Tisdag

Två artiklar som är värda att läsa från den senaste veckan finns i DN, dels Maria Svelands vassa och korrekta svar (”Hatarna finns i alla klasser”) på Jonas Thentes försök att förstå näthatarna, dels Karin Bojs vetenskapskrönika byggd på de senaste dna-fynden från Europas, bland annat Sveriges, tidigaste befolkning.

De första som kom in i landet var givetvis jägare/samlare, och de hade en speciell gen som numera nästan bara finns hos afrikaner och som tyder på att dessa jägare var mörka – mörkhyade och mörkhåriga. (Makes sense, och redan där gläds man åt hur detta faktum måste reta rasister.) Bönder började sedan förflytta sig från Mellanöstern för omkring tio tusen år sedan och rörde sig sakta norrut, hit kom de ungefär fyra tusen år senare, och absorberade sakta jägarbefolkningen.

Nu har svenskar, de av oss med geografiska rötter här långt tillbaka, ungefär hälften jägar- och hälften bonde-dna, lite mer åt jägarhållet i nordliga delen av landet (och vi har mera av jägare än Ötzi, ni vet den nerfrusna stenåldersmannen som hittades i Alperna). Jag vill lägga in en liten anmärkning där – de flesta av oss har också blandats ut med fler folk än dessa jägare och bönder under de sex tusen år som gått, och man är inte mindre svensk för att man kom hit senare.

Söndagen var fantastisk. Gick ut för att handla och sedan dra mig tillbaka bakom mina mörka gardiner, men inte tusan funkade det. Jag köpte tidning och wienerbröd och satte mig i parken i stället, i den där lilla öppna träpaviljongen. Det var paradisiskt. Barn lekte, hundar trivdes, solen sken, det var varmt. Alldeles intill mig tultade en liten flicka, ett och ett halvt år, runt med sin rara moster och hon hade just lärt sig ett nytt fint ord – NEJ. Ska vi springa till mamma? frågade moster och lilla tjejen övervägde saken noga och sa NEJ, och så blev det. Moster var förståndig nog att bara haka på när lilltjejen utan att veta det låg i hårdträning med att springa, kliva uppför jättehöga trappsteg och undersöka solcellspapperskorgen. Vilken energi och vilket självförtroende, man kunde se hur hon tänkte och planerade och var långt smartare än hon ännu kan uttrycka i ord. Ljuvligt. Frukost i parken ska hädanefter bliva min musik.

Men nu har jag just travat runt i en annan park och nostalgiskt traskat förbi det som var Gunnars dojo på nittiotalet, där vi tränade aikido. Ack ja.

FILM 3 – där har jag hamnat i samma dilemma som i Brottsplats Rosenbad. Där var problemet: Skulle jag komma in på folks politiska åsikter eller ej? Till slut gjorde jag det, och jag minns att en recensent som intervjuade mig älskade just den aspekten. Mer sådant. Nu har jag en karl som träffat en journalist och blivit passionerat förälskad och sitter på natten och googlar henne, och jag våndas – hur mycket av hennes idéer som uttrycks i artiklarna han läser ska jag ta med? Kutymen säger: ingenting. Men jag stretar emot. Och när det gäller mina rollkaraktärer i film så väl som böcker jag har begränsad talan, de drar iväg dit de vill. Nu har han suttit där, trött och faktiskt bakfull, och försökt komma ihåg vad ”socioekonomiskt” egentligen betyder. (Oroas icke, hon skriver roligt och om film och teater också.)

Och så bearbetar jag bilder för en eventuell utställning. Hur beskära? Bilderna är icke arrangerade snapshots tagna med amatörkameran, men väldigt många av dem har ett starkt innehåll, berättar något, eller har format sig till en sorts målningar. Och jag tvekar inte att behandla dem. Inte retuschera människor eller ändra grundstoryn, men framhäva.

För övrigt är Nyamko Sabuni just nu min idol. Hon har inte bara läst min bok (som jag skickade henne när hon var jämställdhetsminister) och var den som tog initiativ till telefonlinje för män som vill ha hjälp att stoppa sina våldsamma eller pedofila tendenser, hon svarar dessutom på mail och kan boka ett samtal långt fram i tiden när hon är upptagen just nu. Vid ett tillfälle fick jag ett extramail: Jag har inte glömt dig. Take note.

Ha det fint!

Annonser

Lördag

Manus ett och två är ute och träffar folk, nr tre sitter jag och översätter från engelska och bearbetar. Det är enormt njutningsfullt, särskilt (som jag vet att jag sagt förr) blandningen av varm inlevelse och nykter granskning.

Där har jag t ex två jobbarkompisar, män på fyrtio-something, där den ena pratar om en företeelse (”hur många gånger i livet älskar man egentligen någon, och blir älskad?”) men egentligen om sin dotter, och varför han gör det kan man förstå av något man sett en stund tidigare. Hans kompis inser inte sambandet. Och nu sitter jag som bäst och lever mig in i den talandes känslor och minnen och vånda, när vänstra hjärnhalvan harklar sig och undrar: Hur ska åskådarna kunna komma ihåg och förstå att han menar dottern? Måste man peta dit någon liten grej (det kan vara vad som helst, en färg, ett ljus, ett föremål) som kopplar tillbaka till den scenen, eller blir det obehagligt övertydligt så att det är bättre att ta risken att en del inte förstår hur det hänger ihop? Jag älskar problem av det slaget, och känslan av att alla olika sorters hjärnvindlingar samarbetar. (Och just nu är jag f ö inne på att inte förtydliga.)

Ett TV-program som jag kan rekommendera är förresten ”I Djingis Khans fotspår” – antingen Axess eller Kunskapskanalen – som handlar om en 25-årig australier som rider från Mongoliet till Ungern för att känna hur det är att vara nomad. Det tar tre år. Först tycker man det låter vansinnigt, men man förstår bättre och bättre allteftersom man ser honom ta sig fram över stäpp och bergskedjor och gästa hundra olika nomadfamiljer som gärna hjälper honom. Och när han till sist kommer fram till permanentbebodda trakter förstår man också hans känsla av hur sjukt det livet är – instängslat, och i stället för att följa hästarna till betet liar man gräs och torkar hö för att kunna stänga in dem och mata dem under vintern. Gästfriheten är också inte längre en självklarhet, medan den är varm och livsnödvändig på stäppen. Det blir verkligen en chock. Man minns antika historiker (Tacitus)som talar om nomadfolk som föraktar det bofasta livet.

Hoppas serien går i repris, den var ytterligt värd att se.

Fredagskväll

Befinner mig just nu på Sveavägen, där tydligen de mest underbara veteranbilar samlas sista fredagen i varje månad. Långa amerikanare! En sån där hög svart bil! Och längst bak något som ser ut som en gammal T-ford med eldslingor på dörrarna. Ah, tänker man, vilken skön omväxling mot MC-snubbarna som far fram och tillbaka här på kvällarna och LÅTER i 150 knutar. Och så kommer det ett par vilsna ljudvandaler och får ens adrenalin att sprätta. (Och just nu tävlar tydligen bilsnubbar i konstiga signalljud.)

Vårens första fika hos Agneta på hennes kolonilott, och hon sa strängt åt mig att gå till doktorn på måndag med kulan under (och alldeles intill) högerögat. Som också är mitt bästa öga. Jag vet inte varför jag berättade för henne – hon hade berättat en del historier för mig, men ändå – och när hon undrade varför för höge farao jag inte gått till doktorn, blev det tyst. Hur svarar man på det? För anledningen är ju att who the fuck cares. Men du kan väl inte bara luta dig och säga kom och ta mig, sa Agneta, du får väl kämpa emot! Och det har hon ju rätt i. Förmodligen inbillar jag mig att det här går över som allt annat (hm, allt annat har inte gått över), och antagligen är jag egentligen orolig och är kulan är något allvarligt, ryker (åtminstone) ögat troligen också. Fast jag har ju ett till. Om än väldigt närsynt. OK, jag lovade Agneta, kanske kommer jag faktiskt iväg på måndag. Jag kan ju inte leva på Treo.

Jäklar, nu morrar en motor som låter som om den saknat olja eller vad det är i trettifem år….

After-påsk.

Min påsk ägnades åt tre saker: Gå ut mycket, läsa kopiöst med tidningar, samt se intressanta TV-program – som de med dr Fransesca Stavrakopoulous (”Bibelns mysterier”), där hon granskar t ex de gamla israeliternas religion som inte var riktigt så monoteistisk som Bibeln vill göra gällande. Israeliterna, liksom folken omkring, hade ofta flera gudar, antngen de nu såg dem som en släkt likt den grekiska gudavärlden, med en manlig huvudgud i spetsen (”El”, samma namn som ett av de judiska namnen på Gud, bredvid Jahve), eller bara behöll en del av de gamla idéerna. Det tycks ha funnits en modergudinna som det förmodligen var svårt att släppa, trots profeternas arga uppmaningar, och till och med i Moseböckerna kan man hitta en formulering som kan betyda att Gud har en hustru. Den kananeiska krigsguden Baal var också en gud som attraherade folk.

När forskaren diskuterade saken med en judisk rabbin i Israel och ställde frågan: ”Var Gud ensam i himlen?” fick hon svaret att Gud har (eller ansågs ha) medhjälpare, men att han ändå var den enda guden. Ja, det står ju faktiskt överallt i Bibeln, men vi tycks inte riktigt lägga märke till det.

Det här är förstås en nästan kriminellt förenklad snabbredovisning av hennes genomarbetade program, men man kan inte låta bli att undra – betyder budet ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” egentligen bara att man ska strunta i de andra gudarna, som också finns?

Det här engagerar mig inte så mycket, eftersom jag är ateist ut i fingerspetsarna, men människans sökande efter fakta fascinerar mig alltid, såväl de fordomtima judarnas och kananeernas som doktor Stavrakopoulous’. (Jag vet, pluttar efter s som också är genitiv-s är nu omodernt, men jag fortsätter ändå, efterson tecken som klargör bör behållas.)

Och vad händer på filmfronten, den som ju ligger i fokus här? Det kan jag inte skriva om för ögonblicket!

Ovanlig påskafton

Glad Påsk på er. Och ja, det blev ju en oväntad påskafton här – jag bestämde mig för att a. slappa och rita hus och b. ta mig runt vackra Skeppsholmen, har inte varit där på en evighet. Och det var vad jag gjorde, traskade i väg och tittade på solsken och blomster och hade ont i magen men knatade oförtrutet vidare, tills jag raggades upp av en muslimsk kvinna i slöja. (Nej, det var inte sååå. Hon ville ha promenadsällskap och prata!)

Så vi pratade och pratade om barn och män och recept och stötte på en italiensk familj med mormor och allt som var här på en tripp till solen, för i Italien är det kallt just nu, och hon tyckte jag var en bra människa eftersom jag kunde gå med henne trots slöjan, men det var ju henne jag pratade med sa jag, henne som person, inte huvudduken. Vi tittar på samma program, visade det sig också, Axess och Kunskapskanalen, och lagar mat på ungefär samma sätt, och vi var arga på kvinnodiskriminering och fly förbannade på karlar som utnyttjar småflickor, och ateism kontra islam kom inte i vägen. Det är det jag säger, kvinnor kan alltid prata med varann.

På vägen inåt stan igen stötte vi på en ung kvinna i slöja och muslimsk dräkt, som gick hand i han med en svensk kille. Mitt sällskap blev alldeles till sig av förtjusning – jag är så glad att ni är ihop! sa hon till dem. Sedan ville hon springa efter dem och fråga hur de hittat varandra, för hon längtar efter att kanske gifta om sig med en seriös svensk man (som måste vara eller bli muslim, på riktigt).

– Jag är så trött på araber, sa hon.
– Men du är ju arab själv…?
– Jo, men jag är KVINNA. Det finns säkert trevliga arabiska män, men jag vågar inte ta chansen.

Så känner ni en trevlig, giftaslysten, rödfnassvensk muslimsk man runt de femtio, pålitlig och snäll? Meddela i kommentarerna. Kommentaren.

Teater, tidningar

Det var en fantastisk pjäsläsning häromkvällen på Bryggan i Kulturhuset, och inte bara det, utan flera dagar av seminarier och annat i organisationen trycks regi, den ideella föreningen för svarta kulturarbetare i Sverige. I höstas hade ett helt gäng skådespelare en workshop för att leta fram glömda pjäser skrivna av svarta författare, och nu läste man en amerikansk femtiotalspjäs. Läsning är en underdrift – det var scenerier och engagemang, och alla var enastående bra, och efter det kom en en kvinnasföreställning av en hörselskadad Rebecka, också den rolig och fin. På slutet blev det explosiv musik med bl a Kayo och Gladys Pilar och en vanvettigt trött men taggad regissör Josette.

Den som inte sett Josette teckentolka en pjäs med kropp och själ eller hört henne sjunga eller alls upplevt henne äga hela scenen, har missat något. Hon är ett kraftpaket. Efteråt haffade jag henne, petade henne i bröstet som i en amerikansk film och utbrast: ”Du är ett jävla geni!” Jag som är en av de mest kritiska människor jag vet. Man kundeöverhuvudtaget inte låta bli att går runt och strö beröm runt sig. Alla var helt utmattade efteråt, skådespelare såväl som publik, men stod ändå och hängde i hörnen och ville inte riktigt gå hem.

En lustig liten sak hände – en liten flicka (10 år? 12?) som satt bredvid mig, tjoade och klappade i händerna, frågade efter föreställningen vilket land jag kom ifrån. ”Sverige – varför tror du jag kommer från ett annat land?”
”Det bara kändes så.”

TIDNINGAR – jag har börjat läsa papperstidningar på allvar igen, för har de inte blivit mycket bättre de senaste åren? Det är mer fördjupning, fylligare artiklar, exakt det man vill ha och som får en att köpa. När man går in på en tidnibnssajt på nätet ser man i stor sett bara rubriker, som dessutomn undanhåller det viktigaste för att man ska bli nyfiken och klicka. När man breder ut en tidning, däremot, bläddrar man genom hela, och där ser man artiklarna, med bilder, rent fysiskt, även dem man kanske inte skulle ha letat upp på nätet. Följden blir att man läser mera och blir mer orienterad. Keep it up!

Dagar

Igår var det en förfärlig dag. Vaknade klockan fem med värkande ögon och värkande huvud, varje hjärnhalva tycktes värka för sig, stapplade upp och tog Treo och låg sedan och kände hur värken jobbade sig bakåt nacken. Upp sju igen, lite mer Treo (små doser), försökte pyssla lite och vankade fram och tillbaka på min omsorgsfullt planerade 8-meters-promenadväg från diskbänken i ena änden till ölbacksbokhyllan i den andra.

På vägen passerar jag TV:n, och lyckligtvis för mig var det ett program på Axess om hur man försökte bygga en replik av de gamla faraonernas stridsvagnar. Helt fascinerande. Vi inbillar oss att vi haft en fantastisk teknisk utveckling och att all sådan är otroliga framsteg, men här stod en grupp och kliade sig i huvudet och undrade hur man skulle pillra ihop en enkel, storhjulad stridsvagn som konstruerades för flera tusen år sedan. De första hjulen trillade av, en stång bröts, och seltyget funkade inte med grejen som håller ihop hästarna, och de blev vansinnigt stressade.

Till sist lyckades de ändå, och for omkring i olika terränger och tog med en bågskytt som blev helt salig över hur lätt det var att stödja sig mot den elegant böjda relingen och hur fjädringen tillät honom att sikta och träffa perfekt. En smart-vagn, med andra ord. Och jag applåderade inombords där jag själv travade fram och tillbaka och tittade.

Idag är det bättre, även om ögonen är röda, huvet lite visset och jag fått en knöl under ena ögat (tror inte det är själva ögongloben) och jag har bara två projekt: Skriva vidare – skriva är mitt nuvarande livs enklaste uppgift – och gå till Kulturhuset och titta på en pjäsläsning framåt kvällen. Visst ja, en promenad runt sjön tänkte jag mig också om en kvart. Från Kungsholmshållet. Och så skulle jag vilja skriva ett svar på en under-strecket-artikel i SVD om försvaret för humanioran.

Och molnigt är det – skönt.