Teater och dylikt

Förra veckan såg jag ett arbetspass av pjäsen Happy End på Stadsteatern(den har premiär nu den 31), det var en genomdrag med fotograf och vi var några som bjudits in för att diskret få titta på. Där fanns väldigt många väldigt långa skådespelare, vidare särskilt två sånger som stod ut, förnuftigt pjäxbeklädda scenarbetare som fick sopa golvet rent från oceaner av glitter, en hel rad strålkastare som firades ner för blöjbyte och pussar, en ärevördig 78-årig Åke Lundkvist i en diabolisk roll, och fotografen råkade få en skådespelare slängd på sig när hon satt på golvet för att ta en bild av saker som hände på ett bord. Hon klev upp led i tysthet, men jag tror foten höll.

Efter det hade jag och X ett nytt provfilmspass med skruttkameran och tekniskt blev resultatet verkligen inget att skicka till filmfestivaler (men kanske använda som bloopers till den riktiga filmen?), men jag var nöjd som en katt i en fiskebåt. Vi hade lika gärna kunnat använda en mobil, det spelade ingen roll, för allt det vi faktiskt ville få fram kom fram.

Roland tycker X har ett spännande ansikte som gjort för film och gillade de bilder han fått av både X och Y. X och Y gillar dem också. X tycker hon får en drömroll. Y sa när han läste manus att det var som en thriller. (En psykologisk sådan.) Ett envig.

Tyvärr kan jag inte berätta mer för ögonblicket!

Annonser

Kunde inte Carina Rydberg helt enkelt ha ringt Lena Andersson? / PS

I dagens tidning skriver författaren Carina Rydberg (som själv nämnde alla hon skrev om i boken ”Den högsta kasten” vid deras riktiga namn) att Lena Andersson gör fel som inte erkänner att Hugo Rask i hennes bok ”Egenmäktigt förfarande” är Roy Andersson. För det vet ju hela Kultur-Sverige och Roy Andersson har själv sagt att han är Hugo Rask. Fast han inte läst boken. Det borde Lena Andersson rätta sig efter, för om hon inte gör det, tycker Rydberg, är det som om hon säger att Roy Andersson inte finns.

För det första tycker jag kanske att Andersson ska avgöra det själv, för det andra borde kanske Roy Andersson läsa boken innan han talar om att han är huvudpersonen, för det tredje kan det ju faktiskt vara så att Lena Andersson har utgått från en verklig person (t ex honom) men därefter kastat in diverse ingredienser som hon tagit från andra håll, så att det blir en mix.

I all anspråkslöshet – kunde inte Rydberg ha ringt Andersson och helt enkelt frågat innan hon skrev sin artikel?

PS
Jag önskar verkligen att Roy Andersson och Kultur-Sverige hållit tyst. Nu är det totalt omöjligt att läsa boken utan att tänka på Lena Andersson och Roy Andersson i huvudrollerna och läsa hur hon förgås av åtrå till hans kropp, som man själv kanske aldrig sett på just det sättet. Sexscenerna i denna bok är det kyskaste jag stött på – ett av de tre erotiska mötena kallas ”akten” – men brånad och trånad är det, och även om jag med många andra verkligen kan känna igen mig från liknande predikament (nu LÅTER jag som Lena Andersson också!), blir det väldigt störande att se just denna Roy Andersson med sitt ”runda ansikte” (författarens beskrivning) i sänghalmen som föremålet för het längtan.

Det funktionerar inte, som finansminister Sträng sa. Lena A visste vad hon gjorde när hon höll sig till fiktion.

Kim

I hast – jag kommer ihåg första gången jag såg henne i slutet av sextiotalet, när det gäng jag då var med i gick på Pistolteatern och blev helt knockade av hennes fantastiska värme, humor och hela uppenbarelse.

Pjäsen, och de andra skådespelarna? Har inte en susning. Men henne minns jag glasklart.

Gotland i måndags /Bilduppdaterat

Årets endagssemester på Gotland kom i måndags och förgylldes av Uffe som ägde Hedbergs Bok- o Musikkafé tills han sålde det förra året, och hans konstnärliga fru Berit och den fantastiska safari de hade planerat för oss.

Halv elva mötte de mig vid planet nypålästa och taggade, och vi körde till Katthammarsvik och promenerade på Grogarnsberget (heter det så?) och tittade på havet och på de stora brottstycken av berget som spruckit loss åt öster och norr, åt god lunch på serveringen på Östergarns gamla folkskola – rotsakssoppa och hembakat bröd med ost – och fortsatte till Torsburgen. Det är en klint som reser sig hela 71 m över havet, ett forntida befäst flera kvadratkilometer stort ställe att gömma sig på när fienden kom. Där ligger också ligger resterna efter den stora skogsbranden 1992 fortfarande kvar över en vidsträckt slätt – fällda, nu renspolade trädstammar och taggiga grenar i mängd.

Vi traskade bokstavligen över stock och sprucken sten ända bort till en klintkant i underbart svalt halvgråmulet väder, folktomt och skönt var det. Frisk luft, långa vandringar, sprakande gul och röd växtlighet, trevligt sällskap, en underbar ö – man kan inte ha det bättre inför en höst med mycket jobb. Vi fortsatte till deras hus i Fårösund där en nybakad äppelkaka väntade. Det är ett fint svart trähus med vita väggar inuti, fyllt av färger och målningar och med en underbar TV-hörna under snedtak ovanför en fullkomligt livsfarlig modern trappa utan sättstycken och i avsaknad av räcke högst upp, där var det bara ett hål ner till golvet – men det funkade det också.

Så åkte vi förbi Ar och Bästeträsk och tog t o m en snabb avstickare till Gården, innan jag lämnades i perfekt tid till planet tillbaka till Stockholm.

Tack Uffe och Berit! Tack också för receptet på baguette, ett bröd jag aldrig lyckats baka. (Berit berättade om njutningen att komma hem från jobbet och mötas av en make som just bakat baguette.) Igår försökte jag hemma – inget fett i degen, och ingen knådning efter andra jäsningen, 275 grader och vatten i ugnen.

Det bidde väldigt gott. Men baguette bidde det inte, utan seg och härlig fralla.

///

Gotland 1 Ulf och Berit ÖstergarnGotland 2 Östergarns f d  folkskola, serveringGotland 3 Annika, Berit

Gotland 3b TorsburgenGotland 5 Vardagsrum FårösundGotland 6 Vardagsrum Fårösund

Gotland 7 Äppelkaka

Inte visste jag att "House" var en så fördomsfull TV-serie.

Jag ser repriserna av House, diagnostikern, mest för huvudrollsinnehavaren Hugh Lauries och den fantastiska vinjettens skull – grafiken och musiken, underbart. Men jag hade totalt glömt, eller såg inte riktigt första gången, hur genomsyrad av misogyni och andra fördomar serien är.

Ja, House är bitter och konstig och förolämpar alla han ser, kolleger och patienter, men räddar samtidigt liv. Det är själva grejen. Meningen är väl att man aldrig riktigt ska veta om han menar vad han säger eller om det döljer sig ett gott men sårat hjärta någonstans inom honom, och ska han någonsin kunna hitta ut ur sitt inre mörker eller ej?, men det är mer än så. Nu ser det mera ut som om författarna i skydd av dessa påstådda förutsättningar och Hugh Lauries enorma karisma vältrar sig i faktisk misogyni och faktiskt rashat. De tar tillfället i akt att vädra sina mest förbjudna negativa och fördomsfulla känslor. Serien vimlar av närbilder på besvikna och plågade människors ansikten, efter att House torterat dem, och med tiden verkar det som om de bilderna visas med någon grad av sadistisk njutning.

För, för det första tar det aldrig slut och blir sällan någon paus. Kvinnor, inklusive Houses smarta och vackra chef, utsätts konstant för sexuella trakassier. ”House, jag måste prata med dig.” ”Jaså? Dina bröstvårtor syns.” Den judiska doktorn kallas ”han med näsan” och den mörkhyade läkaren får ständigt höra referenser till ”svart” kultur, slaveri, och annat i den vägen. Att ingen av dem slagit House på käften är en gåta. För det andra bär sig kvinnorna åt enligt den värsta sortens klichéer även utanför Houses föreställningsvärld. Lisa Edelstein, som spelar den kompetenta sjukhuschefen, kan till exempel efter en särskilt slipprig attack som hon protesterat mot få höra att ”du gillade det”, varpå – när House linkat ut genom dörren – hon ler för sig själv, smickrad och flickaktigt förvirrad. Samma sak händer de unga kvinnliga läkarna. Det är rätt avskyvärt att se.

Författarna låter också Edelstein klä av sig och utföra poldans i en tom buss, i en av Houses fantasier. Så lägligt att han fantiserar just om det. Edelstein klarar scenen med bibehållen värdighet och integritet, hon vet troligen – precis som Ingrid Bergman en gång – att manliga författare och regissörer ofta utnyttjar situationen, och det gäller inte bara att stå ut utan att försöka vända det till sin egen fördel.

Ibland går Houses elakheter utanför även förutsättningen ”han kan inte hjälpa det och kämpar kanske mot det innerst inne” och blir ren psykopati, och i de stunderna tappar man allt intresse för rollfiguren.

Men Laurie är som sagt karismatisk och vinjetten bra, så jag fortsätter titta. Med något klarare och mer illusionsfri blick. Och lite pauser.

Vad håller Strålskydds…, förlåt, Strålsäkerhetsmyndigheten på med?

Lennart Carlsson, rådgivare på myndigheten, meddelade igår att man kommer att sänka säkerhetskraven på gamla kärnkraftsreaktorer därför att det blir så dålig ekonomi för ägarna att följa strängare krav när reaktorerna ändå måste läggas ner snart!

Hur i hela friden tänker myndigheten? För det första torde de äldsta reaktorerna kräva MER säkerhet, inte mindre, för det andra kan det knappast vara myndighetens uppdrag att tänka på reaktorägarnas ekonomi. Kan inte ägarna leva upp till kraven, får de helt enkelt lägga ner. Allt annat gör driften farligare än den redan är.

Det här är ungefär som att säga att gamla skruttiga bilar inte behöver leva upp till kraven som ges på bilbesiktningen, eftersom det blir så dyrt för de stackars ägarna.

Idiotiskt.