nu ska vi vända på svartas främlingskap.

För folk tror fortfarande att hög halt av skyddande färgämne i huden på ett magiskt vis också medför en viss barnslighet, begåvning för dans och musik, och att man är en hejare i sängen. Vita flickor med svarta pojkvänner kan få höra hur ”exotiskt” och spännande det måste vara, precis som jag blev tillfrågad av unga män once upon a time om jag inte tyckte att svarta killar var sexiga och läckra (frågan framställd med lysten glimt i ögat). Svaret var förstås då som nu: Det beror på vilken kille du menar, det är en personlig sak, inte färgbaserad. Min erfarenhet är också att förfärligt många s k etniska svenskar fortfarande helt enkelt tycker det är konstigt med svarta människor. De behöver inte vara fientliga, men de är mystifierade och har kanske aldrig suttit och pratat om vanliga saker som sport, recept, politik eller roliga saker som hänt på jobbet med en mörkhyad person. Jag tror det finns en rädsla där – tänk om en där svarta personen tänker helt annorlunda än man själv, säger konstiga saker som man inte förstår, kommer från ett konstigt land? Tänk om man själv gör bort sig, så att den blir arg och farlig? Eller ledsen?

Så vad kan den mörkhyade person som blir bemött så göra? Färg, till skillnad från sexuell läggning, som Alle påpekade, syns ju. (Måns säger att han brukar prata. Så fort folk hör att han är svensk och talar svenska, brukar de slappna av.) Hudfärg syns hela tiden. Man kan inte stänga av den eller gömma den. Man går runt med en neonskylt på sig som väcker en massa reaktioner hos folk. Ibland till och med hos nära vänner. I den samtalsgrupp jag hamnade jämförde M från tryck situationen för svarta med situationen för kvinnor: Man räknas aldrig helt, man är aldrig riktigt lika bra som män/vita. Så jag anar att besvikelsen man känner när den man trodde var en nära manlig vän och kompis plötsligt visar sig inte kunna komma över att man är kvinna och tillhör ”det andra lägret”, liknar besvikelsen när den man anser vara en nära vän visar sig trots allt inte förstå, utan känna ett avstånd som den tydligen måste bearbeta genom att använde vissa beskrivande ord (som den kanske själv tycker är ömsinta).

En ung kvinna i min samtalsgrupp som lever i en blandad miljö hade en betydligt mer avspänd inställning än den som lever i en helvit miljö och inte har någon att dela erfarenheter med. Den från den blandade miljön tycker oftast att hon inte ser så mycket rasism, men fick en chock när hon mötte en man i vimlet på Stureplan som sa att hon var den vackraste ”negress” han sett. För henne var det som att få en hink kallt vatten över sig och hon backade andligen, för det ordet är så laddat, förstört och avståndsskapande att man helt enkelt inte kan använda det. Men när hon försökte förklara detta, kunde han inte förstå eller acceptera vad hon sa. Han ansåg istadigt att han gett en komplimang och vägrade ge sig.

Jag står helt och hållet på hennes sida, inte bara av respekt för hennes rätt att benämna sig själv, utan för att ord som ”neger” (jag kan knappt skriva det, det tar emot) och även ”vit” får mig att hoppa till av genans, eftersom de egentligen är oegentliga ord. De skapar canyons som i själva verket inte finns. De gör mig förtvivlad, ärligt talat, för de bryter mänsklig kontakt och låser in oss i var sitt fängelse. (Och det hjälper inte att n-ordet ”bara” betyder svart. Känner man behov av att använda det, bör man kika in lite i sin själ och fråga sig varför.)

Så när helst man blir vittne till mobbing eller rasism, precis som när man möter homofobi eller kvinnofientlighet eller fördomar mot handikappade, även om personerna som ger uttryck för dem inte är fientliga, bör man ingripa. Om möjligt, som någon sa, utan att peka ut personen ifråga som en rasistisk idiot som troligen är född sådan. Hellre vara en folkbildare, ge upplysningar och förklara. Ingripa, och synliggöra alla dem som inte passar in i antikverade normer. Normer kan ändras.

Ny TV, nytt målarbord, intressant ur Filmjournalen 1921 – och vem var Mr. Lofton, ev. Sveriges första svarta filmskådespelare?

Betty White Wrecking ball
När någon som ledigt kunde vara ens mamma härmar Miley Cyrus och gör sådan här promotion för sin nya TV-serie, känner man sig plötsligt väldigt aktiv, fräsch och ung.

Jag såg inte den något buttra lillprinsen Georges dop på TV, men jag såg bilderna efteråt. Här nedan har vi ärkebiskopen av Canterbury till höger, och biskopen av London till vänster (mitt emellan dem Pippa Middleton). Och nu undrar jag: Varför hade den rart skäggiga biskopen en jubileumstallrik hängande kring halsen?
Biskopen av London

Det har länge varit dags att uppdatera ungefär allting här hemma (inklusive mig). Målararrangemanget i köket, t ex. Det funkade inte alls, ingenting blev målat. Färgtuberna dammade totalt ihop, en sorglig syn. Letargin bredde ut sig.

Någon sa en gång att om saker och ting funkar eller ej beror inte på vilka prylar man har, utan på hur man använder dem. Alltså tänkte jag till och offrade mitt älskade bord bredvid skrivbordet, det som jag har små omtyckta grejor på. Teckning av KG, fostermorfars lackstämpel, ungarnas keramik och så. OK, kul att ha där, men tills jag kommit mig för med att köpa ett nytt slagbord att måla vid är det här lilla bordet perfekt i höjd. Så in med det i köket, på med en gammal handduk och träribbor som yta. Och bokhyllan bredvid för förvaring.

Nu ska äntligen den där jäkla tavlan bli färdig! Bort med det gröna, till att börja med.
målarbord

Och så var det TV:n. Jag hade en gammal tjock-TV som figurerat i denna blogg. Den blev allt tröttare. Till slut visade den mest en regnbåge. Kanske kom det bild efter tio minuter. Varje gång jag slog på den, undrade jag om den skulle flyga i luften och jag dö av något så fånigt som en exploderande TV som jag borde haft vett att inte använda. Till råga på allt stängde ComHem av okänd anledning av nästan alla mina kanaler (jo, jag har betalat), men det var det liksom ingen idé att bråka om förrän jag fått en ny TV. Som det ju inte var någon idé att köpa, eftersom kanalerna inte funkade och jag hatar att ringa Comhem.

Men idag! Efter att ha strukit omkring i närbelägen TV- och radioaffär i flera år utsåg jag till sist en kandidat. Idag tog jag dit min gamla videokamera och kollade att den går att koppla till TV:n i fråga. Inga problem. Så jag köpte den, och en lagerkille som senare skulle lira hockey kom hit med en trilla, packade upp TV:n, monterade den och installerade den på tio röda minuter. Supergrannen satte dagen till ära på sig sina träningsbrallor (han kände på sig att jag skulle ringa på om den där TV:n) och letade raskt fram en behövlig kryss-skruvmejsel.

Heureka! En TV!

ny TV
I affären såg bilden fin ut, men här är den för utsträckt, folk är tjocka i marginalerna. Marginalerna av skärmen, alltså. Det ser märkligt ut när de går från ena sidan till den andra – börjar som rultor, smalnar när de passerar mitten av bilden, och sväller ut i andra änden. Snabb-jojobantning. Har jag fått rätt TV?

Filmjournalen årgång 1921 som jag fick av Skogs-Gurra är en guldgruva. Filmstjärneporträtt, artiklar om filmens framtid, om vad som är aktuellt på repertoaren, om etnografisk film. Mildred Harris till exempel, som nu är mest känd som Charlie Chaplins barnbrud, skildras här som det hon var då: En mycket ung men mycket känd komedienne. 1921 har hon och Chaplin just skilt sig, och tidningsmagnaten Hearsts älskarinna skulle senare säga till Chaplins nästa fru (en femtonåring som han gjorde gravid): ”He messed her (Mildred) up pretty good”.

Och modebilderna! Och beundran för Asta Nielsen som kvinnlig Hamlet! Och det här – gymnastik för kvinnliga filmstjärnor! Övningarna nedan (som ska utföras med stadiga byxor och hopknipt körsbärsmun) ska stärka armmusklerna.

Filmstjärnegymnastiken

Tydligen räcker det med att bara stå där med hantlarna i käck pose.

Och ett stumfilmsmanus! Skrivet av en dam. Filmen är Synnöve Solbakken. Manuset innehåller scenerier och texter för skyltarna.

stumfilmsmanus

En artikel ägnas ”kvinnan som megafonman”, dvs kvinnliga regissörer, bland dem giganten Lois Weber som hade egen studio, producerade och skrev och regisserade (och agerade) och upptäckte talanger och uppfann nya sätt att filma, t ex split screen. Hon var den första med den gimmicken. Hon var en av de verkligt stora tidiga regissörerna, som deMille och Griffith, men glöms givetvis bort av historien.

Här en annan kvinnlig regissör – Möt Elsie Jane Wilson!

Regissör Elsie Jane Wilson

De här uppgifterna om henne finns på Internet Movie Data Base:

Skådespelerska/regissör/manusförfattare

Född: 7 November 1890, New Zealand
Död: 16 January 1965, (74 år)

Mellan 1914 och 1920 gjorde hon femtio filmer, varav hon regisserade minst 10 (1917-1920) och skrev storyn till flera. Här är de hon regisserade (njut av titlarna!):

The Game’s Up – Director 1919
The Lure of Luxury – Director 1918
The Dream Lady – Director 1918
The City of Tears – Director 1918
Beauty in Chains – Director 1918
New Love for Old – Director 1918
My Little Boy – Director 1917
The Silent Lady – Director 1917
/The Mystery Ship – Actress / 1917
The Cricket – Director 1917
The Little Pirate – Director 1917

I filmens barndom fanns kvinnor inom alla aspekter av filmmakeri, och inte bara i USA.

Men det finns en annan spännande spännande artikel i Filmjournalen – har jag hittat svensk films första svarta skådespelare, Mr. Lofton, 1921?

Filmen hette Cirkus Bimbini, var en fars och ska ha varit tjugotalets mest utskällda film. Den spelades in på Söder i Stockholm och handlade om en cirkus som kommer till Lillköping och tydligen stöter på motstånd hos en sedlig borgmästarinna, som dock (liksom alla andra i filmen) flirtar och kurtiserar å det hetaste. Censuren nämner indignerat att en scen där borgmästarinnans korsett ingår måste kortas (har jag inhämtat på SFI’s filmdatabas). Censurens ogillar också en ”osmaklig kyss”. I filmen spelar idel kända namn – och så är det då Mr. Lofton. Som i filmen f ö riktar sitt erotiska intresse mot cirkusdirektrisen.
Cirkus Bimbini 1921
Mr Lofton – i sin roll – tycks få ett utbrott, medan hans älskarinna står och ser spak ut i bakgrunden tillsammans med Lillköpings poliskår och borgmästare.

Cirkus Bimbini 1921 Mr. Lofton
Som underhållare på cirkusen i tjugotalets Sverige måste Mr Lofton givetvis föreställa ”negerkungen Wumba Bamba” med bastkjol och allt. På bilden till höger tycks hans rollfigur ha varit ute och svirat i sina riktiga kläder – det som är kvar av dem – och hjälps hem, tydligen dyster till mods. Har han varit i slagsmål eller har hans kära övergivit honom?

Men vem var denna Mr. Lofton? Hur hamnade han i en film på Söder? Var han skådespelare före och efter det här framträdandet? Bodde han här, hade han fru och barn? Kom han från England eller USA, kanske via Tyskland? Och varför? Jag googlade Lofton och kontaktade Filminstitutet, men ingen vet något. Var han den första svarta filmskådespelaren i Sverige? Filmjournalen tycktes inte anse att hans medverkan var någon sensation, så vem vet?

Regissören var tysk och tycks knappast hörts av mer efter fiaskot med Cirkus Bimbini. Han försvann, och så gjorde kanske även Mr. Lofton. Men jag är fortfarande nyfiken på honom.

Panelprat på Bio Rio igår om Bechdelstestet and beyond.

Bio Rio okt -13

På Bio Rio igår eftermiddag: Från vänster Baker Karim (ny filmkonsulent på SFI, tillika regissör), Lina Thomsgård (Rättviseförmedlingen), Jens Jonsson (regissör, nu senast för Snabba Cash livet deluxe),Roger Wilson (SR Kino), och Johanna Koljanen (moderator men också ivrig deltagare i diskussionen).

Bio Rio är en fin liten bio vid Hornstulls strand, där man kan se kvalitetsfilm och spännande annorlunda film. Där går just nu t ex Lisa Langseths Hotell, och där kan man få se en scenföreställning av MacBeth livestreamad om ett par dagar.

Igår var det panelsamtal med ovanstående personer angående Bechdeltestet, som går ut på att man, för att höja medvetandet om hur kvinnor gestaltas i en film, ställer följande frågor:

* Finns det minst två kvinnliga rollkaraktärer som har namn?
* Talar de med varandra?
* Talar de om något annat än en karl?

Överraskande nog är det väldigt få filmer som lever upp till (ens) detta lilla minimikrav. De som gör det, kan få en A-stämpel: Approved.

Brottstycken från diskussionen, inte ordagrant:

Baker: Bechdelstestet behövs just nu, men det är en tankelek, och sätt inte stämpeln på filmaffischerna, för den kommer att devalveras ganska snabbt. F n är det marknadsavdelningarna som bestämmer vad som blir populärt hos publiken och drar in pengar, och det är de ”manliga” filmerna. När jag gick i filmskola talades det om male and feminine mode, och male var att berätta en historia rakt från början til slut, medan feminine handlade mer om hur relationerna var och utvecklades, utan nödvändigtvis ett definierat slut. Det kvinnliga förhållningssättet talar man inte så mycket om numera. Problemet med den manliga slagsidan kan man låta enskilda personers kreativitet åtgärda, som när jag gjorde min första film Fyra kvinnor som egentligen handlade om mina vänner, men jag lät rollerna bli kvinnliga istället, för att jag trodde det skulle bli en bättre film. Men Bechdeltestet ska väl vara mer gerilla. [Bloggarens anmärkning: Vi ska alltså tillämpa låtgå-principen, som inte hjälpt hittills, och vänta på att en och annan filmare, som kanske eller kanske inte får pengar, ska rätta till allting?]

Lisa: Men det här är väl gerilla! Det var en facebooksida och har lite mer och har blivit en hel kampanj. Svaret på testet säger förstås absolut ingenting om filmens kvalitéer som film, bara just detta – finns ovanstående? Och oftast finns det inte, otroligt nog. Testet säger heller ingenting om filmen är feministisk eller ej,för vad som är det kan man diskutera i evighet – liksom kultur och kvalité, som ju egentligen är olika för varje person – utan är bara en kvantifiering. Håller med om marknadsavdelningarna – vi gör inte filmer som folk vill ha, utan de vill ha de filmer vi gör.

Jens: (Uppträder i början som en liten pojke som vill charma publiken bort från det faktum att han är, som han säger i stapplande meningar, öh, en 39-årig vit man som är mitt i skiten, och… äh… kanske inte har tänkt så mycket på det här. Sedan bevisar detta genom att bli oerhört verbal och ta en mycket stor del av luftrum och tid för att vika från ämnet och hålla ett eldigt tal till försvar för att kvalité visst finns. Därpå byter han fot igen:)
Jag tycker att behöver man kvotera så ska man göra det. Fifty-fifty, hälften av pengarna till kvinnliga filmmakare! Jag är inte alls emot kvotering. Och om jag vore kvinna skulle jag göra film om saker som jag inte vet något om nu, som PMS och hur det är att föda barn.

Roger: Jag har suttit med tidtagarur och klockat av en rad filmer, och jag blev chockad och överraskad av hur få det var som klarade testet. Bäst klarade sig en av Helena Bergström, där fanns det hela 21 minuter av namngivna kvinnor som talade med varann om annat än män. Men annars är det verkligen illa. Och när branschen försöker göra romkomfilmer med Jennifer Aniston för att väga upp går de inte lika bra. [Bloggarens anmärkning: Varför ska det just vara romkom, och har han glömt den enorma succén med Mama Mia?] Bridesmaids gick ju bra förstås, och den handlade ju om bröllop som väl är det mest kvinnliga som finns. [Bloggaren: Den handlade till väldigt stor del om vänskap och väninnesvartsjuka.] Medan kvinnliga filmer går i cirkel eller liksom en spiral, är manliga mer som den manliga orgasmen [Bloggaren: SA han verkligen orgasmen…?], linjär…

Johanna: Nu är det ju ofta så att vi kvinnor har lärt oss att känna igen oss i filmer om män, medan manliga tittare inte har gjort motsvarande. Och jag älskar ju Batman. Men det är inte just PMS jag vill se mer av, utan kvinnor som faktiskt har egna liv, egna yrken, och pratar om annat än karlar, eller hur de ska hjälpa karlar, eller hur de oroar sig för karlar.

En publikkvinna reste sig och undrade om de kvinnliga rollerna mer förflyttats till TV-serier? Kanske, sa panelen. Och en annan (jag, när folk inte precis trängdes för att få prata) reste mig och påminde om att är sämre i branschen nu än under första halvan av 1900-talet, när Katharine Hepburn betraktade det som normalt att bli regisserad av en kvinna och det fanns många starka kvinnoroller, när en film kunde göras om en ogift lärarinnas yrkesgärning och avslutas med en stor fest för henne när hon gick i pension. Kvinnor på film var journalister, författare, piloter, golfspelaräss. Och om kvinnoberättande verkar röra sig i spiral är det kanske för att det slingrar sig runt någon karl, och kvinnliga orgasmer är f ö också linjära [SA jag verkligen orgasmer…?], vi vill också uppnå något! (Skratt bland publiken.)

Om man skulle tajma panelens inlägg (tre män, två kvinnor) lade utan tvekan Jens rabarber på den mesta tiden, följd av Johanna och Baker och Lisa, och sist Roger. Det som slog mig mest var hur de två kvinnorna gjorde nästan allt för att inte alienera männen. Vi älskar VISST manliga filmer, vi är inte ALLS arga, allt är så fint så fint men kanske det ändå vore rimligt och kul med lite mindre fullständigt sjuk slagsida när det gäller brist på vettiga kvinnoroller? Sanningen är väl ändå (sägr jag) att vi är rätt rejält förbannade, och att en och annan av oss är innerligt trött på floden av ”manliga” filmer med detta eviga våld, pistoler, knark och beundran för skurkar. (För att inte tala om den obligatorska strippklubbscenen, där nakna kvinnor glider runt i bakgrunden som dekoration och männen markerar sitt oberoende av fruntimmer genom att ignorera dem.)

En film vi inte nämnde men borde ha nämnt är Gabriella Pichlers Äta, sova, dö, som befriande nog handlar om en ung kvinna som söker jobb och problemen hon stöter på. Inte en enda pojkvän i sikte. Men pratar hon med andra kvinnor? Den händer, men väldigt lite, hon kommunicerar mest med sin pappa och en killkompis. Tjejkompisen som de flesta kvinnor har och pratar i timtal med, kan jag inte minnas fanns där. Rätta mig om jag kommer ihåg fel.

Vikten av Bechdeltestet just nu tror jag kan vara dels att det ger ännu en anledning att tala om denna slagsida, men att det också kan få en och annan filmskapare och fundera på hur det ser ut i just hans/hennes film. Om jag funderar min på min egen komedi undrar jag hur den skulle klara sig, eftersom nästan varenda kotte i den, man som kvinna, är djupt förälskad och knappt tänker på något annat.

Bloggverktyget vimsar lite.

Bloggen såg konstig ut ett tag, och Elisabet, som är en tuff norrländsk kaka med en väldigt rar västkustblogg med fina bilder, har hjälpt mig att kolla hur kommentarerna fungerar. Vilket f n är inte alls, men eftersom större delen av bloggen är tillbaka, fixar det sig väl också.

Brinner ni av längtan att kommentera så gör det i alla fall – om jag inte ser kommentaren i bloggen, lägger jag ut den manuellt åt er!

21:28. Märkte att om jag går in på fliken ”kommentarer” i själva bloggverktyget, där de osynliga kommentarerna hamnat, kan jag godkänna dem. Så nu har jag godkänt alla Elisabets i efterhand, det är därför de ser lite märkliga ut.

Dröm

Härom natten hade jag en dröm om min mamma. Inte som hon var, utan som hon kanske skulle ha varit. Lugn, balanserad, varm.

Hon satt i ett rum och skrev, klädd i långbyxor och en grå tröja. Inga spänningar mellan oss.

Hon steg upp och kom fram till mig, och jag log, tog henne i famn och kramade henne.