"Turist" känns som en bluff.

Jag såg den hyllade filmen ”Turist” för ett tag sedan, och jag kan inte stämma in i hyllningskörerna alls. Ingen skugga falle över skådespelarna, men vad jag såg var en tom film med tomma karaktärer och en kapsejsad handling, maskerad bakom snygga långa tagningar i backen, eller folk som hämger i skidliftar i 30 sekunder, eller borstar tänderna en lång seg minut, eller kissar (4 kiss-scener), tagningar som försöker dölja att det handlar en liten tunn historia.

I centrum står en av dessa moderna, ytliga filmpojkmän utan tankar, intressen eller egentlig anknytning till någon. Han lever i ett äktenskap med en mycket rar med likaledes tom kvinna utan tankar och intressen. Det finns ingen attraktion mellan dem, de har ingen historia, inga minnen, ingen humor, inget att prata om, de är platta som seriefigurer. De har två barn som de heller inte har någon varm känslobindning till, och pojkmannen intresserar sig mest – men inte särskilt djupt – för sonen. Jag håller med den recensent som undrade vad det egentligen finns i detta äktenskap som gör det värt att rädda?

Som alla vet springer pojkmannen från hustru och barn när han tror de håller på att begravas av en lavin. Istället för att som en normal människa skrika åt honom efteråt: ”Vart i helskotta tog du vägen, pucko?”, tiger hustrun, och först så småningom försöker hon bevisa för honom att han sprang sin väg, inför tämligen neutrala vänner. ”Nä, det gjorde jag väl inte”, svarar mannen. Eller ”Det var din UPPLEVELSE att jag sprang.”

That’s it, eftersom Östlund inte på något sätt går in i ”myten om manligheten” på djupet eller valt ett mer slagkraftigt exempel. Nutid och omvärld är ju tyvärr fylld av mycket mer hårresande bilder av män som inte beskyddar kvinnor och barn, tvärtom. Så Östlund målar in sig i ett hörn i sitt manus och kan inte lösa upp historien eftersom han inte har en susning om vad det egentligen handlar om, och till ens oförställda häpnad väljer han att låta hustrun återupprätta mannens ära genom att låta sig ”räddas” ur snöyran! Vad hon skulle ha drabbats av är oklart, men pojkmannen får nu komma bärande på henne över vidderna. Scenens fåniga femtiotalskaraktär sveps in i ännu en oändlig tagning där barnen väntar i snön och dimman.

Men det räcker ju inte heller, så slutbilden blir bussresan nerför de branta backarna, i mörker och gråmulenhet, där passagerarna efter en stund kliver av och sedan vandrar neråt vägen som en bild av ”mänskligheten på väg trots alla odds”, snyggt men synnerligen malplacerat.

Men den allra märkligaste scenen är den där pojkmannen sitter på golvet och gråter ohejdat och kvider ”jag är också ett offer!”, tills hustrun överraskande klarsynt säger åt honom att sluta låtsas. Han slutar direkt, ingen tår har fällts på riktigt. Det är en helt osannolik och overklig scen, och för mig representerar den Ruben Östlund själv – kan jag få någon att gå på det här? Och ironiskt nog hjälper förmodligen hela scenen honom att få folk att gå på det.

Det enda som faktiskt funkar är ett rolig scen i mitten där parets två vänner käbblar på ett igenkännbart sätt. Östlund är en iakttagare, ingen analytiker och ingen konstnär. Han borde göra komedier, ta fasta på Roy Anderssons tidiga karriär som regissör till ”En kärlekshistoria”, en rolig film, och inte försöka imitera hans senare verk som är helt personliga och unika och inte har ett smack med Östlund att göra.

Småplock

1. I protest klickar jag aldrig på länkar på tidningssidor som innehåller ”spännande” halva meningar med prick, prick, prick efter. Fnys!

2. Se Landet runt i SVT. De har kul där. Hjälper svensk stad vars danska vänort gjort slut med den, och nu är allt bra. Till exempel. Hittar skojiga skyltar och ger rapporter om knäppa eller bra och roliga saker företagsamt folk gör såväl här som där.

3. Inte funkade min fastedagsmåltid. Inte för att den inte räckte, utan för att kroppen inte ville ha den! Efter fastemorgonen hade tydligen det där reparationsteamet (jag är helt såld på tanken att det rycker ut och lagar celler och så när kroppen slipper ta hand om mat ett tag) fått grönt ljus och ryckt ut glatt i hågen, och blev skitsurt när mat plötsligt vällde in. Där hängde de liksom utanför rymdstationen med alla verktyg i gång, och så måste de ta paus och rulla tummarna bara för att jag lagat mat.

Nej! sa magen. Frukt gick bra, men lax och broccoli fick jag pressa ner. Jag som var så hungrig.

Hm. Får tänka till lite där.

Det sunda livet?

En britt som heter Mosley har program om medicin i tvåan, han undersöker sig själv och förhållningssätt som skulle hjälpa honom att hålla sig frisk och leva längre, och nu gällde det fasta. Det har tydligen visat sig att kroppen behöver vila från att bearbeta mat och när den får det passar den på att reparera sig, skicka ut extra nervändar i hjärnan och annat bra. En skola förordar 5:2 som ni vet, äta fem dagar och fasta i två, en annan att man äter exakt vad man vill – glass, hamburgare, verkligen vad man vill! – varannan dag, och äter nyttiga 500 kcal varannan.

Den där sista metoden låter egendomligt bekant. Om jag går till mig själv, är det inte så jag fungerar om jag gör precis som jag vill? Frossar, varpå jag inte är särskilt sugen nästa dag? Är det möjligen så vi är konstruerade? Den rytmen tycks, säger forskarna, vara betydligt nyttigare på alla vis än att tvinga sig att äta kalorisnålt hela tiden. (Även om musforskarna tillägger att junk food är faktiskt aldrig bra.) Om det är så, är det vår natur och inte vår dåliga karaktär som pajar de flesta ”dieter” som går ut på att konstant hålla sig till litet kaloriintag och sund mat.

Jag lyssnar bara med ett halv öra på alla matprofeter och provar aldrig de senaste trenderna, lagom är bäst och man ska lita på sin kropp och på naturen, är mitt credo. Kanske funkar det hyfsat – lite fet är jag, men jag går inte på någon av de mediciner som en läkare överraskande nog hävdade var ”normala” för europeer i min ålder. Utom Treo, eftersom ögon och fibro värker. En ”normal” europé i 65-årsåldern hankar sig fram på åtta mediciner om dagen! påstod doktorn.

Inga trender här alltså, men den där sista fasteteorin som liknar normalt beteende blev jag faktiskt lite intresserad av. Reparera celler och få fler hjärnutskott och hålla demens stången verkar ju inte dumt. Så jag började fasta direkt nu i morse. Vilket inte var så kul, eftersom jag bakade sagolikt gott bröd igår kväll. Så jag tänkte strunta i det hela, men det gick konstigt nog inte. Jag hade tydligen bestämt mig. Skippade Treon också när jag ändå höll på. Huvudet mår inget vidare, men jag har inte direkt migrän.

Så här sitter jag på biblioteket och inbillar mig att jag redan känner mig smartare och mer lagad. Lunchen har jag planerat: Lax, urkokad i mycket vatten eftersom de stackarna slaktas med gift, broccoli som lär vara bra mot allting, en halv grapefrukt och en liten banan, samt en pytteliten Plopp. (Man kan faktiskt inte leva utan choklad.)

Tänker hålla på med varannandags-fastan ett tag. Får se vad som händer.

Och varför sitter jag vid biblioteksdatorn? Jo, jag har inte uppbådat energi nog att ta ComHem vid hornen (de som utan vidare kopplade bort mig i höstas och behöll pengarna), och dessutom får det här arrangemanget mig ut ur huset i alla lägen. Så jag beställer en dator varje dag och sitter en timme, och så blir det en snabb kvällsrunda. Går utmärkt att kombinera med promenader. (Ja, jag vet, det kan inte fortsätta så här!)

För övrigt rekommenderar jag programserien ”Judarnas historia” i SVT2 samt på någon av extrakanalerna, har glömt vilken. Innehållsrik, upplysande, detaljerad. Programledaren Simon Shama är en bildad man med starka humanistiska åsikter och mycken kunskap om både historia, kultur genom seklerna, och politisk verklighet. På tal om det har jag också tittat på ”Familjen Shtisel” om en ortodox judisk familj i Israel – hur ofta får man se det? Aldrig. Intressant, men jag har ju svårt att förlika med med all religiös kompromisslöshet.

Nya vindar om rasism och film.

Från Svenska Filminstitutets hemsida:

I onsdags presenterade Svenska Filminstitutet den nya manustävlingen ”Black is the New Black” där vinnaren får ett utvecklingsstöd på 150 000 kronor. Tävlingen hänger samman med ett heldagsseminarium den 9 oktober för att lyfta fram filmer och konstnärskap som bryter med stereotyper om Afrika.

Initiativtagare Baker Karim, filmkonsulent på Svenska Filminstitutet:
– Under våren har frågor om rasistiska schabloner debatterats livligt både i medier och inom filmbranschen. Vi har granskat de kollektiva (van)föreställningar som lagt grunden till bilderna av svarta i Sverige. Nu går vi från ord till handling. Målet med Black is the New Black är att ta fram berättelser och perspektiv som utgör en motbild till den koloniala dramaturgin om Afrika och afro-diasporan. Utvecklingsstödet på 150 000 kronor kommer att tilldelas de manuskript eller manusidéer som inte utgår från det kolonialistiska perspektivet.

– Jag hoppas att vi med hjälp av denna satsning får fram minst en fantastisk svensk film som utmärker sig i sin gestaltning, sitt perspektiv och sina grundpremisser. På längre sikt är det min förhoppning att vi lägger grunden för en ny våg inom svensk film som trotsar normtänkande och likriktning.

Bra! Du kan börja med mig, Baker, jag har två långfilmsmanus med mörkhyade huvudroller UTAN något rasprat överhuvudtaget – bara vanliga (men givetvis mycket bra och spännande) roller. Och ett där en vit person har ett komplicerat förhållande till sin mörkhyade älskare (en lärare, f ö) därför att han har problem med sig själv. Manusen är alltså inte gjorda speciellt med tanke på hudfärg utan rollerna är egna specifika individer. Detta därför att det folk som vill motverka rasism ofta inte tänker på är att många människor i Sverige överhuvudtaget aldrig sett eller pratat med någon med mörk hudfärg i levande livet, och att en hel del av det som måste göras helt enkelt är att vänja dem vid att det nu finns helsvenska personer som ser annorlunda ut än majoriteten gjorde t ex på femtiotalet.

Det räcker ju inte på långa vägar – det hjälper förmodligen bra mot vanlig ”okunnighetsrasism”, men förstås inte mot den aggressiva typen där frustrerade människor söker någon att ta ut sina egna problem på. Men ju fler som inser och kopplar av inför tanken på att pigment egentligen är en mycket, mycket liten och i själva verket betydelselös del av en människa och inte har ett skvatt att göra med hennes personlighet, desto svårare blir det för hårdföra rasister att vinna terräng.

Bra initiativ alltså, men jag tror man måste komma ihåg att OCKSÅ göra filmer som inte problematiserar hudfärg. Där den är vanlig och ospännande, inte konstig eller exotisk.

Dagens

Så förblev Skottland brittiskt… antalet nejröster är större än förhandrapporter visade, kanske för att det bland jasägarna (ja till separation) fanns x antal våldsamma fanatiker som bråkade med nejsägare så att de inte vågade tala om hur de tänkte rösta.

Och så har filmen om kvinnliga sexturister i Afrika väckt ilska på grund av sin rasism. Svarta män framställs schablonmässigt som sexobjekt/sexatleter, sa Josette Bushell Mingo i TV igår. Nu har jag bara sett en del av filmen (den verkade mycket riktigt klichéartad och trist), så det KAN ju hända att resten av den är totalt annorlunda än den glimt jag fick, men såvitt jag kunde se var den framför allt sexistisk mot kvinnor. De framställdes som löjliga, feta och halvgamla, och fet och halvgammal och dessutom tänd på sex är ju det mest föraktliga en kvinna kan vara, enligt dagens och den mest ytliga tabloidvärldens normer.

Att låta kvinnor ta smällen för den kolonialism/rasism/ekonomisk exploatering som huvudsakligen män står för är inte ovanligt, jämför begreppet ”borgarkärringar” med – ja, det finns alltså inget motsvarande ord för deras män som är de huvudsakliga förövarna. Man kunde se det i filmen Bröllopsfotografen (finns en recension i denna blogg) där den onde kapitalistens FRU fick på nöten, inte han. Därmed ursäktar jag inte exploaterande kvinnor, de finns också, men det är lite fegt att hoppa på just dem i första hand.

Filmen gav på mig intrycket att vara gjord av någon som föraktar både svarta män och halvgamla feta kåta kvinnor, men ändå i hemlighet har dem som guilty pleasure och därför gärna filmar ormgropar med feta kvinns och nakna svarta unga män. (Med reservation för, som sagt, att resten av filmen kanske var helt annorlunda än den del jag såg.)

Det blir lätt onyanserat och ytligt om man börjar angripa rasism på ett knee jerk reaction-vis. (Nu KAN förstås Josette mycket väl ha yttrat sig om sexismen också men fått den delen av sin kommentar bortklippt, sådant händer.) Det är marigt nog att få ordning på de fördomar som finns, förenklar man blir det snart kontraproduktivt.

I kameran.

I min filmkamera var det tommare än jag planerat, och jag skulle träffa Roland (fd filmfotograf, fd filmlärare på DI mm) halv nio på morgonen, så häromkvällen gick jag dyster till mods ut på stan med denna klunsiga utdaterade videokamera. Jag vill inte slösa med Rolands tid och jag tyckte inte jag hade tillräckligt att visa honom för att prata om. Nu vet alla som har en susning om film att det där med att gå ut och ”bara filma” brukar sluta med amatörmässiga, urtråkiga tagningar som dessutom hoppar och skakar, men jag hade inget val. Jag måste göra någonting, annars fick jag ringa återbud.

Med ett litet svart moln över huvudet begav jag mig alltså inåt stan, med en vag tanke att filma en poetisk sekvens som ingår i manus 1 och ska tas från en buss. Men det verkade inte kul. Jag traskade neråt Stureplan istället, med ännu en vag tanke att filma folk på kafeerna – i bästa fall intressanta ansikten, och intressant ljus. Så jag filmade dem från andra sidan gatan. Tja. Hittade en bänk och satte mig, det blev stadigare. OK, en del bilder, men det var ju inte precis någon film.

Fortsatte in på Biblioteksgatan och filmade den sorgliga synen av salig bio Röda Kvarn som nu blivit klädbutik. Filmade Norrmalmstorg bara för att jag har ett foto som föreställar spårvagnar där på femtiotalet, kul att jämföra. Tog en bit i svartvitt av folk som vinkade efter en taxi för att se hur det blev.

Fick en ny vag tanke, att strosa längs kaféerna som ligger på rad i Kungsträdgården, en sorts åkning alltså. Gick dit och tog en snutt av det. Ointressant. Kom på att jag kunde vrida kameran rakt mot uteserveringarna istället, och nu började det plötsligt hända saker. (Varning – nu blir det filmnördigt!)

Kaféet gled förbi, och nu var jag inne i en film. Fick syn på gatan bakom och filmade den, och där gick genom försynens skickelse två personer, som nu blev spännande gestalter som den som gick i Kungsan (kameran blev ju subjektiv) tittade misstänksamt på. Nu ville den traskande, troligen jagade huvudpersonen i filmen kolla nästa kafé – jag svängde kameran, OK, inga skurkar där – svängde mot gatan igen, de gående var nu halvt försvunna bakom växtligheten. Gick vidare, panorerade mot kaféet, och där rakt i bilden stod en transportgrunka på hjul, och en svartklädd kypare kom just ut ur kaféet, traskade tvärs över bilden, släppte ett föremål i trillan och försvann igen. (En bomb? Stöldgods? Svarta pengar?)

Kameran/hp blev nu ännu mer misstänsam och tittade bakåt, in mot kafeet medan hen fortsatte gå, och där satt två män på en soffa och tittade rakt på hen. Skumt! Jag/kameran/hp stannade precis framför trillan och började nu panorera ett halvt varv åt andra hållet, mot fontänen – och stannade på något som hände: En liten flicka slog sin pappa med en rosa ballong. Det ingick visserligen inte riktigt i mitt thrillerkoncept, men det slog mig rakt i magen att så här måste man sluta en sådan här åkning – med något intressant i bild.

Jag kände mig plötsligt salig. Jag hade precis gjort en komplicerad filmsekvens i tre dimensioner, eller skulle ha gjort, om jag haft skådespelare med hörsnäckor i öronen för att kunna dyka upp i rätt ögonblick, en riktig kamera, räls, fotograf, skärpehållare och regiassistent. Men nu hade genom ren tur två promenerande människor, kafégäster som lämpligt nog tittade rakt in i kameran och en biffig kypare i svart helt ovetande spelat sina roller exakt i rätt sekund.

Jag gick vidare till schackspelarna vid jätteschacket. Det är inte spännande i sig, men schackspelarna var det – de såg intressanta och personliga ut, bara män, östeuropeer skulle jag tro. Jag brann av längtan efter att filma dem men vågade först inte utan stod i flera minuter i iakttog dem innan jag till slut höjde kameran (klättra uppför Isidoros). Och nu hände något förbluffande. Inte en enda av dem reagerade. De såg mig stå där på fyra meters håll med kameran riktad mot dem, men ingen gjorde sig till, vinkade, skällde hotfullt, eller slutade spela eller prata med sina kompisar, ingenting. Jag stod i lugn och ro och filmade de pratande och skrattande kompisgänget, spelarna själva, deras väderbitna ansikten, deras schackdragdrag, panorerade i hopp om att hitta dem igen. Bytte vinkel. Nu hade jag vittspelaren i helbild i fonden, han stod bredbent med en cigg i näven och såg farlig ut. Närbild, tänkte jag och klippte in en närbild på hans ansikte. (”Ja!” sa Roland morgonen efter när den kom, han hade suttit och väntat på den där närbilden.)

Jag gick och fortfarande sa ingen av dem något eller gav mig en enda blick. Fantastiskt. Nu hade jag två sekvenser!

Plåtade mer här och var, bland annat huset på Drottninggatan där Roland och jag möttes en gång i tiden, han filmade Kay Pollaks ”Älska mig” och jag var med några veckor för att besätta en roll och planeringen ägde rum i detta hus.

Morgonen efter filmade jag lite till hemma, hann inte äta frukost, slängde mig i en taxi för miljoners miljoner för att inte komma för sent, landade på Valhallavägen fem i halv – men Roland var före mig och hade förberett allt. Jag vad tusen gånger om ursäkt för den dåliga bildkvalitén, men den struntade han i, och vi såg en rad olika saker och hade en intensiv diskussion. Jag älskar att prata film med honom, därför att han inte bara är tekniker vilket är speciellt nog, utan kunnig som få, en av hans stora sorger som filmlärare var att få av eleverna som kom in (utom filmvetarna) visste något om film och filmhistoria. ”Gammal film” var för dem Star Wars!

Blev bjuden på lunch av kompisen Sylvia och hade långsamtal på kvällen och fick två extra minuter i kameran – och kände mig, för första gången på ett tag, nöjd med min dag.