Hur agera som vit vän/maka/make till svart person?

Kägelbanan på Mosebacke i måndags kväll.
Tryck Kägelbanan
Från vänster Stefan, gift sedan 28 år med Josette längst till höger, Joanna, gift med kulturskribenten Oivvo Polite (båda paren har afrosvenska barn), och Lotta, gift med Alle som står bredvid.
Stefan och Joanna gömmer diskret vinglas bakom ryggen.

– Jag vill försvara henne när hon blir angripen eller snäsigt bemött på grund av sin hudfärg, sa Lotta om sin fru Alle. Jag är från arbetarklassen och kan bli rätt explosiv, medan hon helst ser att jag inte ställer till en scen.

– Ja, min strategi har alltid varit att ligga lågt och inte synas, sa Alle. Jag blir rädd för rasistiska aggressioner, rädd för att det ska trappas upp till våld, till exempel. Men egentligen blir jag ju glad när hon ingriper. Vi behöver vita vänner och partners som står upp för oss.

Det var den ideella föreningen för svarta kulturarbetare i Sverige, tryck, som hade ett samtal på Kägelbanan om hur vita partners, vänner och allierade navigerar i det vita havet.

På scenen satt Lotta Leon Vilde Wahl som är verksamhetsansvarig för kulturföreningen Hallongrottans vänner, Joanna Rubin Dranger som är serieskapare, barnbokskonstnär och illustratör samt professor i illustration på Konstfack i Stockholm, och Stefan Karsberg som är uppdragsledare på Riksteatern. Moderator var Alle Eriksson, som arbetar tillsammans med sin fru Lotta.

Dynamisk konferanciär för kvällen var trycks ordförande, Josette Bushell Mingo, prisbelönad skådespelerska och kraftcentrum som startade ”push” i England med samma mål som tryck nu i Sverige, att visa upp och bereda plats för svarta kulturarbetare och styra samhället bort från klichéartade idéer om vad svarta kan göra. Gamla föreställningar dröjer sig ju kvar, och det är lättare för en svart skådespelare att få roll som förortsgangster eller musicalartist än till exempel i en Tjechovpjäs, eller för svarta dansöser att få dansa i West Side Story än i Svansjön. I en artikel har hon sagt ungefär att det inte handlar om ras i sig, utan att helt enkelt undanröja hindren för att rätt människa ska kunna hamna på rätt plats, utvecklas och bidra till helheten.

Stefan berättade om en kvardröjande seghet när det gäller rollbesättning, han kan bli skakad av hur konservativt även unga regissörer rollbesätter pjäser. Det slår dem inte att de kan be mörkhyade skådespelare som de känner att spela roller i pjäser där färgen inte ens på papperet spelar någon som helst roll. I deras huvuden finns fortfarande en uppdelning som de kanske egentligen inte tror på, men inte är medvetna om förrän någon påpekar det.

Precis som när det gäller synen på kvinnor, ser jag till min sorg att unga som betraktar sig som progressiva idag kan vara mer fördomsfulla än vi var på sextio- och sjuttiotalen, eller faktiskt än vad jag själv var som barn. Hur är det möjligt? Efteråt sa Stefan till mig att det händer att folk frågar om hans barn med Josette är bra på att dansa, enbart baserat på hennes hudfärg. Man tappar hakan.

Joanna pratade om hur sammansvetsad kulturopinionen är i Sverige, hur svårt det är ett ”vända en våg”, men hur det kan slå om ett decennium senare utan mellanliggande debatt. Hon har själv judisk bakgrund och berättade om när ”alla” i Kultur-Sverige tidigare försvarade Lars Hillersbergs grovt antisemitiska teckningar (”de är bara satir, han menar inte sååå”) för att tio år senare plötsligt inse motsatsen. (Tyvärr är jag inte så säker på att alla insett det än.) Så nu ska vi vända på svartas främlingskap.

För folk tror fortfarande att hög halt av skyddande färgämne i huden på ett magiskt vis också medför en viss barnslighet, begåvning för dans och musik, och att man är en hejare i sängen. Vita flickor med svarta pojkvänner kan få höra hur ”exotiskt” och spännande det måste vara, precis som jag blev tillfrågad av unga män once upon a time om jag inte tyckte att svarta killar var sexiga och läckra (frågan framställd med lysten glimt i ögat). Svaret var förstås då som nu: Det beror på vilken kille du menar, det är en personlig sak, inte färgbaserad. Min erfarenhet är också att förfärligt många s k etniska svenskar fortfarande helt enkelt tycker det är konstigt med svarta människor. De behöver inte vara fientliga, men de är mystifierade och har kanske aldrig suttit och pratat om vanliga saker som sport, recept, politik eller roliga saker som hänt på jobbet med en mörkhyad person. Jag tror det finns en rädsla där – tänk om en där svarta personen tänker helt annorlunda än man själv, säger konstiga saker som man inte förstår, kommer från ett konstigt land? Tänk om man själv gör bort sig, så att den blir arg och farlig? Eller ledsen?

Så vad kan den mörkhyade person som blir bemött så göra? Färg, till skillnad från sexuell läggning, som Alle påpekade, syns ju. (Måns säger att han brukar prata. Så fort folk hör att han är svensk och talar svenska, brukar de slappna av.) Hudfärg syns hela tiden. Man kan inte stänga av den eller gömma den. Man går runt med en neonskylt på sig som väcker en massa reaktioner hos folk. Ibland till och med hos nära vänner. I den samtalsgrupp jag hamnade jämförde M från tryck situationen för svarta med situationen för kvinnor: Man räknas aldrig helt, man är aldrig riktigt lika bra som män/vita. Så jag anar att besvikelsen man känner när den man trodde var en nära manlig vän och kompis plötsligt visar sig inte kunna komma över att man är kvinna och tillhör ”det andra lägret”, liknar besvikelsen när den man anser vara en nära vän visar sig trots allt inte förstå, utan känna ett avstånd som den tydligen måste bearbeta genom att använde vissa beskrivande ord (som den kanske själv tycker är ömsinta).

En ung kvinna i min samtalsgrupp som lever i en blandad miljö hade en betydligt mer avspänd inställning än den som lever i en helvit miljö och inte har någon att dela erfarenheter med. Den från den blandade miljön tycker oftast att hon inte ser så mycket rasism, men fick en chock när hon mötte en man i vimlet på Stureplan som sa att hon var den vackraste ”negress” han sett. För henne var det som att få en hink kallt vatten över sig och hon backade andligen, för det ordet är så laddat, förstört och avståndsskapande att man helt enkelt inte kan använda det. Men när hon försökte förklara detta, kunde han inte förstå eller acceptera vad hon sa. Han ansåg istadigt att han gett en komplimang och vägrade ge sig.

Jag står helt och hållet på hennes sida, inte bara av respekt för hennes rätt att benämna sig själv, utan för att ord som ”neger” (jag kan knappt skriva det, det tar emot) och även ”vit” får mig att hoppa till av genans, eftersom de egentligen är oegentliga ord. De skapar canyons som i själva verket inte finns. De gör mig förtvivlad, ärligt talat, för de bryter mänsklig kontakt och låser in oss i var sitt fängelse. (Och det hjälper inte att n-ordet ”bara” betyder svart. Känner man behov av att använda det, bör man kika in lite i sin själ och fråga sig varför.)

Så när helst man blir vittne till mobbing eller rasism, precis som när man möter homofobi eller kvinnofientlighet eller fördomar mot handikappade, även om personerna som ger uttryck för dem inte är fientliga, bör man ingripa. Om möjligt, som någon sa, utan att peka ut personen ifråga som en rasistisk idiot som troligen är född sådan. Hellre vara en folkbildare, ge upplysningar och förklara. Ingripa, och synliggöra alla dem som inte passar in i antikverade normer. Normer kan ändras.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s