Uppdatering om skolträff, med tack, och om vänskap.

Vad jag också borde ha skrivit igår – min ursäkt är att jag står vid en lånedator eftersom mitt eget bredband ligger nere, och det blir lite jäktat – är ett varmt tack till festkommittén som ordnade alltihop, Christer, Mats, Helny med flera. Storartat! Mats höll också ett tal till skolgrundarens ära, kvinnan som inte själv fick ta studenten men nu byggde en frisinnad samskola för både flickor och pojkar. Det var också givetvis väldigt trevligt att prata även med icke-flamsande men därför inte på något sätt humorfria gamla skolkamrater som Thomas, Ulla, Björn, Harald, Gunilla, Margareta och många fler. Det är intressant det där med gamla skolkompisar – man må inte ha sett varandra på många herrans år, men det finns något kvar som gör att man ganska snabbt kommer in på intressanta ämnen i stället för att lite vilset och formellt försöka hitta gemensam mark.

Sedan blir jag lite full i skratt när jag läser om vad jag skrev om vänskaper, eftersom man kan få intrycket att man inte bara måste läsa utan även tycka om mina böcker, annars blir jag putt. Så är det ingalunda. Jag vet att åtminstone inte ens min ena son har läst dem, och jag tycker om honom ändå. För att bli lite allvarligare – mina böcker är vuxna, inte mina bebisar, de får klara sig själva ute i världen och jag är av granit när det gäller kritik mot dem. Man kan alltså stå på mycket god fot med mig även om man inte läst en rad av vad jag skrivit.

Negativiteten jag nämnde hade huvudsakligen med en helt annan relation att göra, en märklig sådan. Den gick i cykler av avundsjuka där jag fick veta att jag hade fler vänner, snyggare kappa och fick fler julkort än vederbörande, år efter år, många suckar blev det, men, vad som var värre, med tiden en allt mer öppen aggressivitet mot mig, mina barn, mina kläder, mina tråkiga samtalsämnen, jag vet inte allt. Utbrotten som förstås fick mig att tro att vederbörande kanske ville vara i fred, följdes av nya utbrott för att jag inte hade ringt. Jag tycker fortfarande om denna person – båda personerna, även henne som sa otrevliga saker om min mor, skrattade åt mina dikter och – men det är nu något som jag lägger bakom mig och istället minns många fina stunder, många skratt och stundom stor hjälpsamhet i båda riktningarna. Fina minnen finns det ingen anledning att glömma.

Jag berättar det här därför att det ju inte är några ovanliga historier, många som läser detta har liknande erfarenheter, och vad jag vill ha sagt är egentligen en uppmaning att säga ifrån. Jag gjorde nämligen inte det, eftersom jag aldrig riktigt kunde tro att mina kära vänner faktiskt uppförde sig på detta sätt. Det var ett stort misstag från min sida. Att inte säga ifrån, eller ”förstå” in absurdum, får folk att dra slutsatsen att a/ det är OK att vara på detta vis, b/ jag hörde tydligen inte riktigt förolämpningarna förra gången, så det är bäst att ta om dem en gång till. Alltså – säg ifrån. De som förolämpar dig förolämpar dig, och de ska de ge fan i.

Vänner precis som man själv har fel och brister, säger dumma saker och är största allmänhet vara högst mänskliga. Men när det går över i destruktivitet, är det dags att säga stopp.

Nu – promenad runt sjön i sommarsol.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s