Dykare, Internettgrejor, vimmel och panelsamtal med Sveriges mäktigaste film-, teater- och mediekvinnor.

Dykaren på båten fick jag syn på under promenaden runt sjön. Det såg riktigt spännande ut – vad skulle han leta efter? – tills jag a/ fotograferade och killarna vinkade som snälla pojkar (de gör de aldrig i actionfilmer), och b/ någon tog fram en ritning och pekade mot strandbrinken, och jag anade att de bara skulle kolla rör, och det var precis vad de skulle. Dessutom bottnade dykaren, så det var så lagom dramatiskt. Men den lilla hissen var i alla fall kul.
vinkarDykare Karlberg
Dykaren kan förstås vara en tjej.

I lördags vaknade jag med rätt stark ögon/huvudvärk, vacklade ut i köket och sträckte mig efter trepacken Treo i skåpet – och så fanns det inget där! Tabletterna var slut! Jag stelnade med handen i luften precis som när jag skulle posta brev den där gången de hade tagit bort brevlådorna, en känsla av panik insmög sig och en kall hand kramade mitt hjärta. (Ja, vad då, jag har också skrivit underhållningsgrejor för att försörja två söner och betala ett hus! Fast kanske till min heder utan just denna fras.) Hur som haver, ont gjorde det och panik var det – när öppnar apotek på lördagar, och hur får man reda på det? Måste jag åka till Scheele mitt i stan som alltid har öppet? Supergrannen finns ju, men det var som sagt tidigt på lördagsmorgonen och jag tror han kör med Alvedon.

Nätet! Jag vacklade vidare till datorn, kom efter intensiv tankeverksamhet på att jag kunde knappa in närmaste apotek, gjorde så och nästan grät av tacksamhet när sidan kom upp. Något snille har kommit på att man kan lägga in öppettiderna på förstasidan med STORA SIFFROR, så att desperata människor med vissna ögon som MÅSTE ha medicin NU, kan se dem. Möjligen ligger inte så mycket omtänksamhet bakom, men det kändes så.

Och på tal om nätet, så hittade jag faktiskt svenska filmen Cirkus Bimbini från 1921 på Imdb, som ju är en jättesajt med miljoner faktauppgifter om allt filmrelaterat. Där stod hela rollistan, men minus min Mr. Lofton. Och det går ju inte an. Så jag tog mig in på någon sorts kompletteringsformulär, petade dit Mr. Lofton och hans rollfigur och fick ett automatsvar om att sajten skulle kolla fakta och om de stämde, lägga in mina uppgifter.

Kolla? Hur då? Men tydligen hamnade formuläret hos en levande person som kan sina saker (kanske googlade hen och hamnade på min blogg, ho vet) och nu är herr Lofton där. Om nu någonsin någon mer googlar på Cirkus Bimbini.

Öppettid apotekRollista Bimbini Imdb

I förrgår hade WIFT – Women in Film and Television, i samarbete med Teaterförbundet mousserande vin-vimmel och panelsamtal på Berns i samband med Stockholms Filmfestival och det handlade om hur man ska få en rättvisare representation av kvinnor inom film, TV och teater. Det var trångt, det var intensivt och det var stämning, och allt livestreamades på Wifts hemsida.

bakom panelpublik WIFTjpg
Pascalidou i röd blus och med hårknut t h.
panel WIFT Serner,Ekman,Hamilton, Tengblad
Här hade vi, från vänster till höger, Filminstitutets VD Anna Serner,Dramatenchefen Marie-Louise Ekman, SVT-chefen Eva Hamilton och TV4-producenten Josefine Tengblad, som också gjorde filmen ”Kyss mig”. En imponerande samling. Moderator var
Alexandra Pascalidou, som ställde skarpa och relevanta frågor – hur ska vi lösa problemen med för få kvinnor i ledande positioner? Hade ni kvinnliga mentorer som hjälpte er att utvecklas och få jobb?

Anna Serner tycker det är besvärligt att få fram kvinnor. Hon möter starkt motstånd och får hela tiden höra att hon tjatar om detta och att det ju gäller kvalitet, inte bara jämlikhet, som om kvalitet automatiskt är förknippat med män. När hon själv efterträdde Cissi Elwin värmde det hennes hjärta att hon omedelbart fick inbjudningar från bl a Eva Hamilton, som svarade: ”Men det var på grund av självbevarelsedrift också – jag behöver ju dig!”

Marie-Louise Ekman (som nu också blev hedersmedlem i Wift) undrade vad problemet var, vilket nog är rätt chockerande naivt. Hon tycker inte hon någonsin mött motstånd på grund av sitt kön. När hon utsågs till chef för Konsthögskolan var hennes problem snarare en generationsmotsättning än något annat, säger hon – det var inte kvinnorna som bar fram henne, det var de unga eleverna.

Eva Hamilton, klarsynt, redig och mycket bekväm i sin chefsroll, kom beredd med statistik på papper (”för alltid statistik, det behövs!”) och har bedrivit en målmedveten politik just för att få fram kvinnor. Man ska t ex göra en ny svensk polisserie? OK, vi tar lika regissörer till de olika avsnitten och låter de första två regisseras av någon med erfarenhet (ofta en man), och sedan de två nästa av någon med mindre erfarenhet (ofta en kvinna), som sedan blir den som gör de första gången därpå. Det här har, på olika avdelningar och med olika förfaringssätt, gett resultat, och Hamiltons lista innehåller ofta fler kvinnor än män. ”Man kan inte bara säga saker – man måste göra något.” Själv lyftes hon fram av någon som såg kvaliteer hos henne som hon själv inte tyckte hon var medveten om. Manliga SVT-chefer var oerhört värdiga, hon hade svårt att tänka sig själv i den rollen, men Christina Jutterström hade banat väg.

Tengblad hade en kvinnlig mentor, som sög tag i henne, lärde upp henne och gav henne ansvar.

Pascalidou, liksom flera i panelen, pekade också på svårigheten att få kvinnor att ställa upp. ”Ska jag bli intervjuad om det här, kan jag det?” kan en kvinnlig professor svara, medan en manlig genast tackar ja. Skicka in manus, sök jobben, var envisa! uppmanades det från panelen. Nu jag vet inte hur sant det verkligen är att kvinnor inte försöker, man stöter snabbt på motstånd och många är de som stångat pannan blodig mot muren i en värld där ett kvinnligt namn på ett konstverk eller ett manus automatiskt gör det mindre intressant och mindre värt ekonomiskt, och där en kvinnlig regissör kan försvinna om hon gör en mindre bra första film, medan männen får fler chanser och tillfrågas oftare, och när sammanställningar görs över bemärkta figurer inom ett område, kvinnonamnen glöms – hur framgångsrika de än varit.

Bara vetskapen om detta kan utan tvekan suga musten ur folk. Men lyckligtvis kämpar många vidare, ibland kanske utan att erkänna svårigheterna ens för sig själva – det blir enklast så, och man sparar på krafterna.

Annonser

3 reaktioner till “Dykare, Internettgrejor, vimmel och panelsamtal med Sveriges mäktigaste film-, teater- och mediekvinnor.”

    1. Jovisst, men min hjärna funkar inte riktigt i sådana lägen, i nödsituationer går den tydligen tillbaka till tidigare lager. Treo=medicin=apotek, gnisslar den fram… och bara statliga apotek!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s