Sabuni

När Nyamko Sabuni var minister skickade jag henne Brottsplats Rosenbad, och en läsare rapporterade till min glädje att hon läste den, enligt en tidningsartikel (ni vet, ”senast lästa bok”). Jag känner henne inte privat och vi har inte samma partipolitiska grund, men nu såg jag en intervju med henne i TV – ”Min sanning” – och slogs av hur öppen, envis, rak och no nonsense hon är. Jag tänkte att jag verkligen skulle vilja träffa henne inför att gå in i debatten igen, och utbyta åsikter och erfarenheter om speciellt den s k hederskulturen. Det är mycket, mycket ont om raka människor med vettiga åsikter som de ger luft åt, trots motstånd.

Så förra måndagen sågs vi (jag antar att boken tjänade som en sorts introduktion)- hemma hos mig, eftersom ett kafé knappast är lämplig miljö att prata rakt, öppet och no nonsense i. Det blev en spännande och upplyftande träff. Jag kan inte referera samtalet, eftersom det var högst informellt och ingen intervju, men hon var befriande enkel att prata med, hon har en integritet av järn, hon är helt orädd, hon kan hålla blicken på det viktiga och spola det ovidkommande, och man behöver inte gardera sig hela tiden. Med att slippa gardera sig menar jag t ex att man kan säga att den största andelen våldsbrott begås av män, utan att behöva tillägga ”men det finns ju hemska kvinnor också”. Att det är så var underförstått, man behövde inte gå genom hela ritualen. Det var jag mycket tacksam för.

Dessutom har hon humor. Först mot slutet kom vi in på rasism (något hon f ö själv blivit anklagad för i pressen när hon påpekat att det finns en s k hederskultur), och jag berättade att de enda två svarta personer folk i Sverige kände till på femtiotalet var revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och den amerikanska boxaren Floyd Patterson, möjligen mer älskad än vårt eget äss Ingo. Och så förstås alla musiker och dansare, eftersom sport och underhållning var de enda vägarna för svarta att ta sig fram. Och då bara de som var fantastiskt begåvade. Alltså trodde svenskar att alla svarta kan dansa och spela musik, tills fler etniciteter flyttade in och de kanske fick en tondöv mörkhyad kompis med två vänsterfötter. Då skrattade Nyamko.

Så nu vet jag att det finns ännu en sturig typ, om jag får kalla henne så, dock säkert med mer diplomatisk finess än jag. Och hon tyckte att Rosenbad är väl researchad, det kände som om jag luffat runt i korridorerna och pratat med folk, sa hon. Det gladde mig.

Lite senare pratade jag om Nyamko med en gammal bekant som har en oherrans massa år i kvinnoräddarbranschen och stött på henne då och då, och hon sa samma sak om Nyamkos integritet och förmåga att säga och genomdriva saker hon anser vara riktiga, och strunta i vad folk trycker om det.

Idag kl 16 är det förresten en demonstration på Mynttorget under parollen ”Inga nazister i våra skolor”. Funderar på att gå. Argumentet att om ett parti släpps in i skolorna måste alla släppas in, håller inte. För det första har barn skolplikt, man måste alltså bedöma vad man kan tvinga på dem, och för det andra strider det mot skolans uttalande syften att släppa in partier som INTE stöder demokrati. Det gör inte nazister. Med Skolverkets resonemang skulle vem som helst kunna bilda ett parti med vilka vansinniga program som helst, och därmed få skolportarna öppnade för sig.

En viktig regel är följande: Man kan inte tackla ett problem om man inte kan definiera det. Det är allas, men framför allt de intellektuellas, skyldighet att definiera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s