Uppdatering om skolträff, med tack, och om vänskap.

Vad jag också borde ha skrivit igår – min ursäkt är att jag står vid en lånedator eftersom mitt eget bredband ligger nere, och det blir lite jäktat – är ett varmt tack till festkommittén som ordnade alltihop, Christer, Mats, Helny med flera. Storartat! Mats höll också ett tal till skolgrundarens ära, kvinnan som inte själv fick ta studenten men nu byggde en frisinnad samskola för både flickor och pojkar. Det var också givetvis väldigt trevligt att prata även med icke-flamsande men därför inte på något sätt humorfria gamla skolkamrater som Thomas, Ulla, Björn, Harald, Gunilla, Margareta och många fler. Det är intressant det där med gamla skolkompisar – man må inte ha sett varandra på många herrans år, men det finns något kvar som gör att man ganska snabbt kommer in på intressanta ämnen i stället för att lite vilset och formellt försöka hitta gemensam mark.

Sedan blir jag lite full i skratt när jag läser om vad jag skrev om vänskaper, eftersom man kan få intrycket att man inte bara måste läsa utan även tycka om mina böcker, annars blir jag putt. Så är det ingalunda. Jag vet att åtminstone inte ens min ena son har läst dem, och jag tycker om honom ändå. För att bli lite allvarligare – mina böcker är vuxna, inte mina bebisar, de får klara sig själva ute i världen och jag är av granit när det gäller kritik mot dem. Man kan alltså stå på mycket god fot med mig även om man inte läst en rad av vad jag skrivit.

Negativiteten jag nämnde hade huvudsakligen med en helt annan relation att göra, en märklig sådan. Den gick i cykler av avundsjuka där jag fick veta att jag hade fler vänner, snyggare kappa och fick fler julkort än vederbörande, år efter år, många suckar blev det, men, vad som var värre, med tiden en allt mer öppen aggressivitet mot mig, mina barn, mina kläder, mina tråkiga samtalsämnen, jag vet inte allt. Utbrotten som förstås fick mig att tro att vederbörande kanske ville vara i fred, följdes av nya utbrott för att jag inte hade ringt. Jag tycker fortfarande om denna person – båda personerna, även henne som sa otrevliga saker om min mor, skrattade åt mina dikter och – men det är nu något som jag lägger bakom mig och istället minns många fina stunder, många skratt och stundom stor hjälpsamhet i båda riktningarna. Fina minnen finns det ingen anledning att glömma.

Jag berättar det här därför att det ju inte är några ovanliga historier, många som läser detta har liknande erfarenheter, och vad jag vill ha sagt är egentligen en uppmaning att säga ifrån. Jag gjorde nämligen inte det, eftersom jag aldrig riktigt kunde tro att mina kära vänner faktiskt uppförde sig på detta sätt. Det var ett stort misstag från min sida. Att inte säga ifrån, eller ”förstå” in absurdum, får folk att dra slutsatsen att a/ det är OK att vara på detta vis, b/ jag hörde tydligen inte riktigt förolämpningarna förra gången, så det är bäst att ta om dem en gång till. Alltså – säg ifrån. De som förolämpar dig förolämpar dig, och de ska de ge fan i.

Vänner precis som man själv har fel och brister, säger dumma saker och är största allmänhet vara högst mänskliga. Men när det går över i destruktivitet, är det dags att säga stopp.

Nu – promenad runt sjön i sommarsol.

I måndags, igår och idag.

I måndags fick jag ett lika underbart som oväntat samtal. Jag kanske inte ska säga vem det var, men någon som jag konversationsvis (trodde jag) pratade med om mina filmmanus i en trappa, rynkade pannan och sa: ”Tala inte vad som inte funkar. Om det inte funkar, sluta med det. Vad behöver du?”
”En producent”, sa jag.
”Skicka mig dina manus”, sa hon (som inte är just producent).
”Verkligen?”
”Visst!”

Så det gjorde jag och undrade hur i hela friden hon skulle få tid med dem. Men hon hittade tid. Och så ringde hon och var full av entusiasm. Jag tror hon talade i tjugo minuter om hur smarta, insiktsfulla och spännande mina manus är, hon satte fingret på vitala punkter och begrep exakt vad jag ville, och tyckte om det som var farligt. Jag höll på att tappa såväl haka som målföre. Finns det alltså någon därute som förstår mig? Först idag kom jag mig för med att maila och tacka för denna våg av energi som strömmade mot mig genom telefonen.

Och så vill hon ha det tredje manuset. Och undrar om jag inte borde göra något med teater? Jo.

IGÅR var det skolåterträff, den här gången i vår gamla skola. Denna årskull producerade vad jag kunde se en mängd jurister och sjukgymnaster och läkare varav en plastikkirurg och åtminstone en psykolog, men bara en författare och en skådis. Förhoppningsvis blir det ännu en författare om några år, hon har en spännande japanskt projekt.

Det var lite märkligt att ses där vi sågs, för denna skola – en skapelse av den viljestarka Anna Whitlock – har nu sålts för åtskilliga miljoner, och ska förvandlas till kontor eller bostadsrätter. Vi gick i trapporna där barn vi sprungit, åkte den hiss där barn vi inte fick åka, drack vin på den takterrass där eftermiddagssolen gjorde sitt bästa för att knocka oss, och åt i den samlingssal där barn vi lyssnat på otaliga morgonsamlingar, firat advent och lucia och haft skrivningar. Ljuvliga halvdagar med uppsatsskrivning, rena semestern.

Så där satt vi och serverades laxterrin och vin och kalvnoisette av fyra unga gossar varav den yngsta såg ut som tolv i mina ögon men var arton, de kom från restaurangskolan. Och jag tittade på allt det vöälbekanta och upp på den scen där jag sjungit så många gånger och kommit av mig och upptäckte att det faktiskt inte gjorde något. Det var väldigt märkligt, för man är nu på något sätt bortom nostalgin och ändå kändes det – ja, just märkligt. Min gamla kompis Lill och jag blev lite fjorton år igen och vi berättade historier och skrattade, och yrde runt och tittade på våra gamla lokaler där det nu är musikskola och plågade ett stackars leende par med våra spännande minnen (finns det något mer ointressant för dem?) och letade efter gamla bespisningen.

”Rör bara ingenting”, manade gossarna i sitt lilla pentry. Vi lovade. Och så hamnade i ett utrymme där det stor på en dörr att den var larmad. Icke då, sa jag, det är ju en toadörr. Skylten är på skoj! Lill öppnade, och inte var det en toa, så vi puttade snabbt igen dörren och stack därifrån medan vi undrade om nu ett tyst larm gick till polisen.

Medan jag satt där, fick jag anledning att grubbla lite igen över Jerome K. Jeromes råd – lev enkelt och håll dig med en eller två vänner värda namnet, bry dig inte om resten. Där satt jag och pratade med en av de snällaste män jag mött, samtidigt som två av mitt livs allra bästa vänner inte hälsade på mig. Inga gamla tvister, men den ena som jag åkte till Dublin och London med en gång – där vi hamnade i en sådan där underjordslägenhet ägd av en flygplatsanställd som förbarmade sig över oss när inga andra rum fanns, tog med oss till en pub och måste ledas hem av oss – och allt annat vi gick genom tillsammans genom åren, kärlekar och besvikelser och födelsedagar, bestämde sig en dag för att jag var ointressant. När mina böcker kom hejdade hon mig i NK’s trappa och anklagade för att mörda folk.

”Men har du läst dem?” frågade jag.
”Nej – jag läser bara fransk litteratur.” (Där det dör en hel del folk också, för övrigt. Tänk Zola.)

Sic. Om hon hade skrivit en bok om ”mina arton tråkigaste historier” hade jag läst den, eftersom det var hon. Om hon hade målat tjugo tavlor som såg ut som kråkskit hade jag kommit på vernissagen. Och allt eftersom mindes jag att jag tagit en förfärlig massa negativitet av människor under årens lopp, och det måste få ett slut. Varför har man tillåtit sig att älska dem? Det går inte. Förståelse och tolerans är ofta bra saker, men det finns en gräns.

Så vill du vara min vän, var trevlig och snäll. Och om du inte vill det, så kanske du ändå är vuxen nog att inte uppföra dig ohyfsat under en officiell tilldragelse som den igår.

IDAG är det varmt, och jag har hittat mina numera antika jesussandaler från sjuttiotalet, tänk att de fortfarande håller, och jobbar vidare med manus 3 och mina foton, de äldsta från femtiotalet. Dem som jag fotograferat i offentliga miljöer kan jag ju inte fråga, dem i privata miljöer har jag kontaktat och hittills fått ja. Men Antonio och Gunnel, er har jag inte fått kontakt med. Hör av er!

I hast.

Trött som en oxe efter att ha sett 76 av mina bilder med Roland Sterner på DI. Han har sett många ansökningsbilder under alla sina år som lärare, och nu såg han mina på sin stora Mac-dator, det var tusan vad snygga de blev där. Han tittade noga på varenda en, studerade detaljer, diskuterade eventuella alternativ, och gav mig ibland en helt ny aspekt. Det var helt ovärderligt. Nästan alla mina bilder klarade sig genom skärselden till min stora lättnad, bara ett par fick diagnosen tveksam och ingen avfärdades, och jag fick veta att jag hade klarat fotoprovet om jag sökt till DI under hans tid. Det kändes inte så dumt. Jag är alldeles oändligt tacksam. Efteråt åt vi lunch (my treat, förstås) och pratade film.

Ett härlig avslutning på tjugofyra timmar som varit fyllda av otur och incidenter, från en strejkande rulltrappa på Fridhemsplan som nästan tog knäcken på mig, till trasigt godis, fel ikoner på tjugofem bilder i USB-minnet så att jag fick ladda om dem en och en och flyttade busshållplatser som tvingade mig att vandra i oändlighet till DI-huset. Men allt slutade alltså väl. Mycket skönt.

Rätt låt

vann. Jag har inte sett på ESC på ett antal år, men det här måste man ju titta på, och glad blev man och där ser man igen – folk vänjer sig snabbare än de tror vid allt möjligt som de tidigare inbillat sig är fånigt/helt oacceptabelt/tabu. Conchita har inte bara röst, känsla och scennärvaro, vilket faktiskt var största anledningen till att hon vann, utan också skägg och klänning, so what? Hon är förresten inte den enda, come to think of it – en av de andra stammisarna på mitt förra nu sorgligt nedlagda Buylando var en stadig kille som körde med kjol och skägg.

När sådana här saker händer, när ett land valt att låta sig representeras av en utmärkt artist som inte ser ut som alla andra, och en majoritet sedan vill att den artisten ska vinna, framstår bakåtsträvarna som än mer löjliga genom kontrasten. Vad i hela friden är det som driver människor, och t o m lagstiftare, att anse att det är av avgörande vikt vad folk har på sig, vilket kön de anser sig tillhöra, eller hudfärg? Det har ju ingen som helst betydelse, det är helt och hållet fiktion att det skulle vara något som man måste ens reflektera över. Och oftast gör man ju inte det. Var det någon enda mer än Breivik och hans särlingar till beundrare som ens tänkte på att Alexander Rybaks (den norska vinnarens) föräldrar kom från ett annat land? Det slog mig inte ens förrän jag fick reda på massmördarens upprördhet.

Bilder, bilder – jag har lugnat ner mig. Såg en liten fotoutställning på närmaste bibliotek, mätte och kikade och kom fram till att man vill faktiskt inte ha enorma förstoringar. Stora filmdukar, ja, och ibland stora målningar – men när det gäller fotografier blir det intimare om man inte måste stå på tre meters avstånd, om det inte gäller sådant som stadsvyer eller annat med massverkan. Det räcker bra med ett par större bilder där formatet verkligen är en fördel. Jag har gått genom vad jag har, och det finns både-och. Så nu känns det OK igen.

Det här liknar (för min del) väldigt mycket processen att skriva böcker. Jag börjar inte med sådant som teman eller hur bilderna ska hängas, det tonar fram vartefter. Först väljer jag de som berör mig, sedan ingår de så småningom i någon sorts helhet.

Fippla aldrig med bilder.

Börja inte dutta med bilder i datorn, säger jag bara. Det är som med ljudläggning av film: Man blir sittande. För det finns alltid hundra olika alternativ till precis allting, från beskärning till färgmättnad till hur man tar bort den där irriterande grejen i någons ansikte eller i hörnet – hur hamnade någons stortår där nere? – och man kan inte låta bli att pröva dem alla i förhoppning om att få den stora kicken: Ja! Där satt den! Nu känns det något när man tittar på bilden! Eller tills man upptäcker att man duttat bort sig och att allt faktiskt var bättre från början.

Igår satt jag. I tolv timmar. Det är sjutton var tiden går fort, timmarna bara droppade in genom ena örat och försvann ut genom det andra, så att säga. Då och då halvsprang jag in i köket och fick något i mig och sprang sedan tillbaka igen. Glömde en platta på vid ett tillfälle. Med jämna mellanrum viskade en inre röst att du må kuta hur mycket du vill i tights och hoodie från dator till kök, men du är inte 22 längre, du kan få benskörhet och blodproppar och fan och hans mormor om du inte RÖR PÅ DIG. Så då hoppade jag runt ett tag och såg på TV.

En person har, efter mycken tvekan, lovet att kolla dessa bilder nästa vecka, innan jag jagar ett ställe att ställa ut dem på. Ingen är ett sådant snille att den inte behöver andras nyktra omdömen. Men nu har jag drabbats av åtminstone en kall fot. Jag må kalla det hela snapshots, men det finns gränser för hur snappa de kan vara, och nu börjar jag undra om photoshops löften om förstoringsgrader verkligen stämmer. Den här tål 60 cm bredd med denna upplösning, påstår programmet till exempel lite nonchalant, men gör den det? Jag kan inte ställa ut en samling vykort! Så jag måste gå till ett labb och printa ut ett par prov.

Jag gnisslar lite tänder här, för jag tycker just nu att jag fick bättre bilder men min gamla Pentax när jag gick på fotoskola, och de gick att förstora på fotoskolans labb. (Bildtittarpersonen och jag har suttit och suckat över forna tider och den där lilla famkallningsdosan som jag fortfarande har kvar. Det var magiskt att sedan se bilderna tona fram på papperet i vätskebadet. Och oskarpa bilder blev inte en enda pyttipanna av olikfärgade pixlar!)

Nu ska jag tvinga mig ut på promenad. Tror jag. Det är ju KTH-karnevalståg idag också, förresten.

Den industriella touchen och annat.

För att börja med annat så såg jag att konstnären Petter Zennström är död. Det känns konstigt – vi kände inte varandra direkt, men han var bästa kompis med min vän Henrik Mathiesen i Vallentuna, den oförtröttligt aktiva norska Henrik som hade Thisens Förlag i ett stort uthus på sin sjuttonhundratalsgård och gav ur konstböcker och Dödens Nyheter. Så jag såg Petter – precis som Peter Dahl och många andra – på ett antal konstnärfester hos Henrik och hans sambo Marianne. Henrik var gladast om det hände mycket på dessa fester, om folk åt och dansade och blev dramatiska på olika sätt. Henrik dog redan vid 43 års ålder, och nu är Zennström borta.

Rubriken hänför sig till min nya köksdesign, ultramodern. Det är öppna hyllor där porslin, kaffe, mjöl, antika kristallskålar, plastaskar och annat knökats in och skapar en vardagligt konstverk som ger köket en mänsklig och samtidigt översinnlig atmosfär. Den industriella touchen accentueras av väggen ovanför spisen, där ett grått veckat ventilationsrör av plast avtecknar sig mot en rustik vägg, delvis vit, med siffror skrivna i blyerts, medan öppna lådor kan dras fram för att göra bestick och askar med dyckert åtkomliga. En klart inspirerande och levande miljö av den typ som applåderas av hänförda arkitekter och inredare. En miljö som dock försvinner om ett par veckor när lackeraren ¨återkommer med nyrenoverade köksluckor och lådfronter.

Ni minns mina fyra bord i vardagsrummet, varav två skulle vara inbjudande tomma medan de två skrivbordet kunde användas av hjärtans lust? Nå, mat- och soffborden förblev inte tomma så värst länge. Nu har jag röjt soffbordet, men matbordet har blivit tidningsbord, där man sitter och läser alla artiklar man skulle ha läst för en vecka sedan, klipper ut och lyssnar på partiledardebatt samtidigt.

Perfekt.

Söndag

Ägnar en hel del av dagen åt att läsa mitt livs sista pocket – ögonen pallar faktiskt inte riktigt med så små bokstäver längre, med den där iriten och blefariten som aldrig tycks gå över. Jag är troligen den enda i världen som står och läser en bok under köksfläkten, dvs neonröret över spisen. Med kaffe och macka bredvid. Pocketen i fråga är en Sara Paretsky från 2012, bra som alltid. När hennes huvudperson (det är ju sen serie) höll på att fylla fyrtio skrev Sara en del om hur hon måste förstå att hon inte orkade lika mycket längre, kunde inte klättra opch slåss som förr. Nu när Vic är femtio har Sara slutat skriva så, eftersom hon upptäckte att det där inte riktigt håller streck. Bortsett från utseendet tar det längre tid att bli urgammal än man trodde.

Var på vernissage igår, min gamla (tja, alltså) klasskamrat Lill är med i en broderigrupp som strävar efter att bryta diverse fördomsbarriärer kring textil konst, och nu har de en utställning på Stadsmuseum om stadens mörka sidor. Det handlar en hel del om brott mot kvinnor och barn, och det är olika sorters textila uttryck, inklusive applikationer och små skulpturala verk. Ofta oerhört drivet gjort.

Det är trettio konstverk. Själv sitter jag med ungefär fyrtio bilder redan nu, varav ungefär 22 färdigbearbetade som griper tag i mig även hundrade gången jag ser på dem, och många andra som jag inte ens granskat. (De som har något som irriterar på ett icke fruktbart sätt, ryker.) Var ska jag ställa ut dem (och hur många)? Det är ett väldigt tryck på alla utställningslokaler. Mina bilder handlar om människor, den skulle kunna heta Snapshots, människor och blickar, och där finns också etiska frågor att ta hänsyn till. Jag tänker inte lämna ut någon, och ändå måste det vara sant och på något sätt djupgående – eller humoristiskt. Var är storyn här? frågar jag mig inför varje bild. Och vill inte vrida något till att bli kitschigt, eller i linje med egna föreställningar på bekostnad av bildens egna egenskaper.

På tal om bilder, har jag sett Hundraåringen på DVD och blev full av beundran för proffsigheten i den. Bild, klippning, satsningen. Det är inte särskilt ofta man ser det i svensk film. Däremot saknar den annat. Huvudpersonen är per definition ointressant – han var bara författarens röda tråd – och kärlekshistorien osannolik. Meningen är att man ska inse historiens vansinne, men inte ens det inte alltför stora djupet kan man få tag i om man inte redan är mycket kunnig på området. Huvudpersonens likgiltighet inför olika horrörer motverkar också syftet (i alla fall i filmen) och fungerar bara om man är på exakt samma tämligen grabbiga humor-våglängd som filmmakarna. Om inte, blir det cyniskt, som t ex episoden hos rasbiologen. Resultatet blir att den inte efterlämnar särskilt mycket, utom just förtjusningen över det filmatiska. Vilken hos mig alltså var stor.

Överhuvudtaget är jag lite trött på en del humoristers oförmåga att se hur provinsiella deras syn, skruvade gags och utgångspunkter egentligen är, huvudsakligen förstås de som avsett bara i Stockholms innerstad. De betraktar sig som höjda över alla misstankar när det gäller rasism och kvinnodiskriminering, till exempel, och tar sig därför rätten att visa rasistiska och kvinnodiskriminerande saker, med hänvisning till sin upphöjda etiska position. Påpekar man detta, blir de djupt förorättade och man får veta att man inte har någon humor. De anser på ett rätt självupptaget sätt att det är publikens skyldighet att betrakta deras oförvitlighet som en självklar. Får inte ifrågasättas.

Och så är en skolåterträff på väg senare i månaden. Har efter tvekan bestämt mig för att gå.