Action med Helen Mirren.

Red-2-Can-you-shoot

För några år sedan såg jag en Helen Mirren-film med ett par försiktiga actionscener, det gick otroligt långsamt som om regisören var rädd att den gamla damen skulle trilla och slå sig. Och där satt jag och tänkte: Men för tusan, låt henne röra på sig!

Helen Mirren är fyra månader äldre än jag. Hon kan spela allt. Gamla tanter, drottningar, kalenderflickor och action. Nu har jag just tittat på Red 2, som jag inte hade tänkt se eftersom likhögen är enorm, men fem skådespelarfavoriter är med – Anthony Hopkins, Mary-Louise Parker, Bruce Willis (jag är lite svag för honom sedan Die Hard), John Malkovich, och så då Helen Mirren. Alla utom Parker är i övre sextioårsåldern, hon är lilltjejen i fyrtioårsåldern, skulle jag tro, Och alla spelar så att klockorna stannar. Och Mirren är en magnifik actionhjältinna.

Filmen är kul och alldeles för blodig, och det är en fröjd att slippa se gänget spela bräckliga och orkeslösa. Man blir nämligen inte bräcklig på andra sidan femtio, så de är inte pinsamma. De är givetvis skvatt galna, men trevliga jeppar, och mycket trovärdiga i alla actionscener (de hade förstås stuntmän när de slogs som värst, men ändå).

Klart uppmuntrande. Någon som behöver en något kort och rundlagd actionhjältinna? Jag kan se riktigt farlig ut.

ÅLDRAR – jag hade helt fel! Här är det spridning. Lilltjejen är 49, Bruce Willis bara 58, Malkovich 60, Hopkins 75. Men förutom Parker ser de rätt jämnåriga ut.

En liten en, Millenium 4, kanelbullar versus FRA, med mera.

minijulgranminikottar
Minijulgranen har små miniminikottar.

Det har ju kommit ett nytt litet barnbarn, en liten pojke som fyllde två månader på julafton. Tyvärr har jag inte fått se honom utom på bild (han är alldeles otroligt lik sin pappa i samma ålder), men han har fått namn. Tyvärr har hans första tid inte varit så mysig för honom. Han har varit alldeles väldigt sjuk, om än inte livshotande vilket man är oändligt tacksam för, men han har haft ont och blivit opererad. Jag hoppas att det tonar bort, och att han blir alldeles ovanligt frisk framöver. Att bli opererad när man bara är några veckor gammal kan inte ge en några stora förväntningar på vad som komma skall, så nu vill man ju att han snart ska bli glatt överraskad av hur bra han mår och hur kul allting är.

tropiskt julkort

En gammal, gammal barndomsvän – ja, vi är jämnåriga men kände varann praktiskt taget innan vi föddes, och han var den första pojke som pussade mig (vi var tio år), skickade ovanstående soliga jul-ekort från Spanien. Vi har inte setts på många herrans år och nu bor han på Kanarieöarna, men det är något visst med barndomsompisar som man lekt mycket med. Och så mycket som det regnar den här julen, var det trevligt med en glad papegoja. Jag råkar dessutom vara väldigt svag just för papegojor.

MILLENIUM 4… Som de flesta vet har Norstedts bett författaren David Lagercrantz skriva en fortsättning på Stiegs Milleniumböcker. De har valt noga – David blir mest inspirerad av karaktärer som redan finns, helst verkliga, det var han som skrev boken om Zlatan, så han borde vara som klippt och skuren för uppgiften. Men hans första reaktion var ”nej, nej”, och denna gut feeling kanske han skulle ha hållit fast vid.

För ingen annan än Stieg kan skriva utifrån Stiegs idéer, passioner, demoner, minnen och föreställningar. David träffade aldrig Stieg, men det spelar inte en avgörande roll – inte ens de som kände honom skulle kunna skriva hans böcker. Man kan inte se tillbaka på det som redan skrivits och komma på de helt nya saker som skulle ha fötts i Stiegs huvud, om man inte är Stieg.

Jag har mailat med förlagschefen och pratat med David Lagercrantz i all vänlighet, och de är helt sammanpratade och alldeles väldigt hövliga och positiva till att man hör av sig. Stiegs karaktärer kan stå för sig själva, säger de, och förtjänar att leva vidare. Förtjänar är ett väldigt konstigt ord i sammanhanget, och leva vidare kommer de förstås inte att göra. Och när man kommer in på hur DL ska skriva boken blir det luddigt. Han ska naturligtvis inte härma Stieg, sägs det, men hur ska det då kunna kallas en fortsättning på Milleniumserien?

Det här är vad man frågar sig:

1. Om inte DL ska försöka skriva i Stiegs mycket speciella tonläge, hur ska han skriva då? Stieg hade en lätt docerande stil och en sarkastisk humor. Det är via den vi har lärt känna samtliga karaktärer. Hur ska det kunna bli Salander och Blomkvist om de beskrivs, och talar och tänker och känner, på ett helt annat sätt?

2. Stieg hittade inte bara på intriger, han drevs mycket starkt av sina idéer om politik och samhälle. I en bok har han en helt subplot som enbart är där för att han ska kunna vädra sina tankar om hur en tidning bör skötas. Alla karaktärer agerar utifrån vad Stieg såg som viktigt. Har DL samma politiska världssyn, sociala världssyn, utgångspunkter? Det är inte särskilt troligt. Så vad ska han göra med dessa drivkrafter? Negligera dem, låta dem finnas där som ett svagt oengagerat eko, eller stoppa in sina egna uppfattningar?

3. Stieg var kriminalromanfantast. Han beundrade Sara Paretsky och Val McDermid, och han gillade Modesty Blaise. Han hade utarbetade teorier om hur en kriminalroman ska skrivas. Han hade utmejslade tankar om hur han ville skildra våld. Om detta vet David Lagercrantz förmodligen ingenting.

Syftet med böckerna var dubbelt; dels ville Stieg tjäna massor av pengar, dels ville han få ut sina idéer. Av detta kan DL förstås bara ansluta sig till den första aspekten, eftersom han vet mycket lite om den andra.

Att skriva en fortsättning är helt och hållet en kommersiell idé. Den är ungefär lika kallhamrad och misslyckad som att skriva nya Nalle Puh-historier. Agenten Magdalena Hedlund fick frågan i TV om man kunde skriva en fortsättning på William Shakespeares pjäser, och hon blev lite ställd någon sekund, men höll masken och svarade att varför inte, om det är stilfullt gjort. Vilket jag har svårt att tro att hon egentligen anser. Att bearbeta och tolka och vända på hans pjäser har förstås däremot gjorts – med varierande resultat. I bästa fall har man fått en ny vinkel på vad som redan finns där.

Nu sitter jag i en speciell sits när jag skriver det här, inte bara för att jag kände Stieg och vill försvara hans integritet, men därför att jag själv skrivit en icke uppförd pjäs som är en sorts fortsättning på Jean-Paul Sartres Lyckta dörrar från 1944. Som ni vet skriver jag annars inte någonting som inte är original, så det här är ett undantag, och det handlar inte om en fortsättning i vanlig mening, utan om en sorts svar på originalpjäsen. Sartre säger i den: Så här gör dessa rollkaraktärer, och jag frågar – och svarar på frågan: Men varför gör de så här? Vilka är deras motiv? Vad händer om de utvecklas vidare? Det är alltså inte samma sak som att skriva en fortsättning på Stiegs trilogi, men jag tänkte jag ändå skulle nämna det.

Davids bok kommer inte att bli Millenium 4. Det kanske blir en bra bok om ett spännande ämne, men det blir inte en Stieg Larsson-bok. Det blir en David Lagercrantz-bok där pappfigurer föreställande Stiegs karaktärer lånas in, och slängs omkring.

För att hoppa till ett annat ämne – Sverige har nu modigt försvarat vår svenska kanelbulle. EU vill minska mängden av vanlig kanel i bakverk, eftersom kryddan innehåller ett giftämne. Men vi håller fast vid vår tredubbla dos. Kanelbullen är traditionell mat, nämligen. Så vi skyddas som svenskar av våra myndigheter när det gäller att bevara Kanelbullens integritet, medan vi säljs ut lock stock and barrel när det gäller privata uppgifter, mail och telefon på nätet. När vi bara hade vanliga brev och landlinjetelefoner, kunde man inte hur som helst öppna brev eller avlyssna samtal. Nu när vi inte bara kan använda, utan ofta tvingas att använda nätet och mobiler, när telefonnätet stängs och ledningarna rivs upp, finns inget skydd kvar. Och tar man sedan dessutom bort de kontanta pengarna, har vi även förlorat den fysiska makten över våra tillgångar.

Till sist en rolig bild som Anna Toss länkade till i en annan blogg – den visar vad kartnamn egentligen betyder, på de lokala språken. Roligt att se.

2 vad kartnamn betyder
De starkas land, de noblas land, landet till höger, de RIKTIGT starkas land, landet som tillhör dem med stora mössor…

Julmorgon

rött ögaMorning! Öga i julfärg.

Eftersom jag kom upp igen ur sängen redan efter 2,5 timmar och ser att det ramlat in ett helt litet gäng under efternatten, känner jag att jag borde säga hej och hur mår ni och något underhållande. Hur det nu ska gå till.

Jag kan ju berätta att jag har världens minsta gran, mer behövs inte nu när inte ens den julgransälskande katten Winston är bland oss längre, han som protesterade varje gång man försökte slänga granen efter jul. Världens minsta gran är världens minsta lilla grankvist i världens minsta lilla vita vas. Gullig är den i alla fall.

I en golvtorkningspaus igår satte jag mig och slösurfade och hamnade på en tabloidartikel om, av alla ting, Simon Caldwells badbrallor. Det är fascinerande hur tabloider kan skriva om precis vilket strunt som helst, det kan vara lika kul att läsa som riktigt genomusla pekoral, och nu var vinkeln att han väl inte behöver ha samma brallor som förra julen. (De måste ju ha ett bete för kommentarslystna läsare.) Jag hoppade alltså förväntansfullt in bland kommentarerna för att se om det fanns något fullständigt totalvrickat där också, och stötte på följande: Alla som läser denna artikel måste ha ett sorgligt liv. Välkommen i gänget.

Och blev full i skratt. Hur rätt hade inte denna person.

Det kändes lite konstigt att sitta klockan sex på julaftonsmorgonen, med regnet skvalande och nästan alla andra fönster mörka där utanför, och äta den vörtlimpsmacka med ost man hade tänkt gona sig med vid niodraget. Nu har jag sköljt det trasslande ögat med med ljum saltlösning, mycket skönt, och tänker krypa till kojs ett tag igen medan ni andra börjar stöka med frukost. Marigt att inte kunna slappna av, men golven är i alla fall rena.

Före jul.

Om det finns något att glädja sig åt idag, måste det vara demonstrationerna över hela landet mot nazister och rasister. Jag hade velat åka till Kärrtorp och vara med, men det gick tyvärr inte. Men det fanns många, många andra där.

I en märklig intervju förklarade en av dessa attackerande nassar att han var nöjd med överfallet på en fredlig demonstration i Kärrtorpför en tid sedan, dels därför att han lyckades skada någon, dels därför att det blev skriverier i tidningarna. Det kan man jämföra med att samma snille hävdar att den sk ariska rasen – det finns ingen sådan – är överlägsen alla andra på grund av sin enastående intelligens och förmåga till empati. Att han tror att han framstår som smart och empatisk efter hot och våld, är inte precis bevis på hans personliga meriter i någondera avseendet.

Vi har kämpat hårt och länge för den demokrati vi har, med fel och brister, för någorlunda jämställdhet, för en normal syn på homosexuella och för insikten att hudfärg inte har någon som helst inverkan på intelligens eller på empati, för den delen. Vi vill inte ha nazister. Vi lockas inte av deras aggressivitet, vrålande, eller brösttoner. Vi tycker inte om deras ålderstigna, förstenade, ovetenskapliga och brutala idéer.

Och vi bör inte heller låta oss luras när en falang av denna rörelse modererar tonen, sätter på sig kostym, och säger att de heter SD. Samma person som nu är ledare för SD, drogs till den nazistiska rörelsen och marcherade med den, innan han insåg att det fanns smartare vägar att gå.

Det är skönt att dessa demontrationer hölls, det förebådar i alla fall en viss julefrid.

Så God Jul till alla som tålmodigt läst denna blogg under året, må ni få en fin och lugn helg med nära och kära, eller solo, och samla krafter och glädje till nya idéer och nya äventyr.

Grekisk mytologi och datasnillet Grace Hopper. Uppdaterat.

UPPDATERAT. Nedan beskriver jag hur jag inte kan hitta den grekiska guden Apollons romerska motsvarighet,för han stod inte i de listor jag letade upp, men han finns förstås och kallas i all enkelhet Apollo. Sångens och solens gud, ofta avbildad med en lyra, tvilling med jaktens gudinna Artemis. Han har kärleksförbindelser med både kvinnor och män.

Vidare – kvinnan till höger om den födande Zeus är Eileithyia, en från början kretensisk gudom, barnaföderskornas gudinna.

—–

Men grr. Denna post hoppar in och ut på bloggen idag.

Here we go again.

Vad är det för fel på en när man nästan lyckas lägga sig i tid – OK, halv två – bara för att tre kvart senare dra sig ur sängen därför att man inte står ut med att inte komma ihåg vad den grekiska guden Apollons romerska motsvarighet var?

Artemis – Diana, jaktens gudinna, låg jag och mumlade för mig själv. Zeus – Jupiter. Vem var romerska Vesta? Visst ja, grekiska Hestia. Och Zeus’ fru Hera. Hm – junonisk figur – Juno.

Osv. Men Apollon?

Så där satt jag vid datorn, kvart över tre och bortåt halv fem. Igen. Och Apollon verkar inte ha någon direkt romersk motsvarighet. Men jag hittade någon annan – Metis. Hur har jag lyckats missa henne?

Att vishetens och den ordnade stridens gudinna Pallas Athena föddes ur sin fader Zeus’ huvud, minns de flesta. (Den oordnade stridens gudom var en man vid namn Ares, dvs Mars för romarna.) Athena hoppade alltså ut i världen i full rustning. Men hur kom hon dit? Jo, Zeus hade en första fru av titanernas generation – alltså de ursprungliga titanerna i grekisk mytologi, inte en scientolog – och hon hette Metis. Hon var en gudom som representerade visdom och djupa tankar, ordet lär också betyda en blandning av visdom och smartness. Hon kunde också spå, och hon spådde att hon skulle föda en dotter och en son, och sonen skulle bli starkare än Zeus.

Zeus gillade inte alls detta. Han lurade henne att förvandla sig till en fluga och svalde henne. Men Metis var redan gravid med Athena, och inne i sin trolösa makes huvud satte hon igång med att smida sin dotters rustning och banka ihop hjälmen. Detta eviga bankande gav Zeus en välförtjänt huvudvärk, och hans son den halte smeden Hefaistos – Vulcanus i Rom – högg honom i huvudet med en yxa och klöv hans skalle för att släppa ut det onda, och det var då Athena sprang fram.

På vasmålningen nedan ser man faderns häpna min. Metis sitter under hans tron, eftersom hon såsom svald alltid är med honom. Ibland avbildas hon med vingar.
722px-Exaleiptron_birth_Athena_Louvre_CA616-1
En vaspå trefot, s k exaleiptron, från 500-talet f Kr.

Det var den ena kvinnan. Den andra ledde Google mig till, eftersom svenska Google idag hedrar datasnillet Grace Hopper på hennes 107-årsdag. Och skam till sägandes hade jag inte hört talas om henne heller, fast hon besatt metis i rikt mått – klokhet och intelligens parad med smartness. Här har vi henne.

614px-Commodore_Grace_M._Hopper_USN_covered

Född 1906, teknik- och matteintresserad i ung ålder, plockade isär väckarklockor som sjuåring för att se hur de fungerade, uppmuntrades av mamma och pappa, blev doktor i matematik, undervisade, sökte sig till flottan där hon verkligen behövdes under andra världskriget som konstruktör av de tidiga datamaskinernas program, och var den som enligt CBS lärde datorerna tala, dvs översatte obegripliga formler till förståelig engelska.

Grace var exceptionell. Hon var en pionjär själv och uppmuntrade andra att pröva alla sina idéer och aldrig stagnera, hon sa att hon sökte upp sina gamla elever när de blev äldre för att skaka om dem. Någon sa om henne att inne i denna sjöofficer fanns en pirat som längtade sig fördärvad efter att komma ut. I hennes dator fanns också den första buggen – en alldeles riktig sådan, en mal som trasslat sig in i apparaturen och stört strömkretsarna.

Flottan kunde inte vara utan Grace, som med tiden fick 40 hedersdoktorat vid olika universitet. Hon försökte pensionera sig 1966, men kallades tillbaka. Hon försökte igen 1971, men kallades tillbaka en gång till. Till slut var man tvungen att släppa henne – 1986, när hon fyllde åttio. Då fortsatte hon som konsult till sin död 1992.

Och här sitter man och har lite ont i huvet och tänker wtf? Kom hit och sparka på oss, Grace, så det blir lite fart på oss!

Till sist måste jag visa vad gotlänningarna har hittat på. Ni vet katedralruinen vid Stora Torget i Visby? Där har man nu anlagt en skridskobana. Av plast visserligen, men vilken bra idé.

skridskobana katedral visbyTjusigt!

Grekisk mytologi och snillet Grace Hopper.

Vad är det för fel på en när man nästan lyckas lägga sig i tid – OK, halv två – bara för att tre kvart senare dra sig ur sängen därför att man inte står ut med att inte komma ihåg vad den grekiska guden Apollons romerska motsvarighet var?

Artemis – Diana, jaktens gudinna, låg jag och mumlade för mig själv. Zeus – Jupiter. Vem var romerska Vesta? Visst ja, grekiska Hestia. Och Zeus’ fru Hera. Hm – junonisk figur – Juno.

Osv. Men Apollon?

Så där satt jag vid datorn, kvart över tre och bortåt halv fem. Igen. Och Apollon verkar inte ha någon direkt romersk motsvarighet. Men jag hittade någon annan – Metis. Hur har jag lyckats missa henne?

Att vishetens och den ordnade stridens gudinna Pallas Athena föddes ur sin fader Zeus’ huvud, minns de flesta. (Den oordnade stridens gudom var en man vid namn Ares, dvs Mars för romarna.) Athena hoppade alltså ut i världen i full rustning. Men hur kom hon dit? Jo, Zeus hade en första fru av titanernas generation – alltså de ursprungliga titanerna i grekisk mytologi, inte en scientolog – och hon hette Metis. Hon var en gudom som representerade visdom och djupa tankar, ordet lär också betyda en blandning av visdom och smartness. Hon kunde också spå, och hon spådde att hon skulle föda en dotter och en son, och sonen skulle bli starkare än Zeus.

Zeus gillade inte alls detta. Han lurade henne att förvandla sig till en fluga och svalde henne. Men Metis var redan gravid med Athena, och inne i sin trolösa makes huvud satte hon igång med att smida sin dotters rustning och banka ihop hjälmen. Detta eviga bankande gav Zeus en välförtjänt huvudvärk, och hans son den halte smeden Hefaistos – Vulcanus i Rom – högg honom i huvudet med en yxa och klöv hans skalle för att släppa ut det onda, och det var då Athena sprang fram.

På vasmålningen nedan ser man faderns häpna min. Metis sitter under hans tron, eftersom hon såsom svald alltid är med honom. Ibland avbildas hon med vingar.
722px-Exaleiptron_birth_Athena_Louvre_CA616-1
En vaspå trefot, s k exaleiptron, från 500-talet f Kr.

Det var den ena kvinnan. Den andra ledde Google mig till, eftersom svenska Google idag hedrar datasnillet Grace Hopper på hennes 107-årsdag. Och skam till sägandes hade jag inte hört talas om henne heller, fast hon besatt metis i rikt mått – klokhet och intelligens parad med smartness. Här har vi henne.

614px-Commodore_Grace_M._Hopper_USN_covered

Född 1906, teknik- och matteintresserad i ung ålder, plockade isär väckarklockor som sjuåring för att se hur de fungerade, uppmuntrades av mamma och pappa, blev doktor i matematik, undervisade, sökte sig till flottan där hon verkligen behövdes under andra världskriget som konstruktör av de tidiga datamaskinernas program, och var den som enligt CBS lärde datorerna tala, dvs översatte obegripliga formler till förståelig engelska.

Grace var exceptionell. Hon var en pionjär själv och uppmuntrade andra att pröva alla sina idéer och aldrig stagnera, hon sa att hon sökte upp sina gamla elever när de blev äldre för att skaka om dem. Någon sa om henne att inne i denna sjöofficer fanns en pirat som längtade sig fördärvad efter att komma ut. I hennes dator fanns också den första buggen – en alldeles riktig sådan, en mal som trasslat sig in i apparaturen och stört strömkretsarna.

Flottan kunde inte vara utan Grace, som med tiden fick 40 hedersdoktorat vid olika universitet. Hon försökte pensionera sig 1966, men kallades tillbaka. Hon försökte igen 1971, men kallades tillbaka en gång till. Till slut var man tvungen att släppa henne – 1986, när hon fyllde åttio. Då fortsatte hon som konsult till sin död 1992.

Och här sitter man och har lite ont i huvet och tänker wtf? Kom hit och sparka på oss, Grace, så det blir lite fart på oss!

Till sist måste jag visa vad gotlänningarna har hittat på. Ni vet katedralruinen vid Stora Torget i Visby? Där har man nu anlagt en skridskobana. Av plast visserligen, men vilken bra idé.

skridskobana katedral visbyTjusigt!