Egeiska nätter. Del 3

I matsalen bredvid den lilla poolen, bakom den taktäckta baren som kan öppnas mot havet och gräsmattan med solstolarna och borden under solseglet, finns ett äldre inramat, bleknat fotografi av hotellägarfamiljen. Det togs en våning ovanför terrassen när hotellet på berget byggdes, man kan se det nakna betonggolvet och klippan mot sydost. En ung Vicky står bakom sina fortfarande mörkhåriga föräldrar som sitter på stolar, pappa i skjorta och byxor och mamma i klänning, och pojken Stratos – elva, tolv år? – på en stol bredvid dem, redan en aning rundlagd.

Nu, många år senare, bor de fortfarande här alla tillsammans. Barnen har inte gift sig. Mamma och pappa är vithåriga, mamma som för övrigt är ganska imposant haltar lätt och sitter gärna vid något av borden, pratar ofta i mobilen uppe på terrassen eller ute på sin egen balkong. Man hör dem aldrig gräla i familjen. Stratos eller Vicky går då och då förbi sin mamma med något att äta eller dricka.

”Du är en god son”, säger jag till Stratos.
”Vi måste ju ta hand om henne” , svarar han. ”Kvinnorna arbetar ju mest, de tar hand om barnen och hushållet och allting.”

Pappa lunkar runt i godan ro och gör udda jobb. Då och då på dagarna och på kvällarna sitter de gärna alla tillsammans, ibland med vänner, och pratar stillsamt i skymningen. Då sitter de vid plexiglasräcket med den hisnande utsikten över hav och bergskammar. På dagarna tar de helst bordet vid ingången till matsalen, där är det mest skugga.

Nu blir jag rastlös igen, trots bergsklättring light och bokläsning, och får plötsligt lust att teckna. Jag har ju en penna med mig. Först på en servett, sedan frågar jag Vicky efter papper, något i stil med baksidan på gamla kuvert hade jag tänkt mig, men hon ger mig några fina tomma kopiepapper och vill inte ha betalt.

AAA LESBOS
Det blev inte så bra. Det här är utsikten från takterrassen, mot nordväst. Det som ser ut som en platt hand som sticker ut i havet mellan bergen är i själva verket en vågbrytare. Och utom synhåll, inklämt mellan bergen, ligger orten Plomari.

Aighistos Isidoros är ett litet ställe med villor, några hotell och badstränder, serveringar, en minimarket, och olivolje- och ouzotillverkning som man är väldigt stolt över. Gäster som vill ha en aning mer sightseeing och action körs nästan varje förmiddag gratis i den vita minibussen av Vicky eller Stratos till den större orten Plomari några kilometer längre bort. Tillbaka får man ta sig själv, genom att promenera eller ta en taxi för fem euro. Där finns mera folkliv, fler turister och hotell, och en hamn innanför den långa vågbrytaren. Folk åker hit på dagarna, eller på kvällarna för att äta på någon av krogarna och se lite annat.

Det räcker inte riktigt med att rita heller. När jag tydligen slöat tillräckligt för att vakna till lite till, hänger jag med till ”stan” och kliver av minibussen på det lilla torget vid hamnen. Klockan är ungefär elva, det är 35 grader varmt och solen steker, turister vimlar och infödda äldre män sitter på tavernor och tittar på dem. Den lilla staden – eller snarare stora byn – ligger inklämd mellan två höga bergkammar med torr grönska, och jag köper en glass och traskar inåt land på smala gator, söder om vad som verkar ha varit, eller kanske då och då fortfarande är, en asfalterad ränna för en smal å. I delen närmast torget står bilar parkerade i rännan, och små broar leder över den här och var.

Jag går förbi diverse butiker, en av dem en fiskaffär med fisk i lådor ut på gatan. Men det här är tydligen inte riktigt the right side of the tracks. Efter bara några kvarter försvinner alla spår av både turism och hemmabefolkning, här finns knappt en människa. Husen står tätt, många för att inte säga de flesta av dem tomma och slitna, många med tomma butikslokaler med dammiga skyltfönster, ett och annat nyrenoverat. Mäklarskyltar finns överallt. Åt söder leder trånga små gränder som tar tvärt slut vid branten upp mot bergskammen. På ett hus har putsen fallit av och man kan se att väggarna är travade av sten ungefär som på ett gotlandshus. Enstaka bilar och mopeder passerar, en kvinna med barnvagn går förbi, stannar och pratar med en annan kvinna på en balkong. Annars är det mycket tyst. Funderar på att ta mig in i en gränd och se om man kan ta sig upp på berget, men det ligger skjul och hus i vägen och det ser lite för brant ut. Ju längre in mellan bergskammarna jag kommer, desto smalare blir byn, som ett v med en öppna delen mot hamnen och spetsen här inne i tystnaden.

Går över en av de små broarna, och här på den mycket högre norra bergskammens sydsluttning verkar byn mera välmående och levande. Husen är bättre omhändertagna och har större plats. Jag passerar en stor byggnad alldeles vid rännan, den har porten öppen och jag undrar vad det är – en gudstjänstlokal? Samlingssal? Naturligtvis tittar jag in, lite försiktigt, och kommer in i en stor lokal med takhöjd i två våningar, full av obegripliga föremål. En äldre man och en kvinna kommer just ner från övervåningen och mannen lägger genast rabarber på mig, drar mig i ärmen och börjar visa mig runt. Han kan inte ett ord engelska, men han pekar på föremål och stora textade bildsatta plakat på väggarna, på grekiska och engelska, och det allting klarnar: Det här är ett museum inrättat för att hedra den framgångsrika familj som en gång tillverkade tvål i Plomari och exporterade den över Medelhavet och längre än så, och jag är enda besökaren.

Givetvis tittar jag med största intresse på stora tillverkningskärl, trästämplar som tvålen stämplades med, redskap, gamla förpackningar, diagram över exportvägar, och stora artonhundratalsfoton på familjen. Det här var inte vad jag väntade mig i Plomari, men mannen ser till att jag inte missar någonting. Till slut tar han med mig till övervåningen och öppnar stolt dörrarna till en modern fin biosalong. Jag har inte en susning om vad som visas där – alla möjliga filmer, eller bara sådana som handlar om tvål, och mannen kan inte förklara – men det känns fint att hitta en bio bara så där.

På vägen ner tackar jag så mycket och vill betala, men mannen skakar på huvudet. Det sista han gör är att försöka intressera mig för någon sorts broderiutställning. Först efter det får jag gå igen, en aning omtumlad.

Delvis vägledd av doften av färsk fisk krånglar jag mig tillbaka till torget och får den strålande idén att traska ut på vågbrytaren, en lång skapelse av sten och någon sorts jätteanglar av betong, och se vad som finns allra längst bort. Märkligt nog tycks jag vara ensam även om denna briljanta plan. Solen steker som sagt, och den lilla serveringen intill en ensam husvagn just där vågbrytaren vinklas står tom. Jag traskar envist på i gasset – vad är det som gör att man känner att man måste utföra sådana här idiotplaner till det rödmosiga slutet? – och det går upp för mig att den här ensamma stensatta vägen parallellt med stranden sträcker sig nästan en kilometer bort utan ett uns skugga, och här går jag när jag kunde plaska i kalla sköna havet.

Och vad finns då längst bort? En massa stenblock och någon sorts litet glasskjul, kanske med en lykta av något slag inuti. Nöjd och belåten med att ha gått hela vägen, och konstaterat detta och utan att börja klänga på stenblocken, går jag tillbaka hela vägen igen. Och köper en glass till. Samt tar farväl av Plomari och en taxi tillbaka.

Jag hade tänkt mig att det här skulle bli sista delen, men det finns lite till att berätta. så det blir en del 4 också.

Egeiska nätter. Del 2.

Vicky, som är en ung slank kvinna med fasta ögon och trudelutt på huvudet, klädd i shorts, har flera regler. På hotellrummet finns en myndig lista på vad som är PROHIBITED. Man får absolut inte laga mat på rummet, flytta möblerna, tvätta kläder eller använda ”goods” som inte köpts på plats (menar hon mat, eller vad?) Elektricitet får ENDAST användas för belysning och rakapparat. Hjälp, efter två dagar kopplade jag in kylskåpet för att ha kallt vatten i hettan, och hur var det med fläkten som automatiskt slogs på när man tände i badrummet, och skölja upp genomsvettade kläder gjorde man ju varje dag med vaga skuldkänslor, och rumsgrannen undrade vad som hände när hon körde ihop sängarna som vresigt står med tio centimeters glipa, och hur var det med bananer…?

Ingenting hände efter dessa brott, skulle det visa sig. Det enda Vicky tog extra betalt för var luftkonditioneringen – sju euro om dygnet. Det gör vad jag vet alla hotellen. Det var annorlunda i Thailand, och i det enkla tunisiska hotellet fanns ingen luftkonditionering.

Men det finns en regel till som jag aldrig stött på förr. Man får inte spola toalettpapper i toaletten. INGA toalettpapper, trots att det papper som fanns löstes upp praktiskt taget så fort man tittade på det, allt ska kastat i pedalhinken. Jag vet inte varför det är så här, kanske har de extra trånga avloppsrör på Isidorosberget? Tydligen slarvade folk ibland, för jag såg Vickys pappa en gång komma värdigt skridande över takterrassen med en sådan där gummigrunka man löser avloppsproppar med.

Som man förstår uppstår vid denna regel logistiska problem. Man förutser obehag för sig själv och städerskan. Men man ser sig runt, och upptäcker att duschslangen räcker dit den ska. Problemet löst. Allt papper som slängs är nu jungfruligt rent.

Så där låg jag utslängd på hotellsängen och gjorde precis det jag åkt till Lesbos för att göra – ingenting. Det gick att ligga där och drälla utan samvetskval, eftersom det inte fanns något jag kunde göra. Jag hade ingen laptop, ingen telefon, en penna men inget papper. Städerskan städade rummet. Någon annan lagade mat.

Och så fort man hittat sina bäringar fungerade allting. Man lärde sig parera det glashala badrumsgolvet och stå i sittbadkaret vid duschande. Balkongen visade sig perfekt att sitta och läsa på på förmiddagarna innan solen hann dit. Hett vatten för ögonpyssel som jag bekymrat mig för var inget problem, bara att ta med sig en kopp varmt vatten från frukosten ner på rummet. Salt hade jag med mig. Havet var bäst att bada i på morgnarna innan stranden fylldes av folk, havet var vidsträckt och klart och kallt och backen gick att klättra uppför igen vid tiosnåret. I matsalen låg till min eviga förtjusning en hel hög böcker, mest deckare, jag plöjde genom nästan sex stycken, tog med mig en halvläst Clancy därifrån och lämnade en Connelly efter mig. I minimarket vid stranden fanns ett luftkonditionerat inre rum (fönsterlöst och bara +28 grader varmt, uppfriskande ) med kallt vatten, bananer, bröd och härligt stelfrusen glass. På stranden hittade jag också norrmän att prata norska med en stund, de bodde i ett litet hotell i nedre delen av backen.

Efter att ha drönat vidare med mer deckarläsning på sängen bakom halvt neddragen ståljalusi var det dags att gå upp på terrassen och svalka sig i den lilla poolen. Och köpa en apelsinjuice. Och prata lite med folk.

Men efter ett par dagar orkar inte ens en i väggen kraschad författare göra bara absolut ingenting. Jag började promenera. Med försiktighet, vägarna är smala och kurviga, folk kommer dånande på hyrmoppar, två bilar har svårt att mötas, man för byta sida på vägen stup i ett för att hålla sig synlig. Hittade någon sorts bar för moppeburen ungdom och två hästar innanför en grind. Stod och tittade på dem en stund, tills jag hörde rasslet av en kedja, och en schäfer glodde på mig bakom en buske och började skälla. Gick på stranden, som en svårgådd eftersom den består av rundslipade småstenar, känns lite som kvicksand, och fascinerades av de helt vita stenarna, opalliknande. Hade en vag tanke att hitta några till Supergrannen, men så fann jag något som var helt speciellt – en liten, liten sten formad som ett vitt hjärta. Det var absolut glasklart vem som ska få den. Senare hittade jag två större hjärtan och några små som verkade skönt designade som Supergrannen till sist fick.

Och så var det berget. Hela ön är full av underbara berg med torr växtlighet, jag kunde se klippor i solen från takterrassen och måste bara upp på den närmaste toppen. Jag älskar den här sortens natur. Jag gav mig ut på gatan och gick uppåt, men hamnade bara i ett stort stenbrott och en byggplats för två vita villor. Frågade Vicky, som sa att det fanns en väg förbi stenbrottet. Det fanns det, en grusväg bakom hotellet, den ledde upp till en sorts utkiksplats med något som liknade ett litet kastell av sten. Gräset var torrt, utsikten över hav, hus och himmel bedövande, solen varm, tystnaden stor.

Det verkade finnas hästspillning på vägen, och jag tänkte på hästarna och schäfern längre ner vid bergsfoten. Vägen fortsatte snett uppåt, genom ett stålstaket utan grind, och en märklig stenbyggnad fanns längre upp. Jag ville absolut upp till toppen, men visste inte om någon bodde i der märkliga huset, och om det kanske fanns flera schäfrar, nu utan kedja. Alternativet var att ge sig ut bland stenblocken och klättra. Men den tanken var inte så lockande, inte för att det var väldigt brant utan för att jag inte visste något om faunan – kunde det finnas ormar? – förutom rapporter om elakartade fästingar som bär på en ebolavariant med 30 procent dödlighet, och det sönderbrutna berget var inte särskilt lätt att gå i.

Återvände till Vicky. Ingen bor i huset, sa hon, det har något med vattenförsörjning att göra.

Jag måste förstås dit, fast helst inte ensam. Jag frågade rumsgrannen, här kallad Tjejen, som alltså rent åldersmässigt kunde vara ett barnbarn. Hon satte på sig gympadojor och följde med. Vi traskade uppåt, förbi vattenhuset, längs kanten till stenbrottet , och kom in på en smalare stig med små stenblock på bredden och tvären och en sorts elaka taggiga buskar som inte syns eftersom de är blekgröna, men de känns. Vi klättrade vidare uppåt och till slut kom vi allra längst upp och utsikten var otrolig, man såg ner i nästa dal och bort mot det mycket högre, spetsiga gröna berget på andra sidan dalen, och havet längst bort.

Av avstressningsskäl hade jag lämnat kameran hemma, men det här måste jag ju spara, så Tjejen var snäll och lånade mig sin mobil. Jag tog en bild av henne och backade nästan in i det halvt raserade stängslet för att få med denna otroliga utsikt.
lesbos

Vi funderade på att gå vidare längs stupet ett par meter till den absoluta toppen bakom de låga tallarna, men berget på kanten ser väldigt instabilt ut, så vi avstod. Men det gnagde i bakhuvudet på mig medan vi gick ner – innerst inne ville jag verkligen klättra uppför den raserade bergssidan från kastellet och se hur det såg ut där uppe.

Jo jag vet, vi har inte hunnit till nätterna än. Fortsättning följer.

Så hur var det med de egeiska nätterna? Del 1.

Jo, jag landade ju till min stora överraskning i Mytilini efter att ha lyckats att faktiskt packa en väska (32×37 centimeter, rymde kjol, shorts, t-shirt, tre linnen, blus, koftor, långärmade tröjor, sweatpants mm), att inte missa flygbussen före gryningen, att hitta incheckningen och gaten på Arlanda vars topografi jag totalt glömt, och att inte gå vilse i gången till planet.

Vi åkte buss en timme, delvis intill branter som ju inte skrämde eftersom det faktiskt finns gunnebostängsel, och hamnade på ett hotell som låg ”lite uppe i backen”. Dvs uppe på en bergssida med 45 graders backar. Det fina med det var en strålande utsikt över hav och bergskammar och himmel från en takterrass med bar, liten pool, solstolar och en liten gräsmatta.

Det mindre fina märktes snabbt – i receptionen satt ägarinnan, Vicky, och såg sur ut och granskade alla från topp till tå innan hon bestämde vilka rum vi skulle få. Vickys omedelbara approach var inte att få alla att känna sig välkomna, utan att markera att här var det hon som bestämde. Hon kastade en blick på mig och muttrade ”202”, och en lika sur ung tjej traskade utan ett ord före mig till en hiss upp till takterrassen och sedan en annan, mörklagd hiss NER två våningar. Ner…? Hon svarade inte på frågor, öppnade en dörr i en mörk korridor, slängde ifrån sig en fjärrkontroll och försvann – fortfarande utan ett ord.

Jahapp. OK rum. Icke fungerande fjärrkontroll. Inga kackerlackor. OK badrum. OK liten balkong, men havsutsikten blockerades av ett stort grönt hotell som jag senare fick veta var övergivet efter att ägaren dött. Nåja, man såg faktiskt havet i alla fall, lite till vänster.

Men balkongen låg ungefär tre meter upp och ifrån trottoaren, med några träd emellan. och jag tycker inte man ska lägga ensamresande kvinnor i sådana rum som så lätt kan nås utifrån. Men det var tydligen Vickys policy, för rummet intill gavs till likaså ensamresande Tjejen (en vuxen kvinna, men kunde rent åldersmässigt vara mitt barnbarn). Hon kände sig dock lite mer välkommen, eftersom Vickys bra mycket charmigare bror Stratos var den som installerade henne. (Stratos, som liknar en lite yngre och smalare Chz Bono, är den som får gästerna att må bra.)

Jag bad att få prata med Vicky. Det skulle jag inte ha gjort. Hon bemötte mina åsikter med ett hånskratt. ”Och VEM skulle ta sig upp på balkongen?” fnös hon.
”En ung man skulle väl kunna…”
”En ung man?” skrattade Vicky, som om jag inbillade mig att någon ung Romeo skulle förgås av trånad och klättra upp till mig.

Helt omöjligt. Märklig person. Hon gav mig aldrig något annat rum, trots att nya gäster anlände, och jag bad resebyråpersonalen strunta i saken, låt henne tycka att hon vunnit. Vi slöt en sorts väpnad fred och bråkade inte om något annat. Hon till och med komplimenterade mig för min snygga röda kofta, och jag henne för hennes snälla bror, och frågade hur man kunde ta sig upp på berget. Det är helt enkelt så här det är på Vickys hotell. Vill man ha ett bra rum, ska man ha med sig en karl. Eller utstråla rikedom och beslutskraft, antar jag.

Fortsättning följer.

Betty

Tillfälligt inhopp: Fasen, nu är Lauren Bacall död också. Ja, hon var 89, men en så stark personlighet med så mycket klass, närvaro och humor, att man har svårt att greppa att hon faktiskt är borta.

Hon var en genuin del av Hollywood och perfekt där – inte världens bästa skådespelerska, men karismatisk som få, en drömmare som älskade Hollywoodmyten och glamouren, men samtidigt hade stil och båda fötterna stadigt placerade på marken. Hon gillade att charma och retas, hon upprätthöll fyrtiotalets vasstungade men hjärtegoda, erfarna och skeptiska men oskuldsfulla, snygga och chica filmkvinnoroll, den som tyvärr just nu ligger däckad men borde återupplivas. En Hollywoodlegend in her own right (även framgångsrik scenskådis i New York) och sista länken till Bogie.

Tack, Betty. Det var kul.