Kazmierska hoppar i galen tunna.

Det är en utmärkt tanke att inte alla i en grupp ska ställas till svars för – eller frågas ut om – vad vissa i gruppen gör. Jag vill inte alltid bli behandlad om representant för kvinnokönet, t ex, judar vill inte behandlas som representanter för israelisk politik och avkrävas åsikter om den, och om man är mörkhyad betyder det inte att vem som helst ska komma och begära ett föredrag eller diskussionsinlägg om rasism. Vi är unika individer.

Men när Magnus Ranstorp på sitt twitterkonto undrar – inte kräver – om officiella representanter för muslimska grupperingar tar avstånd från den definitivt högerextrema islamistiska gruppen ISIS, påstår Nathalia Natalia Kazmierska i en sorts knee jerk reaction att han kräver avstånstagande av ”alla som råkar vara muslimer”, och ”misstänkliggör muslimer”. Man kan läsa ordväxlingen här. Jag kan inte se att Ranstorp, som dessutom vad jag förstår i sin yrkesroll gör allt annat än att ”misstänkliggöra muslimer”, på något sätt säger vad han anklagas för. Vilket han visar och förklarar i sitt svar. Men NK ger sig inte, istället för att erkänna att hon feltolkade hans tweet kräver hon en ursäkt.

Så blint får man bara inte reagera som debattör. Det drar ner diskussionen till sandlådekrig med färdiga åsikter som triggas av enkla signalord, i stället för att man sätter sig in i vad som faktiskt skrivs. Man ska läsa alla orden, Kazmierska.

Att undra hur olika muslimska grupper ställer sig i förhållande till ISIS och andra islamistiska organisationer är högst berättigat. Jag undrar också. Vilket inte betyder att jag tittar snett på varenda muslim jag ser eller pratar med, eller att jag avkräver dem som privatpersoner några speciella insikter, analyser eller ställningstaganden.

Däremot kräver jag en del av mediedebattörer.

PS. Kazmierska påpekar på ett twitterkonto att jag stavat hennes namn fel, och att jag citerat henne galet. Det stämmer att hennes förnamn fick ett h som inte ska vara där, och det ber jag om ursäkt för. Däremot tror jag inte att mina korta citat är felaktiga – tryck på länken och kontrollera.

Allvar och reseövning

Det går inte att beskriva hur förtvivlad man – trygg i sitt tysta och lugna land – blir över det ohyggliga våldet i Mellanöstern, Ukraina och så alltför många andra ställen. Jag tror inte man kan föreställa sig rädslan och stressen när raketer faller över Gaza, osäkerheten, oljudet, de fruktansvärt skrämda barnen som man vill skydda men inte kan. Hur får man stopp på detta? Jag kan inte(fortfarande från min outsidervrå) se annat än att Hamas måste bort och bosättningarna stoppas. Palestinierna måste få en egen stat med demokrati, och fanatismen som även råder i starka skikt i Israel måste också bort. Bara tanken på vuxna människor som medvetet skadar barn gör en iskall av ilska och frustration.

Vad är det för fel på folk? Varför kan de inte samverka och skapa det bästa av den plätt de hamnat på? Varför ständigt samma mönster av män som delar upp sig i lag och bekämpar varandra, slåss om land, kvinnor, barn, kontroll? De söker en ursäkt i det som finns närmast – religion, t ex – för att få utlopp för sitt tydligen oändliga kontrollbehov. De kunde göra så mycket gott och sprida så mycket glädje, men väljer det destruktiva. Familjer, gatugäng, företag, stater, miljöerna växlar men mönstret är detsamma. I denna ålder tvingas man till sist, luttrad, bli imponerad när de alls går med på fria val och att ge upp makt utan att slå ihjäl varandra.

På en privat nivå har jag äntligen orkat snubbla iväg till en resebyrå och boka en resa lite längre fram. Det är inte klokt hur passiv man blir av vissa saker som händer, inte passiv när det gäller film och skrivande, men i allt annat. För att öva mig i att resa bestämde jag mig för att ta mig till Sandhamn över dagen – har aldrig varit där förr – och valde förstås igår. Till min oändliga förvåning lyckades jag packa en väska och komma i anständiga gångkläder. Löpsedlarna lovade blixt och störtregn och tunnelbanan blev stående därför att det var slagsmål på T-centralen, men jag hann fram till båten i precis lagom tid. 260 kronor kostar det bara att fara fram och tillbaka till ön, och två timmar får man på sig där.

Jo, det regnade så småningom även över skärgårdsfjärdarna och en och annan blixt syntes i fjärran. Det regnade även på mig när jag klev i land och började traska mellan de otroligt söta husen på minimala tomter norrut, fick ta skydd i ett gulligt bageri. Småbarn kilade runt och lekte, vuxna fikade under verandor, det var tyst och idylliskt. Jobbade mig neråt hamnen med alla båtarna från små till lyxkryssare, där var det faktiskt lite mindre trivsamt. Men matbutiken hade rätt sorts glass, och när regnet upphörde var en molnig dag definitivt skönare att turista i än +30 grader och stekande sol. Och när vi kom in i Stockholm igen lyste kvällssolen. Blixten och störtregnet hade vi åkt ifrån.

Jaha, skulle man vilja ha en kåk i Sandhamn? Vete 17. Har man rötter där från generationer somrar är det förmodligen underbart, men det är utan tvekan trångt och ön inte speciellt stor. Vad gör man när man är där? Väver, läser, stickar, fikar, badar, åker båt? Skriver deckare? 😉 Jag tror jag fortsätter tänka på Gotland. För övrigt verkar huset jag ritat på så länge plötsligt vara färdigkomponerat.

Kom hem trött som en uggla och med värk överallt – fibron gör att jag knappt tål kläder – och röda ögon, men nu har jag både övningsrest och sett Sandhamn och känt sjövinden mot ansiktet, och intressanta samtal blev det. For your benefit, B, här är kåseriet apropå något vi talade om – http://annikabryn.blogs.se/2007/06/29/testet~2540581/. K (or perhaps C?)and friend from Ukraine, that was an interesting conversation we had. Thank you!

Bilder och film

Först när jag några år efter mammas död tittar i katalogen för The Family of Man från 1955, om den otroliga utställning med bilder om människans villkor genom livet av över 500 fotografer från 68 länder, slår det mig hur oerhört influerad jag är av dessa bilder. Jag såg dem när jag var tio eller elva år, och de grep mig djupt med sin direkthet, sin medkänsla, sin underliggande tes om människors lika värde, värme, sårbarhet, skönhet och glädje. Många av dem brände sig in i hjärnan och jag har aldrig glömt dem. För att vara från femtiotalet var utställningen (sammanställd av Edward Steichen) förvånansvärt rik på bilder av kvinnliga fotografer och bilder som visade flickor och kvinnor som aktiva, levande människor. Den började inte heller, så amerikansk den var, med bilder av bröllop utan med bilder fysisk längtan, lek, kärlek och åtrå. Det enda som egentligen gör den tidstypisk, förutom den värme som man ofta inte ser idag, är frånvaron av homosexuell kärlek.

Jag gråter fortfarande när jag ser t ex Eugene Smiths bild av den afroamerikanska barnmorskan som tröstar en äldre man som varit bunden till sin stol i trettio år, en bild tagen ur ett reportage på femtiotalet om en otrolig kvinna som hjälpte andra kvinnor i yttersta fattigdom, hur hon stöttade och hjälpte. Eller glädjen hos indiska flickor som hoppar hage, eller bilden från Bechuanaland med en åldrig berättare i kretsen av lyssnande nakna barn, kvinnor och män. Ingenting ställs mot något annat – det är människors inre likheter och värdighet man strävat efter att visa, och därigenom drar åskådaren sina egna slutsatser. Bilderna är oerhört vacker sammanställda, och beledsagas av fantastiska citat. ALLA bör se denna bok!

Och jag jämför med en nyköpt svensk bildbok av en fotograf som jag beundrar för många saker (så mycket att hennes bilder finns omtalade i en av mina böcker), men inte för den här. Där The Family of Man lever sig in, visar folk i arbete, med sina känslor, i lek och ilska och fruktan och skör kärlek, deras levande ansikten, utan pekpinnar, konstaterar hon bara. Titta, det finns invandrare som driver butiker. Känslor har de också, minsann. Och se hur härliga de är när de kramas och skrattar! Det är en utanförbok som tittar utifrån, och väcker hos mig inga känslor alls. Och jag ser att det är i The Family of Man’s anda som jag ställer samman min egen utställning, det essensen jag vill åt, ibland tung, ibland förbiglidande, ibland rolig, men alltid med respekt och ömhet.

Sedan: Diskussionen om Chavez-Pereztestet, dvs en uppmaning att ställa frågan om en film: Finns det i den två icke-svenska (icke-vita) karaktärer som pratar med varann om något annat än brott? Olika kulturjournalister har gått i taket (en hävdade att man måste lita på, och vänta på, filmskaparens egen inre utveckling), medan jag tog förslaget som enbart en påminnelse om att tänka efter, att ta en snabbtitt på hur verklighetens filmmakeri ser ut, inte som något som ska förvandlas till tungrodda regler om att alla filmer alltid måste ha två utomeuropeiska karaktärer som pratar om tvättstugan eller en ny roman. Hur det går om man ska vänta på de ensamma geniernas egen inre utveckling innan man kommer åt diverse schabloner och fördomar vet vi redan, vad som kan behövas är en spark i baken.

Jag skrev en liten artikel om detta till Expressen, men den kom inte in, jag fick faktiskt inget svar alls, varken ja eller nej. Tiderna ändras – på den tiden jag försörjde mig och ungarna som frilansjournalist – arvodena var högre då – fick man faktiskt alltid ett hövligt svar. Jag har lite svårt att vänja mig vid den tuffa stilen både i artiklar och i kommunikationen.

Att göra små flickor ledsna.

http://www.expressen.se/kultur/det-dar-vaxer-bort-lamotte/

Jag undrar hur Montelius resonerat om någon gått på bio med sitt fyraåriga svarta barn och filmen handlat om hur vita barn skrattar åt svarta barn och säger att de har negerbaciller, att inget de tycker om att göra är värt något och att man inte kan leka med dem? Och sett vita barn i publiken skratta och flina på väg ut? Förmodligen hade hon gått i taket. Med rätta.

En liten flicka går på bio för att ha roligt och kommer ut igen ledsen och stukad därför att filmen sket i henne och gjorde narr av henne som flicka och publik, och hon och hennes lika ledsna pappa som försöker försvara hennes människovärde i en sexistisk värld blir fnysta åt av en vuxen kvinna. Denna vuxna kvinna raljerar, och hennes budskap tycks vara att lite sexism får man ta.

Får man? Ska man? Sexism är lika jävligt som rasism och det är en märklig reaktion att omilt putta ungen i ryggen och säga att det där är väl inte så farligt. Det är nämligen farligt, det gör ont och det är skadligt. Varje gång.

tillfälligt inhopp

Det är varmt, det är soligt, och jag har just varit på ett nästan sommartomt Dramatiskt Institut för att se foton och provfilmer av skådespelare tillsammans med Roland. Det är oerhört kul och oerhört hyggligt av honom, och vi diskuterar allting med entusiasm och är mycket ofta överens.

Idag är det också min bröllopsdag och ett litet barnbarns födelsedag. Jag hoppas han har det fint.

Mycket händer i kulisserna, jag är enormt trött och har träffat spännande människor sedan sist inklusive Daniel Poohl på Expo, kompisen Sylvia (81) och intressanta skådespelare, provfilmat och fotograferat (båda delarna väldigt roliga och tillfredsställande att göra)och skulle helst bara vilja köra på, men inser att en vecka någonstans först vid en pool med pocketböcker vore en alldeles väldigt bra idé. Supergrannen bygger om sitt fritidshus och visar glädjestrålande bilder på sitt nya fina badrum med glasdusch och annat designat. Jag tycker det är en gåva att kunna njuta av vackra saker – inte för att de är dyra utan för att de är just vackra.

Och det har faktiskt blivit av att bada en gång. I bikininederdel plus linne, eftersom det inte blivit av att köpa ny baddräkt. Luften var varm och vattnet var kallt vid Smedsuddsbadet. Man har tur som bor i skärgården, det är nästan bara att traska rakt ut bland lummiga träd, bergknallar och stränder!