Dröm

Den sista drömmen jag hade innan jag vaknade var glasklar och Stieg var i den.

Jag gick längs en smal väg. Ingen annan fanns där, det var ingen trafik, inga hus, och han kom cyklande mot mig i jeans eller manchesterbyxor och blågrå tröja med skjortan stickande upp ur halslinningen. Jag hejade på honom och väntade att han skulle cykla vidare, men han stannade och kom upp på min vänstra sida och ledde cykeln. Det var bara vi två och jag märkte att det låg ett tunt lager snö på vägen. Just där han skulle gå fanns det svaga spår av blod och kanske uppkastningar i snön och jag var rädd att han skulle kliva i det, men han verkade inte bry sig om det. Och jag undrade för mig själv varför jag inte sett honom på så väldigt länge men så kom jag ihåg att han ju varit ute och rest, en lång resa, och var glad att han kommit tillbaka nu.

Och vi växlade ett par ord, han var ovanligt lugn och lågmäld och sa av någon anledning att han var glad att jag mådde bättre nu (det gjorde mig förvånad, vi har väl aldrig pratat krämpor?), och så var han plötsligt framför mig – kanske skulle han cykla iväg igen – och jag lade armarna om honom och kramade honom länge. Det var så skönt att ha honom där igen, jag var så glad.

Och så vaknade jag i mitt kalla sovrum.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s