Vad säger egentligen Lambertz? /Uppdaterat.

Jag är inte insatt i Thomas Quick/Sture Bergwall-fallet, jag är inte engagerad i turerna kring det överhuvudtaget och har ingen som helst åsikt. Jag hörde inte heller Lambertz’ uttalanden i TV, så dem kan jag inte detaljerat.

Men nyss läste jag en av SvD’s artiklar i ämnet (de finns samlade) och nu undrar jag: Ser ni vilket fel den intervjuande journalisten gör? Vad borde han ha frågat, och inte frågat?

Rubriken är Lambertz: Juristerna har inte förstått mig.

Rättelse: Fel länk låg ute ett tag, eftersom SvD fyller på med nya artiklar. Men nu ska det vara rätt.

Här är ett utdrag som visar vilka fel jag tycker journalisten gör. Jag sätter mina kommentarer i kursiv:

LAMBERTZ: ….. Man måste läsa domarna och läsa förundersökningarna. Det verkar folk inte ha gjort. Det är vilda gissningar, det har varit otroligt okvalificerat. Men det värsta är att man inte har förstått skillnaden mellan frikännande domar och att det är en rättsskandal.

Här borde journalisten ha knutit an till vad Lambertz faktiskt säger och ställt en följdfråga: Vilken är skillnaden? Vad är den juridiska nöten här? Men det gör han inte. Istället spetsar han till situationen och kommer med en anklagelse.

INTERVJUAREN: Är det rimligt att du som justitieråd säger att en man friad av domstol inte är oskyldig?

LAMBERTZ: Jag säger att han ska betraktas som oskyldig. Men man får diskutera vad som är verkligheten, om det är en rättsskandal. Då följer skuldfrågan med där, men det är inte den man diskuterar. Utan man diskuterar frågan om det var en rättsskandal, och det är en fullständig självklarhet att man diskuterar det. Det är ett ansvar för mig och det borde vara ett ansvar för många andra jurister, det är fel att jag är ensam om att säga det här.

Nu skulle journalisten kunna be om en vidareutveckling av vad Lambertz säger, t ex vad som konstituerar en rättsskandal, om han talar om frikännande kontra skuld i generella ordalag eller specifikt riktat mot Berwall (vilket är en enorm skillnad), och varför andra jurister inte uttalar sig. Istället kommer han med en allmän fråga som mer berör image än innehåll.

INTERVJUAREN: Ser du inte en risk för att dina uttalanden skadar förtroendet för rättsväsendet?

LAMBERTZ: Nej, tvärtom. Man måste säga det här. Om det har begåtts rejäla fel vore det felaktigt att inte säga något. Sen, om det skadar mitt förtroende beror det på att folk fortfarande inte begriper.

INTERVJUAREN (Som uppenbarligen inte lyssnat på någonting): Begriper vadå?

LAMBERTZ: Att det är en väldig skillnad mellan att frikänna och att säga att det var en rättsskandal. Det finns en klyfta däremellan som ni i medierna inte har förstått.

Nu har Lambertz sagt det här två gånger, och får fortfarande ingen följdfråga. Istället tar journalisten till den anklagande tonen igen, försöker skrämma den han intervjuar och lutar sig på andras uttalanden,istället för att ta reda på något själv.

INTERVJUAREN: Tunga debattörer och politiker säger att det är Sveriges största rättsskandal. Har de fel?

Och så där håller det på.

Jag vet som sagt inte vad som är rätt eller fel i vad som hänt Bergwall. Problemet är att den här sortens intervjuer inte hjälper mig en centimeter på vägen till att få veta. Journalisten kan ju haft migrän, men i princip är det ett typiskt fall av lättja och ointresse maskerat till skjutjärnsjournalistik.

Man bara väntar på den klassiska idiotfrågan: Kan du UTESLUTA att…?

Konstiga saker, mer heminredning och annat.

Det var så underhållande med den vita rasisten som visade sig vara 14% svart, att jag började fundera på att DNA-testa mig själv. Svenska bönder och indelta soldater och norska sjömän och bönder och lite ev flamländskt inslag i all ära, men hur var det med den där skrönan om en eventuell kinesiska i släkten på femton- eller sextonhundratalet?

Mer – varför har halva norska biologiska familjen långa ansikten, blont hår och underbett, medan den andra halvan är mörkhårig och brunögd? Varför föddes såväl ungarna som jag själv blonda men blev med tiden mörka (väldigt vanligt), och varför hade jag alla sorters hårstrån (utom blonda, då) från ljusbruna till bruna till kolsvarta och tjocka? Förgäves har jag anat sedan länge svunna anmödrar i andra världsdelar, men man kanske skulle kunna få veta något mer konkret? Kunde ju vara väldigt skoj, faktiskt. Man kanske tappar hakan av förvåning? Och det är alltid kul!

Nej, jag har inte gjort det än, jag har bara hunnit till att leta laboratorier på nätet. Och därvid hände konstig sak # 1. Jag hamnade på en ståtlig DNA-letarsajt som heter Bernadotte och Falk, med en liten krona över firmanamnet. Bara det gjorde mig lite misstänksam, för små fåniga kronor ger inga signaler om seriös verksamhet.

Och när jag tagit mig genom faderskapstester och hur man spårar sitt geografiska ursprung, vilket då var vad jag tänkte mig, kom jag till en sida som erbjuder en att ta reda på om man är kunglig. En Bernadotte, rent av. Och ända ner till faraoner, minsann. Du, Kalle Karlsson, kan bli upptagen i den kungliga bernadotteska familjen! Man har också en bild på Kalle Karlssons vackra snirkligt skrivna diplom (det kallas så), och utlovar släktträffar. Och bara några tusen kostar det.

Full Membership of the Bernadotte family, is offered through our Royal-DNA test once a biological relationship is confirmed, or to the person who seeks and is already recognized relative to the house of Bernadotte. We will have our annual family gathering at Sweden’s National Day on June the 6th. More information is submitted to applicants who meet the criteria for membership during private contact.

”Our Royal-DNA test”! Tala om bondfångeriformulering!

För det första har väldigt många manliga Bernadotter kring och på tronen spritt sina gener till väldigt många damer landet runt, så efter ett antal generationer kan det nog röra sig om rätt många personer. För det andra är vi alla i princip i alla fall någon grad genetiskt lierade med någon s k kunglig släkt, näraliggande eller för sekler sedan. I dessa släkter fanns sysslingar och bryllingar och fyllingar och frillor och det ena med det andra, och inga preventivmedel hade de, så de bredde helt enkelt ut sig åt alla håll och kanter. Man blir inte kungligare för det – och, när det kommer till kritan, it is all in our heads anyway. Blått blod existerar ju inte, det är bara fiction.

Men de har säkert trevligt på sina släktträffar i alla fall. Bättre fira för mycket än för lite här i livet!

Konstig sak # 2: Häromdagen sprängde man mitt i staden utan nödiga säkerhetsåtgärder. Laddningen var inte täckt som den skulle, ingen varningssignal hördes, och ingen spärrade av. Och just då passerade bland andra ett gäng förskolebarn. Stenar flög runt omkring, en av dem vägde säkert tio kilo säger ett ögonvittne, och det var rena turen att ingen blev träffad. Även en mindre sten eller stenflisa hade ju kunnat skada allvarligt.

Det hela anmäldes, men märkligt nog lades utredningen om ”framkallande av fara för annan” ner på det där mystiska sättet som vissa utredningar snabbt läggs ner på. När lokalbladet Mitt i Vasastan frågade Christer Falk, gruppledare för särskilda utredningar inom Citypolisen, varför, fick de följande svar:

– När jag nu gått igenom materialet har jag inte kunnat se att händelsen inneburit någon konkret fara för någon, som att man till exempel har behövt kasta sig undan, så förundersökningen är nu nedlagd.

Falks logik: Eftersom ingen träffades av en sten, var de inte heller i fara.

Aha.

Mera heminredning.. Läsare av denna blogg har vissa preferenser. Så är det t ex bara tjugo som klickat på bilden av en ljusgrön Kim Kardashian, medan (hittills) 765 780 har klickat på min soffa. Rekordet innehas fortfarande (skulle jag tro, jag kan inte kolla tusentals foton) av Horace Engdahl på Friskis&Svettis, samt en vacker bild på två svanar. Därefter någonstans kommer bilden av en sömnig Måns Clausen i filmpaus, 1395 klickar. Kultur, estetik och kärlek till fina fåglar (jag menar svanarna, inte Måns), med andra ord!

Och nu har jag fortsatt med min heminredning för att få den maximalt fungerande och trevlig att vara i. Jag märkte att jag inte längre har någonstans att teckna, sy och dylikt, efter att ha slängt (jag dunkar symboliskt pannan i väggen av frustration) morfars slagbord, så nu har jag ställt runda bordet i sovrummet och flyttat ut arbetsplatsen jag hade där till vardagsrummet. Egentligen vill jag ha en rejäl skiva på 1.80×85, men den här får duga tills vidare.

arb.platsvardagsrum
Bryn’s Place. Skrivlya, ateljé, bibliotek, filmavnjutarställe.

När man sett människor eller platser på bild och sedan ser dem i verkligheten, känns det kul att uppleva dem i 3D, till exempel kunna gå omkring i rum man bara sett i två dimensioner, och allting är precis som det var på bilderna, och ändå lite anniorlunda. En bekant som kom hit efter att ha följt bloggen länge tyckte det var fascinerande att se mina blå diskhandskar, som under den perioden brukade lufttorka på två mässingsljusstakar. De fanns, på riktigt! (Jag känner likadant i liknande situationer.)

Allt ska fungera, och en aspekt av det är att jag ser köket från mitt skrivbord. (Vilket kräver snygga grytlappar, just nu en vinröd.) Det är speceiellt bra eftersom jag glömmer vattenkastruller på spisen varje dag. Jag sätter på vatten, går in till datorn och försjunker, och så kommer jag upp till ytan och vattnet har i värsta fall helt kokat bort. Däremot kommer jag alltid ihåg mjölkkastruller i tid! Den där inre balanserade och vakna personen som styr en rätt i alla möjliga situationer, väcker mig alltid precis lagom för att rädda mjölken, medan hon ger fullständigt fasen i vatten.

Spisen har nu uppfunnit en egen larmapparat för att kontra den inre personens brister. Den ropar på mig. När ett grinigt gnissel, knäppande och stånkande kommer från spisen har jag glömt en kastrull på plattan igen, och det börjar låta INNAN vattnet har kokat bort och kastrullen kämpar mot att hotet att smälta ner.

(OBS, lugn, jag glömmer aldrig spisen eller strykjärnet på när jag går ut ur lägenheten.)

Annat.
Jag har hundratals snapshots från en lång rad år i lådor och kartonger. Man borde göra något med dem. Dels är det alla med stundom kulturhistoriskt intresse som jag tog när jag var barn (fina för före-efter-konstellationer också), dels mer nutida som antingen helt enkelt är bra bilder med mänskligt intresse, eller bilder på intressanta personer, kända eller okända. Man skulle kunna ha ett par utställningar.

Nyligen frågade jag en mycket vacker ung kvinna om jag fick fotografera henne. Hon sa ja, och jag tog bilden. Och sedan gav jag henne en i sammanhanget redig hacka, för hon var en av de rumänska tiggarna (jag berättar det enbart för att ingen ska tro att jag hänsynslöst utnyttjar behövande, och hon sa ja innan jag gav några pengar, så jag ”köpte” henne inte heller.) Dagen efter hejdade hon mig, gav mig en kram, sa att hon skulle åka hem och berättade lite om sin familj.

Här ett par helt andra kvinnor, i ett helt annat sammanhang.
Lodalen, Drougge

(PS. Alla bilder i denna blogg är lågupplösta, eftersom utrymmet håller på att ta slut.)

Och nu måste man se på fotboll ocks堖

– (Sverige-Portugal) eftersom man såg den förra matchen.

Nu kommer de in (nej, jag tänker inte direktreferera) och Sveriges chanser lät vara små, men om man säger det högt, blir man ju medskyldig till ev förlust. Det enda jag vet är att i halvtid eller vad det heter tänker jag göra chokladpudding.

Portugiserna sjunger på, Victoria sitter visst på läktaren, och vad var det de ljublåklädda (jaha, domare och assisterande domare) kollade efter på alla spelarna innan de gick ut på planen? Knogjärn? Fickpluntor?

Körberg sjunger (Loa Falkman gör det bättre, har jag hört) och svenskarne rör lite motvilligt på läpparna. Zlatan kniper ihop sina och ser förbannad ut, och som om han har snus under både under- och överläppen. (Riktiga karlar sjunger inte! Nu du, Ronaldo!)

Kommentatorerna är rörda och optimistiska. ”Kroppens alla håstrån reser sig! Enormt tryck här inne!”

Jaha, då är det bara att köra, då!

TV-hörna
Vad saknas på denna bild?
Söner!



Men jäklar!
Ronaldo har gjort ett mål.
Det måste vara chokladpuddingens fel. Aldrig mer chokladpudding under en fotbollsmatch!

Jaaa! Chokladpuddingen tog slut, Zlatan gjorde ett mål, 1-1!

Jaaa igen! Zlatan satte ett frisparksmål, kommentatorn skriker i falsett! Någon gastar”Zlataaaan!” i en mik.

—-

NEEEJ! Ronaldo gör ett mål till. ”Något problem med sin fot verkar han inte ha i alla fall”, muttrar en svensk.

Och nu gjorde han ett till.

Det portugisiska laget måste bädda in honom i bomull och mata honom med nektar och ambrosia, han är ju helt ovärderlig.

Nehej, nu har Sverige inte en chans. (Och nu touchade bollen det svenska målet igen.)

Slutsats 1: Det gick åt skogen, och denna inbitna icke-tittare som aldrig tittar på fotboll utvecklade blixtsnabbt tendenser för vidskepelse, samt fick oväntade bitmärken i ett finger. Ska jag nu plötsligt bli en fotbollsåskådare – och i så fall varför, när Sverige ändå inte kom till Brasilien?

Slutsats 2: ALLA spelare, nästan, ska hänga som iglar på Ronaldo, och lära sig att springa fortare än han och MÖTA honom när han kommer farande, så att målvakten kan stå kvar i målet!

(Ja, man blir väldigt, väldigt fort fotbollsexpert framför en TV-ruta).

Bäm!

kanye-west-kim-bound-2
Ni bara måste se den här musikvideon med Kanye West och Kim Kardashian om ni inte redan gjort det.

Sången i bakgrunden, Kanyes raspiga rap och uråldriga hiphophandviftningar, köra i blindo mot skakig bakgrund med halvnaken airbrushad ansiktsuttrycksutmanad donna i famnen…

Priceless. En klar tia!

Bäm!

.
.
.
.
.

Och nu får jag nästan dåligt samvete, för han verkar så glad och stolt över sin fina video. Och killen kan knappt prata.

Dumma Ronaldo, vit rasist lite svart, Dame Edna.

Här har ni en som aldrig ser på fotboll och tycker Zlatan verkar lite elak, plus att han har en ful frisyr. Men, igår tänkte jag titta på matchen Portugal–Sverige! Känna mig som ett med fotbollsgemenskapen.

Jag förberedde mig genom att plugga in mig på offsideregeln. Vad är den och varför finns den? Frågade i närliggande blogg, kollade Wiki (som vad jag nu förstår har en felaktig teckning som förvirrade mig) och hittade en väldigt informativ tutorial på youtube skapad för oss som kan noll. Och nu vet jag.

Det var ett jäkla liv runt arenan, måste jag säga. Kommentatorerna fick skrika för att överrösta världens skränigaste låt och en massa upphetsat lyckligt vrålande, och DÄR kom avsparken och spelarna tycktes spela pingpong med bollen över mittlinjen ett tag, och sedan var den väldigt mycket på svensk planhalva, och sedan började de knuffas, rycka varann i tröjan, hämnas med axelsmockor, sparka varann på benen och sätta krokben, samtidigt som de såg sammanbitna och seriösa ut. Vuxna karlar! Och får de inte hjärnskakning av att nicka bollen? Och det var värst vad portugiserna trillade snabbt och slog ut med armarna. Och offsidelägena var lätta att känna igen – spelaren stannar plötsligt, traskar runt med hängande huvud och tycks drabbas av temporär depression. Efter sex minuter kunde det ha blivit 1-1, men det blev det inte.

Mot slutet kutade portugisiska Ronaldo bakom målvakten Isaksson och sparkade till honom så att han fick svårt att röra sig, men den dummern signalerade ”inget byte” och lagkaptenen eller vad det heter gick med på det. Upprördhet bland svenska kommentatorer! ”Vad då? Vi kan väl inte ha en halv målvakt! Det här går ju inte!” (Han sa inte halv, han sa halt, men jag hörde fel.) Och sedan när denna hemska Ronaldo fixat den stoiska målvakten, satte han ett mål. Det enda. Och vi (ja, vid det här laget var jag ”vi” med svenska laget) förlorade. Och ändå klappade Zlatan om karlsloken!
zlatan ronaldoWhat the what?

Och så till något helt annat.

”There’s a little black in you, BRO´!”

Det här var kul.

Som ni kanske redan sett på TV, finns det i USA en galen vit rasist (en av många rasister, tyvärr) som heter Craig Cobb. Han är verkligen heltokig. Han vill skapa ett vitt samhälle i staten där han bor och förbjuda husförsäljning till svarta där (vilket är olagligt), han ursäktar mord eller direkt förespråkar det och tror att ”judarna” införde homosexualitet för att ”förstöra den vita rasen”, med mera. Han är alltså en obildad, paranoid fanatiker.

Häromsistens var han på en talk show som leds av en svart värdinna (The Trisha Goddard Show). Där fick han svar på ett DNA-prov som han gått med på att ta, givetvis övertygad om sin genetiska överlägsenhet. Nu läste hon upp det, och han fick höra att han mycket riktigt är 86% europé – men också 14% svart! (Uttryckt som ”sub-Sahara African). Se avslöjandet och hans reaktion här!

Kvinnan bredvid honom och publiken exploderar av skratt, medan Craig flinar. Han försöker säga att det där bara är ”statistiskt brus”, men Goddard låter honom först inte få en syl i vädret. Hon går fram till honom, boxar honom kärvänligt i axeln och kallar honom ”bro´!” (brother, alltså en svart broder).

Sedan lär han ha försökt bortförklara sina 14% på alla sätt och vis under resten av programmet, men det går ju inte. Han har obevekligen och obönhörligen rötter i Afrika, svarta Afrika, en lång rad svarta i det förflutna som han i rakt nedstigande led härstammar från, vilket för en person som säkert tror på regeln ”en droppe svart blod och du ÄR svart” måste vara omöjligt att ta till sig.

Vad man undrar är hur folk som Cobb skulle klara sig utan svarta och judar. De behöver verkligen inte honom, men han behöver dem för att definiera sig själv och ge mening åt sitt liv. Vad skulle han göra, och vara, utan sin ”mission”? Frågan är om han ens vågar ta reda på det.
cobbGoddard och Cobb.

Och så med ett jätteskutt över till Barry Humphries, den australiska komikern som sedan sjuttiotalet uppträtt som Dame Edna. En glittrande, hårdkoafferad, medelålders rundnätt dam med lila hår, glasögon från Star Wars Glamour och snuskig fantasi. Hon är tagen på kornet och högt älskad, och nu kör hon en avskedsturné. Publiken kom till Londionpremiären med hennes älsklingsblommor, gladiolus, som de viftade med i salongen och gjorde en äreport av inför efterfesten, dit Barry kom med sin fru (ja, han har en sådan) Lizzie.

dame edna with costars

barry humphries gladiolus

barry humphries with wife lizzie

Humphries med fru Lizzie.

Tack till Barry Humphries och hans Edna!

Dykare, Internettgrejor, vimmel och panelsamtal med Sveriges mäktigaste film-, teater- och mediekvinnor.

Dykaren på båten fick jag syn på under promenaden runt sjön. Det såg riktigt spännande ut – vad skulle han leta efter? – tills jag a/ fotograferade och killarna vinkade som snälla pojkar (de gör de aldrig i actionfilmer), och b/ någon tog fram en ritning och pekade mot strandbrinken, och jag anade att de bara skulle kolla rör, och det var precis vad de skulle. Dessutom bottnade dykaren, så det var så lagom dramatiskt. Men den lilla hissen var i alla fall kul.
vinkarDykare Karlberg
Dykaren kan förstås vara en tjej.

I lördags vaknade jag med rätt stark ögon/huvudvärk, vacklade ut i köket och sträckte mig efter trepacken Treo i skåpet – och så fanns det inget där! Tabletterna var slut! Jag stelnade med handen i luften precis som när jag skulle posta brev den där gången de hade tagit bort brevlådorna, en känsla av panik insmög sig och en kall hand kramade mitt hjärta. (Ja, vad då, jag har också skrivit underhållningsgrejor för att försörja två söner och betala ett hus! Fast kanske till min heder utan just denna fras.) Hur som haver, ont gjorde det och panik var det – när öppnar apotek på lördagar, och hur får man reda på det? Måste jag åka till Scheele mitt i stan som alltid har öppet? Supergrannen finns ju, men det var som sagt tidigt på lördagsmorgonen och jag tror han kör med Alvedon.

Nätet! Jag vacklade vidare till datorn, kom efter intensiv tankeverksamhet på att jag kunde knappa in närmaste apotek, gjorde så och nästan grät av tacksamhet när sidan kom upp. Något snille har kommit på att man kan lägga in öppettiderna på förstasidan med STORA SIFFROR, så att desperata människor med vissna ögon som MÅSTE ha medicin NU, kan se dem. Möjligen ligger inte så mycket omtänksamhet bakom, men det kändes så.

Och på tal om nätet, så hittade jag faktiskt svenska filmen Cirkus Bimbini från 1921 på Imdb, som ju är en jättesajt med miljoner faktauppgifter om allt filmrelaterat. Där stod hela rollistan, men minus min Mr. Lofton. Och det går ju inte an. Så jag tog mig in på någon sorts kompletteringsformulär, petade dit Mr. Lofton och hans rollfigur och fick ett automatsvar om att sajten skulle kolla fakta och om de stämde, lägga in mina uppgifter.

Kolla? Hur då? Men tydligen hamnade formuläret hos en levande person som kan sina saker (kanske googlade hen och hamnade på min blogg, ho vet) och nu är herr Lofton där. Om nu någonsin någon mer googlar på Cirkus Bimbini.

Öppettid apotekRollista Bimbini Imdb

I förrgår hade WIFT – Women in Film and Television, i samarbete med Teaterförbundet mousserande vin-vimmel och panelsamtal på Berns i samband med Stockholms Filmfestival och det handlade om hur man ska få en rättvisare representation av kvinnor inom film, TV och teater. Det var trångt, det var intensivt och det var stämning, och allt livestreamades på Wifts hemsida.

bakom panelpublik WIFTjpg
Pascalidou i röd blus och med hårknut t h.
panel WIFT Serner,Ekman,Hamilton, Tengblad
Här hade vi, från vänster till höger, Filminstitutets VD Anna Serner,Dramatenchefen Marie-Louise Ekman, SVT-chefen Eva Hamilton och TV4-producenten Josefine Tengblad, som också gjorde filmen ”Kyss mig”. En imponerande samling. Moderator var
Alexandra Pascalidou, som ställde skarpa och relevanta frågor – hur ska vi lösa problemen med för få kvinnor i ledande positioner? Hade ni kvinnliga mentorer som hjälpte er att utvecklas och få jobb?

Anna Serner tycker det är besvärligt att få fram kvinnor. Hon möter starkt motstånd och får hela tiden höra att hon tjatar om detta och att det ju gäller kvalitet, inte bara jämlikhet, som om kvalitet automatiskt är förknippat med män. När hon själv efterträdde Cissi Elwin värmde det hennes hjärta att hon omedelbart fick inbjudningar från bl a Eva Hamilton, som svarade: ”Men det var på grund av självbevarelsedrift också – jag behöver ju dig!”

Marie-Louise Ekman (som nu också blev hedersmedlem i Wift) undrade vad problemet var, vilket nog är rätt chockerande naivt. Hon tycker inte hon någonsin mött motstånd på grund av sitt kön. När hon utsågs till chef för Konsthögskolan var hennes problem snarare en generationsmotsättning än något annat, säger hon – det var inte kvinnorna som bar fram henne, det var de unga eleverna.

Eva Hamilton, klarsynt, redig och mycket bekväm i sin chefsroll, kom beredd med statistik på papper (”för alltid statistik, det behövs!”) och har bedrivit en målmedveten politik just för att få fram kvinnor. Man ska t ex göra en ny svensk polisserie? OK, vi tar lika regissörer till de olika avsnitten och låter de första två regisseras av någon med erfarenhet (ofta en man), och sedan de två nästa av någon med mindre erfarenhet (ofta en kvinna), som sedan blir den som gör de första gången därpå. Det här har, på olika avdelningar och med olika förfaringssätt, gett resultat, och Hamiltons lista innehåller ofta fler kvinnor än män. ”Man kan inte bara säga saker – man måste göra något.” Själv lyftes hon fram av någon som såg kvaliteer hos henne som hon själv inte tyckte hon var medveten om. Manliga SVT-chefer var oerhört värdiga, hon hade svårt att tänka sig själv i den rollen, men Christina Jutterström hade banat väg.

Tengblad hade en kvinnlig mentor, som sög tag i henne, lärde upp henne och gav henne ansvar.

Pascalidou, liksom flera i panelen, pekade också på svårigheten att få kvinnor att ställa upp. ”Ska jag bli intervjuad om det här, kan jag det?” kan en kvinnlig professor svara, medan en manlig genast tackar ja. Skicka in manus, sök jobben, var envisa! uppmanades det från panelen. Nu jag vet inte hur sant det verkligen är att kvinnor inte försöker, man stöter snabbt på motstånd och många är de som stångat pannan blodig mot muren i en värld där ett kvinnligt namn på ett konstverk eller ett manus automatiskt gör det mindre intressant och mindre värt ekonomiskt, och där en kvinnlig regissör kan försvinna om hon gör en mindre bra första film, medan männen får fler chanser och tillfrågas oftare, och när sammanställningar görs över bemärkta figurer inom ett område, kvinnonamnen glöms – hur framgångsrika de än varit.

Bara vetskapen om detta kan utan tvekan suga musten ur folk. Men lyckligtvis kämpar många vidare, ibland kanske utan att erkänna svårigheterna ens för sig själva – det blir enklast så, och man sparar på krafterna.

Minnesdag, visit och pudel.

Ljus
Ljus på soffbordet för fredsdagen,
ljus vid KG’s teckning för hans födelsedag.

I söndags var det fars dag, och igår var det dels Vapenstilleståndsdagen, dels KG’s nittiosjätte födelsedag. Det slog mig att han kunde faktiskt fortfarande ha varit här i stället för att ha gått bort för mer än tjugo år sedan. Och om han känt sig OK, hade det varit fint. Nu blev han bara sjuttiotre, vilket lät gammalt förr men inte riktigt är det längre. När han dog hade vi inte setts på ett tag, och den kvällen kände jag ett starkt obehag. Jag var ute med en vän men kände hela tiden att jag borde vara hemma, och efteråt undrade jag: Hade han försökt ringa mig? Eller i alla fall tänkt ringa mig?

När jag tände ljuset bredvid den röda lampan var det egentligen inte för honom, men det blev så eftersom hans politiska Expressenteckning är där, och för ett tag kändes det som om han fanns i rummet, och han var på gott humör. Jag satt och log vid datorn. Jag har berättat förr att jag känt att om han alls kunnat tycka någonting, hade han kommit över sin egen död mycket snabbare än jag och våra barn. – Nej, hörni, nu får ni sluta vara ledsna och göra något kul! Har ni inget skoj att berätta?

Och sedan försvann närvaron, och jag tänkte att han susade vidare till killarna och småbarnen. Och nu tror jag ju faktiskt inte alls på sådana här saker, men det var ändå fint så länge det varade.

För ett litet tag sedan var jag på visit hos ett trevligt par en bit utanför stan, de är ett väl sammanjobbat team och två konstnärliga begåvningar som kan göra vem som helst avundsjuk. Vi satt och pratade i den mest fantastiska ateljé, och mitt i samtalet tittade värden ut genom fönstret och sa: – Se, en havsörn! (Eller om det var kungsörn. Jag ser inte lika bra som han.)

Och jag åkte dit med en trevlig chaufför och vi pratade om hur mycket tid hans barn får vid datorn och på mobilen, ett bekymmer för nutida föräldrar, och när vi kom fram överraskade han mig genom att hoppa ur bilen och öppna dörren för mig. På vägen hem hade jag sällskap med en azerbadjansk poet. Jag frågar alltid om jag får sitta fram och prata (trist att sitta bak och bara bli körd), om de inte hellre vill vara i fred? Och de svarar alltid ja.

Jag skulle verkligen, verkligen vilja kunna sjunga och dansa. Inte bara något så när, utan ordentligt. Tänk att kunna behärska sin kropp som en dansare och få den att följa rörelser och rytm, eller stå på en scen och blåsa med rösten rakt över orkestern, rakt genom salongen, och praktiskt taget slå hål i väggen längst bak. Det idiotiska är att jag på något sätt vet hur det känns, men jag kan inte göra det. Frustrerande.

En av de bilder jag tog i somras hamnade på en Sveriges Radio-sida, vilket i och för sig var trevligt på alla sätt och vis, men hur det nu föll sig fick de inte fotografnamnet. Den skyldige gjorde en pudel med oförbehållsamma ursäkter och genom att bjuda på ett glas vin, och sedan lite vin till eftersom jag alltid börjar berätta intressanta historier vid sådana tillfällen, och när kvällen var över visade det sig att han dessutom släpat på en papperkasse som innehöll en pudelblomma.

Och som ni ser, fungerade det! (För övrigt har jag väldigt svårt att förbli arg.)

Vinglas krog
Så här kan en pudel också se ut.