Avslöjanden

-Heter det byggfutt eller byggbod nuförtiden? ropade jag in i köket.
-Byggbod, svarade målaren J. Så då skrev jag det.

Jag har alltså haft hantverkarbesök. Han har målat badrummet och köket, men vad mera är, han visade sig vara en lyssnare av guds nåde. Vissa hantverkare (och deras kunder) vill inte prata alls, andra vill prata litegrann, men J har något som gör att man gärna står där och pratar om absolut allt med honom, film och teater och män kontra kvinnor och vad inte, och han lyssnade och berättade själv och har åsikter, allt med en otrolig vänlighet.

Jag t o m gjorde något jag aldrig gjort förr – visade honom Huset. Det som jag ritat på sedan många år och då och då ändrar tio centimeter hit eller dit, eller byter plats för köket för att se hur ljuset faller då, och nu blev J den första som faktiskt har sett det. (Vi tog en fika, han skippade inte jobbet, skyndar jag mig att påpeka.) Det där huset ritar jag för att jag älskar att rita hus, men det är också ett fritidshus för den familj jag har och inte har, tvenne söner med spouses, tre barnbarn och det första barnbarnets mamma. Avsikten är att vem som helst av alla dessa ska kunna resa dit när de vill och behöver, med eller utan mig i faggorna, och ha sitt eget rum.

Hur skulle de vilja ha det? tänker jag. Ena sonen vill vara lite i fred och och första barnbarnets mamma måste få vara på sin kant och ha eget badrum, samtidigt som hon måste vara på samma våningsplan som dottern, som i sin tur måste ha samma avstånd till hennes rum som till sin pappas. Det där har jag faktiskt lyckats tråckla ihop. Själv bor jag i ena änden av huset med skrivkabyss och bad, medan sönerna bor i andra änden. Två gästrum på bottenvåningen.

Det finns också en liten ateljé där man kan dansa och sy och ett filmrum, stort matbord och soffor och fåtöljer framför en öppen spis. Jag sitter och njuter i fulla drag av att planera det mest praktiska och mysiga köket/köksavdelningen. Hur känns det att komma in här? undrar jag hela tiden. Är det lockande att spela musik här, var kan barnen leka? Men trots allt det där får det inte vara för stort.

Det här huset har hjälpt mig genom många svarta stunder. Och får jag möjlighet, kommer jag att bygga det.

Vad J beträffar, borde han bli spion eller förhörsledare – eller inte, för det är troligen roligare att måla. Men han är helt fenomenal på att få en att slappna av och prata.

J FICK EN POCKET, Morden i Buttle. Sedan började jag läsa om den själv, samtidigt som jag bearbetar ett manus. Och blev förvånad över alla detaljer och det psykologiska borrandet. Inte minst hur nära jag kommer autentiska verkligheter som berör mig, medan jag själv tror att jag skriver om något helt annat – politik, högerextremism, våld mot kvinnor. Verkligheten maskerar sig och dyker upp här och där som bitar av bokens dimension, meddelanden från mig inte bara till läsarna, utan också till mig själv. Det är så känsliga saker att jag inte kunde tänka eller uttala dem på många år, men den där andra delen av en som vet så mycket, visste.

När jag hade skrivit de tre böckerna sa jag till min redaktör att nu hade jag sagt allt som jag ville säga till mina barn, dvs delat med mig av tankar, upptäckter, erfarenhet. Medan jag skrev och var inne i historierna med liv och själ tänkte jag inte alls så, men efteråt var det plötsligt självklart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s