"Turist" känns som en bluff.

Jag såg den hyllade filmen ”Turist” för ett tag sedan, och jag kan inte stämma in i hyllningskörerna alls. Ingen skugga falle över skådespelarna, men vad jag såg var en tom film med tomma karaktärer och en kapsejsad handling, maskerad bakom snygga långa tagningar i backen, eller folk som hämger i skidliftar i 30 sekunder, eller borstar tänderna en lång seg minut, eller kissar (4 kiss-scener), tagningar som försöker dölja att det handlar en liten tunn historia.

I centrum står en av dessa moderna, ytliga filmpojkmän utan tankar, intressen eller egentlig anknytning till någon. Han lever i ett äktenskap med en mycket rar med likaledes tom kvinna utan tankar och intressen. Det finns ingen attraktion mellan dem, de har ingen historia, inga minnen, ingen humor, inget att prata om, de är platta som seriefigurer. De har två barn som de heller inte har någon varm känslobindning till, och pojkmannen intresserar sig mest – men inte särskilt djupt – för sonen. Jag håller med den recensent som undrade vad det egentligen finns i detta äktenskap som gör det värt att rädda?

Som alla vet springer pojkmannen från hustru och barn när han tror de håller på att begravas av en lavin. Istället för att som en normal människa skrika åt honom efteråt: ”Vart i helskotta tog du vägen, pucko?”, tiger hustrun, och först så småningom försöker hon bevisa för honom att han sprang sin väg, inför tämligen neutrala vänner. ”Nä, det gjorde jag väl inte”, svarar mannen. Eller ”Det var din UPPLEVELSE att jag sprang.”

That’s it, eftersom Östlund inte på något sätt går in i ”myten om manligheten” på djupet eller valt ett mer slagkraftigt exempel. Nutid och omvärld är ju tyvärr fylld av mycket mer hårresande bilder av män som inte beskyddar kvinnor och barn, tvärtom. Så Östlund målar in sig i ett hörn i sitt manus och kan inte lösa upp historien eftersom han inte har en susning om vad det egentligen handlar om, och till ens oförställda häpnad väljer han att låta hustrun återupprätta mannens ära genom att låta sig ”räddas” ur snöyran! Vad hon skulle ha drabbats av är oklart, men pojkmannen får nu komma bärande på henne över vidderna. Scenens fåniga femtiotalskaraktär sveps in i ännu en oändlig tagning där barnen väntar i snön och dimman.

Men det räcker ju inte heller, så slutbilden blir bussresan nerför de branta backarna, i mörker och gråmulenhet, där passagerarna efter en stund kliver av och sedan vandrar neråt vägen som en bild av ”mänskligheten på väg trots alla odds”, snyggt men synnerligen malplacerat.

Men den allra märkligaste scenen är den där pojkmannen sitter på golvet och gråter ohejdat och kvider ”jag är också ett offer!”, tills hustrun överraskande klarsynt säger åt honom att sluta låtsas. Han slutar direkt, ingen tår har fällts på riktigt. Det är en helt osannolik och overklig scen, och för mig representerar den Ruben Östlund själv – kan jag få någon att gå på det här? Och ironiskt nog hjälper förmodligen hela scenen honom att få folk att gå på det.

Det enda som faktiskt funkar är ett rolig scen i mitten där parets två vänner käbblar på ett igenkännbart sätt. Östlund är en iakttagare, ingen analytiker och ingen konstnär. Han borde göra komedier, ta fasta på Roy Anderssons tidiga karriär som regissör till ”En kärlekshistoria”, en rolig film, och inte försöka imitera hans senare verk som är helt personliga och unika och inte har ett smack med Östlund att göra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s