Nya vindar om rasism och film.

Från Svenska Filminstitutets hemsida:

I onsdags presenterade Svenska Filminstitutet den nya manustävlingen ”Black is the New Black” där vinnaren får ett utvecklingsstöd på 150 000 kronor. Tävlingen hänger samman med ett heldagsseminarium den 9 oktober för att lyfta fram filmer och konstnärskap som bryter med stereotyper om Afrika.

Initiativtagare Baker Karim, filmkonsulent på Svenska Filminstitutet:
– Under våren har frågor om rasistiska schabloner debatterats livligt både i medier och inom filmbranschen. Vi har granskat de kollektiva (van)föreställningar som lagt grunden till bilderna av svarta i Sverige. Nu går vi från ord till handling. Målet med Black is the New Black är att ta fram berättelser och perspektiv som utgör en motbild till den koloniala dramaturgin om Afrika och afro-diasporan. Utvecklingsstödet på 150 000 kronor kommer att tilldelas de manuskript eller manusidéer som inte utgår från det kolonialistiska perspektivet.

– Jag hoppas att vi med hjälp av denna satsning får fram minst en fantastisk svensk film som utmärker sig i sin gestaltning, sitt perspektiv och sina grundpremisser. På längre sikt är det min förhoppning att vi lägger grunden för en ny våg inom svensk film som trotsar normtänkande och likriktning.

Bra! Du kan börja med mig, Baker, jag har två långfilmsmanus med mörkhyade huvudroller UTAN något rasprat överhuvudtaget – bara vanliga (men givetvis mycket bra och spännande) roller. Och ett där en vit person har ett komplicerat förhållande till sin mörkhyade älskare (en lärare, f ö) därför att han har problem med sig själv. Manusen är alltså inte gjorda speciellt med tanke på hudfärg utan rollerna är egna specifika individer. Detta därför att det folk som vill motverka rasism ofta inte tänker på är att många människor i Sverige överhuvudtaget aldrig sett eller pratat med någon med mörk hudfärg i levande livet, och att en hel del av det som måste göras helt enkelt är att vänja dem vid att det nu finns helsvenska personer som ser annorlunda ut än majoriteten gjorde t ex på femtiotalet.

Det räcker ju inte på långa vägar – det hjälper förmodligen bra mot vanlig ”okunnighetsrasism”, men förstås inte mot den aggressiva typen där frustrerade människor söker någon att ta ut sina egna problem på. Men ju fler som inser och kopplar av inför tanken på att pigment egentligen är en mycket, mycket liten och i själva verket betydelselös del av en människa och inte har ett skvatt att göra med hennes personlighet, desto svårare blir det för hårdföra rasister att vinna terräng.

Bra initiativ alltså, men jag tror man måste komma ihåg att OCKSÅ göra filmer som inte problematiserar hudfärg. Där den är vanlig och ospännande, inte konstig eller exotisk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s