Panelprat på Bio Rio igår om Bechdelstestet and beyond.

Bio Rio okt -13

På Bio Rio igår eftermiddag: Från vänster Baker Karim (ny filmkonsulent på SFI, tillika regissör), Lina Thomsgård (Rättviseförmedlingen), Jens Jonsson (regissör, nu senast för Snabba Cash livet deluxe),Roger Wilson (SR Kino), och Johanna Koljanen (moderator men också ivrig deltagare i diskussionen).

Bio Rio är en fin liten bio vid Hornstulls strand, där man kan se kvalitetsfilm och spännande annorlunda film. Där går just nu t ex Lisa Langseths Hotell, och där kan man få se en scenföreställning av MacBeth livestreamad om ett par dagar.

Igår var det panelsamtal med ovanstående personer angående Bechdeltestet, som går ut på att man, för att höja medvetandet om hur kvinnor gestaltas i en film, ställer följande frågor:

* Finns det minst två kvinnliga rollkaraktärer som har namn?
* Talar de med varandra?
* Talar de om något annat än en karl?

Överraskande nog är det väldigt få filmer som lever upp till (ens) detta lilla minimikrav. De som gör det, kan få en A-stämpel: Approved.

Brottstycken från diskussionen, inte ordagrant:

Baker: Bechdelstestet behövs just nu, men det är en tankelek, och sätt inte stämpeln på filmaffischerna, för den kommer att devalveras ganska snabbt. F n är det marknadsavdelningarna som bestämmer vad som blir populärt hos publiken och drar in pengar, och det är de ”manliga” filmerna. När jag gick i filmskola talades det om male and feminine mode, och male var att berätta en historia rakt från början til slut, medan feminine handlade mer om hur relationerna var och utvecklades, utan nödvändigtvis ett definierat slut. Det kvinnliga förhållningssättet talar man inte så mycket om numera. Problemet med den manliga slagsidan kan man låta enskilda personers kreativitet åtgärda, som när jag gjorde min första film Fyra kvinnor som egentligen handlade om mina vänner, men jag lät rollerna bli kvinnliga istället, för att jag trodde det skulle bli en bättre film. Men Bechdeltestet ska väl vara mer gerilla. [Bloggarens anmärkning: Vi ska alltså tillämpa låtgå-principen, som inte hjälpt hittills, och vänta på att en och annan filmare, som kanske eller kanske inte får pengar, ska rätta till allting?]

Lisa: Men det här är väl gerilla! Det var en facebooksida och har lite mer och har blivit en hel kampanj. Svaret på testet säger förstås absolut ingenting om filmens kvalitéer som film, bara just detta – finns ovanstående? Och oftast finns det inte, otroligt nog. Testet säger heller ingenting om filmen är feministisk eller ej,för vad som är det kan man diskutera i evighet – liksom kultur och kvalité, som ju egentligen är olika för varje person – utan är bara en kvantifiering. Håller med om marknadsavdelningarna – vi gör inte filmer som folk vill ha, utan de vill ha de filmer vi gör.

Jens: (Uppträder i början som en liten pojke som vill charma publiken bort från det faktum att han är, som han säger i stapplande meningar, öh, en 39-årig vit man som är mitt i skiten, och… äh… kanske inte har tänkt så mycket på det här. Sedan bevisar detta genom att bli oerhört verbal och ta en mycket stor del av luftrum och tid för att vika från ämnet och hålla ett eldigt tal till försvar för att kvalité visst finns. Därpå byter han fot igen:)
Jag tycker att behöver man kvotera så ska man göra det. Fifty-fifty, hälften av pengarna till kvinnliga filmmakare! Jag är inte alls emot kvotering. Och om jag vore kvinna skulle jag göra film om saker som jag inte vet något om nu, som PMS och hur det är att föda barn.

Roger: Jag har suttit med tidtagarur och klockat av en rad filmer, och jag blev chockad och överraskad av hur få det var som klarade testet. Bäst klarade sig en av Helena Bergström, där fanns det hela 21 minuter av namngivna kvinnor som talade med varann om annat än män. Men annars är det verkligen illa. Och när branschen försöker göra romkomfilmer med Jennifer Aniston för att väga upp går de inte lika bra. [Bloggarens anmärkning: Varför ska det just vara romkom, och har han glömt den enorma succén med Mama Mia?] Bridesmaids gick ju bra förstås, och den handlade ju om bröllop som väl är det mest kvinnliga som finns. [Bloggaren: Den handlade till väldigt stor del om vänskap och väninnesvartsjuka.] Medan kvinnliga filmer går i cirkel eller liksom en spiral, är manliga mer som den manliga orgasmen [Bloggaren: SA han verkligen orgasmen…?], linjär…

Johanna: Nu är det ju ofta så att vi kvinnor har lärt oss att känna igen oss i filmer om män, medan manliga tittare inte har gjort motsvarande. Och jag älskar ju Batman. Men det är inte just PMS jag vill se mer av, utan kvinnor som faktiskt har egna liv, egna yrken, och pratar om annat än karlar, eller hur de ska hjälpa karlar, eller hur de oroar sig för karlar.

En publikkvinna reste sig och undrade om de kvinnliga rollerna mer förflyttats till TV-serier? Kanske, sa panelen. Och en annan (jag, när folk inte precis trängdes för att få prata) reste mig och påminde om att är sämre i branschen nu än under första halvan av 1900-talet, när Katharine Hepburn betraktade det som normalt att bli regisserad av en kvinna och det fanns många starka kvinnoroller, när en film kunde göras om en ogift lärarinnas yrkesgärning och avslutas med en stor fest för henne när hon gick i pension. Kvinnor på film var journalister, författare, piloter, golfspelaräss. Och om kvinnoberättande verkar röra sig i spiral är det kanske för att det slingrar sig runt någon karl, och kvinnliga orgasmer är f ö också linjära [SA jag verkligen orgasmer…?], vi vill också uppnå något! (Skratt bland publiken.)

Om man skulle tajma panelens inlägg (tre män, två kvinnor) lade utan tvekan Jens rabarber på den mesta tiden, följd av Johanna och Baker och Lisa, och sist Roger. Det som slog mig mest var hur de två kvinnorna gjorde nästan allt för att inte alienera männen. Vi älskar VISST manliga filmer, vi är inte ALLS arga, allt är så fint så fint men kanske det ändå vore rimligt och kul med lite mindre fullständigt sjuk slagsida när det gäller brist på vettiga kvinnoroller? Sanningen är väl ändå (sägr jag) att vi är rätt rejält förbannade, och att en och annan av oss är innerligt trött på floden av ”manliga” filmer med detta eviga våld, pistoler, knark och beundran för skurkar. (För att inte tala om den obligatorska strippklubbscenen, där nakna kvinnor glider runt i bakgrunden som dekoration och männen markerar sitt oberoende av fruntimmer genom att ignorera dem.)

En film vi inte nämnde men borde ha nämnt är Gabriella Pichlers Äta, sova, dö, som befriande nog handlar om en ung kvinna som söker jobb och problemen hon stöter på. Inte en enda pojkvän i sikte. Men pratar hon med andra kvinnor? Den händer, men väldigt lite, hon kommunicerar mest med sin pappa och en killkompis. Tjejkompisen som de flesta kvinnor har och pratar i timtal med, kan jag inte minnas fanns där. Rätta mig om jag kommer ihåg fel.

Vikten av Bechdeltestet just nu tror jag kan vara dels att det ger ännu en anledning att tala om denna slagsida, men att det också kan få en och annan filmskapare och fundera på hur det ser ut i just hans/hennes film. Om jag funderar min på min egen komedi undrar jag hur den skulle klara sig, eftersom nästan varenda kotte i den, man som kvinna, är djupt förälskad och knappt tänker på något annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s