Så småningom…

Hav tålamod, riktiga blogginlägg kommer vad det lider.

Annonser

Artiklar och Moms Mabley

Jag hoppas ni inte missade Whoopie Goldbergs program om den tidiga svarta amerikanska kvinnliga komikern Moms? Det tog fram en begåvad och väldigt framgångsrik komiker som kom på scenen redan på tjugotalet, så småningom trängde genom rasbarriären och jobbade på till sin död 1974, men nu är nästan bortglömd. Hon var stark och frispråkig och uppträdde på scenen i städrock och utan sina tänder, och hennes röst var mörk och whisky-hes. Men utanför scenen var hon Mr Moms, en stilig man i kostym med flickor vid armen. Vilket tydligen ingen någonsin sa något om. ”Vi lade oss inte i sådant på den tiden”, som en av de intervjuade säger.

Här finns programmet på SVT play (om jag inte har glömt hur man gör finlänkar.

Den här dokumentären är Goldbergs första regijobb. Det var inget lätt projekt att sy ihop, som man kan läsa om i en artikel i New York Times. Det finns nämligen ganska lite bildmaterial bevarat. Goldberg hade först HBO med sig, men de ville att hon skulle spela Moms i filmen och det ville inte hon, så hon lade ut projektet för crowdfunding på Kickstarter, alltså inbjöd alla som ville att bidra med pengar. Bristen på bilder kompenserade hon med roliga texter av talade inspelningar, och en animerad filmsnutt. Men vi får se Moms besöka kända TV-program på sextio- och sjuttiotalen, och se hennes sjunga ”Abraham (Lincoln), Martin (Luther King) och John (Kennedy)”, och hon gör det oändligt gripande med sin hesa, brustna röst. Leta upp klippet på Youtube!

Artiklar – leta gärna upp Håkan Lindgrens artikel ”Reaktionär politik i radikal förpackning” (SVD). Erik Wijk har skrivit en artikel ”Jimmy Åkessons dragning till högdjuren” om vad den märkligt anonyma Åkessons drivkrafter egentligen är, och Johan Croneman en artikel ”Det ska skrattas mycket, varför inte hela tiden?” om hur onödigt och stressande flåshurtiga program för barn gärna blir numera.

F ö har jag haft infektion i en tandrot, ätit penicillin och i samband med det gått kall kalkon på allt vad socker heter, jag som utan vidare kan äta en hel glassburk med efterföljande choklad och sedan ett wienerbröd (jag ser inte ut som en minitruck för inte), och kan meddela att man får ingen abstinens alls. Lätt som en plätt. När jag ändå höll på lade jag om hela matordningen baserat på vad jag verkligen behöver och gillar, så frukost är numera t ex kall köttfärslimpa, en banan, en halv grapefrukt och en stor kopp mjölkchoklad utan socker. Och så fortsätter det med grönsakssoppor och grönsakspajer, fler bananer och mer drickchoklad (alltså med enbart kakao, inget Oboj-skräp). Så det går att skippa socker om man bara inte ger sig hän åt att äta sånt man egentligen inte vill ha.

-.

Just nu är det så att varken det som händer privat eller annorledes är något jag kan skriva om. Jag gillade Kojo Acolors TV-program före EU-valet, kan jag väl säga i alla fall, och baserat på ett annat program ”Bibelmysterier” (som jag min vana trogen först felläste som ”Bildelsmysterier”), undrar om man inte borde peta in Mariaevangeliet i Bibeln?

Inte förrän 1969 bad katolska kyrkan om ursäkt för att generationer kristna män, med tydligen småaktige Petrus som första namn, svartmålat denna kvinnliga apostel som kan ha varit något av en ledare i den allra första gruppen kring Jesus (om han nu fanns, etc). En bra sak i programmet var också att figuranterna som spelade Maria från Magdala och Jesus såg ut som helst vanliga Mellanöstern-människor.

Återkommer.

Sabuni

När Nyamko Sabuni var minister skickade jag henne Brottsplats Rosenbad, och en läsare rapporterade till min glädje att hon läste den, enligt en tidningsartikel (ni vet, ”senast lästa bok”). Jag känner henne inte privat och vi har inte samma partipolitiska grund, men nu såg jag en intervju med henne i TV – ”Min sanning” – och slogs av hur öppen, envis, rak och no nonsense hon är. Jag tänkte att jag verkligen skulle vilja träffa henne inför att gå in i debatten igen, och utbyta åsikter och erfarenheter om speciellt den s k hederskulturen. Det är mycket, mycket ont om raka människor med vettiga åsikter som de ger luft åt, trots motstånd.

Så förra måndagen sågs vi (jag antar att boken tjänade som en sorts introduktion)- hemma hos mig, eftersom ett kafé knappast är lämplig miljö att prata rakt, öppet och no nonsense i. Det blev en spännande och upplyftande träff. Jag kan inte referera samtalet, eftersom det var högst informellt och ingen intervju, men hon var befriande enkel att prata med, hon har en integritet av järn, hon är helt orädd, hon kan hålla blicken på det viktiga och spola det ovidkommande, och man behöver inte gardera sig hela tiden. Med att slippa gardera sig menar jag t ex att man kan säga att den största andelen våldsbrott begås av män, utan att behöva tillägga ”men det finns ju hemska kvinnor också”. Att det är så var underförstått, man behövde inte gå genom hela ritualen. Det var jag mycket tacksam för.

Dessutom har hon humor. Först mot slutet kom vi in på rasism (något hon f ö själv blivit anklagad för i pressen när hon påpekat att det finns en s k hederskultur), och jag berättade att de enda två svarta personer folk i Sverige kände till på femtiotalet var revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och den amerikanska boxaren Floyd Patterson, möjligen mer älskad än vårt eget äss Ingo. Och så förstås alla musiker och dansare, eftersom sport och underhållning var de enda vägarna för svarta att ta sig fram. Och då bara de som var fantastiskt begåvade. Alltså trodde svenskar att alla svarta kan dansa och spela musik, tills fler etniciteter flyttade in och de kanske fick en tondöv mörkhyad kompis med två vänsterfötter. Då skrattade Nyamko.

Så nu vet jag att det finns ännu en sturig typ, om jag får kalla henne så, dock säkert med mer diplomatisk finess än jag. Och hon tyckte att Rosenbad är väl researchad, det kände som om jag luffat runt i korridorerna och pratat med folk, sa hon. Det gladde mig.

Lite senare pratade jag om Nyamko med en gammal bekant som har en oherrans massa år i kvinnoräddarbranschen och stött på henne då och då, och hon sa samma sak om Nyamkos integritet och förmåga att säga och genomdriva saker hon anser vara riktiga, och strunta i vad folk trycker om det.

Idag kl 16 är det förresten en demonstration på Mynttorget under parollen ”Inga nazister i våra skolor”. Funderar på att gå. Argumentet att om ett parti släpps in i skolorna måste alla släppas in, håller inte. För det första har barn skolplikt, man måste alltså bedöma vad man kan tvinga på dem, och för det andra strider det mot skolans uttalande syften att släppa in partier som INTE stöder demokrati. Det gör inte nazister. Med Skolverkets resonemang skulle vem som helst kunna bilda ett parti med vilka vansinniga program som helst, och därmed få skolportarna öppnade för sig.

En viktig regel är följande: Man kan inte tackla ett problem om man inte kan definiera det. Det är allas, men framför allt de intellektuellas, skyldighet att definiera.