Värre än klimatförändringar?

Det är ingen tvekan om att klimatförändringar, en högre medeltempreratur på jorden med följande issmältning och betydligt högre vattenstånd i haven, är på väg. Till en del förmodligen naturligt, till en del med all säkerhet beroende på våra enorma utsläpp.

Jag minns när jag var barn och fick veta att bilavgaser var giftiga. Så varför får man släppa ut dem då? undrade jag. För att det finns så mycket luft, så det blandas ut, fick jag till svar. Men det finns ju inte hur mycket luft som helst, sa jag. Till slut måste ju hela luften bli förgiftad! På det fick jag inget svar alls.

Och nu sitter jag och ser ett TV-program om hur man ska hindra de högre vattenstånden från att utplåna stora städer i världen, det handlar om vallar och murar och what not, och alltihop interfolieras med datoranimerade filmsnuttar som visar hur Manhattan dränks och frihetsgudinnan hjälplöst viftar med sin fackla (till dramatisk musik) över en vattenvidd där bara en del skyskrapor tittar upp, och jag undrar varför man inte helt enkelt börjar flytta allting redan nu, steg för steg. Tillfälliga hinder för vattnet för att skydda människor och fördröja händelseförloppet där det behövs, ja, men i längden finns bara en sak att göra om isarna fortsätter att smälta, vilket de troligen gör: Anpassa sig.

Men flytta är något man faktiskt kan göra. Det är tragiskt med Maldiverna och visst förändras vår världsbild om New York inte längre finns, men det är ju egentligen inte dödligt. Det verkliga problemet är förgiftningen av planeten.

Födoämne efter födoämne blir otjänligt som mat (adjö strömming), och ändå görs väldigt lite. Fisk efter fisk blir farlig, grödor blir farliga på grund av tungmetallbemängt rötslam på åkrarna – barn ska nu helst inte äta vetemjöl – och när havs- och sjöbottnarnas små organismer dör på grund av förgiftning, kommer hela ekosystemet till slut att krascha. DET är vårt stora problem.

Kunskaperna om hur de här riskerna uppstår och utvecklas biologiskt och fysiskt har vi. Råkapitalism, ojämlikhet mellan kön och etniska grupper, religiös och annan fanatism, och krig, är starka bidragande faktorer till haveriet, det vet vi. Det är redan så att en av tre får cancer. Så jag tror inte vi har råd eller tid att tassa omkring saker och ting längre.

Annonser

Motsvarigheten till skapande i iskall takkupa./ Uppdat

Nej, min lya är inte en vindskupa utan isolering, och jag värmer inte mitt sura kaffe på en rostig kamin, men nu sitter jag och bearbetar ännu ett färdig filmmanus och gör det med krånglande axlar etc – måste upp och röra på mig, och det är ju egentligen bra på alla sätt och vis – krånglande tangentbord och jättetrött dator som då och då kan tänka sig att stänga ner dokumentet. Alltså sparar jag hela tiden, och diverse tecken måste jag kopiera in speciellt. (Nope, de har inga tangentbord på mitt närmaste Myrorna – de har aldrig haft elektronik, säger de. Men en massa böcker.)

Nu är det ett spännande manus, så jag är egentligen full av skaparglädje, men det går ju inte direkt med ilfart. Och inte är det direkt hänförande socialt heller. Mitt sociala liv dessa dagarna består av biblioteksbesökare som sitter i närheten och knappar på andra lånedatorer. En gång om dagen är jag på nätet, så även om jag får de mest fantastiska mail efter det, blir det inget svar förrän dagen efter.

Jag vet. Ny dator, gå till doktorn, fixa tillbaka bredbandet. Min kalla vindskupa går att isolera. Men egentligen vill jag ju bara skriva.

OCH NU läste jag just att Storbritannien, som redan har 85 muslimska shariadomstolar (knutna till moskéer, kan bestämma i familjedispyter t ex), just presenterat en guideline för hur legala dokument ska kunna upprättas enligt sharialagar, t ex testamenten. Kvinnor ska ärva hälften av vad män ärver, icke-troende och adopterade barn ingenting, och endast muslimska äktenskap godtas.

Detta är fullständigt vansinnigt. Ingen muslimsk kvinna kan alltså i fortsättningen hävda sin rätt enligt brittisk lag utan att utsättas för enorm press, och små barn i muslimsk miljö har ingen chans att tillvarata de rättigheter som andra barn har i samma land. Man kan inte ha olika lagar för olika grupper, först och främst därför att alla måste vara lika inför lagen och religionen inte får spela någon roll i lagstiftning, men också för att många människor inte kommer att tillåtas definiera sin egen grupptillhörighet.

Sharia måste ut ur brittisk rättspraxis.

"Max en pannkaka per barn"

Det som hänt just nu på den numera ökända förskolan som sparar pengar genom att svälta barnen, är ett typexempel på varför man inte kan ha ett helt fritt näringsliv. Medan det till stor del är positivt att folk driver handel och för varor man kan behöva från a till b, ligger det också i ”marknadens” natur att vinstintresset kommer före, och därför mycket ofta krockar, med allmänintresset och allt som är bra för människor, som t ex rent vatten, giftfri mat, social sammanhållning, omsorg om och tid för andra.

Om det är lönsammare att tillsätta tveksamma ämnen till en vara än att inte göra det, ingår det i företagens ideal att göra det. Det spelar ingen roll att företagens chefer, aktieägare och anställda själva blir lidande på kuppen – man kommer att vidta åtgärden i alla fall. Fri företagsamhet idag bygger helt och hållet på vinsttanken, och den kolliderar på ett grundläggande farligt sätt med vad den här planeten behöver för att vi alls ska överleva på den i längden.

Nej, jag förespråkar inte gammalsocialistisk planekonomi. Men jag förespråkar att vi måste inse att homo sapiens, vår art, ”den vetande människan”, förmodligen egentligen är den mest korkade människoart som någonsin levat och att denna art måste ta sig ur sin handlingsförlamning. Kan vi verka inom systemet? Jag tvivlar. Och jag tror att vi är mer illa ute än vi vågar förstå.

Heminredning och dylikt

Först måste jag säga att jag har lite svårt för alla de bygga-ett-hem-dokuprogram som trasslar in sig i familjernas interna privata relationer och alla praktiska svårigheter som tornar upp sig på vägen till byggmålet.

Självklart önskar jag alla allt gott, och det kan ju vara bra att få veta att allting tar dubbelt så lång tid som man tror och att byggmaterial och byggare inte alltid är vad man väntat sig, men egentligen ger jag som tittare fasen i båda delarna. Visa mig huset/tomten/lägenheten före start, och planerna, och fem minuter byggande, och sedan slutresultatet (i detalj, tack!), och jag är lycklig. Jag är inte så nyfiken på ett övermått av allas nunor och åsikter.

På tal om allas nunor finns det nu två olika brittiska TV-vetenskapare som inte bara är trevliga och entusiastiska och originella, utan som dessutom tyvärr är inbitna handviftare. Om den arma fotografen zoomar in på deras ansikten i ett försök att undvika det eviga gestikulerandet, pillar de minsann upp nävarna framför linsen i alla fall, i närheten av hakan. Och de inte bara viftar, de darrar till med händerna på ett gravt distraherande sätt. Ner med tassarna!

I min lya med det lyckligtvis stora vardagsrummet har jag nu efter ett antal försök delat upp det i fyra zoner: Två skrivbord står mittemot varandra vid bortesta fönstret, vilket på ett magiskt sätt ökat min produktivitet (dvs, jag har äntligen reparerat min trasiga kappa). Snyggt är det inte, men det funkar. Bredvid dem finns soff- och TV-hörnan precis som förut, och närmast köket har matbordet fått komma in igen. Jag har alltså FYRA bord, varav två hela tiden är mysigt och inbjudande tomma – matbordet och soffbordet – och ändå dansgolvet kvar. Jag tror mer och mer att känna-efter-faktorn måste få ett starkare inflytande än den estetiska faktorn, om de skulle krocka.

Egendomligt nog har ordning insmugit sig även på andra sätt. Plötsligt har allt sin bestämda plats på mjöl-etc-hyllan, vilket aldrig hänt förr, och kameran med tillbehör ligger snyggt uppradade. Intill dem även ett par glasögon, en liten plasttesked och en knapp. Vad de ska vara till vet det fåtal som läst mitt komedimanus.

Så ge inte upp, slarvpellar/or. Rätt vad det är, händer det.

Ljus i andra änden av tunneln?

Undrar om inte dunderförkylningen definitivt är på tillbakagång – peppar, peppar – i alla fall stod jag plötsligt och kläckte ståupplustigheter på engelska när jag diskade i morse, trots en dånande huvudvärk.

-Mummel mummel – haha -mutter, mutter…

Sedan förflyttade jag värdigt huvet till vardagsrummet, där jag ffg på länge slog på datorn så tidigt på dagen och skrev ner allting.

Och är det jag skrev fortfarande kul om en vecka, så är det nog kul på riktigt. Chansen finns.

Fortfarande strandad.

Det här är tydligen en tvåveckorsförkylning i den gammaldags stilen – jag som aldrig är förkyld numera. Jag ligger i sängen, jag spankulerar omkring, löser korsord och drogs med i Paralympics-curling-dramat på TV i förmiddags. ”Dra genom!” ropade jag t o m vid ett tillfälle. Curling har aldrig lockat mig förr, eftersom det ser så fånigt ut med de där som sopar och sopar, men kanske har de slutat med det, här var det i alla fall rullstolscurling utan kvastar. (Och som alla vet lär man sig ju lingot väldans snabbt, t ex ”det där var en svår sten han la just nu”.) Stenarna är dessutom läckra på något sätt, bara handtagen vore mer konstnärligt designade och inte knallgula eller signalröda. Bärnstensfärgat och rubinrött skulle vara snyggare, tycker jag.

Världens dumma politik och krigiska ledare och aggressiva gatuterrorister orkar jag inte ha någon åsikt om just nu. Förresten kan ni säkert räkna ut dessa åsikter i alla fall. Jag är bara glad för de pauser i snytandet som kommer någon timme då och då. Nu sitter jag på ett bibliotek, och i samma ögonblick jag slog mig ner sa det förstås host host host. Så nej, jag har inte orkat ta snacket med ComHem ännu. En god sak har det faktiskt fört med sig – fokusering. Utan alla kanaler och utan bredband kan man inte vältra sig i forskar- och researchlustar och slå upp allting man stöter på, så man får ägna sig åt det väsentligaste. När man inte sitter framför ”How I met your mother”, en serie jag aldrig tittat på förr.

Håller tummarna för att nästa vecka blir bättre.

Helborta (hm, jag menar fysiskt) några dagar pga sjukdom

Vill bara säga att den som måste få tag i mig och har telefonnumret, bör ringa, för jag kommer inte åt mailen förrän jag blivit frisk igen. Kan alltså inte heller släppa fram och svara på bloggkommentarer.

Vi ses!

PS Visst ja – rekommenderar Jills veranda, sista avsnittet, kommer i repris den 11 och finns kanske på play. Teamet hittar en fantastiskt begåvad äldre, hemlös gatusångare i Nashville och spelar in hans sång. Han är gravt inspirerande.